Näradödenupplevelser

Näradödenupplevelser

Inledning

Man kan dela in näradödenupplevelserna i två kategorier alltefter de betingelser under vilka de erhålls. Den första kategorin utgörs av de upplevelser som erhålls medan upplevarna är vid liv i den meningen att hjärt- och andningsverksamheten fortfarande pågår. Upplevarna ligger vanligen på sin dödsbädd, men de kan också befinna sig i en livshotande situation genom att de t ex håller på att drunkna. Den andra kategorin utgörs av de upplevelser som erhålls sedan hjärtat stannat och andningen upphört och upplevarna är vad som kallas kliniskt döda.

Med medicinsk teknik har man återupplivat tusentals och åter tusentals människor som varit kliniskt döda, en del i mer än 30 minuter. Många av dessa har berättat att dödsögonblicket inte innebar ett utslocknande av medvetandet och de själsliga livsfunktionerna. Det var i stället inledningen till ett storslaget och berikande äventyr med högst egenartade upplevelser. Upplevelserna ägde rum i vad som tycktes vara ett tillstånd av tidlöshet. De var sublima och framstod som fullt verkliga, inte som drömmar eller hallucinationer. De var så illuminerande att de inte behöver någon tolkning. De är sig själva nog. Av de människor som varit kliniskt döda uppger sig i olika vetenskapliga undersökningar mellan 15 och 40 % ha haft näradödenupplevelser. Att inte alla säger sig ha upplevt någonting behöver inte innebära att detta verkligen är fallet. Kanske är det bara så att en del inte kommer ihåg vad de varit med om, eller helt enkelt inte vill tala om det.

Beskrivningar av näradödenupplevelser har vi från antiken och framåt, och från jordens alla hörn. Miljontals människor har haft dem och många har haft fler än en. Studier visar att ålder, kön, ras, psykisk status, utbildningsbakgrund, religiös övertygelse m m inte tycks ha någon betydelse för deras uppkomst.

Med undantag för en och annan s k dödsbäddsvision är näradödenupplevelserna privata i den meningen att upplevarna inte delar dem med andra levande människor. I princip är de därför oåtkomliga för vetenskaplig direktobservation. Studier av dem får baseras på upplevarnas subjektiva berättelser, även om dessa givetvis är praktiskt taget overifierbara.

Sådana studier har också företagits i ganska stor skala och man har då bl a konstaterat att män och kvinnor berättar om samma slags upplevelser, men att olika individer upplever olika mycket av det som är möjligt att få ta del av. Det tycks inte finnas två människor som haft exakt samma innehåll i sin upplevelse, men innehållet håller sig vanligen inom ett visst mönster. Mönstret är inte helt lika för båda kategorierna av upplevelser. Därför behandlar jag dessa var för sig, och låter den första kategorin representeras av de s k dödsbäddsvisionerna.

Dödsbäddsvisioner

Dödsbäddsvisioner är, som ordet säger, synupplevelser som människor har på sin dödsbädd. Det handlar om gestalter av olika slag och om vyer av dödsriket i form av vackra och färgrika landskap, byggnader etc. De hinsides miljöerna liknar de jordiska. Det är ytterst sällan som de svarar mot de religiösa föreställningarna om ett paradis.

Ordet dödsbäddsvisioner står dock inte bara för synupplevelser utan också för ljudupplevelser i form av tal och vacker musik, doftupplevelser och annat. Men eftersom det är synupplevelserna som utgör de intressantaste inslagen i dödsbäddsvisionerna, koncentrerar jag mig på dem och bortser från de övriga.

I många fall får de döende sina visioner vid fullt vakenmedvetande och i andra personers närvaro, och är i stånd att berätta vad de ser. Därför har vi ett stort antal berättelser om dödsbäddsvisioner. Visionerna uppkommer spontant och har inte något att göra med medicinska faktorer som feber, medicinering och hjärnskador, eller emotionella tillstånd som nedstämdhet, oro och ängslan. I allmänhet varar visionerna bara några minuter och det är ganska sällan som de varar mer än en timme. Efter visionerna lämnar de döende vanligen jordelivet inom ett dygn. Ett ganska typiskt exempel på en dödsbäddsvision har vi i följande berättelse:

En äldre kvinna ligger på sitt yttersta och verkar sova fridfullt. Men plötsligt öppnar hon ögonen och fäster blicken på någonting vid sängens fotända. Ansiktet strålar upp av glädje och hon säger "Sven-Erik kommer för att hämta mig". Sven-Erik är namnet på hennes avlidne man. Hon yttrar så flera meningar som uppenbarligen utgör repliker i ett samtal hon för med honom. Några minuter senare dör hon.

Den här visionen kan tolkas med två hypoteser. Å ena sidan kan man tänka sig att det kvinnan såg faktiskt var den avlidne mannen i något slags andegestalt, å andra sidan att det var en yttre hallucination som alstrades av hennes eget undermedvetna.

Eftersom kvinnans upplevelse dels bara omfattade en mänsklig andegestalt, dels var privat och inte delades med någon annan levande människa i omgivningen, kan ingen av de båda hypoteserna avfärdas med någon större skärpa. Att de avlidna lever vidare i andegestalt på andra sidan och att kontakt med dem under vissa omständigheter är möjlig har vi starka indikationer på, bl a från spiritualistisk och schamanistisk verksamhet. Och från hypnotismens och klardrömmarnas fenomenområden vet vi ju att hallucinationer kan framstå som objektiv verklighet. Det går t o m att föra ett samtal med en hallucinationsgestalt. Kvinnans samtal med sin man kan mycket väl ha varit ett sådant. Andehypotesen och hallucinationshypotesen tycks därför i det här fallet väga lika tungt.

Vill vi söka starkare stöd för någon av dem, får vi titta på ett större antal fall där de döende uppger sig se andar som kommer för att hämta dem. Vi finner då att även om hämtarna vanligen utgörs av avlidna släktingar och vänner, så förekommer det också att de utgörs av religiösa gestalter. På släktingarna och vännerna kan andehypotesen appliceras, men knappast på de religiösa gestalterna. De religiösa gestalterna visar sig nämligen vara relaterade till de döendes religionstillhörighet. Till en kristen är det Jesus, Jungfru Maria eller änglar som kommer, till en hindu kan det vara dödsguden Yamas budbärare osv. Den omständigheten tyder på att åtminstone de religiösa gestalterna är hallucinationer. Vi har ju ingen anledning att tro att alla religioners uppsättningar av gestalter faktiskt är verkliga.

Låt oss se på ytterligare ett fall. Det gäller en 14-årig pojke som en vecka före sin död i TBC säger till sin mamma att han ser en dörr i ett hörn av sjukrummet, och att dörren skall öppna sig mer och mer. "Och när den är helt öppen", säger han, "skall jag gå in genom den". Den morgon han lämnar jordelivet kallar han på sin mamma som finner honom sittande i sängen, blickande mot den för henne osynliga dörren. Pojken säger "Det är en snäll gammal man som kommer till mig och sträcker ut armarna mot mig. Jag måste gå nu. Var inte ledsen". När han sagt detta faller han bakåt mot kudden och dör.

I den här visionen förekommer inte bara en ande utan också en ingång till andevärlden, en ingång som hade formen av ett för pojken välkänt begrepp - en dörr. Kan denna dörr och andra döendes visioner av landskap och byggnader etc vara verkliga glimtar av förhållandena i andevärlden?

Ser vi till vad schamanerna berättat om sina utfärder i andevärlden blir svaret ja. Andevärlden har sina invånare, dess miljöer liknar de jordiska och inträdet dit sker ofta genom vad som tycks vara en port, en tunnel, ett hål eller något dylikt. Detta talar för andehypotesen. Men givetvis kan hallucinationshypotesen inte heller nu föras helt åt sidan. När det gäller privata visioner är det alltid svårt att bortse från den. Ibland måste visionerna betraktas som uppenbart hallucinatoriska, t ex då de utgörs av religionsrelaterade företeelser som pärleportar och gator av guld. Och sådana visioner förekommer.

Men låt oss då se på ett fall där dödsbäddsvisionen inte var privat. Det handlar om en 17-årig flicka som ligger för döden efter en lång tids sjukdom. En kväll när mamman som vanligt sitter vid sängen ser flickan fundersam ut. Mamman frågar vad hon tänker på och flickan svarar "se där" och pekar mot ett ställe i rummet. Mamman vänder på huvudet och får då syn på en vit mansgestalt. Flickan berättar att hon sett gestalten tre kvällar i rad vid samma klockslag och tillägger "Det är pappa som kommer för att hämta mig". Två veckor senare dör hon.

Här är det svårt att bortse från andehypotesen. Visserligen kan visionen ha varit en kollektiv hallucination, skapad av flickans undermedvetna och telepatiskt överförd till mamman, men hallucinationshypotesen har i det här fallet inte samma tyngd som vid de privata visionerna.

Ytterligare stöd för andehypotesen har vi i de fall där personer suttit vid dödsbäddar och sett hur den döendes andegestalt tagit form och gett sig iväg. De såg då vanligen hur denna gestalt bildades av en dimliknande substans som sakta förtätades till en kopia av den döende kroppen och svävade horisontellt över denna. En silverskimrande sträng förband kroppen med andegestalten. Längs strängen, som var ett par cm tjock, strömmade pulserande energi från den förra till den senare. När slutet kom slets strängen av och den fria andegestalten reste sig till upprätt ställning. Därefter svävade den bort, ibland i sällskap med en eller flera andra andar som kommit för att hämta den. Hela skeendet tog i allmänhet mellan en och två timmar i anspråk.

I de tre exempel på dödsbäddsvisioner som jag anfört följdes visionerna av upplevarnas biologiska död. Men så är inte alltid fallet. Dödsbäddsvisioner erhålls inte bara av personer som kort därefter verkligen dör, utan också av sådana som övervinner kristillståndet och fortsätter jordelivet. Visionerna är alltså inte knutna till den oåterkalleliga döden, utan till dödens närhet. Överlevarna visar sig ofta ha haft ganska långa visioner. En del har också upplevt sig vara i andevärlden, men blivit avvisade för att deras stund ännu inte var kommen.

Ett utmärkande drag hos dödsbäddsvisioner är att de vanligen åstadkommer frid och glädje hos upplevarna, och att dessa sedan gärna vill lämna jordelivet.

Kan man då säga att dödsbäddsvisionerna utgör en stark indikation på att människan överlever sin fysiska kropps död? Ja, utan tvekan. Visionerna har dock vanligen bara med själva dödsprocessen att göra. De säger sällan något om vad som händer när den avlidne väl har kommit över till andra sidan. Det gör däremot många av de upplevelser som erhållits under klinisk död. Låt oss därför gå över till näradödenupplevelser av den kategorin.

Upplevelser under klinisk död

Som tidigare nämnts menas med klinisk död ett tillstånd, vid vilket kroppens hjärt- och andningsverksamhet har upphört. Den biologiska - dvs oåterkalleliga - döden är då nära och skall den döende kunna återkallas till jordelivet med hjälp av medicinsk teknik bör behandlingen påbörjas inom loppet av några minuter. Så sker också i många fall, och vi har därför en lång rad berättelser av återupplivade som indikerar att kroppens död inte innebär slutet för hela den mänskliga varelsens tillvaro. Under tillståndet av klinisk död hade dessa personer upplevelser som övertygade dem om att det vi kallar själen lever vidare när den fysiska kroppen faller ifrån. En man som blev överkörd av en truck hade en mycket fin och berikande näradödenupplevelse som han (i sammandrag) beskriver på följande sätt:

"När jag förlorade medvetandet fick jag en känsla av att vakna. Men jag såg bara mörker. Mörkret tog gradvis formen av en tunnel, och oändligt långt bort syntes ett vitt ljus. All smärta var borta och jag mådde bra. Så märkte jag att jag färdades allt hastigare i riktning mot ljuset. Vid slutet av tunneln möttes jag av Guds ljus, och det ljuset omfattade allting. Det var absolut total kunskap. På ett telepatiskt sätt hade jag direkt förbindelse med ljuset. Jag hade tillfälle att ställa frågor och fick omedelbart definitiva entydiga svar. Jag fick många frågor besvarade och mycket information i såväl privata som religiösa angelägenheter. En av de religiösa frågorna gällde livet efter detta, och den frågan blev klart besvarad genom själva upplevelsen i sig. Jag betvivlade inte att ljuset var svaret. Atmosfären och energin var fullständig kunskap och ren obegränsad kärlek. Allting kring ljuset var ovedersägligen livet efter döden.

Sedan fick jag uppleva en återblick på hela mitt förflutna liv. Varje händelse i detta framträdde för mig. Alla dagar, varje sekund av mitt liv, fanns där samtidigt på en gång. Jag fick välja mellan att antingen återvända till jordelivet eller bli en del av ljuset. Jag valde att stanna och bli en del av ljuset. Då fick jag en känsla av att färdas genom tunneln igen i omvänd riktning, och jag åkte tillbaka ner i min kropp."

Den här upplevelsen innehåller många av de element som brukar förekomma i upplevelser under klinisk död. Dessa element är ganska väl kända och beskrivna, och kan delas in i grupper på olika sätt. Man kan t ex dela in dem i nio grupper med följande karatäristika:

1. Känsla av frid och välbefinnande.
2. Förnimmelse av att vara utanför den fysiska kroppen.
3. Varseblivning av den fysiska omgivningen.
4. Övergång till "andra sidan".
5. Upplevelse av en överjordisk omgivning.
6. Möte med icke-fysiska varelser.
7. Ljusupplevelse.
8. Återblick på jordelivet.
9. Återvändande till jordelivet.

Elementen uppträder inte alltid i just den ordningsföljd som den här uppräkningen anger. Ordningsföljden varierar och flera element kan uppträda samtidigt i stället för efter varandra. Det är sällan som en näradödenupplevelse omfattar element ur alla grupperna. Vanligen får upplevaren nöja sig med ett mindre antal. Många människor har varit kliniskt döda vid två eller fler tillfällen och haft upplevelser vid samtliga. Men det har också förekommit att en person som varit kliniskt död två gånger säger sig ha haft en upplevelse den ena gången, men inte den andra. Hur som helst så är näradödenupplevelsen omtumlande, med ett vittgående inflytande på resten av upplevarens jordeliv. Låt oss därför titta lite närmare på de olika upplevelseelementen i den ordning jag räknade upp grupperna.

1. Det är vanligt att man i början av en näradödenupplevelse inte inser att denna är ett led i ens egen dödsprocess. Man känner frid och lugn och mår alldeles utmärkt. De smärtor man eventuellt hade innan hjärtat stannade är nu helt borta. Man kan höra vacker musik, ett vinande ljud eller något dylikt. Känslan av välbefinnande övergår ofta i en känsla av glädje och lycka, och den som inser att han håller på att lämna jordelivet bakom sig blir inte ledsen över det.

2. När den döende förnimmer att han lämnat sin fysiska kropp och befinner sig utanför den, är han samma individ som förut. Hans identitet är oförändrad och han har sina själsförmågor i behåll. Han kan då antingen känna sig som en svävande punkt av medvetande, utrustad med synförmåga men utan någon form eller gestalt, eller upptäcker han sig ha en kropp av subtilare materia än den fysiska. Denna kropp är oskadad, frisk och livskraftig, och den tycks vanligen ha samma form och utseende som den fysiska. Ibland beskrivs den dock som ett energifält, ett moln av färger eller något dylikt. Uppenbart är dock att den upplevs som en ny kropp eller gestalt av något slag, och att denna kropp är utrustad med sinnesorgan. Ty den döende kan se och höra och därför iaktta vad som sker i omgivningen. Däremot kan han inte gripa tag i någon eller någonting. Då går handen rakt igenom det han försöker ta på. Den nya kroppen har alltså ingen fysisk fasthet och den döende är fortfarande kvar på jorden.

3. Den döende har alltså förmåga att varsebli sin fysiska omgivning och vad som sker där. Ofta ser han då sin fysiska kropp som kanske är föremål för återupplivningsbehandling av läkare och sjuksköterskor. Han kan se hur dessa arbetar med den livlösa kroppen och höra vad de säger till varandra. Höra är kanske fel ord, det verkar snarare vara så att han kan läsa deras tankar. Sjukvårdspersonalen kan däremot inte se honom och hör inte vad han eventuellt säger till dem. De är helt omedvetna om hans närvaro.

Den döendes nya kropp är tyngdlös och den passerar obehindrat igenom väggar och andra fysiska hinder. Den döende kan därför sväva i luften eller lämna rummet för att t ex se vad som händer på andra ställen i byggnaden. Det räcker då med att han tänker sig vara på en viss plats - kanske i väntrummet för att titta till sina anhöriga - så är han där på ögonblicket. Det förekommer också att den döende blir klärvoajant och kan se rakt igenom väggarna eller se vad som händer på avlägsna platser.

Ett märkligt upplevelseelement i sammanhanget är när en döende som upplever sig vara ett medvetande utan form och gestalt, ser en subtil kopia av sin fysiska kropp skilja sig från och sväva över denna.

4. I näradödenupplevelsen ingår ofta vad som kan kallas en övergång till "andra sidan". En del döende upplever denna övergång som en hastig färd genom en lång mörk tunnel. Tunneln har sin ingång där den döende befinner sig och mynnar på andra sidan. Han dras oemotståndligt in i tunneln och sedan bär det iväg mot mynningen, som under hela färden kan skönjas som ett intensivt vitt ljus. I allmänhet är den döende ensam i tunneln, men några berättar att de haft sällskap med andevarelser.

Förbindelseleden med andra sidan upplevs som sagt inte alltid som en tunnel. Den beskrivs också som en dal, en ränna, en grotta, ett tomrum etc. I en del berättelser talas det inte heller om en färd till andra sidan. Övergången bestod i stället i att den döende t ex vandrade uppför en trappa eller helt enkelt plötsligt befann sig där.

5. Men hur det nu än går till så kommer den döende alltså över till andra sidan och upptäcker sig då vara på en underbart vacker plats, upplyst av ett strålande ljus. Denna plats kan vara en trädgård, en äng, en byggnad eller något annat. Det finns berättelser om vackra landskap med växter och djur och vackra städer befolkade av människor. Färgerna är lysande och andra färger än på jorden förekommer. Ibland ser man också scenerier med moln, stjärnor eller dimma. Och det är vanligt att man hör vacker musik. Mycket av det man varseblir har sin motsvarighet på jorden, dock inte allt.

6. I denna hänförande omgivning möts man ofta av varelser som tycks bestå av ljus i det att de lyser inifrån med en allt genomträngande kärleksfylld lyskraft. Dessa varelser kan vara ens avlidna (ibland också levande) släktingar och vänner. De kan också vara främlingar eller religiösa gestalter av typen änglar etc. Samtal kan äga rum med dessa varelser, men det sker då inte med rösten utan telepatiskt. Man förstår varandra direkt och fullständigt.

7. I det här skedet av upplevelsen kan den döende känna eller se en andlig varelse nalkas, vars upphöjdhet över de andra är omisskänlig. Denna varelse beskrivs som en ljusvarelse av outsäglig beskaffenhet, utstrålande visdom, kärlek, medkänsla och förståelse. Den religiöst sinnade kan uppfatta ljusvarelsen som Gud, Buddha, eller vad det nu kan vara. Andra känner att ljusvarelsen är någon som de hör samman med och med vilken de skall förenas. En del återupplivade kände sig ha kommit hem eller att de stod inför sitt livs upphov.

Ljusvarelsen är i besittning av så mycket kunskap att den förefaller allvetande. Den döende kan bli delaktig i denna kunskap och det sker genom telepatiska syner, ljud och tankar. Han kan t ex få sig förevisad jordens utvecklingshistoria, förstå meningen med jordelivet och att han efter dettas slut skall fortsätta sin existens. Det viktigaste inslaget i kommunikationen med ljusvarelsen är dock den återblick på det förflutna jordelivet som ljusvarelsen låter den döende uppleva.

8. Denna återblick inleds vanligen med att ljusvarelsen tycks säga något i stil med "Vad har du gjort av ditt liv?" eller "Nu skall jag visa dig vad du hittills uträttat", och därefter tar ett märkligt och fascinerande panorama sin början. I tredimensionella färgbilder, ibland bara i svart-vitt, framträder inför den döendes iakttagande blick en rad tilldragelser ur hans liv. Det kan röra sig om ett urval sådana, men det kan också vara så att alla tycks finnas med, varje tanke, varje känsla, varje ord, varje handling. Tilldragelserna visas i sina sammanhang med omgivningen och kommenteras av ljusvarelsen. De visas vanligen i kronologisk ordning från födelse- till dödsstunden. Ibland visas de i omvänd ordning eller utan någon tidsordning alls. Ibland tycks alla finnas där på en gång i ett slags överblickspanorama. Den döende är visserligen åskådare till hela föreställningen, men det förekommer också att han får uppleva de olika tilldragelsernas känslomässiga effekter på såväl sig själv som omgivningen. Denna återblick på livet äger rum i ett tillstånd av tidlöshet. Den återupplivade kan efteråt inte säga om återblicken varat en minut eller ett år. Däremot har han lärt sig att två ting är de viktigaste i livet, nämligen att lära sig älska allt och alla och att förvärva kunskaper.

Under återblicken förstår den döende den verkliga innebörden i sina begångna handlingar. Han skäms då för många av dem. Men ljusvarelsen är förstående och överseende och kan t o m vara skämtsam i sina kommentarer. Ljusvarelsen framlägger fakta, men dömer inte. Dess avsikt tycks vara att väcka eftertanke.

Återblicken följs i en del fall av inblickar i framtiden av såväl personlig som allmän karaktär. Ibland visas flera alternativa utfall av ett och samma framtidsinslag, av vilka bara ett kan komma att inträffa i verkligheten om den döende återvänder till jordelivet. Och återvänt har alla de gjort som berättat om sina upplevelser under klinisk död. Men alla har inte återvänt frivilligt. Många har sänts eller dragits tillbaka till den fysiska kroppen mot sin vilja, en vilja som de klart uttryckte när de på andra sidan ställdes inför valet att stanna kvar där eller återvända till jorden.

9. Erbjudandet att välja får den döende av ljusvarelsen eller någon av de närvarande släktingarna. Han har då vanligen blivit varse att det i närheten finns en gräns som han inte får överskrida om han skall kunna återvända till jorden. Gränsen kan utgöras av en dörr, en flod, ett staket eller annat påtagligt hinder, eller av en osynlig vägg. Men vilken form den än har, så markerar den att upplevelsefältet nu inte sträcker sig längre än dit. Passerar den döende gränsen och går längre in i dödsriket, är jordelivet definitivt slut.

Av dem som fått välja, valde en del med tanke på familjen eller plikter av något slag att återvända. Men de flesta valde - fast förgäves - att stanna. De ville inte lämna den nya tillvaro som de fått så underbara glimtar av men återbördades ändå till kroppen, vanligen utan att veta hur det gick till. Det är bara en eller annan återupplivad som säger att han for tillbaka samma väg som han kom. De flesta upplevde inte heller återinträdet i kroppen. Några säger dock att det skedde genom huvudet. I stort sett var alla besvikna över att behöva ikläda sig kroppen igen.

Det är människor i alla åldrar, t o m barn ända ned till 1-årsåldern, som haft upplevelser under klinisk död. Och innehållet i barnens upplevelser är i princip detsamma som i de vuxnas. Det är dock intressant att notera att det i barnens fall vanligen inte var avlidna släktingar och vänner som utgjorde mottagningskommitté på andra sidan. I stället möttes barnen av personer som fortfarande var i livet, t ex lärare och klasskamrater. Det skall också noteras att många barn under upplevelsen inte kände sig som barn utan som vuxna.

Dödssättet verkar inte ha spelat någon roll för upplevelsens innehåll vare sig det gäller barn eller vuxna, dock med undantag för självmord. Bland dem som återupplivats efter självmordsförsök är det många som i stället för en vacker och glädjefylld näradödenupplevelse säger sig ha haft en mörk och dyster, ja t o m fasansfull, sådan. De säger ofta att de varit i helvetet och är glada över att ha blivit återupplivade. Och de har lärt av sin upplevelse. Bl a har de förstått att självmordet inte var lösningen på deras problem. Till samma insikt kom också de som vid sitt självmordsförsök hade en vacker upplevelse. De tog med sig sina olösta problem till andra sidan och satt där lika fast i dem som på jorden.

Nu är det dock inte så att helvetesupplevelser bara drabbat dem som försökt begå självmord. Sådana upplevelser har, fast det är mycket sällsynt, också förekommit bland dem som dött av sjukdom eller olyckshändelse. Och även helvetesupplevelserna följde ett mönster, men ett mönster vars element hade en motsatt karaktär mot de vackra upplevelsernas. I stället för frid och glädje kände de döende sig vara i fara och råkade i panik. När de lämnat kroppen drogs de in i en mörk tunnel eller dylikt som tycktes leda nedåt. I stället för att möta välkomnande släktingar och den kärleksfulla ljusvarelsen mötte de en ond kraft, och de befann sig på andra sidan inte i en ljus och vacker omgivning utan i en mörk och förfärande. De berättar om köld och hetta, om tomhet och tystnad, om demoner, om livlösa gestalter, om klagan, om attacker av ansiktslösa varelser osv.

En kvinna berättar att hon efter att ha lämnat sin kropp fann sig vara i ett dystert rum. Där såg hon en jätte med groteskt ansikte som betraktade henne. Jätten tecknade åt henne att följa med honom, och trots att hon inte ville, var hon tvungen. Utanför rummet rådde mörker, men hon hörde stönande människor omkring sig. Tillsammans med jätten for hon genom en tunnel eller grotta, och allteftersom de avancerade framåt i denna blev det värre och värre. Men så släppte jätten henne och sände henne tillbaka till kroppen. Kvinnans upplevelse var givetvis mycket omskakande och den förändrade hennes liv i grunden.

Följder av upplevelserna under klinisk död

Rent generellt kan man säga att alla upplevelser under klinisk död, ljusa som mörka, gör djupa intryck på upplevarna och åstadkommer mer eller mindre långtgående förändringar i deras tänkesätt, känsloliv, attityder och värderingar, och därmed också i deras sätt att fortsätta jordelivet. De är vanligen inte längre rädda för döden som sådan. Tron på ett liv efter detta har blivit starkare och intresset för religion och livsåskådningsfrågor har ökat. Det är vanligt att återupplivade västerlänningar söker sig till österländskt inspirerade livsåskådningar och många införlivar reinkarnationsläran med sina synsätt. En del gör detta därför att de under sin näradödenupplevelse inte bara fick se tillbaka på tilldragelser i sitt innevarande jordeliv, utan också på sådana i sina tidigare.

Många återupplivade har också blivit mer intuitiva än förut och en del har begåvats med mystika förmågor. Det förekommer t ex att man har fortsatt kontakt med ljusvarelsen, att man kommunicerar med avlidna, att man drömmer sanndrömmar, att man blivit klärvoajant och att man upptäckt sig ha förmåga att hela.

Den återupplivade söker kunskap av allehanda slag. Studier blir ett väsentligt inslag i hans tillvaro. Hans smak kan förändras till det bättre i många avseenden, t ex när det gäller musik. Därtill händer det att han nu tycker bättre om sig själv än han gjorde förut.

I sitt umgänge med andra har den återupplivade blivit tolerant och omtänksam, samtidigt som han är mindre intresserad av status och materiell välfärd för egen del. Men han har svårt att beakta de gränser och regler som gäller i familjelivet, i arbetslivet, i samhällslivet osv.

De stora förändringarna i hans personlighet kan bli mycket påtagliga för omgivningen, särskilt för familjen, och konsekvenserna blir ibland allvarliga. Det är inte ovanligt att han tvingas byta arbete, att hans äktenskap spricker och att han måste gå i psykoterapi för att lära sig hantera sin nya situation.

Vetenskapliga förklaringar till upplevelserna under klinisk död

Näradödenupplevelserna har i vetenskaplig anda ingående studerats av läkare och psykologer. Är dessa då eniga i sina tolkningar av dem, har upplevelserna slagit sönder den i vetenskapliga kretsar så dominerande mekanistiska världsbilden, utgör de bevis för att människans själ överlever den fysiska kroppens död?

De vetenskapliga svaren på dessa frågor blir tyvärr nej. Detta är egentligen inte förvånande när man betänker att de återupplivade berättarna inte varit biologiskt utan "bara" kliniskt döda och att näradödenupplevelser inte är exklusivt knutna till dödens närhet. De kan också erhållas under andra omständigheter. Detta till trots är de flesta seriösa forskarna på området överens om att näradödenupplevelserna utgör en god indikation på själens överlevnad.

Men uppfattningen att människan har en själ som kan överleva kroppens död har starka motståndare bland anhängarna av den mekanistiska världsbilden, och de argumenterar för att näradödenupplevelsen utgörs av drömmar eller hallucinationer, alstrade i ett inre subjektivt rum i upplevarens hjärna.

Den kanske vanligaste förklaringen till uppkomsten av dessa drömmar eller hallucinationer är fysiologisk och lyder kort och gott: syrebrist och koldioxidöverskott i hjärnan. Förklaringen ligger nära till hands, ty när människan vid t ex hjärtstillestånd eller sömnapné upphör att andas uppkommer sådan obalans i hjärnan. Förklaringen motsägs dock av att många näradödenupplevelser erhållits innan obalansen uppkommit.

En annan vanlig förklaring är farmakologisk och säger att upplevelserna orsakas av de narkosmedel och andra medicinska droger som ges patienter under behandling. Men återigen, många återupplivade har haft sin upplevelse utan att ha fått vare sig narkosmedel eller någon annan drog.

Även om de nämnda förklaringarna och några psykologiska sådana skulle kunna appliceras på en del näradödenupplevelser, räcker de uppenbarligen inte till för alla. Inom esoteriken däremot, där man tar själens överlevnad av kroppens död med i bilden, kan mer heltäckande tolkningar göras. Låt oss därför se på en esoterisk tolkningsmodell.

En esoterisk tolkningsmodell av upplevelserna under klinisk död

I den tolkningsmodellen anses människan inte bara existera på det fysiska tillvaroplanet utan också på ett antal icke-fysiska. Vart och ett av de icke-fysiska tillvaroplanen har sin miljö och sina invånare av planets speciella materia. Människan är förbunden med dessa plan i det inre av sin organism. Där har hon komponenter på vart och ett av dem, bl a sitt högre jag och flera icke-fysiska kroppar utrustade med sinnesorgan. Under sömn och trans etc, liksom i dödens närhet, kan hennes medvetande och själsförmågor lämna den fysiska kroppen och i en icke-fysisk kropp vistas på dennas tillvaroplan.

Vid tolkningen av upplevelserna enligt denna modell behöver vi inte uppehålla oss vid deras inledande fas, där den döende finner sig ha lämnat sin fysiska kropp och mer eller mindre förundrat betraktar den fysiska omgivning han ännu befinner sig i. Det utanförkroppentillståndets verklighetsförankring är väl dokumenterad i andra sammanhang. Vi börjar med tunnelfärden och dess varianter som då blir en faktisk förflyttning av den döende. Att det därvid finns en tunnelöppning eller något dylikt just där den döende befinner sig kan verka förbryllande, men kan förklaras med att en sådan helt enkelt bildas när och där den behövs. Så tycks det ju också vara när schamanerna startar sina själsresor.

Men hur är det då i de fall där berättarna inte har något minne av en förflyttning till andra sidan, utan bara helt plötsligt fann sig vara där? Måste vi bortse från dessa? Nej, det måste vi inte. Enligt många kan förflyttningen ske med tankens snabbhet och utan någon upplevelse av själva färden. Den förklaringen täcker också de fall där berättarna minns sin färd till andra sidan men inte har något minne av en återfärd från den.

Eftersom det tillvaroplan som den döende förflyttas till betraktas som objektivt verkligt i tolkningsmodellen, ligger det nära till hands att också betrakta den miljö och de icke-fysiska varelser den döende ser där som objektivt verkliga. Vad miljön beträffar, spelar det egentligen ingen roll om vi betraktar den som objektivt verklig eller inte. Under alla omständigheter är den meningsfull i det att den uppenbarligen har uppgiften att visa den döende att han har lämnat jordelivet bakom sig och att hans tillvaro har en fortsättning. Men att betrakta alla de icke-fysiska varelser som förekommer i denna miljö som objektivt verkliga låter sig knappast göras, eftersom det bland dem förekommer religiösa gestalter och på jorden ännu levande människor. Att de levande människorna faktiskt skulle befinna sig på andra sidan i andegestalt låter inte särskilt troligt. Vi måste nog betrakta dem och förmodligen också de avlidna släktingarnas andar som hallucinationer, vilka av den döende upplevs som objektivt verkliga.

Men vem eller vad är det som drar den döende till planet i fråga? För han dras ju dit. Någon hämtning är det inte fråga om som i dödsbäddsvisionerna och inte skickas han iväg, och inte heller färdas han av egen kraft. Övergången till andra sidan anordnas uppenbarligen därifrån och står vanligen helt utanför den döendes kontroll. Är det då ljusvarelsen, respektive den onda kraften när det gäller mörka upplevelser, som drar honom till sig och som förmodligen också anordnar upplevelsens övriga inslag? Ja, om vi inte vill se även ljusvarelsen respektive den onda kraften som hallucinationer. Men att betrakta dem som hallucinationer är inte rimligt med tanke på deras roller i upplevelsens händelseförlopp.

Om vi nu bortser från den onda kraften, vem är då ljusvarelsen? Är den en storhet av typen Gud, Jesus, Buddha eller Krishna, eller är den någonting som hör intimt samman med den döendes egen person? Av allt att döma det senare. Det finns, såvitt jag vet, inget fall där ljusvarelsen själv har påstått sig vara Jesus eller någon annan storhet. Det är en och annan religiöst sinnad person som uppfattat den så. Däremot känner den döende ofta en intensiv samhörighet med ljusvarelsen, och denne å sin sida möter den döende med kärlek och förståelse, och har dessutom fullständig kunskap om hans minnen och föreställningar. Det är ljusvarelsen som med denna kunskap anordnar det hallucinatoriska skådespelet med dess inslag av andar, religiösa gestalter och på jorden ännu levande personer. Och det är ljusvarelsen som anordnar den döendes återblick på sitt förflutna jordeliv och kommenterar enskilda händelser i detta.

Det sagda, liksom det faktum att ljusvarelsen kan ge den döende både svar på avancerade frågor och framåtblickar på kommande händelser som sedan faktiskt inträffar, stärker intrycket av att ljusvarelsen är en högt utvecklad självständig individ, som hör intimt samman med den döendes egen person. Den framstår då som den döendes högre jag, hans andliga ursprung, som sände honom ned till jordelivet och sedan drar honom tillbaka när detta är över.

Till Märkliga upplevelser