3. Människans reinkarnation och jordeliv
Läran om reinkarnation strider mot vår naturvetenskapliga världsbild, ty enligt den naturvetenskapliga
världsbilden utgör den fysiska verkligheten den enda verkligheten. Människans medvetande och själsliv
är bara produkter av hjärnans fysikaliska och kemiska processer och kan därför inte existera utanför
kroppen eller efter kroppens död. När kroppen dör upphör medvetandet och själslivet av sig själv, och
det finns alltså ingen del av människan som kan leva vidare på ett högre tillvaroplan och därifrån
återvända till jorden.
Denna dystra världsbild stöds av att ingen död människa har gett några naturvetenskapligt godtagbara livstecken ifrån sig från andra sidan graven, liksom av att det inte heller föreligger några naturvetenskapligt godtagbara tecken på att denna andra sida verkligen finns. Dessutom har ingen offentligt känd människa i vår tid lagt fram ovedersägliga bevis för att hon tidigare levt på jorden.
Det finns alltså beaktansvärda stöd för den naturvetenskapliga världsbilden, men det finns också indikationer på att den är felaktig. En sådan indikation har vi i de under sömn, trans, narkos etc förekommande utanförkroppenupplevelser, då människor i eterisk gestalt och med bibehållna själsförmågor kunnat bege sig till avlägsna platser och där iaktta händelser, som vid senare kontroll faktiskt visade sig ha ägt rum. Ofta har dessa människor under utanförkroppenupplevelsen kunnat se sin orörliga fysiska kropp, och det har också förekommit att deras eteriska gestalt blivit sedd av vakna personer. Medvetandet och själsförmågorna synes alltså kunna existera och fungera utanför den fysiska kroppen, även om de därvid inte lämnat det fysiska tillvaroplanet.
En annan indikation utgörs av de näradödenupplevelser, under vilka de döende i eterisk gestalt färdades genom en tunnel till en överjordisk värld, där de bl a fick kännedom om framtida händelser på jorden som senare också verkligen inträffade. De som haft sådana näradödenupplevelser är övertygade om att de besökte en överjordisk värld och att de som själar överlever kroppens död.
Föreställningen om att denna överlevnad så småningom resulterar i en reinkarnation på jorden stöds bl a av de tidigarelivupplevelser som vuxna personer säger sig ha erhållit. Upplevelserna erhölls spontant i dagvakentillståndet, i drömtillståndet eller under meditation och bestod i att miljön kring upplevarna plötsligt förändrades och antog ett ålderdomligt utseende. Upplevarna såg och kände igen personer iförda dräkter av historiskt snitt. De förstod att de var omgivna av scener ur ett tidigare jordeliv, och minnen från detta infann sig. Därvid var de medvetna om sin forna identitet samtidigt med den nuvarande.
Det finns alltså upplevelsemässiga indikationer på att reinkarnationsläran är verklighetsförankrad, och tänker man efter så finns det också förnuftsmässiga. Bl a ger den förklaringen till att vi föds in på jorden med så olika begåvningsprofiler. Vi föds med de talanger som vi tillägnat oss under tidigare liv. Om någon visar anlag för matematik men inte för snickeriarbete, tyder detta på att han under tidigare liv övat upp sin matematiska förmåga men inte sin handaskicklighet. Reinkarnationsläran ger också förklaringen till att somliga människor föds till hälsa och rikedom medan andras lott blir sjukdom och armod. Varje människa föds till det öde som hon med sina tankar, känslor, ord och handlingar i tidigare liv själv berett sig.
Den vanligaste invändningen mot reinkarnationsläran är att vi inte kommer ihåg våra tidigare liv. Den invändningen gör man utan att tänka på vad det skulle innebära för oss att känna igen forna familjemedlemmar, vänner och fiender, och bli påminda om de tragiska, smärtsamma och förödmjukande upplevelser som förmörkat vår tillvaro. Dessutom skulle de tidigare liven inte bara vara närvarande i oss som minnesbilder. Även våra gamla identiteter skulle göra sig påminda och interfoliera med vår nuvarande, och vem skulle vi då egentligen vara i nuet? För många människor skulle en sådan situation bli outhärdlig, och alla skulle vi känna trycket från det förgångna som en tung börda. Lyckligtvis får vi tills vidare nöja oss med det ettlivs-minne som vår fysiska hjärna tillhandahåller. Och i det minnet har hjärnan givetvis inte registrerat sådant som hände innan den själv bildades.
När vi funderar över problematiken kring människans minnesförmåga, bör vi beakta hur denna fungerar under våra nattliga drömmar. Alla drömmer vi ju i flera långa perioder varje natt, men hur mycket av det vi då upplever kommer vi ihåg? Vanligen mycket lite. Vårt liv under kroppens sömn avsätter förhållandevis få intryck i vårt hjärnminne. Och hur är det i drömmarna med hågkomster från dagvakenlivet? Kommer vi i drömmarna ihåg att vi också lever ett sådant? I s k klardrömmar (drömmar i vilka man vet att man drömmer) kan detta visserligen vara fallet, men klardrömmar är sällsynta upplevelser.
Vi kan dock betrakta vår väsenskaraktär som ett minnesresultat av våra tidigare liv. Ty allt vad vi upplever i tanke, känsla, ord och handling påverkar och omformar fortlöpande väsenskaraktären, och de bestående förändringarna bär vi med oss liv efter liv. Väsenskaraktärens tillstånd vid slutet av ett jordeliv anger utgångsläget för nästa. Vi föds i varje nytt liv in på jorden som den individ vi själva gjort oss till i det förflutna. Vi bär med oss intressen, svagheter, förmågor och andra karaktäristika som vi reaktiverar och vidareutvecklar.
I människosläktets nuvarande utvecklingsfas utgör människans förhållandevis korta liv på jorden normalt bara en liten bråkdel av hela hennes livscykel (dvs av reinkarnationsprocessen - jordelivet - dödsprocessen - mellanlivstillvaron), så det kan vara långt mellan vistelserna på denna vår hemplanet. Antalet människor som är inkarnerade på jorden är därför mycket mindre än det antal som befinner sig i sin mellanlivsperiod på de inre tillvaroplanen. Det sammanlagda antalet är bestämt och begränsat för jordens innevarande liv. Med undantag för de antropoida aporna kan under detta inga djur lämna djurriket och övergå till människoriket. Inte heller kan människor reinkarnera i djurriket. Den varelse som i sin utveckling uppnått ett visst naturrike lever och utvecklas inom detta tills den höjt sig till ett högre. Var och en av oss har levt och verkat i jordens människorike tusentals gånger förut. Vi har varit med om att bygga upp det förflutnas civilisationer, och vi skall vara med om att bygga upp kommande tiders. Vi har ett stort antal jordeliv framför oss.
En människas reinkarnation på jorden berör en mängd monader. Den gudomliga monaden och den andliga monaden är engagerade, liksom de underordnade avläggar-monader som den mänskliga monaden emanerar och aktiverar. Det skall dock framhållas att vare sig den gudomliga eller den andliga monaden kan sägas inkarnera på jorden. De är båda intimt förbundna med den mänskliga organismen, men lever sina egna liv på sina respektive tillvaroplan. Den utvecklingsnivå på vilken människans jordeliv försiggår har de lämnat bakom sig för länge sedan. Den nivån är den mänskliga monadens angelägenhet. Den gudomliga monaden har galaxen som verksamhetsfält och den andliga monaden har solsystemet. Under den senare delen av perioden mellan två jordeliv är den mänskliga monaden indragen i den andliga och åtnjuter där som ego en ostörd lyckotillvaro, samtidigt som den andliga monaden företar en interplanetarisk färd i solsystemet.
När det är dags för en människa att reinkarnera, är det inte hon själv som bestämmer platsen för reinkarnationen. Det är karma som leder henne till en nation och en familj med vars medlemmar hon har band sedan tidigare liv, och till förhållanden som låter henne träffa både vänner och fiender från fordom. Mycket av det som då kan eller skall hända henne finns redan som karmiska frön i form av idéer, intressen, böjelser, talanger och andra dispositioner i hennes väsenskaraktär. När hon under reinkarnationsprocessen bygger upp sina vehikler och när hon i det nya livet återknyter relationerna med forna släktingar, vänner och fiender, så gror och utvecklas sådana karmiska frön. På så sätt får vi alla skörda vad vi tidigare sått. Detta vet människan i djupet av sin varelse, och innan egot föds in till ett nytt jordeliv får det i en panoramisk vision av framtiden kännedom om vad det har att vänta. Visionen faller dock i glömska före födelsen.
Reinkarnationsprocessen inleds när den andliga monaden, medförande den mänskliga, efter sin färd i solsystemet återinträder i jordens aura. Den mänskliga monaden i sin egenskap av reinkarnerande ego känner då att något är på gång. Med vaga minnesbilder från förflutna jordeliv informeras egot om att det närmar sig sitt verksamhetsfält, och med sin efter mellanlivsperioden utvilade organism längtar egot efter aktivt liv igen. Det vill återvända till de välbekanta miljöerna och skeendena på jorden. Ty jorden är den plats där egot har att möta sina ödesdispositioner och arbeta vidare på sina oavslutade livs- och utvecklingsuppgifter.
När den andliga monaden närmar sig jorden börjar de för jordelivet behövliga vehiklerna att vecklas ut genom att en skara avläggar-monader aktiveras. På de olika tillvaroplanen drar dessa till sig småvarelser som tillhör det reinkarnerande egots organism och efter det föregående jordelivet lämnades kvar där. Dessa dras nu samman för att under det nya jordelivet göra tjänst och samtidigt själva vidareutvecklas. Detta innebär bl a att småvarelser som byggde upp egots fysiska kropp i föregående jordeliv träffas igen för att gemensamt bygga upp den nya kroppen. Den senare blir snarlik den förra, ty varje nytt jordeliv är en fortsättning på det föregående och en människas alla jordeliv utgör sammantagna en lång serie av långsamma utvecklingsförändringar.
När reinkarnationsprocessen går in i det skede då även det fysiska planet engageras i händelseförloppet, har ett utkast till den nya fysiska kroppen redan bildats på de högre planen. En viss del av utkastet attraheras nu till den kvinna som utövar den starkaste karmiska dragningskraften på det reinkarnerande egot. Utkastdelen (som dock inte innehåller själva egot) dras in i kvinnans aura och vidare in i moderlivet, där den tar det befruktningsdugliga ägget i besittning. En annan del av utkastet dras till den tilltänkte fadern och tar i honom de behövliga spermierna i besittning. När befruktningen sedan äger rum är människofröet på plats och reinkarnationsprocessens fysiska skede tar fart. Samtidigt vecklas organismens subtilare komponenter ut, så det är alltså en hel människa och inte bara en fysisk kropp som är i vardande. Ett avsiktligt avbrytande av havandeskapet är därför liktydigt med mord. Den framväxande människan är inte en del av moderns kropp utan redan från början en självständig individ som gestaltar sig av egen förmåga. Moderns främsta uppgift är därvid att tillhandahålla lämplig materia m m och en skyddad tillväxtmiljö.
Den fysiska differentieringen börjar med äggets delning i två celler. Dessa delar sig så till fyra celler, vilka i sin tur delar sig till åtta osv, allt enligt den plan som representeras av den astrala modellkroppen, linga-shariran. Planen börjar framträda när cellerna efter de första delningarna vandrar till sina bestämda platser i det framväxande embryot. Planens fastlagda mönster blir allt tydligare i takt med att olika organ, uppbyggda av olika slags celler, börjar utvecklas från bestämda punkter i embryot. Med cellernas ordnande till hud, muskler, lever, ögon osv uppenbaras den organisation som utmärker varje levande varelses konstruktion och livsprocesser. Under differentieringsförloppet utvecklas varje organ till synes självständigt. Detta kan visas med djurexperiment. Man kan t ex odla ett skenbensanlag från ett hönsembryo i näringssubstrat, och då finna att anlaget inte bara växer ut till ett stycke benvävnad utan också antar skenbenets slutliga form.
Utvecklandet av fostret styrs liksom alla livsyttringar uppifrån ned. Varje detalj i händelseförloppet har sin upprinnelse på de högre, eller som man också säger, inre planen. Under utvecklandet av fostret befinner sig det reinkarnerande egot inte förrän under de sista havandeskapsmånaderna inuti detta. Egot utgör dock den pådrivande "motorn" i hela händelseförloppet.
Fostrets framväxt i moderlivet är en snabb repetition, ett kort sammandrag, av människosläktets utvecklingshistoria, men också av det reinkarnerande egots egen. Ty varje människa är sin egen skapare och utvecklare, och föds till varje nytt jordeliv som det karmiska resultatet av sina föregående. Barnet är i princip en avkomling av sig själv, inte av sina föräldrar. Det är en fysisk avkomling av sina föräldrar i den bemärkelsen att dessa tillhandahåller genetiskt material som bestämmer kroppens hudfärg, blodgrupp, anlag för vissa sjukdomar m m, men barnet ärver sina egna själsliga och övriga kroppsliga karaktäristika. Detta gäller också enäggstvillingar. Även om dessa är mycket lika varandra, har var och en sina egna karaktäristika. Men ett ego kan attraheras till föräldrar som manifesterar kroppsliga och själsliga karaktäristika av dess egen typ. Detta är orsaken till att en del barn uppvisar stora likheter med sina föräldrar, och ger intryck av att ha ärvt vissa drag av dessa.
När det lilla barnet väl gjort sitt inträde i världen, tar det itu med att bygga upp sin nya identitet. Det lägger sina observationer av omgivningen på minnet, det härmar de vuxnas beteenden och assimilerar deras värderingar, och när det lärt sig läsa tar det till sig av de kunskaper litteraturen förmedlar. Genom att det samtidigt vecklar ut ett urval av sina inneboende tendenser, intressen och andra egenskaper, får dess nya identitet en allt klarare profil. Den nya identiteten är inte statisk utan undergår ständiga förändringar, men den behålls livet ut.
I varje liv måste vi till en början lära oss sådant som vi redan lärt oss många gånger förut. Men för varje liv går denna inlärning allt lättare. De kunskaper och färdigheter som vi tillägnat oss i tidigare liv tar vi ofta utan svårighet till oss på nytt. En del barn lär sig därför vissa saker ytterst lätt och snabbt. Det kan förefalla motbjudande att gång på gång behöva genomgå barnaårens tillväxt- och uppfostringsprocess, men det är den ordning som gäller i människosläktets nuvarande utvecklingsfas. Med tiden kommer barndomen dock att bli kortare.
Det nya jordelivets innehåll bestäms givetvis i stor utsträckning av om vi reinkarnerar som man eller kvinna. Men var och en av oss skall utveckla såväl sina maskulina som feminina egenskaper, och reinkarnerar därför under tidernas lopp i såväl mans- som kvinnogestalt. Efter en serie liv som man gör vi en serie liv som kvinna, och dessa serier kommer att upprepas tills människosläktet passerat det nuvarande utvecklingsstadiet med uppdelning i två kön.
Men egot kan inte bara reinkarnera i såväl mans- som kvinnogestalt, det kan också reinkarnera inom olika raser och nationer. Raser och nationer är tillfälliga enheter som bildas genom att ett antal egon med gemensamma ödesdispositioner dras samman. När en sådan enhet haft sin tid och dör ut, övergår egona till en annan.
Människan kan liknas vid en skådespelare som i varje jordeliv agerar i en ny roll. Varje gång hon gör ett av sina framträdanden på jorden kan hon få träffa samma individer och uppleva samma slags händelser som i tidigare liv, men hon får också träffa andra individer och uppleva andra slags händelser. Varje jordeliv har något nytt att bjuda, och kan därför ge nya kunskaper och färdigheter med vilka egot ökar sin kapacitet. I varje liv bringar det i dagen en rad av sina väsenskaraktäristika och vidareutvecklar dem under de särskilda betingelser som råder i var och en av livets olika åldersfaser. Dessa betingelser gör att barnets intressen, tendenser, handlingsmönster etc inte blir desamma som den vuxnes och åldringens. Vidareutvecklingsprocessen kan pågå tills döden avbryter den. Hög levnadsålder utgör inget hinder. Det är vid hög ålder som människan bör nå höjden av sin intellektuella och andliga kapacitet, ty normalt är reinkarnationsförloppet inte avslutet förrän kort före hennes död. Hela livet igenom kan hon bringa i dagen det som finns i hennes inre, hela livet igenom kan hon vidareutveckla sin väsenskaraktär. På så sätt arbetar hon sig framåt mot den livsform som följer på den mänskliga.