S

Samadhi (sanskrit)
    Kombinationen av sinnets förmågor och dess riktning mot ett bestämt objekt, dvs intensiv kontemplation eller upphöjd meditation med medvetandet riktat mot det andliga. Det är den högsta formen av självbehärskning i betydelsen att samla sin varelses alla förmågor för att nå en kortare eller längre förening eller kvasiförening med det gudomliga-andliga. Den som behärskar denna teknik har total kontroll över alla sina förmågor och sägs därför vara "fullkomligt självbehärskad". Samadhi är det högsta stadiet av yoga, "förening". 
    Som ytterst mystikt ord står samadhi för det varseblivande medvetandets totala bortdragande från alla yttre världsliga och t o m mentala begivenheter och dess identifikation med den inre gudens oförfalskade, oblandade supermedvetande. Med andra ord är samadhi den självmedvetna föreningen med den mänskliga konstitutionens andliga monad. Samadhi är det åttonde och sista steget i verklig ockult yoga och kan av den invigde när som helst uppnås utan medveten hjälp av de andra yogaövningar som beskrivs i österländska verk, vilka senare ofta är vilseledande, ibland direkt farliga, och i bästa fall hjälpmedel som underlättar det totala mentala bortdragandet från de världsliga begivenheterna.
    Yogans åtta stadier brukar anges som: (1) yama , "avhållande", "undvikande". (2) niyama, religiösa påbud av olika slag som fasta, bön, botövningar etc. (3) asana , olika slags kroppsställningar. (4) pranayama, olika metoder för regleringen av andningen. (5) pratyahara , medvetandets tillbakadragande från känslorna och den yttre sinnevärldens objekt. (6) dharana, det stadiga och beslutsamma fasthållandet av sinnet vid ett tankeobjekt, mental koncentration. (7) dhyana, abstrakt kontemplation eller meditation som är fri från yttre störningsimpulser. (8) samadhi, medvetandets och dess samlade förmågors förening eller ettblivande med den monadiska essensen.
    När den invigde når samadhi blir han praktiskt taget allvetande vad solsystemet beträffar, ty hans medvetande verkar för tillfället i de andliga-kausala världarna. All kunskap ligger då öppen för honom, ty han är självmedvetet medveten om naturens inre och andliga områden eftersom hans medvetande har nått kosmisk räckvidd. (se Asana, Dharana, Dhyana)

Sambhogakaya (sanskrit)
    Ett sammansatt ord av sambhoga, "glädje tillsammans", och kaya, "kropp". Sambhogakayan är den andra av de tre lysande klädnaderna. De övriga två är dharmakayan, den högsta, och nirmanakayan, den lägsta. En buddha i sambhogakaya-tillståndet bibehåller fortfarande mer eller mindre av sitt självmedvetande som individ, sitt egoskap och sin individuella själskänsla, även om han befinner sig alltför högt över materiella eller personliga begivenheter för att bry sig om eller delta i dem. En buddha i sambhogakaya-tillståndet skulle alltså vara helt kraftlös på vår materiella jord. (se Dharmakaya, Nirmanakaya)

Samvete
    En verksamhet i människans andliga natur som hon vanligen bara svagt och ofullständigt förnimmer, eftersom den andliga naturen än så länge bara förmår sända svaga glimtar av ljus, sanning och harmoni till det tunga och dunkla hjärnsinne i vilket de flesta människor lever. Men ju längre vi framskrider i utveckling, desto lättare och rikligare flödar denna andliga energi till vårt lägre jag. Samvetet är rösten från den medfödda andliga visdom vi besitter i vår andliga monad (buddhi) och i de högre erfarenheter vi samlat under tidigare jordeliv. Rösten måste genomtränga de slöjor som omger våra mellanliggande principer, och ju tunnare dessa slöjor blir genom en etiskt hög livsföring desto lättare kan samvetet styra oss och arbeta i vårt inre.
    Samvetet kan inte anses vara en ofelbar och säker ledare i livet förrän vår inre guds krafter flödar fritt och blir fullständigt manifesterade. Men hur ofullkomligt samvetet än må vara bör vi lita på det och följa det, ty det blir då allt starkare - och vi visare.

Sattva (se Guna)

Satya-yuga (se Yuga)

Shambala (sanskrit)
    Namnet på en högst mystik plats, omnämnd i puranorna och på andra ställen. Det påstås att den framtida kalki-avataran skall utgå från Shambala när tiden för detta är inne. Kalki-avataran är en av Vishnus manifestationer eller avataror. Från Shambala sägs också nästa buddha, Maitreya, komma.
    Shambala är ett verkligt land eller område, sätet för det största brödraskap av andliga adepter och deras överhuvuden som idag finns på jorden. Från Shambala utsänds vid vissa tidpunkter under vår femte rotras budbärare för att arbeta intellektuellt och andligt bland människorna.
    Det stora Brödraskapet har förgreningar på olika håll i världen, men Shambala är dess centrum. Shambala kan försiktigt lokaliseras till ett tämligen okänt och otillgängligt område i Tibet. Flygplan kan flyga över platsen utan att den "syns" och dess gränser är bevakade och skyddade för påhälsningar och kommer att vara så tills vår femte rotras karma åstadkommer en förflyttning till en annan plats, vilken då kommer att skyddas lika omsorgsfullt som Shambala. (se Budbärare, Mahatma)

Shishta (sanskrit)
    Ordet betyder "återstod", någonting som lämnats kvar. Med den speciella innebörd ordet har i den forntida visdomen är shishtaerna de högtstående individer i varje naturrike som lämnas kvar på en glob när denna ingår i fördunkling. De skall stanna där för att utgöra inträdesportar åt de livsvågor som inkommer när en ny manvantara gryr på globen.
    När ett naturrike övergår till sin nästa glob lämnar det sina shishtaer bakom sig, de individer som representerar den högsta utvecklingsnivån som naturriket ifråga har nått under den pågående runden. Men shishtaerna lämnas i ett så att säga vilande tillstånd. De inväntar nästa runds livsvågor, och när dessa anländer aktiveras de till en ny evolutionscykel som det nya naturrikets eller de nya naturrikenas utsäde. Detta gäller såväl de tre elementalrikena och mineralriket som växtriket, djurriket och människoriket.
    I en ännu speciellare betydelse är shishtaerna de utvalda, de vise, som vid varje fördunkling lämnas bakom.

Sju heliga planeter
    Våra förfäder gav de sju heliga planeterna namnen Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius och Månen. (Solen och Månen står som substitut för två verkliga men osynliga planeter, av vilka den ena tycks befinna sig nära solen och den andra nära månen.)
    Var och en av dessa sju glober är en kropp i samma mening som jordklotet, ty den tillhör en sjufaldig kedja som har sex glober av mer eterisk materia utöver den fysiska. Bara de glober som befinner sig på samma kosmiska tillvaroplan är synliga för varandra. Vi kan t ex bara se de planetglober som liksom vi själva befinner sig på det fjärde kosmiska planet. Det finns en mängd mystika läror som har samband med de sju heliga planeterna och deras inverkan på bl a oss människor.

Själ
    Ordet betyder i teosofin "vehikel" - det vehikel, i vilket monaden formar sitt öde i en viss manifestationssfär. En själ är en väsensenhet som utvecklats genom erfarenheter. Den är inte en ande utan vehikel åt en ande - monaden. Den manifesterar sig i materia med hjälp av, och genom att vara en substantiell del av, andens väsen. När den berör ett annat plan nedanför eller ovanför sig är ett layacentrum den föreningspunkt där medvetandet in- och utträder, det neutrala centrum i materian genom vilket medvetandet passerar. Detta medvetandes centrum är monaden. Själen är monadens vehikel för dess manifestation på ett av tillvaroplanen. Anden, monaden, manifesterar sig i sju vehikler och varje vehikel är en själ.
    På de högre planen är själen ett vehikel som manifesterar sig som ett ljusknippe. På de lägre planen blir de olika egona och deras vehikler-själar allt tätare i takt med att materiaplanen blir allt grövre och kompaktare. Men in i alla själarna flödar den monadiska strålen, även in i den lägsta, den fysiska kroppen, bäraren av alla de övriga.
    Man kan i vid bemärkelse säga att själen är den mellanliggande delen mellan den odödliga anden och den dödliga kroppen. Själen är alltså den mänskliga konstitutionens mellanliggande del och är en levande varelse på ungefär samma sätt som kroppen, vilken, även om den är vehikel åt de övriga delarna av människans konstitution, icke desto mindre själv är en åtskild personifierad varelse. (se Monad)

Själlös människa
    H P Blavatsky menade att vi möter de själlösa människorna på gatan vart vi än går, och detta är ett faktum. "Själlösa" betyder dock inte att dessa människor inte har någon själ, utan att deras andliga väsenssida sover. De har ett fungerande hjärnförstånd, men är "själlösa" i det att själen sover. Pythagoras kallade dem "levande döda". De saknar den inre inspirationens mjuka levande värme. En själlös människa är fortfarande, men vanligen helt omedvetet, förbunden med sin monad, sin inre andliga essens. Hon lever mestadels i sitt hjärnförstånd och i sinnevärlden med dess nöjen och fåfängligheter. Hon kan uppträda på ett konventionellt godtagbart sätt, ha hederskänsla etc, men vet ingenting om den inre längtan och värme som kommer av att vara mer eller mindre ett med sin inre gud.
    En själlös människa är inte detsamma som en "förlorad själ". Med den senare menas en människa som under en serie jordeliv följt den lätta vänsterhandsvägen och vars kommunikationsleder med sin inre ande har brustit, den ena efter den andra. Ett ihållande lastbart leverne kan åstadkomma detta, och hat är kanske ännu effektivare. Hatets förälder, själviskheten, är roten till all mänsklig ondska, och en förlorad själ är därför en människa som inte bara är själlös i den ovan beskrivna betydelsen utan också har förlorat den sista länken, den sista tunna medvetandetråden, som förband henne med hennes inre gud. Hon kommer att fortsätta "det lätta nedstigandet", övergå från ett lågtstående jordeliv till ett ännu mer lågtstående jordeliv osv tills den degenererade astrala monaden - allt som återstår av den människa som en gång var - slutligen kanske inträder i ett djurs kropp till vilken den attraheras. Några av dessa astrala monader kan t o m inträda i växter, varefter de försvinner. De förlorade själarna är lyckligtvis ytterst sällsynta.
    När andliga och intellektuella energier från den inre guden flödar in i en människas hjärnsinne, är hon mer eller mindre besjälad. När dessa energier inte längre kan nå hjärnsinnet och manifesteras i hennes levnad, blir hon själlös. En god, hedervärd, lojal, medkännande, strävande, vänlig och renhjärtad människa är delvis besjälad. En buddha är helt besjälad. Mellan dessa båda finns det en stigande skala av nivåer. (se Åttonde sfären)

Självmedvetande
    Att vara medveten innebär att varsebli och uppleva tilldragelser. Att vara självmedveten innebär att varsebli sig själv som upplevaren, att tillskriva ett ego sina upplevelser, att vara medveten om sig själv som en separat individ. Djur och småbarn är medvetna, men den vuxna människan är självmedveten. Vi är dock bara delvis självmedvetna, eftersom vi bara kan utforska delar av vår totala varelse.  Det i oss som nu är utforskaren kan bli del av det som utforskas. Det Okända manifesterar universum i avsikt att uppnå fullt självmedvetande, och i människan, mikrokosmen, genomlever en icke-självmedveten gudagnista en serie evolutionsfaser i avsikt att uppnå relativt fullt självmedvetande. Anlaget till självmedvetande finns i varje atom och annan varelse lägre än människan. (se Manasaputra)

Skandha (sanskrit)
    Termen skandhaer står i den teosofiska filosofin för de attributgrupper som tillsammans utgör människans hela uppsättning materiella, mentala, emotionella och moraliska egenskaper. Exoteriskt är grupperna fem till antalet, men esoteriskt är de sju. De förenar sig vid människans födelse och blir hennes personlighet. Efter kroppens död separeras skandhaerna och förblir separerade tills det reinkarnerande egot på sin färd nedåt till fysisk inkarnation åter samlar dem runt sig och på så sätt återgestaltar den mänskliga konstitutionen som en enhet.
    Kort uttryckt kan skandhaerna sägas vara det aggregat av attribut eller egenskaper som gör varje individuell människa till den personlighet hon är. Man skall här skilja på personlighet och individualitet.
    Vad himlakropparna beträffar, existerar varje sol och planet när den övergått till sitt pralayatillstånd i sina andliga principers högre aktivitet, och de lägre principerna existerar latenta i rymden som skandhaer i ett layatillstånd. (se Personlighet)

Skuggans bröder
    En term som inom ockultismen och särskilt inom den moderna esoteriken används om män och kvinnor som följer skuggornas väg, vänsterhandsvägen, materians väg. Anden kan betraktas som ren energi och materian som den skuggvärld eller vehikulära värld i vilken anden verkar. Skuggans bröder är de som, på grund av att deras natur är av materiellt slag, instinktivt väljer och följer den väg till vilken de känner den starkaste dragningen, dvs materians eller skuggornas väg. Men materia är bara en generell term som innefattar ett oändligt antal nivåer av tilltagande eteriskhet från den grövsta fysiska substansen till den mest eteriska eller andliga substansen, och vi ser då den subtila logiken i uttrycken "skugga", "skuggornas väg", "skuggans bröder".
    Skuggans bröder är Västerlandets s k svarta magiker och kontrasterar skarpt mot de vita magikerna eller ljusets söner som följer självförsakelsens och självkontrollens väg med hjärta, sinne och medvetande fyllt av kärlek och vilja att tjäna allt som lever.
    Den livsinriktning skuggans bröder har valt är i princip helt självisk. Man antar allmänt men felaktigt att de har ett obehagligt utseende. De är ofta högst intellektuella män och kvinnor som kan vara mycket charmerande och lika kompetenta som ljusets änglar att citera heliga skrifter. Mängder av människor vandrar omedvetet skuggornas väg, och ett litet antal individer vägleder självmedvetet och med brottslig intelligens denna armé av intet ont anande offer för illusioner.

Skuggig båge (se Stigande eller lysande båge)

Sthula-sharira (sanskrit)
    Sthula betyder "grov", "tung" och därför differentierad materia. Sharira betyder "form". Stuhla-shariran är den lägsta av människans substans-principer, den fysiska kroppen.
    Kroppens fysiska hierarki är uppbyggd av kosmiska element, vilka själva utgörs av levande atomvarelser som, trots att de individuellt undergår häpnadsväckande snabba förändringar och återförkroppsliganden, består ojämförligt mycket längre som uttryck för de monadiska strålarna än den tillfälliga fysiska kropp som de tillsammans tillfälligt bildar.
    Den fysiska kroppen kan sägas vara mycket porös. Vid döden upplöses den av sig själv och dess olika skaror av livsatomer beger sig individuellt och kollektivt dit de naturligt attraheras.
    Strängt talat är kroppen inte någon princip utan bara en boning - och människans farkost. Människan har utsöndrat den ur sig själv, men den är inte en väsentligare del av henne än de kläder den bär. Människan är faktiskt en komplett varelse utan sthula-shariran. Denna utsaga får dock inte tas alltför bokstavligt, ty t o m den fysiska kroppen är på det fysiska tillvaroplanet ett uttryck för människans väsen. Innebörden är att den mänskliga konstitutionen kan vara en komplett mänsklig varelse även när den fysiska kroppen avlagts, men att denna behövs för evolutionen och den aktiva verksamheten på det fysiska tillvaroplanet. (se Organ)

Stigande eller lysande båge
    En teosofisk beteckning för den färd som strömmarna av evolverande monader företar i stigande riktning på och genom kedjan av glober i varje kosmisk organism (jordkedjan inräknad). Varje kosmisk kropp (jordklotet inräknat) tillhör en begränsad grupp av glober. Dessa glober befinner sig på olika kosmiska tillvaroplan i en stigande serie. Strömmarna av evolverande monader - livsvågorna -  cirkulerar under varje sådan kedjas manvantara längs kedjans glober i periodiska flöden eller pulser. Färden uppåt från den fysiska globen kallas för "den stigande eller lysande bågen". Färden nedåt genom de andligare och mer eteriska globerna till den fysiska kallas för "den fallande eller skuggiga bågen".

Sushupti (se Jagrat)

Sutratman (sanskrit)
    Ett sammansatt ord som betyder "trådjag", individualitetens gyllene tråd - flödet av självmedvetande - på vilken tråd människans substans-principer är så att säga uppträdda som pärlor. Sutratman är flödet av medvetande-liv som strömmar genom den mänskliga organismens alla substans-principer - liksom genom varje annan varelses. Varje pärla på den gyllene tråden är en av de otaliga personligheter som människan använder under sin utvecklingsfärd genom manvantaran. Kort uttryckt kan sutratman därför sägas vara det odödliga eller andliga monadiska egot, den individualitet som i liv efter liv inkarnerar och med rätta kan kallas trådjaget eller det fundamentala jaget.
    Det är detta flöde av medvetande-liv som är varje varelses fundamentala och individuella jagskap och som, när det reflekteras i och genom de olika osynliga mellanliggande vehikler (höljen, slöjor) som varelsens monad ikläder sig, alstrar de egoiska centrana för självmedveten tillvaro. Sutratman har alltså sin rot i monaden, i monadens essens.

Svabhava (sanskrit)
    Ett sammansatt ord, härlett ur verbroten bhu som betyder "bli" någonting. Prefixet sva betyder "själv" och svabhava därför "självblivande".
     Svabhava har två filosofiska betydelser. Den första är "självframbringande", "självalstring", innebärande att det inte är någon rent mekanisk eller själlös aktivitet i naturen som gett oss tillvaro, ty det har vi själva gjort i naturen och med hjälp av naturen, av vars medvetna krafter vi är en del. Var och en av oss är därför sin egen avkomma. Den andra betydelsen är att varje varelse är resultatet av vad den andligen är i sin egen högre konstitution. Den frambringar det som den i sitt inre är, ingenting annat. En viss art t ex, är och förblir den arten så länge dess speciella art-svabhava förblir i artens fortplantningsfrön.
     Vad är det som gör att rosen alltid alstrar rosor och inte tistlar eller penséer? Det beror på dess svabhava, frönas innersta väsenskaraktär. Rosens svabhava kan bara frambringa vad rosen själv är, dess egna karaktäristika, dess egen inre natur. Svabhava kan sägas vara en monads innersta individualitet som uttrycker sina egna karaktäristika, sin egen typ, genom sin egen drift att evolvera.
     Fröet kan inte frambringa något annat än vad det själv är, något annat än vad det själv innehåller. Detta är den grundläggande tesen i läran om svabhava. Följaktligen frambringar varje individuell svabhava sina olika karaktäristiska kroppar eller former. En hunds svabhava t ex, frambringar hundkroppen, en tulpans svabhava tulpankroppen, en människas svabhava människokroppen och en guds svabhava dess karaktäristiska vehikel. (se Evolution)

Svapna (se Jagrat)

Till Teosofisk ordbok