1. Vad är teosofi?

Det finns en visdomstradition som en gång i tiden var känd av alla folk på jorden, en gemensam skattkammare av inspiration och sanning som mänsklighetens frälsare och välgörare delade med sig av. I olika tidsåldrar har den varit känd under beteckningar som den bestående filosofin, grekernas och de tidiga kristnas gnosis, den esoteriska traditionen, helgedomens mysterieläror etc. Det var denna gudavisdom som Jesus delade med sig av till Galileens fiskare, som Gautama gav till färjkarlar och furstar och som Platon odödliggjorde i sina brev, dialoger, fabler och myter. I våra dagar kallas den moderna presentationen av densamma för teosofi.

Vad är teosofi? Ordet kommer av grekiskans theos (gud) och sophia (visdom) och betyder "kunskap om gudomliga ting". Som beteckning har ordet teosofi en ärevördig historia. Det har använts av både nyplatonska och kristna skriftställare från det tredje till det sjätte århundradet och av kabbalister och gnostiker då de försökt beskriva hur ettheten blir mångfald, hur gudomen eller Gud manifesterar sig i den serie emanationer som vi kallar naturriken. Ordet teosofi användes också under medeltiden och renässansen, och Jakob Böhme kallades den germanske teosofen p g a sin syn på människan som mikrogud och mikrokosmos.

Ordet theosophia kopplas också samman med Ammonius Saccas i Alexandria, som på 200-talet sägs ha givit sina lärjungar ett teosofiskt tankesystem i avsikt att till en syntes förena de skenbarligen divergerande delar av den uråldriga visdomen som då var kända i den livaktiga metropolen. Ammonius kallades theodidaktos (guda-undervisad) p g a den gudomliga inspiration han erhöll. Han förkunnade och krävde en strikt moralisk livsföring. Några nedteckningar av hans läror och övningar gjordes inte, men hans lärjunge Plotinos skrev senare en redogörelse för sin mästares undervisning och därför har vi nyplatonismens enneader, som utövade ett enormt inflytande under de följande seklerna.

I Europa fortsatte kabbalister, alkemister, de tidiga rosenkorsarna och frimurarna, eldfilosofer, teosofer och andra att sprida den tidlösa förkunnelsen. För enskilda och inom slutna sällskap förklarade de att Enheten, Gudomligheten, Den Odefinierbara Principen, ur sig själv frambringade universum och att alla varelser och ting i universum slutligen skall återvända till denna sin källa. De försökte alltså till sin kristna omgivning förmedla sanningen att den mystika föreningen med Det Gudomliga är varje människas bördsrätt, eftersom var och en av oss har en gudomlig kärna.

Uppenbarligen är våra dagars teosofi med sina läror och verksamhet inte någon ny företeelse. Teosofin är tidlös, fast förankrad i såväl det förgångna som i framtiden.

Vad är då denna teosofi som har vidarebefordrats från invigd till invigd genom tidsåldrarna - från Vivasvat (solen) till Manu, som i sin tur gav den vidare till rishier och siare tills "denna mäktiga lärdom gick förlorad"?⁴ Den är de heliga skrifternas essens och den visdom vi drar ur våra dagliga erfarenheter. Teosofin har ingen trosbekännelse och inga dogmer, och ställer inte upp några lärosatser som man måste acceptera. Ty sanningen är inte någonting som finns bortom eller utanför oss utan inom oss. Ändå innehåller teosofin en sammanhängande lära om människan och naturen som också förkunnas i olika former i världens heliga traditioner.

Den nutida teosofiska rörelsen startade under 1800-talets sista fjärdedel. Den kom lägligt, ty under de föregående årtiondena hade en kraftig omvälvning i det andliga och intellektuella tänkandet ägt rum. Teologer och vetenskapsmän hade blivit förvirrade och råkat i bittra konflikter efter publicerandet 1830-1833 av Charles Lyells Principles of Geology, som gav ovedersägliga bevis för jordens höga ålder. Detta verk följdes 1859 av Charles Darwins The Origin of Species by Means of Natural Selection och The Descent of Man 1871, som påstod att människan härstammade från aporna - ett påstående som fortfarande är kontroversiellt. Vidare vidgades perspektivet på människans andliga historia av att arkeologin kunde beskriva den egyptiska civilisationens storslagenhet och avslöja att den babylonska berättelsen om Noa och syndafloden var äldre än den bibliska. Därtill kom att Österlandet, som fram till 1780-talet varit en sluten bok för Västerlandet, nu med sin filosofi började frigöra det västerländska tänkandet.

Tiden var mogen för förändring. Den grasserande materialismen inom teologin och vetenskapen höll den fria forskningen i ett strupgrepp, och många människor som ville tro på själens odödlighet vilseleddes av de spiritistiska fenomenens bländverk. Det behövdes ett kosmiskt synsätt på människan och hennes roll i världen, ett synsätt som kunde återupprätta tron på en gudomlig lag och ge meningsfulla förklaringar till jordelivets grymma orättvisor.

H P Blavatsky, en kvinna med osedvanlig begåvning och en orädd hängivenhet för sanningen och för bekämpandet av orsakerna till människornas lidanden, blev den ledande representanten för den nutida teosofiska rörelsen. Som en i den långa raden "vidarebefordrare" av den alltomfattande gudavisdomen spred hon eggande idéer i världens tankeatmosfär, skapande idéer som skulle förändra människornas tänkande. Den främsta av dem säger att vi är en etthet. Hon uppmuntrade utforskandet och studiet av alla folks andliga arv för att utrota den inbilska uppfattningen att en viss ras eller ett visst folk är "utvalt" och har den enda sanna religionen och den ende existerande guden. Till och med ett flyktigt studium av olika trosläror vidgar våra vyer. Det är en gripande upplevelse när man upptäcker att samma gyllene tråd löper genom alla traditioner, vare sig de är religiösa, filosofiska eller s k primitiva. Man känner sympati och empati för alla som hyllar dessa sanningar. Man känner etthet, förståelse och ödesgemenskap.

Under ledning av sina lärare och inspirerad av dem skrev HPB 1888 Den Hemliga Läran. Med hjälp av ett antal verser ur Dzyans Bok, vilken härstammar från "en mycket gammal bok" som inte återfinns i något nutida bibliotek, utvecklar hon ett magnifikt panorama över solsystemets, jordens och de jordiska livsformernas ursprung och framtida bestämmelse. Hon erinrar oss om att människan inte bara är en kropp som försetts med en själ och en ande utan är uppbyggd efter samma mönster som kosmos, en sjufaldig varelse, vars egenskapsregister sträcker sig från det fysiska till det gudomliga.

Varje människa är en miniatyrkopia av vad solarna och planeterna är - levande gudomligheter i tempel av materia. Vi har en lika lång pilgrimsfärd bakom oss som framför oss: ett förflutet av långa erfarenhetscykler under vilka själen nått sin nuvarande mognad och en framtid med obegränsade möjligheter att utvecklas från människo- till gudaskap. HPB utger sig inte för att själv ha sammanställt dessa läror. Snarare var hon förmedlare på modernt språk av "ett utvalt antal fragment" från de esoteriska uppteckningarna. Innan HPB kommenterar verserna uppmanar hon oss att ta del av "de få grundbegrepp, som underligger och genomgår hela det tankesystem" (del I, s 43) på vilket forntidens heliga vetenskap och världens religiösa och filosofiska skolor är baserade. Kort sammanfattade är dessa grundbegrepp:

1. Det finns en evig, överallt närvarande, oföränderlig Urgrund som inte kan definieras eftersom den "övergår mänsklig fattningsförmåga", men från vilken allt liv utgår. Teosofin har inget namn på denna Urgrund annat än DET - det obegränsade, det oskapade, den rotlösa roten, den orsakslösa orsaken. Dessa uttryck är bara försök att beskriva det obeskrivbara, gränslösheternas gränslöshet, det gudomligas innersta oändlighet som vi inte kan definiera. Kort sagt så postuleras därmed det förunderliga ursprungsnågot som av Första Moseboken kallas det mörker som täckte djupet.

2. Likt ebb och flod kommer och går världar i rytmiska pulser av ande och materia, varvid varje "evighetsgnista" i världsalltet från stjärnor till atomer följer samma cykliska mönster. De föds och dör, framträder och försvinner, kontinuerligt när livets rytm oavbrutet frambringar nya former åt de återvändande galaxerna, solarna, människorna, djuren, växterna och materiapartiklarna. Alla varelser och ting har sina cykler av födelse och död, ty födelse och död är livets portar.

3. Alla själar måste, eftersom de i sitt innersta är av samma väsen som "Den Alltomfattande Översjälen", genomlöpa hela cykeln av förkroppsliganden i de materiella världarna för att genom egna ansträngningar bringa sina gudomliga anlag till aktivt uttryck.

Varför manifesterar sig det gudomliga så många gånger och i så olika gestalter? Varje gudomligt frö, varje gudagnista, varje livsenhet, måste genomlöpa den stora erfarenhetscykeln, som sträcker sig från de andligaste till de mest materiella regionerna, för att få förstahandskunskap om varandets alla tillstånd och betingelser. Varje gudagnista måste lära genom att bli varje gestalt, dvs genom att förkroppsliga sig i dem när den företar sin vandring genom materians riken.

Att känna att varje människa är en nödvändig del av det kosmiska syftet ger värdighet åt våra strävanden, åt vår utvecklingsdrift. Den stora "nödvändighetscykeln" är dubbelt meningsfull: vi startar som icke-självmedvetna gudagnistor och tar del av allt som finns att lära i varje livsform, varigenom vi inte bara väcker de ofantliga mängder atomiska liv som tjänar oss i våra kroppar på de olika tillvaroplanen till högre medvetande, utan också blir gudar på grund av egna meriter.

När vi förstår dessa tre grundbegrepps samband med vår egen varelse, ser vi hur alla andra läror flödar fram ur dem. De är nycklar till den djupare förståelsen av återförkroppsligandet, cyklerna, karma, vad som händer efter döden, orsakerna till och befrielsen från lidande, universums och människans uppbyggnad, samverkan mellan involution och evolution osv - alltmedan den uppvaknande själen fortsätter sin eviga strävan.

Den teosofiska filosofin är en ocean av kunskap: "På sina djupaste ställen sträcker den sig långt in i tillvarons mysterier, medan den vid stranden är grund nog för ett barns fattningsförmåga."⁵ Även om teosofins sanningar tränger djupt in i de kosmologiska labyrinterna kännetecknas den av en genomgående enkelhet: läran om ettheten är den röda tråden. Oavsett vår rasmässiga, sociala, utbildningsmässiga eller religiösa bakgrund är vi alla bröder. Och denna samhörighet är inte begränsad till människosläktet utan omfattar allt som finns i det hierarkiska nätverk, den pulserande organism, som vi kallar universum. Vårt stora misstag har varit att se oss själva som åtskilda partiklar drivande omkring i ett fientligt universum i stället för att se oss som gudagnistor, utgångna från Det Gudomligas hjärta - i våra innersta väsen en etthet, liksom ljuslågan är ett med elden i solens inre.

De gamla mahayana-buddhisterna med sin förkärlek för metaforer uttryckte detta på det kanske bästa sättet: I Indras himmel finns ett nät av pärlor i vilket pärlorna är arrangerade så, att när man tittar på en pärla ser man alla de andra avspeglade i den. På samma sätt är alla varelser och ting i världen sammanlänkade med och involverade i varandra, "var och en av dem är faktiskt alla de andra".⁶ Varför har vi nutida människor, som anser oss vara de högst utvecklade varelserna på jorden, ignorerat detta underbara faktum, då det ju sedan urminnes tider knappast funnits något folk som inte har vördat kunskapen om det?

Naturligtvis är det mycket lättare att bara acceptera principen om ett alltomfattande broderskap än att leva upp till den. Alla har vi då och då svårt att leva i harmoni med oss själva och andra. Kanske består ett första steg i att acceptera sig själv, att bli vän med hela sin varelse och därvid acceptera sina dåliga egenskaper jämsides med sina högre förmögenheter. Då accepterar man samtidigt andras svagheter och goda sidor. Detta är praktiskt broderskap, ty det avlägsnar de blockeringar som hindrar oss från att känna att vi alla är enheter i en enda mänsklig livsvåg.

Synsättet att vi är ett med naturen har redan förändrat vårt tänkande och vår livsstil. Återigen börjar vi se oss själva som medverkande i ett ekosystem av kosmiska dimensioner. Vi upptäcker att vi som observatörer mätbart påverkar inte bara de objekt vi observerar utan hela skaran av sig utvecklande varelser. Vi börjar dessbättre inse att vi är en mänsklighet och att det vi gör för att hjälpa varandra är till välsignelse för alla. Även om bördan av våra grymheter är tung, gläds världen åt den minsta yttring av medkänsla i varje enskild människosjäl.
 

Till kapitel 2

Till Titelsidan