Reinkarnationsläran

 

 

Vill man ha en korrekt och mer omfattande kunskap om reinkarnationsläran, dvs läran om den mänskliga själens periodiska återfödelser på jorden, måste man studera den i dess sammanhang med andra esoteriska läror, i första hand läran om själens konstitution, läran om den alltomfattande och rättvisa konsekvens­lagen, kallad karma, och läran om människans evolution. Att gå närmare in på alla de lärorna i den presentation av reinkarnationsläran som jag nu skall göra, skulle bli mycket komplicerat och föra för långt. Jag skall bara ge en kortfattad och elementär bild av reinkarnationsläran, och när jag då talar om själen använder jag ordet som en sammanfattande beteckning för människans upplevande medvetande och hennes förmåga att tänka, känna, minnas etc.

Som ni vet så avfärdar många människor reinkarnationsläran, ofta utan att ha funderat över vad den egentligen säger. En del av dem gör det därför att de helt enkelt inte tror på ett liv efter döden. De anser att människans själ utgörs av elektrokemiska rörelser i hjärnan, och när hjärnan tillsammans med övriga delar av kroppen dött så finns själen inte mer, och vi har därför inte någon komponent i vår varelse som överlever döden. En annan orsak till att avfärda reinkarnationsläran är att man är religiös och tror att man efter döden kommer till en himmel för att leva vidare där i evighet, och en tredje orsak är att man i det nuvarande livet har lidit så mycket av sjukdomar, motgångar, finansiella problem och annat, att man absolut inte vill återvända till jorden och ännu en gång uppleva sådana plågor och vedermödor.

Ja, det finns många människor som av olika orsaker avfärdar reinkarnationsläran, men det finns å andra sidan också många som med stöd av olika indikationer tror att den är sann. En av de indikationerna är att reinkarnationsläran förklarar varför vi föds in på jorden med så olika begåvnings- och karaktärsprofiler och till så olika öden. Reinkarnationslärans förklaring till detta är att vårt nuvarande liv är en följd av våra tidigare jordeliv. Vi föds med den begåvnings- och karaktärsprofil som vi under de tidigare liven själva har utvecklat, och till det öde som vi då med våra tankar, känslor, ord och handlingar själva skapade för framtiden.

En annan indikation som stöder reinkarnationsläran är de minnen av tidigare jordeliv som små barn ibland har. Det finns ett stort antal fall, där små barn har berättat för sina föräldrar att de var vuxna personer innan de föddes till det nuvarande livet. Barnen kunde t ex säga namnet på den plats där de då levde, och namnen på sina dåvarande barn och andra familjemedlemmar. De beskrev sitt hem, sina sysselsättningar, viktiga händelser och annat som de rimligen inte kan ha fått kännedom om i det nuvarande livet. Och dessa uppgifter visade sig vid senare kontroll vara sanna. När barnen fick besöka platsen för det föregående jordelivet, kände de igen både platsen och den forna familjen, och pratade på ett övertygande sätt med familjen om gemensamma minnen.

Det finns alltså starka indikationer som stöder reinkarnationsläran, och indikationerna blir ännu starkare då man ser på de villkor som gäller för att den skall kunna va­ra verklighetsförankrad. De villkoren är tre till antalet, och det första är att själen kan existera och fungera utanför kroppen. Att det villkoret uppfylls visas av de utanförkroppenupplevelser människor kan ha under t ex narkos eller trans, då de i själslig gestalt beger sig till platser långt borta från kroppen och där ser händelser utspela sig som vid efterföljande kontroller faktiskt visar sig ha ägt rum. Ofta kan dessa människor under utanförkroppen­upplevelsen se sin orörliga fysiska kropp, och på platserna ifråga blir deras själsliga gestalt ibland sedd av vakna personer.   

     Det andra villkoret är att det finns ställen där själen kan vistas mellan sina jordeliv. Att sådana ställen finns visas av de näradödenupplevelser, under vilka kliniskt döda människors själar färdas till överjordiska världar, där de bl a får förutsägelser om händelser som skall in­träffa senare i deras jordeliv, och verkligen också gör det.

Det tredje villkoret är att själen en tid efter döden återvänder till jorden och inte stannar kvar någonstans på "andra sidan" för resten av evigheten. Att det villkoret uppfylls visas av de tidigarelivupplevelser som ett fåtal människor spontant får i det normala dagvakentillståndet. Upplevelsen utlöses ofta av att personen ifråga möter och känner igen någon från ett tidigare liv, eller kommer till en för honom ny plats där han ändå tycker sig ha varit förut. Upplevelsen kan då bestå i att han plötsligt finner miljön omkring sig förändras och anta ett ålderdomligt utseende. Han ser män­niskor som är honom bekanta, och alla bär kläder av historiskt snitt. Han förstår att det är en scen av tredimensionella och rörliga bilder ur ett tidigare jordeliv som framträtt för honom. Antingen betraktar han det hela som åskådare och ser då sin egen gestalt som en av aktörerna i scenen, eller befinner han sig inne i gestalten och återupplever skeendet sådant han upplevde det när det för länge sedan utspelades i verkligheten. Under upplevelsen är han medveten om sin forna identitet samtidigt med den nuvarande, och en rad minnen från det förgångna infinner sig. Kanske finner han att en eller annan av de personer som finns i scenen också finns med honom i det nuvarande livet. Längden av en tidigarelivupplevelse brukar sällan uppgå till mer än några minuter, men kan efteråt tyckas ha varat i timmar. Upplevelsen upphör vanligen genom att scenen helt enkelt tonar bort, och upplevaren återvänder till nutiden. Den som haft en spontan tidigarelivupplevelse under dagvakentillståndet tvivlar inte på den var äkta.

Var befinner sig då själen när tiden för en ny inkarnation på jorden är inne? Jo, säger reinkarnationsläran, den befinner sig på ett icke-fysiskt tillvaroplan och i ett andligt medvetandetillstånd som med ett sanskritord kallas för devachan. I detta tillstånd lever själen under paradisiska förhållanden. Den vilar ut efter det förflutna jordelivets prövningar, och assimilerar de kunskaper och erfarenheter som jordelivet gav. När så tiden i devachan lider mot sitt slut och en ny reinkarnationsprocess skall inledas, är det inte själen själv som bestämmer tidpunkt, plats och föräldrar för den nya reinkarnationen och inte heller den blivande kroppens kön. Reinkarnations­pro­ces­­sen är så att säga automatisk. Den styrs på undermedvetna nivåer och det är konsekvenslagen, karma, som då leder själen till ett land och till föräldrar och förhållanden, med vilka den har gemensamma ödesinslag. Dessa ödesinslag har själen varit med om att skapa i tidigare jordeliv. Mycket av det som den i det nya jordelivet kan eller skall uppleva finns därför redan som karmiska dispositioner i form av intressen, böjelser, talanger och annat i dess väsenskaraktär. När själen i det nya jordelivet återupptar sina förbindelser med släktingar, vänner och fiender från forna tider, så utvecklas sådana dispositioner och den får på så sätt skörda rättvisa konsekvenser av sina tankar, känslor, ord och handlingar i tidigare liv. Det nya jordelivets innehåll är i stor utsträckning en följd av, en fortsättning på, de tidigare jordeliven, och hur de ödesinslag som nu väntar själen kan gestalta sig får den i en vision ta del av innan födelsen till det nya livet äger rum. Visionen faller dock snabbt i glömska.

Om vi då ser lite närmare på reinkarnationsprocessen, så inleds den naturligtvis med att själen lämnar sin paradisiska tillvaro i devachan, där den vilat ut efter det senaste jordelivet. Den attraheras ned mot det fysiska livet på jorden men har att på vägen dit passera ett antal tillvaroplan av icke-fysisk materia, för att på dem veckla ut diverse varelsekomponenter som behövs för livet på jorden. När reinkarnations­processen slutligen når det fysiska planet har därför såväl mentala, emotionella och andra varelsekomponenter, liksom ett utkast i s k astral materia, en modell, till den nya fysiska kroppen redan bildats på de subtila icke-fysiska planen. Denna modell knyts vid konceptionen till föräldrarnas DNA, och reinkarnations­processens fysiska skede tar fart. Det är nu inte bara en fysisk kropp som skall göra sitt inträde på jorden utan en fullständig människa med varelsekomponenter på sju tillvaroplan. Ett avsiktligt avbrytande av havandeskapet är därför liktydigt med mord. Den framväxande människan är inte en del av moderns kropp utan en individ som gestaltar sig av egen förmåga, medan modern tillhandahåller lämplig materia m m och en skyddad tillväxtmiljö för processen.

Det befruktade ägget börjar med att dela sig till två celler. De delar sig så till fyra celler, vilka i sin tur delar sig till åtta osv i enlighet med den plan som representeras av den subtila modellen. Planen börjar framträda när cellerna efter de första delningarna vandrar till sina bestämda platser i embryot, och planens fastlagda mönster blir allt tydligare i takt med att olika kroppsdelar börjar utvecklas från vissa av dessa plat­ser. Med cellernas ordnande till hud, muskler, lever, ögon osv uppenbaras den organisation som utmärker den blivande kroppens konstruktion och livsprocesser. Under processens förlopp utvecklas varje organ till synes själv­ständigt. Detta kan visas med djurexperiment. Man kan t ex odla ett skenbensanlag från ett hönsembryo i näringssubstrat och då finna att anlaget inte bara växer ut till ett stycke benvävnad, utan också antar skenbenets slutliga form.

Utvecklandet av fostret styrs från de icke-fysiska tillvaroplanen. Varje detalj i reinkarnationsprocessen har sin upprinnelse på dessa högre, eller som man också säger, inre plan. Under utvecklandet av fostret befinner sig medvetandet inte inuti detta förrän under de sista havandeskapsmånaderna. Fostrets framväxt i moderlivet är en snabb repetition, ett kort sammandrag, av människosläktets och den reinkarnerande individens egen utvecklingshistoria. Eftersom varje människa föds till varje nytt jordeliv som ett karmist resultat av sina föregående, är hon därför i princip en avkomling av sig själv, inte av sina föräldrar. Föräldrarna tillhandahåller genetiskt material som bestämmer den nya kroppens hudfärg, blodgrupp, anlag för vissa sjukdomar m m, men barnet ärver sina egna själsliga och övriga kroppsliga karaktäristika. Enligt dem som haft tidigareliv­upplevelser blir den nya kroppen därför mycket lik det förra livets. Att den ibland uppvisar stora likheter med sina föräldrar, beror på att själen dragits till föräldrar som manifesterar kroppsliga och själsliga karaktäristika av dess egen typ.

Efter födseln tar barnet sakta sin nya kropp i verklig besittning. Det övar upp sin förmåga att styra kroppens rörelseapparat, härmar familjemedlemmarnas beteenden, lär sig tala, och tar till sig av de vuxnas attityder och värderingar. När det lärt sig lä­sa, tar det till sig av de kunskaper litteraturen förmedlar och vidgar på så sätt referensramarna för sitt eget tänkande. Genom att det samtidigt vecklar ut aspekter av sina medfödda intressen, talanger, preferenser, svagheter och andra egenskaper, byg­ger det upp sin nya identitet. I takt med att den reinkarnerande människan växer upp, genomlever sin ungdomstid, blir vuxen och så småningom åldras, bringar hon i dagen sina väsenskaraktäristika och vidareutvecklar dem under de betingelser som råder i livets olika åldersfaser. Denna vidareutveckling pågår normalt hela livet, för reinkarnationsprocessen är inte genomförd i och med att den nya kroppen är född, utan fortsätter tills döden sätter stopp för den. Hela livet igenom kan människan vidareutveckla sin väsenskaraktär med nya kunskaper och erfarenheter. På så sätt arbetar hon sig i liv efter liv framåt mot fullvärdigt människoskap, och att sträva mot det utvecklingsmålet är en av meningarna med alla hennes liv på jorden.

  Utvecklingen under varje jordeliv påverkas givetvis i stor utsträckning av om reinkarnationen sker i manlig eller kvinnlig gestalt. Men vi skall alla utveckla såväl mas­kulina som feminina egenskaper, och reinkarnerar därför under tidernas lopp i kroppar av båda könen. Efter en serie liv som man gör var och en av oss en serie liv som kvinna, och de serierna kommer att upprepas tills delningen av människosläktet i två kön upphör.

Den korta presentation av reinkarnationsläran som jag nu gjort pekar på att vår tillvaro på jorden är meningsfull och målinriktad, att döden inte innebär slutet på vår existens utan bara är en tillfällig övergång till en annan form av mänskligt liv, och att vi får träffa våra nära och kära igen när vi återvänder till jorden. Reinkarnations­läran är av det och många andra skäl värd ett mer ingående studium, och den som gri­per sig an med detta kommer då in på de övriga esoteriska läror jag nämnde i början av den här presentationen. Det är läror som inte bara placerar reinkarnationsläran i dess rätta sammanhang, utan också visar fram en logisk och tankeväckande världsbild och livsåskådning.

En del av de människor som avfärdar reinkarnationsläran gör det därför att de in­te kan överse med att vi normalt inte har några minnen från våra tidigare liv. Sådana minnen hade ju varit ett fint bevis på reinkarnations­lärans verklighets­förankring. Men hur skulle vi leva vårt nuvarande liv om vi kom ihåg onda handlingar vi utfört för långa tider sedan, kände igen tidigare barn och föräldrar, påmindes om gamla skul­der av olika slag osv. Dessutom skulle inte bara minnen dyka upp i vårt sinne. Våra gamla identiteter skulle också göra sig påminda, och vem skulle vi då vara i nuet? Lyckligtvis ligger det långtidsminne av alla våra tidigare liv, som var och en av oss har, passivt och svårtillgängligt djupt inne i vår varelse, och vi får till vidare nöja oss med det ettlivs-minne där hjärnan kan registrera allt som vi i detta livet upp­lever, men normalt inte belastas med sådant som hände innan den själv bildades.

Hur som helst så ger studiet av de esoteriska lärorna ett fascinerande perspektiv på människans framtida tillvaro. När hon nått sitt fullvärdiga människoskap, tar hon steget upp i en övermänsklig livsform som bjuder henne mer kvalificerade och omväxlingsrika upplevelser än dem hon i mänsklig gestalt kunde bereda sig. Och sedan väntar henne, som den evighetsvarelse hon är, ytterligare utvecklingssteg att ta på vandringen genom tiden.