7. Mot högre livsformer
Liksom alla andra varelser är människan stadd i utveckling, och denna är samordnad på alla hennes
tillvaroplan. Den är också samordnad med utvecklingen av de övriga varelser som utgör komponenter i
jordens organism under det nu pågående världsförloppet. Människan är som individ på väg mot fullvärdigt
människoskap och kan, om hon vandrar helhetsintressenas väg, ha uppnått detta innan jorden dör. Hon
utvecklas i takt med jordens åldrande, och befinner sig f n i den femte fasen av en utvecklingscykel
som teosofin indelar i sju faser, s k rotraser. Var och en av dessa har sin särskilda längd och sitt
särskilda förtecken vad gäller utvecklingens syften och innehåll.
Under den första och andra rotrasen bestod människans kropp av astral materia och var i sina detaljer tämligen outvecklad. Jordelivet avbröts på den tiden inte av döden, ty varje individ alstrade själv en ny kropp och övergick i denna när den gamla var utsliten. Människan var bara instinktivt medveten och levde helt på naturens villkor. Men vid mitten av den tredje rotrasen för drygt 18 miljoner år sedan började hennes självmedvetande sakta aktiveras samtidigt som hennes kropp i materiellt avseende blev alltmer fysisk. Med självmedvetandet fick hon större spelrum för sin fria vilja, men då också motsvarande karmiskt ansvar. Självmedvetandet gjorde att hon som individ kunde studera och reflektera över sig själv och sin omgivning, och då börja att med sina nu välutvecklade händer utnyttja naturresurserna till att i samverkan med sina medmänniskor bygga civilisationer. Därmed formade hon i växande utsträckning själv sitt framtidsöde. Männniskosläktet delades i två kön och fick då sitt nuvarande fortplantningssätt. Döden och därmed mellanlivsperioden och reinkarnationen blev inslag i människans tillvaro. Allteftersom hon steg djupare ner i den fysiska materian tilltog hennes individualisering i betydelsen att hennes själsliga upplevelser blev alltmer privata och inte längre telepatiskt kunde delas med andra människor. Istället utvecklades språket som kommunikationsmedel. Individualiseringen födde också egoismen, och omsorgen om det egna välbefinnandet gav upphov till det vi kallar omoral och ondska.
I den fjärde rotrasen gjorde den intellektuella utvecklingen stora framsteg, och resulterade i några av de mest lysande civilisationer som funnits på jorden. Dessa byggdes på landytor som nu delvis täcks av Atlantens vattenmassor och kallas Atlantis. Under den fjärde rotrasen nådde såväl människans som jordens liv sin mest materiella fas och därmed också en vändpunkt. Bådas nedstigande i den fysiska materian hade fullbordats och deras uppstigande ur den började.
Den innevarande rotrasen, den femte, tog sin början för mellan fyra och fem miljoner år sedan och skall fortgå lika länge till. De individer som nu utgör den femte rotrasens människosläkte är givetvis desamma som utgjorde de fyra föregående rotrasernas och skall, om de gör de utvecklingsframsteg som utmärker släktets framåtskridande under utvecklingsförloppet, utgöra de två återstående.
Som ovan sagts är inte bara människan utan alla de varelser som kollektivt utgör jordorganismen på dess sju tillvaroplan i färd med att genomföra sina respektive utvecklingsprogram i riktning mot en högre livsform. Därvid strävar mineralrikets varelser mot växtriket, växterna mot djurriket och djuren mot människoriket. Var och en av dessa varelser är en manifestation av sin monad. Innerst är denna monad ett odelbart medvetande, en upplevare med den ospecificerade förnimmelsen "jag är". Innerst är den alltså rent vara, och detta vara är evigt och oföränderligt. Som rent vara har monaden dock ingen identitet. Det får den genom att av diverse varelsekomponenter på ett antal olika tillvaroplan bygga upp en organism att identifiera sig med. I organismen upplever sig monaden som "jag är jag", ett ego. Medvetandet har då specificerats och fått identitet. Organismen byggs upp efter hierarkisk modell, och med tiden lär sig monaden bygga upp alltmer avancerade organismer med dessas mer omfattande och innehållsrika upplevelseområden. Det är detta vi kallar utveckling.
Eftersom alla monader innerst är rent vara, skiljer de sig kvalitativt inte från varandra. Skillnaden mellan dem ligger i den typ och grad av utveckling deras organismer uppnått. Monaden som individuellt medvetande är oföränderlig, men dess vandring genom tiden sker i en oändlig rad föränderliga gestalter.
En monads framträdande i manifestation för en ny verksamhetsperiod på sin plats i världsförloppet - t ex en mänsklig monads reinkarnation på jorden eller jordmonadens återförkroppsligande i solsystemet - är en emanationsprocess. Denna innebär att monaden ur sin väsenskaraktär sänder ut och aktiverar ett för verksamhetsperioden ifråga anpassat urval varelsekomponenter av olika dignitet för att bygga upp dess vehikler på de olika tillvaroplanen.
När processen nått ned till och omfattat det fysiska tillvaroplanet har manifestationsförloppets evolutionsfas (utandningen) genomförts. Monaden har "stigit ned i materian". Då vänder manifestationsförloppet och involutionsfasen (inandningen), dvs monadens återgång till sitt utgångstillstånd, tar vid. Det som monaden under evolutionsfasen emanerade fram, drar den under involutionsfasen åter tillbaka. De utsända varelsekomponenterna återsamlas, men nu berikade genom den utveckling de undergått. Monaden får därefter en viloperiod under vilken den bearbetar och assimilerar de kunskaper och färdigheter som manifestationsförloppet har gett.
Viloperioden varierar till såväl längd som upplevelseinnehåll för olika typer av monader och för olika typer av viloperioder. Ser vi till oss själva, så vilar vi inte bara efter varje jordeliv. Vi vilar också under vissa kosmiska viloperioder. Dessutom vilar vi ju varje natt. Och varje typ av viloperiod bjuder oss sina egna upplevelsemöjligheter. Som monad är var och en av oss ett kontinuerligt medvetande som inte kan bli upplevelsetomt. Vi är alltid i stånd att varsebli och uppleva. När vi inte i vårt vakna dagmedvetandetillstånd upplever livsverksamheten på jordytan, upplever vi därför under sömn eller i ett annat medvetandetillstånd någonting annat. Den devachanska viloperioden mellan två jordeliv är en relativt kort period av drömupplevelser med anknytning till det senaste jordelivet. Den längre vila vi får under de kosmiska viloperioderna kallas nirvana, och kännetecknas av sina rika och högklassiga upplevelsemöjligheter.
När jorden återförkroppsligar sig i solsystemet sker det med en plan för det förestående livet. Den planen blir riktningsgivande för de underordnade varelserna i dess organism, liksom planen för en människas jordeliv blir riktningsgivande för de skaror av småvarelser som ingår i den mänskliga organismen. Men det är ändå hela tiden så att varje underordnad varelse följer sin egen utvecklingsväg och har sitt eget mått av fri vilja, även om den givetvis måste agera inom ramen för de överordnade varelsernas livsprocesser, viljeakter och karma.
Enligt teosofin är all livsverksamhet och därmed utvecklingen cykliskt pulserande. Den förlöper i cykler som innehållsmässigt reglerar flödet av alla synliga och osynliga tilldragelser i tid och rum. Människans andning, hennes dygnsrytm, månens omlopp kring jorden och det jordiska året är några exempel på cykliska förlopp. Varje cykel är indelad i faser av stigande och fallande: inandning-utandning, vaka-sömn, vår-sommar-höst-vinter, födelse-liv-död-vila etc. De längre cyklerna omfattar kortare cykler av skiftande längd och karaktär. Olika cykler överlappar varandra, griper in i varandra och samverkar med varandra, allt enligt de utvecklingsplaner som ligger bakom livsverksamheten överallt i tillvaron. Med varje längre cykel förändras levnadsbetingelserna för de deltagande varelserna. De lever i nya miljöer, har nya uppgifter att utföra, ny karma är verksam osv.
Utvecklingen mot högre livsformer kommer aldrig att upphöra, och den gäller allt och alla i hela
världsalltet. Vi människor har därför en fascinerande framtid. I takt med att utvecklingscyklerna
avlöser varandra expanderar vårt medvetande. Vi blir alltmer kvalificerade komponenter i planet- och
solsystemhierarkierna och får delta i allt storslagnare utvecklingsförlopp. Och det finns ingen gräns
för vår förmåga att gå framåt.