Fråga: I teosofiska böcker och tidskrifter uppmanas vi att inte fästa något avseende vid de bilder vi, om vi är klärvoajanta, får se i astralljuset. Varför?
Svar: Flera människor kan se exakt samma bild i det astrala bildgalleriet, men som individer
tolka den från olika mentala och emotionella utgångspunkter.
Här har vi en av de huvudsakliga och viktigaste orsakerna till den otillförlitlighet som alltid
föreligger när kvasi-mystikerna och visionärerna beskriver sina "visioner av sanningen". Dessa kan
till det fysiska planet bara överföra sådana bilder i astralljuset som de händelsevis får "se", och
då bara med sina egna föreställningar som bärare av dem. Just här ligger den stora faran. De astrala
visionerna utges felaktigt för att vara andliga sanningar. De beskrivs med fel beteckningar, placeras
i fel sammanhang och ges felaktiga tolkningar. Det handlar därför inte om något verkligt andligt
siarskap, ty den andlige siaren har kännedom om astralljusets faror och förvrängningar och sänder sin
genomträngande blick förbi astralljuset rakt in i andens högre eteriska regioner. Där kan han
föreställa sig sanningen direkt och med större eller mindre perfektion överföra den till sin hjärna.
Kvasi-mystikern och visionären inbillar sig, ofta uppriktigt men dock felaktigt, att det han "ser" är
fakta och processer i "den andliga världen", fastän allt han förnimmer i verkligheten är sin
nyckfulla och oskolade psykomentala utrustnings vandring i astralljusets farligt bedrägliga och
illusoriska bildgallerier.
Vad beträffar vanliga människor som varken är visionärer eller siare kan det sägas att de
omedvetet men kontinuerligt påverkas av astralljuset. Detta flödar genom deras sinnen och emotionella
utrustning i en ständig ström. När en människa medvetet ljuger t ex, så gör hon det för att hon för
tillfället låter sig behärskas av en ohederlig astral ström. ( G de Purucker:
The Esoteric Tradition, del II, s 1014-1015)
När man kommit in på ockultismens väg och börjar se ljusglimtar flamma till eller guldskimrande
eldbollar rulla förbi, betyder detta inte att man börjar se det verkliga Jaget, något andligt. En
stund av djupaste frid eller underbara uppenbarelser är inte det högtidliga ögonblick då man
står i begrepp att möta sin andlige ledare, än mindre sin egen själ. Inte heller är blåa lågor,
visioner av tilldragelser som senare inträffar, skymtar av små avsnitt i astralljuset med dess
förunderliga fotografier av det förgångna och det kommande eller klingandet av avlägsna, trolska
klockljud några bevis för att man håller på att aktivera sin andliga natur. Dessa och ännu märkligare
saker inträffar visserligen när man hunnit ett stycke på vägen, men de är bara förposterna till ett
nytt land som i sig är helt materiellt och gränsar till det grovt fysiska medvetandets plan.
Man måste se upp så att man inte låter sig ryckas med och berusas av dessa fenomen. ... Naturen
har många sätt att förvilla vårt omdöme, och uppehåller vi oss vid nämnda fenomen så låter naturen
oss inte gå vidare. ...när någon låter sig ryckas med av vad Böhme kallar "Guds under" blir följden
en berusning som alstrar intellektuell oreda.
Säkert är, att var och en som hängiver sig åt dessa astrala förnimmelser kommer att få se dem
bli fler och fler. Men om vi så ägnade hela vårt liv åt dem och blev belönade med ett fenomenflöde
utan like, så måste vi ändå vid kroppens död lämna ifrån oss alltsammans utan att på något sätt ha
ökat vårt förråd av sann andlig kunskap.
Astralplanet, verksamhetsområdet för våra psykiska sinnen, är lika fullt av underliga bilder och
ljud som en orörd sydamerikansk urskog, och man måste ha stor kunskap om det innan man utan fara kan
uppehålla sig där en längre tid. (The Path 1887, s 206-207)