Att välkomna sina barn

Katherine Tingley

 

 Vi kommer till världen med vår gudomlighets ljus lysande på oss för att sedan, på grund av den undervisning och miljö som väntar oss här, förblindas fast vi dras mot ljuset. De synsätt vi tillägnar oss är så begränsade, och de mål som sätts upp för oss är så triviala och tarvliga, att vi börjar åldras medan vi fortfarande borde vara unga och börjar dö innan vi är fullvuxna. Vi lever bara några få år innan hela vårt tänkande är dödsinriktat, och detta när ungdomen i hela sin riklighet och fullhet kan kvarstå i sjuttioårsåldern!

När hennes barn är fött och naturen har frambragt den lilla kroppen som blir så kärleksfullt omhändertagen, förstår modern då verkligen att kopplad till denna kropp för att där göra sina nödvändiga erfarenheter och utvecklas är en själ (som tycks slumra under spädbarnsåldern), en själ som kommit in i hennes liv för att såväl lära av henne som undervisa henne, för att såväl dra nytta av henne som vara henne till nytta?

Om vi inte vet vad vi själva behöver, hur kan vi då förstå våra barns behov? Vi betraktar dessa små mysterier som om de vore vår egendom. Vi tar dem i besittning och försöker forma deras liv efter våra egna föreställningar. Vi glömmer att de är själar med egna rättigheter och egen individualitet. Hur bråttom har vi inte att påtvinga dem våra egna uppfattningar, idéer och känslor! Vi älskar dem och vill att de skall gå framåt. Vi är beredda att lida och offra vårt liv för dem, men stänger in dem i våra egna synsätts trånga utrymme och färgar deras liv med våra personliga egenheter. Vi försöker göra dem till delar av oss själva och döljer för dem att de är delar av universums ofantliga liv. Med vår egen undervisning avskärmar vi dem från de lärdomar den alltomfattande naturen har att ge.

I sin omsorg om barnen omger föräldrarna dem efter bästa förmåga med allt som det fysiska livet har att bjuda. De trycker barnen till hjärtat och gör upp planer för deras framtid - vilken de dock bara ser som ett liv på mellan sjuttio och hundra år. De kan inte se vad ödet har i beredskap åt barnen och vet inte heller om de i kommande liv får träffa dem igen. De ser inte framåt mot det som väntar i själens utveckling. De som tror att vi bara lever ett enda jordeliv kan inte se bredden och djupet i människans evolution.

Sanningen söker alltid komma till uttryck, dock inte i trosläror och språkliga formuleringar utan som högre medvetandetillstånd. Vad den blivande modern bör ha är en känsla för livets upphöjda mysterium - inte kunskapslösa dogmer som grundas på tradition och tro. Har hon inte en känsla för livets mysterium, påverkas det ofödda barnet inte av inflytanden från upplysthet och verklighetsförankring utan av rent tyckande, och utsätts då för ett slags andlig svält. Barnet är en främling som kommit tillbaka till dem som det så länge varit skilt från. Det vill ha ett andligt välkomnande och redan med sitt första hjärtslag före födelsen känna inflytandet från sanning - andlig sanning vilken manifesterar sig som högre medvetandetillstånd i föräldrarna och formar deras tänkande och handlingar på sådant sätt att det för barnet byggs upp en kropp som lämpar sig för en själ. Ofta har föräldrarna dock inget annat att ge barnet än den atmosfär som skapats av gängse tyckande: ingen levande sanning, ingen medvetenhet om det gudomliga som alltid är närvarande och lysande i människornas hjärtan och sinnen.

Därför välkomnas barnen inte på rätt sätt. Deras liv förbereds och startar i en atmosfär av osäkerhet och otålighet. Men såväl före som efter födelsen hungrar barnen efter det andliga ljus och den andliga frid som varje människa med rätta borde få - ty det är medvetenheten inom oss om vår gudomliga natur.

Att tänka på en människa är att tänka på en själ: en evighetsvarelse som sökande visdom skrider framåt på evolutionens väg, driven därtill av en ofullständighetskänsla och en hunger efter att fullt ut få vara hela sin varelse. Bara egoister är nöjda med sitt nuvarande jag. Normalt känner vi inom oss den längtan efter fullständighet som är den gudomliga sanningens strävan att manifestera sig genom vår varelse. Vi är irriterade på våra misslyckade försök att förstå livets mysterier.

Därför drivs vi ofta i den ena eller andra riktningen, och vår livsvandring är ett slingrande från det ena tankesystemet till det andra. Våra handlingssätt i livet bestäms av vår tids psykologiska inflytanden: av rådande opinioner, av vetenskapens små upptäckter eller av någon bok som rönt uppskattning. Men det finns inte några större möjligheter till tillväxt för dem som är beroende av sådana flyktiga vägvisare. Otaliga mödrar som går på föräldrakurser och läser böcker om barnavård kan mycket väl hela tiden beröva sitt barn något bestående gudomligt, något som bara kan förvärvas under havandeskapsperioden och den tidigaste barnaåldern genom moderns kunskap om livets lagar, mysterier och förpliktelser.

Om föräldrar rätt förstod dessa livsviktiga behov hos sina barn, skulle de betrakta ämnet jag-rening på ett nytt sätt och göra sina hem till renhetstempel. Det som behövs är ett vidare perspektiv på begreppet lycka: föräldrar bör försöka upptäcka sina sanna jag och bidra till utvecklingen av en bättre mänsklighet. Världen behöver färäldrar med klara, lugna sinnen som ser sina hem som människolivets heliga centra där ingen disharmoni tillåts inträda, där tiden anses alltför värdefull för att ödas på de trivialiteter som tycks vara så viktiga för de flesta av oss, där plikterna mot jaget, barnen och andra människor orubbligt fullgörs.

Alla övriga angelägenheter i livet borde helgas åt stärkandet av christos-andan i hemmet. Om viljan till detta finns, kommer hjälpen. Den som vill göra något ädelt - och i sitt hjärta oavbrutet strävar efter det, sökande hjälp och ljus i det innersta av sin varelse - kommer att från den odödliga källan få det han önskar utan att detta är någon speciell favör. Gudomligheten i själen svarar alltid på ropet från ett öppet och mottagligt sinne. Gudomligheten finns där, bakom vårt vanliga dagsmedvetande, och söker alltid sporra oss till tankeutflykter i sanningens stora rymder.

Man behöver inte lämna sitt hem för att lära sig dessa ting. Kunskapen om dem finns i ens egen varelses inre gömslen, och den som där finner kunskapen blir opåverkbar för yttre inflytelser. När själen har kontroll över sinnet är man inte tillfredsställd med tro och tyckande utan måste ha kunskap och ännu mer kunskap, lycka och ännu mer lycka, tills blommorna förefaller dofta allt skönare, fåglarna sjunga allt vackrare och solen lysa allt klarare. För dem som har del i visdomen och vill leva det motsvarande livet, står mästarnas bord dukat.

Till index