6. Att minnas och glömma tidigare liv
De flesta av oss kommer inte ihåg sina tidigare jordeliv och inte heller vad som hände mellan dem. Enligt den grekiska mytologin dricker vi av Lethes vatten - glömska, bekymmerslöshet - som döljer minnena av vårt förflutna så att vi kan födas in på jorden med ett "tomt papper" på vilket vi skall nedteckna de tankar, känslor och handlingar som bestämmer kvaliteten på vårt liv. Vi har i tidsåldrar skrivit på vår individuella livsbok, och i den innevarande inkarnationen skriver vi ytterligare några sidor. Om vi i detalj mindes allt vi skrivit i det förgångna eller hade detaljerad kännedom om det som kan inträffa i framtiden, skulle vi vara allvarligt handikappade. Ett komplett minne av våra tidigare liv - och andras - skulle utgöra en tung börda.
Vi är ännu inte tillräckligt visa och starka för att klara oss utan att dricka av Lethes vatten. Om det vore möjligt att inte dricka skulle vi stå inför tre svårigheter: För det första skulle vi tyngas av våra tidigare misslyckanden, för det andra skulle vi tyngas av våra tidigare framgångar eftersom dessa förmodligen skulle framkalla stolthet och fåfänga, för det tredje skulle vi antagligen också minnas andras misslyckanden och framgångar, och det skulle kunna bli katastrofalt.
Folk har alltid försökt se bakåt och framåt i tiden för att få råd och inblickar. Under antiken sökte grekerna ledning hos oraklet i Delfi och på andra ställen, och om den sökandes hjärta då var rent och sinnet disciplinerat aktiverade de svar som erhölls den sökandes inre visdomsresurser. Man frågar sig vilka kommunikationsleder det på den tiden fanns mellan gudar och människor. Också i vår tid med dess förvirrade ideal söker vi ledning och vill ha ljus kastat över den fruktan och förtvivlan som tidsåldrar av dårskap, okunnighet och girighet har försatt oss i.
Men tyvärr har vi nu knappast några andra att vända oss till än charlataner som påstår sig stå i förbindelse med det gudomliga och säljer sina skojarprodukter till de dåraktiga och känslosamma. Icke desto mindre är umgänge mellan gud och människa möjligt och kommer alltid att vara det, ty förmågan att dricka ur sanningens hemliga källa innebor i själen. Kännedom om denna förmåga är dock reserverad för dem som är förenade med Nous, den inre vetaren, personifierad som Mnemosyne, minnets gudinna. Vem är denna gudinna och vad har hon för funktion?
Mnemosyne, moder till muserna, är motsvarigheten till Nous och har till uppgift att egga Psyche, själen, till insikt om sanningen så att hon slutligen minns sitt gudomliga ursprung och gör anspråk på förening med Nous. Bland de lämningar efter orfeusmysterierna som upptäckts i gravar på Kreta och i södra Italien finns åtta tunna små bladguldbelagda plattor med finskriven grekisk text. En av dem hittades nära Petelia och berättar om två källor nära underjordens ingång, Lethes eller glömskans till vänster och Mnemosynes eller minnets till höger:
Du skall till vänster om Hades hus finna en källa,
och vid sidan om den står en vit cypress.
Gå inte nära denna källa.
Men du skall finna en annan vid minnets sjö,
kallt vatten rinner fram, och det finns vakter framför den.
Säg: "Jag är ett jordens och stjärnehimlens barn,
men mitt släkte är av himlen allena. Detta vet ni själva.
Och se, jag har en brinnande törst och förgås. Ge mig fort av
det kalla vattnet i minnets sjö."
Och de skall ge dig att dricka ur den heliga källan,
och därefter skall du ha värdighet bland de andra heroerna.18
I denna hymn varnas den orfiske kandidaten för att dricka av Lethes vatten. I en beskrivning av Pausanias, grekisk resenär och geograf på 100-talet, dricker kandidaten av Lethes vatten för att "glömma allt han hittills tänkt på".19 Sedan dricker han av Mnemosynes vatten för att komma ihåg allt han sett och hört, ty Mnemosyne är "den heliga källan" vars vatten är avsett för dem som "i hand och hjärta är rena och sunda och inte har något ont samvete".20
Det tar lång tid, kanske flera liv, att lära sig motstå Lethes lockelse. Till sin hjälp åkallar kandidaten därför minnets vackra gudinna. Detta sker inte genom tomma ritualer utan genom den orubbliga övertygelsen att Nous slutligen förmår Psyche att minnas. Thomas Taylor (1758-1835), översättare av grekiska och nyplatonska klassiker, publicerade 1787 en mindre samling orfiska hymner, från vilken vi citerar följande:
Till Mnemosyne, minnets gudinna.
Kom välsignade makt, mystikerns minnesuppväckare
till heliga riter, och bryt Lethes fjättrar. 21
Det är märkligt att vi har dessa vittnesbörd om en visdom som inte bara talar till det efemära utan också till det odödliga. Mnemosynes plikt är uppenbar: att punktligt och kraftfullt väcka oss till medvetenhet om vårt sanna arv, så att vi tar itu med att lösgöra oss från de fjättrar som vårt egocentriska och materiella tänkande utgör. Sedan kan vi, försiktiga med glömskans källa men ivrigt drickande av det kylande vattnet ur minnets sjö, med all rätt ge våra förfäders lösenord:
Jag är ett jordens och stjärnehimlens barn,
men mitt släkte är av himlen allena.
När nedstigningen till Hades är genomförd, återvänder den framgångsrike kandidaten till ljuset med minnena av det han sett. För att varje kandidats individuella erfarenheter skulle fasthållas medan han ännu hade dem i färskt minne, uppmanades han att "ägna en tavla åt nedskrivandet av allt han hört och sett".22 Pausanias talar alltså om något han själv upplevt och även fått höra av andra som genomgått den heliga riten.
Detta om den modige lärjungen i de antika och nutida mysterierna. Hur är det då med dig och mig som längtar efter kunskap om det osedda? De flesta av oss har behov av den partiella omedvetenheten tills vi utvecklat tillräckligt med självkännedom, omdöme och medkänsla. Men även om vi är fängslade av bojor som vi själva smitt, vill en del av vår varelse väcka vårt "mystika minne" av heliga ting.
Varför kommer vi inte ihåg våra tidigare liv? Platon ger oss i bok 10 av Staten (§§ 614-621) en vink när han beskriver Ers upplevelser. Er, son till Armenios, troddes vara död där han låg på slagfältet med andra fallna hjältar. Men då hans kropp efter tio dagar inte som de övrigas börjat upplösas, togs den hem för att begravas. Två dagar senare vaknade Er på likbålet och berättade om sina upplevelser i de inre världarna. Han avslöjade att karaktären på efterdödenfärden i de planetariska sfärerna berodde på den dödes gärningar under livet på jorden.
Det fanns öppningar till vänster, sade han, som ledde nedåt, och öppningar till höger som ledde uppåt. De som hade varit orättrådiga steg ned i de undre världarna, inte för att plågas i evighet, men för att stanna så länge att de lärde sin läxa. När de blivit renade steg de uppåt och mötte halvvägs de rättrådigas själar som återvände från de himmelska världarna, där de upplevt underbara ting. Er följde själarna under deras interplanetariska resa, och under återfärden till jorden mötte de ödesgudinnorna, de tre moirerna Lachesis, Klotho och Atropos - det förflutna, det nuvarande och det tillkommande. Dessa gudinnor spinner ihop varje individuell själs öde när den färdas genom deras område. Var och en av själarna valde sin lott för nästa liv med ledning av sina tidigare erfarenheter. Slutligen kom själarna till Lethes kala slätt, där de måste dricka av glömskans vatten. De som inte tänkte sig för drack för mycket.
Ger inte detta en förklaring till vårt tillstånd här på jorden? Många av oss drack kanske för mycket av glömskans vatten och har därför svårt att förstå meningen med livet. En del undvek vattnet och jagas därför av forntida minnen. Känner vi inte ibland att den glömda visdomen gör sig påmind? Det är just de minnena, även om de är diffusa, som leder oss till erfarenheter i det innevarande livet vilka låter oss komma ihåg vem vi är och bli uppmärksamma på vårt arvegods och vårt framtidsöde.
Hur förhåller sig då vår glömska av tidigare liv till de populära regressioner, framkallade medelst hypnos eller droger etc, under vilka man "återupplever" händelser man varit med om i barndomen, i fosterstadiet och, som många tror, i tidigare liv? Under de senaste årtiondena har dussintals böcker skrivits om dem som genom regression fått blicka tillbaka på tidigare liv.
Man kan inte utesluta möjligheten att vissa av de "minnen" som dyker upp under hypnoterapi kan vara åtminstone delvis sanna, och till hjälp om de tolkas rätt. Om nu minnet, som ofta påstås, innebor i den fysiska hjärnan, är det uppenbart att hjärnans astrala och/eller fysiska celler bär inom sig intryck från vårt långa förflutna, även om intrycken kan ligga djupt dolda. Men minnet gäckar oss. Hur många av oss kan i detalj erinra sig tilldragelser som är några år gamla? Däremot kan en händelse, ett ljud, en doft etc plötsligt få en ström av minnen att flöda in i vårt medvetande.
Flera äldre folks nedärvda visdom säger liksom teosofin att själen har tillgång till dolda minnesfonder från sitt avlägsna förflutna, och att en levande medveten varelse övervakar tillblivelsen av sin kropp. Mer bestående än minnena i vår fysiska hjärna är de minnen som bevaras av vår varelses inre komponenter. Minnen kan innebo i den astrala (modellen till den fysiska) hjärnans livsatomer, men bevaras bättre i det reinkarnerande egots minnesceller.
Pågående forskning om medvetandet före födelsen och hos nyfödda indikerar att fostrets medvetande reagerar på vad det finner vara angenämt eller inte angenämt och att det också omedelbart reagerar på vad det hör, liksom på båda föräldrarnas tankar och känslor. Eftersom fostret är en levande varelse registreras allt det upplever såväl i astralljuset som i dess minnesceller. Den nyfödde visar inga påfallande tecken på att komma ihåg något, men studier bekräftar att det återvändande egots varseblivningsnivå ligger mycket högre än man tidigare trodde.23
Minnets mysterier är sannerligen märkliga, och vi vet mycket lite om minnets roll under livet och efter döden. Även utan regression är det möjligt att i dagvakentillståndet blicka in i jordens astrala atmosfär, astralljuset, och flyktigt "återuppleva" eller "minnas" händelser och personer som faktiskt (dock inte alltid) hör hemma i ens eget karmiska förflutna. Men liksom vid regression kan det man "ser" eller "läser" i astralljuset vara en annan människas tankar och upplevelser. Eftersom våra säkra kunskaper på detta område är så små, är det bättre att vara försiktig och inte lägga någon vikt vid sådant material. Regression med eller utan hypnos vare sig bekräftar eller vederlägger reinkarnationsläran.
Det är ett beklagligt faktum att populariserandet av regressions-terapin har gett upphov till feluppfattningar av reinkarnationsläran, huvudsakligen beroende på den alltför stora betoningen på personligheten, den mask som vår mänskliga monad bär när den gång på gång inkarnerar på jorden. Det är naturligt att man vill veta vem man var i sitt föregående liv, men den vetskapen är inte bara till glädje. Hypnotiska regressioner som syftar till att tillfredsställa människors önskan att få veta vem de var i tidigare liv måste ifrågasättas i både moraliskt och psykiskt avseende. De utmaningar vi ställs inför i det innevarande livet räcker mer än väl till.
Vi kan vara säkra på att det vi är, alltsedan vi blev tänkande
människor med en självständig vilja, finns nedtecknat, och nedtecknas
fortlöpande, i jordens astralljus, liksom i vår hjärnas astrala livsatomer eller
vår varelses högre beståndsdelar. Detta påstående stämmer
överens med Platons uppfattning att själen har ett eget minne. I sina dialoger,
särskilt i Menon (§ 81b), talar han om erinring i betydelsen att återkalla
minnet av den visdom själen tillägnat sig för länge sedan. Han
försäkrar att själen har en fond av erfarenheter från det förgångna
och att det plötsligt, om man är ihärdig i sina ansträngningar att kalla fram
denna visdom, kan komma en uppenbarelse, ett ljus som från ens inre flödar in i
medvetandet.