6. Att välja livsväg
Den utvecklingsfas vi nu befinner oss i kräver att den enskilda människan efter hand kommer till insikt
om att hon är en "cell" i såväl den stora helheten mänskligheten som i jordens organism, och börjar
leva i enlighet med detta faktum. Liksom varje enskild cell i en människokropp lever sitt individuella
liv på ett sådant sätt att den med sina livsyttringar bidrar till helheten människans liv och
utveckling, måste varje enskild människa leva sitt individuella liv på ett sådant sätt att hon med sina
livsyttringar bidrar till mänsklighetens och jordens liv och utveckling. Ty både mänskligheten och
jorden har sina ofrånkomliga uppgifter i världsförloppet, och varje enskild människa måste stå för sin
del i dessa.
Var och en av oss förväntas därför anpassa sina beteendemönster till det koncept för utvecklingen som just nu gäller, och att även framledes anpassa dem till de nya betingelser som föreligger i varje ny fas av världsförloppets framåtskridande. Vi måste därför söka komma underfund med de krav som ställs på oss. Detta gör vi genom att ge akt på samvetets röst och andra intuitiva impulser från vårt inre och genom att studera den världsbild som ges av teosofin eller någon annan trovärdig livsåskådning.
Tar man till sig denna inre och yttre information inser man snart att den framför allt manar till osjälviskhet mot de människor, djur och växter man har i sin närhet, och då inte bara i ord och handling utan också i tanke och känsla. Visserligen är våra tankar och känslor privata i den betydelsen att de upplevs i vårt inre, men de ligger bakom våra ord och handlingar och registreras dessutom fortlöpande i jordens minne, den s k akashakrönikan. De är alltså inte ögonblicksupplevelser som strax därefter upphör att existera.
Tyvärr finns det människor som inte förstår nödvändigheten och värdet av osjälviskhet. De lever inom egenintressenas snäva gränser, och sysslar helst med att befrämja sin personliga lycka och välfärd. Därmed håller de inte takt med den framåtskridande evolutionen och riskerar att så småningom bli så långt efter i denna att de inte når målet för sin människoutveckling i jordens innevarande liv. När jorden återföds i solsystemet har de därför inte kvalificerat sig för tillvaron på en livsnivå som överstiger den mänskliga, utan får istället slutföra sin människoutveckling under de betingelser som då gäller.
Vår fortsatta jordevandring kan alltså företas på två vägar, egenintressenas väg och helhetsintressenas väg. Den förra går mot och den senare med utvecklingsströmmen. Valet mellan dem är fritt. Med våra tankar, känslor, ord och handlingar gör vi ständiga val mellan de två vägarna och tar några steg på den vi väljer. Och det gäller för oss att ta de flesta och längsta stegen på den väg som leder framåt. Detta gör vi genom att med avsiktlig karaktärsdaning alltmer anpassa våra livsyttringar till vad som i mänsklighetens och jordens intresse krävs av oss.
Denna karaktärsdaning börjar i rätt ände om den börjar på idéernas nivå, ty det är de idéer människan levandegör som ofta styr hennes val i livets olika situationer. Det är idéer, motiv, avsikter som ligger bakom hennes övriga livsyttringar. De etiska idéer hon levandegör bör därför vara sådana som emanerar från de andliga komponenter i henne som sammanfattas under benämningen det högre jaget, och de idéerna kan beskrivas med orden rättrådighet, osjälviskhet och pliktfullgörande.
Med den fasta föresatsen att vara rättrådig, osjälvisk och pliktfullgörande kommer människan att framgångsrikt efterleva etikens både avhållande och aktiverande bud. På det intellektuella planet undviker hon egennyttiga, ondskefulla, nedbrytande, högmodiga, ovänliga och andra degenererande tankar och befordrar de altruistiska, välmenande, uppbyggande, vänliga osv. Ty som hon tänker, sådan blir hon. På det emotionella planet låter hon inte känslor som hat, vrede, rädsla, ångest, sorg, avund, irritation och antipati flöda genom organismen utan ger företräde åt känslor som kärlek, glädje, medkänsla och sympati. Ty känslor är mäktiga drivkrafter. På det fysiska planet avstår hon från att ljuga, klandra, förtala, vilseleda etc och är i stället sanningsenlig, uppskattande osv, och vad handlingarna beträffar är det självklart att hon inte avsiktligt dödar eller skadar någon levande varelse, liksom att hon inte stjäler eller skaffar sig fördelar på andras bekostnad. I stället beskyddar och försvarar hon den som behöver hennes stöd, är hjälpsam och givmild och dessutom mån om att fullgöra de plikter hon har mot familj, arbetsgivare, samhälle etc.
En människa som vill arbeta med sin karaktär i den här riktningen kan, för att gå systematiskt tillväga, börja med att kartlägga sina svagheter och sedan formulera lämpliga åtgärder mot dem. Hon kan t ex göra som den engelska författarinnan Sylvia Plath. Sylvia Plath formulerade en etisk katalog åt sig själv, och den löd: "Drick inte mycket, var nykter. Var kysk och kasta dig inte i armarna på folk. Var vänlig och mer dämpad. Arbeta på att berika ditt inre liv. Prata inte för mycket. Behåll bekymren för dig själv. Kritisera ingen. Var om nödvändigt stoisk och skriv ."
Ser vi på Sylvia Plaths etiska katalog innehåller den flera bud som syftar på hennes bristfälliga självkontroll, och att stärka sin självkontroll är naturligtvis ett viktigt inslag i karaktärsdaningen. Det gäller att kontrollera begäret efter god mat, alkohol, pengar, makt, social position, ära och andra jordiska begivenheter.
När en människa formulerar etiska regler för sin livsföring och sedan verkligen anstränger sig för att leva upp till dem, etablerar hon nya vanor som förändrar hennes väsenkaraktär i utvecklingsbefrämjande riktning. Efterhand blir det helt naturligt för henne att vara vad vi kallar en god och självbehärskad person. Hon blir en positivt verkande kraft som sprider välgörande tankar, känslor, ord och handlingar omkring sig. Hon bidrar till att minska lidandet i världen, och stimulerar med sitt goda exempel andra människor till positiva gärningar. Hon lever i allt större harmoni med den sedliga ordning som innebor i världsalltet.
Att sådan karaktärsdaning har vittgående följder för den utövande människan är uppenbart, och följderna gäller både hennes organism och hennes framtidsöde.
I organismen nöjer sig samvetets röst inte längre med att förebrå henne när hon gjort en klandervärd gärning, utan varnar henne redan då hon står i begrepp att göra en. Intuitionens ljus lyser allt klarare i hennes sinne och kan begåva henne med lösningar på problem, aningar om kommande tilldragelser, insikter i tillvarons mysterier och annat. I det ljuset ser hon allt tydligare vad som i helhetens intressen fordras av henne, och hon börjar förstå att dessa intressen i grund och botten är identiska med hennes egna.
Hennes positiva tanke- och känsloliv alstrar ett gott själsligt klimat i organismen som inte minst har betydelse för den fysiska kroppens hälsa och välbefinnande. Organen med sina celler måste leva i det klimat de utsätts för, och är detta klimat gott mår de bättre och kan utföra sina arbetsuppgifter på ett mer gagneligt sätt. Tankens och känslans makt över kroppens hälsa och välbefinnande visas bl a av de s k placeboeffekterna.
Dessa följder i organismen uppkommer redan i det innevarande jordelivet, och det gör också en del av de goda karmiska konsekvenser som alstras åt människan när hon blir en positivt verkande kraft i sin omgivning. Men åskilliga av hennes positiva livsyttringar får inte några märkbara konsekvenser därför att de blir betalning för karmiska skulder, och konsekvenserna av många viljeakter skjuts i form av karmiska dispositioner på framtiden. De blir så att säga goda investeringar i hennes privata ödesfond.
De karaktärsförbättringar en människa uppnått när hon dör går inte förlorade. De består under mellanlivsperioden och framträder igen när hon återvänt till jorden. Hon startar då det nya jordelivet på en högre etisk nivå, och kan fortsätta att arbeta vidare på den karaktärdaning som i det längre perspektivet är ett måste för att hon skall kunna hålla jämna steg med den oupphörligt fortgående utvecklingsprocessen.
Men det förgångna fortlever inte bara som karmiska dispositioner och karaktärsförbättringar. Det fortlever också som uppteckningar i akashakrönikan. Alla människors livsyttringar i form av tankar, känslor, ord och handlingar registreras in i minsta detalj i detta väldiga minne. Var och en av oss skriver där sin historia med bestående intryck. Dessa intryck är tillgängliga, och vi kan därför i såväl dagvakentillståndet som drömmar få tillbakablickar på våra tidigare jordeliv i tredimensionella rörliga bilder.
En intressant egenskap hos akashakrönikan är att dess uppteckningar så att säga kastar karmiska skuggor framför sig, något som gör det möjligt att i den också se bilder av framtiden. Framtiden utformas kontinuerligt på de högre tillvaroplanen i enlighet med de planer och karmiska dispositioner som föreligger på världsalltets alla organisationsnivåer, och den framtid som ligger närmast har de mest preciserade konturerna. De inslag i en människas framtid som redan håller på att utformas kan därför avläsas i akashakrönikan.
Det är i början inte lätt att vandra helhetsintressenas väg, ty de materiellt orienterade delarna av vår organism bjuder motstånd, och karma från förflutna jordeliv pressar oss i tid och otid. Särskilt svårt kan det vara för den ivrige sökaren som inte nöjer sig med att följa med strömmen utan vill gå ännu fortare framåt genom att utforska och förstå tillvarons mysterier. Ty det är ett ockult faktum att såväl latenta karaktärsdrag som latent karma kommer snabbare i dagen när man försöker löpa före den gällande tidtabellen.
Eftersom en forcerad utveckling inte nås med enbart intellektuella bemödanden utan genom kombinationen av intellektuella och etiska, måste sökaren ihärdigt vandra helhetsintressenas väg. Han måste leva sig till insikt genom hela sitt sätt att vara. Han måste göra rättrådighetens, osjälviskhetens och pliktfullgörandets moralkodex till sitt naturliga rättesnöre och därtill lära sig kontrollera sina begär, såväl de kroppsliga som begäret efter egendom, komfort, makt etc. Teosofin uppmanar honom därför att ihärdigt arbeta med sig själv, med att förädla sin väsenskaraktär. Samtidigt uppmanas han att inte kultivera sina psyko-fysiska förmågor (klärvoajans, medialitet, förmåga till utanförkroppenupplevelser etc), hur lockande detta än kan te sig. Ty utövandet av sådana förmågor utan en etiskt grundmurad livsföring tenderar till svart magi. Teosofiska Samfundet avråder från alla former av disciplinövningar som syftar till personliga framsteg av psyko-fysisk art innan organismen först renats genom en långtgående och genomgripande karaktärsdaning. Det är förenat med både själsliga och kroppsliga risker att syssla med de okända sidorna av organismen innan man behärskar de kända. De olika psyko-fysiska förmågorna utvecklas på ett helt naturligt sätt när vi når det stadium i utvecklingsförloppet där de är aktuella. Den enda disciplinövning som i princip är ofarlig är den som syftar till identifikation med det objekt man vill utforska och förstå (t ex en tankebild). Ty verklig kunskap om ett objekt når man genom att temporärt identifiera sig med objektet, dvs bli objektet genom att förena sitt medvetande med det.
Sökare föreställer sig ofta att vägen till andlig insikt består i en stillsam och inåtvänd vandring bort från världens frestelser, buller, strider och plågor. Men detta är bara delvis sant, ty andliga framsteg kan inte göras utan ett aktivt deltagande i världens liv. Eremiten undslipper visserligen många frestelser, men går samtidigt miste om tillfällen att motstå dem och på så sätt vinna segrar över den lägre delen av sin organism. Sökaren skall därför inte dra sig undan världen.
Uppenbart är att sökaren måste förlita sig på karma som den nödvändiga och meningsfulla upprätthållaren av en sedlig ordning i världsförloppet. Karma sörjer ju för att varje livsyttring av en varelse får sina följdriktiga verkningar på omgivningen och rättvisa återverkningar på varelsen själv, varigenom balansen och färdriktningen i världsförloppet upprätthålls. Sökaren måste alltså inse att han på gott och ont får skörda konsekvenserna av sina viljeakter, vare sig dessa är riktade mot omgivningen eller hans egen organism.
Teosofins viktigaste uppgift är att vara en sporre till karaktärsdaning. Men den är också en idélära,
ty de karaktärsdanande levnadsreglerna måste få sin filosofiska förklaring. Däremot förmedlar teosofin
inga läror i astrologi, inga anvisningar för utvecklandet av psyko-fysiska krafter, inga instruktioner
i magi osv. Denna restriktivitet är ett uttryck för Brödraskapets kunskapssyn, enligt vilken all
kunskap som kan missbrukas skall hållas hemlig, och bara ges till dem som förvaltar den på ett för allt
levande gagneligt sätt. Brödraskapets restriktiva hållning har vuxit fram efter bitter erfarenhet av
hur kunskap kan utnyttjas i själviska och destruktiva syften. Den skiljer sig i grunden från det
västerländska sättet att i princip betrakta kunskap som allmän egendom, vilken varje människa har rätt
att ta till sig så långt hon vill och kan. Att detta ansvarslösa synsätt har lett till mycket elände
känner vi alla till. Brödraskapets restriktivitet är alltså välgrundad. Världen är tyvärr full av
omdömeslösa, maktlystna, egennyttiga och rentav ondskefulla människor, som skulle göra livet till en
mardröm för oss alla om de fick tillgång till hemligheterna om den fördolda verkligheten och dess
krafter.