De existentiella frågorna

 

 

Man brukar säga att människans funderingar kring tillvarons mysterier börjar med de tre grundläggande existentiella frågorna:

  1. Fanns jag till innan jag föddes in på jorden - fast jag inte har några minnen av en sådan tillvaro - och varifrån kommer jag i så fall?
  2. Har mitt jordeliv någon högre mening och vilken är denna i så fall?
  3. Överlever någon del av mig den fysiska kroppens död och vart går den delen i så fall?

  

1. Föruttillvaron

  

Vi föds till ett tidsmässigt begränsat jordeliv och har under detta normalt inget minne av någon föruttillvaro. Vår existens som medveten varelse tycks bör­ja med födelsen. Att människan inte har något minne av en föruttillvaro förklaras av naturvetenskapen med att hon tillkommer först i det ögonblick då spermiens förening med ägget alstrar den le­­vande kom­bination av kroppsliga och själsliga anlag, som efter nio månaders aktivitet resulterar i hennes födelse.

    

En liknande förklaring får vi av den religiösa trosföreställningen att det är ett osyn­ligt högsta väsen - kallat Gud - som med bistånd av föräldraparet skapar varje en­skild människa och att denna nyskapelse givetvis inte har någon föruttillvaro att minnas.

    

Det finns alltså såväl en vetenskaplig som en religiös förklaring till att vi föds med ett tomt minne, och enligt båda förklaringarna beror detta på att vi inte har någon föruttillvaro utan blir till, skapas, i detta jordelivs konceptions­ögonblick. Men det finns också en teosofisk förklaringsmodell som säger att var och en av oss faktiskt hade individuell tillvaro före det nuvarande jordelivet, en tillvaro som bl a utgjorts av en lång rad tidigare jordeliv i mänsklig form. Enligt den förklaringsmodellen har vi också en lång rad jordeliv framför oss, vilka vi tills vidare skall leva utan den belastning som minnen av vår ti­digare tillvaro skulle utgöra. Att sådana minnen skulle utgöra en belastning inser vi när vi funderar över hur vårt nuvarande liv skulle påverkas om vi bland människorna omkring oss kän­de igen föräldrar, livskamrater, barn, syskon, vänner, ovänner och andra från tidigare jordeliv och sam­tidigt kom ihåg lidanden, förluster, oförrätter och andra obehagligheter som vi åsamkat dem och de omvänt åsamkat oss. Vi skulle i stor utsträckning styras av dessa minnen och sitta mer eller mindre fast i vår personliga his­toria. En sådan situation vore säkerligen mycket plåg­sam och dessutom - hur skulle vår identitet vara beskaffad? Vår nu­varande identitet utgörs av de kroppsliga och själsliga talanger, svagheter, in­tressen och andra egen­skaper som vi medfört till jorden plus de minnen som vi från födelsen sam­lat på oss. Vem skulle vi som sagt vara om denna identitet hade omfattande inslag av tidigare identiteter? Förmodligen skulle vi lida av en personlighets­splitt­ring som allvarligt äventyrade våra möjligheter att hantera de tilldragelser vi ställs inför. Det får därför anses vara en välsignelse att vi inte minns våra tidigare jordeliv.

    

Helt isolerade från minnesbilder av dessa är vi enligt teosofin dock inte, ty minnen från alla våra tidigare jordeliv finns samlade i ett långtids­min­ne och i detta kan vi i drömmar - ibland också i dagvakentillståndet - få glimtvisa inblickar. Sådana inblickar kallas tidigarelivupplevelser och kan vara såväl upp­lyf­tande som nedslående. Vanligen är de dock så fragmentariska att de inte stör oss. Mer omfattande tillgång till långtidsminnet kommer vi att få i en framtid när vi själsligen blivit så utvecklade att vi kan han­tera situationen.

    

Men varifrån kommer då människan när hon föds in på jorden? Teosofins svar på den frågan ligger i dess syn på världsalltets och människans konstitution. Världsalltet sägs bestå av sju tillvaroplan, av vilka det fysiska - det plan vi kan se med våra fysiska ögon - är det grövsta i materiellt avseende. De övriga sex består av subtilare ma­terior och kan kallas det gudomliga planet, det andliga, det mentala, det emotionella, det vitala och det astrala. De är alla in­mängda i och samverkar med varandra, så vårt fysiska plan är alltså genomträngt av de övriga planens materior.

    

Människan har i sin varelse komponenter på alla till­varoplanen. Hon har därför en gudomlig komponent som är hennes upplevande medvetande, utrustat med förmåga till fria viljeakter. Hon har andliga komponenter som bl a svarar för idébildningen, intuitionen och samvetets röst i henne. Hon har mentala komponenter som svarar för tänkandet och min­neshanteringen samt emotionella komponenter som svarar för hennes käns­­lor och begär. Alla dessa komponenter brukar sammantagna kallas själen, vilken un­der jordelivet är inhyst i - eller bättre uttryckt, genomtränger och som en aura omger - den av vitala, astrala och fysiska komponenter samman­satta kroppen.


Tiden närmast före ett nytt jordeliv tillbringar själen (som då innehåller an­la­gen till den blivande kroppen) i ett lyckofyllt "semestertillstånd" hos en överjordisk varelse på ett högt icke-fysiskt tillvaroplan. Denna varelse kan kallas det högre jaget. Varje människa har sitt eget individuella högre jag. Man kan förenklat säga att det är detta högre jag som med vissa avsikter sänder henne till jorden för att återfödas, reinkarnera, och när jordevandringen är genomförd tar henne tillbaka för vila och återhämtning. När tiden för en ny reinkarnation är inne vecklas den mänskliga organismen ut på plan efter plan ända ned till det fysiska, där kroppsanlagen vecklar ut kroppen på det för oss bekanta sättet. Därvid är det inte människan själv som bestämmer platsen och föräldraparet för reinkarnationen. Det gör karma, den kosmiska konsekvenslagen, enligt vilken hon skall inkarnera till ett öde som hon i tidigare jordeliv själv varit med om att generera.


2. Jordelivets mening

  

Vi reinkarnerar alltså inte av en slump och inte heller på vinst och för­lust. Det högre jagets avsikter - som främst gäller vår vidareutveckling som mänsklig varelse - kan tillsammans med de ödesinslag som ligger i beredskap för oss sägas utgöra en plan, efter vilken det nya jordelivet kommer att förlöpa i den mån våra viljeakter och andra tilldragelser inte ställer sig i vägen. Planen har enligt den teosofiska världsbilden relationer till flera övergripande sammanhang, bl a till att jorden är en levande kosmisk varelse, i vars or­ga­nism var­je män­niska, djur, växt och materiapartikel tjänstgör som en komponent med vissa funktioner. Analogt gör jorden tjänst i solsystemets organism och sol­sys­temet i galaxens, ty världsalltet utgör ett nätverk av med varandra förbundna och i varandra levande varelser. Alla befinner de sig i utveckling och skeendet i världsalltet kan därför betraktas som ett utvecklingsdrama, vilket ytterst planeras och styrs av kosmiska intelligenser.

    

Var och en av oss är alltså en integrerad del av världsalltet, där vi för närvarande och för lång tid framöver har vår plats på jorden med huvuduppgiften att vidareutveckla komponenterna i vår egen varelse så att dessa håller jämna steg med det allmänna utvecklingsförloppet.

    

Vår vidareutveckling innebär att vi avancerar mot en högre livsform än den mänskliga under det vi blir delaktiga i nya och allt upplevelserikare levnadsförhållanden. Vidareutvecklingen styrs i tilltagande ut­sträckning av oss själva eftersom vi är självmedvetet tänkande varelser med ett förhållandevis stort utrymme för vår fria vilja. Men det allmänna utvecklingsförloppet framskrider i en takt som vi inte kan påverka, och den som inte hänger med får stiga åt sidan för att "gå om klassen" i nästa utvecklingsperiod av samma slag. Vill vi undvika detta måste vi först och främst inse att jorden inte är till för att vi genom rovdrift på varandra, djuren och växterna skall kunna bereda oss själva en behaglig och glädjefylld tillvaro. De varelser som omger oss utgör vår nödvändiga levnadsmiljö, från vilken vi inte med karmas godkännande kan ta utan att också ge . Ty karma upprätthåller en sedlig ordning i utvecklingsförloppet och låter oss på gott och ont skörda de rättvisa konsekvenserna av såväl vå­ra ord och handlingar som våra tankar och känslor. Vi mås­te därför lära oss förstå nödvändigheten av att vara rättrådiga och hjälpsamma mot de varelser med och av vilka vi lever. Härvid har vi hjälp av vårt högre jag, som via samvetets röst förebrår oss när vi bryter mot den sedliga ordningen.  

    

Jordelivet är alltså meningsfullt i det att vi - än så länge omedvetet - fullgör vissa funktioner i jordens organism samtidigt som vi mer eller mindre medvetet vidareutvecklar oss själva. Denna vidareutveckling kan och bör ske utan alltför mycket lidande och andra obehagligheter. Ty att trivas med tillvaron och vara glad och lycklig är också en väsentlig del av jordelivets mening.

 

 

3. Kroppens död och själens överlevnad

 

Om själen tar vara på möjligheterna att under livet på jorden vidareutveckla sina egenskaper i en anda av rättrådighet, osjälviskhet och pliktmedvetenhet, har den ingenting att fruk­ta av döden. När dödsprocessen är genomförd, bereds den en lång och lycko­fylld "semester" hos sitt högre jag.

    

Dödsprocessen inleds med att hjärtat slår sitt sista slag och andningen upphör. Därefter får själen ta del av en återblick på den just avslutade jordevandringen. Dennas alla tilldragelser visas enligt dem som haft näradödenupplevelser vanligen i tredimensionella rörliga färgbilder, vilka pas­se­rar revy inför själens iaktta­gande blick. Jordevandringens alla tankar, känslor, ord och handlingar sägs finnas med och visas i karmiska sammanhang som ger själen kännedom om de bakomliggande orsakerna till det öde den haft att möta. När återblicksförloppet är genomfört överger själen kroppen och dennas komponenter börjar skingras. Därvid dras anlagen till dem inåt i organismen. En ny gestalt av eterisk substans, kallad begärskroppen, bildas åt själen i jordens aura, och där har själen nu att befria sig från sin dragning till de jordbundna aktiviteter som den efter kroppens död inte längre kan ägna sig åt. Om denna dragning inte är alltför kraftig blir frigörelseprocessen kortvarig och själen har inget större obehag av den. Begärskroppen dör, en död som kallas den andra döden och medför ännu en återblick på jordevandringen, men denna gång kombinerad med en framåtblick på vad ödet har i beredskap för det nästkommande jordelivet. Efter den andra döden dras själen till det högre jaget och ett mentalt gestalt- och upplevelse­tillstånd som på sanskrit kallas devachan. 

     

Hos det högre jaget lever själen sedan i en egen privat värld, där minnen utgör substantiella realiteter i mental materia. Det är minnen från jordelivet av per­­soner som själen tyckte om, av behagliga och lyckliga stunder, av önskningar som inte gick i uppfyllelse. Allt detta bildar underlaget för de tilldra­gel­ser som nu ger själen dess upplevelser. Den lever i miljöer den trivs med, omges av sina ima­ginära vänner och släktingar, utövar sina favoritsysselsättningar och får sina ouppfyllda önskningar förverkligade. Själens tillvaro i sin pri­vata värld blir en idealiserad fortsättning av jordelivet, fylld av glädje och lycka.
 

Det är bara de angenäma minnena som blossar upp i devachan. De oangenäma har själen lämnat bakom sig. Den kan sägas befinna sig i en intensiv lycko­dröm, och lika lite som den i en vanlig dröm på jorden visste att den drömde, vet den nu att den lämnat jorden och dess begivenheter. Den vet ingenting om sorgen och saknaden hos de närstående som finns kvar på jorden, ty dessa är ju med i lyckodrömmen och för själen lika verkliga där som under jordelivet.

    

Teosofins svar på de tre grundläggande existentiella frågorna är alltså att vi hade tillvaro innan vi föddes in på jorden, att jordelivet är meningsfullt och att vi efter den kroppsliga döden lever vidare i själslig gestalt tills tiden för ett nytt jordeliv är inne.

 

Till Teosofiska föredrag