Kapitel 6

Den som obunden av handlingens frukter utför de handlingar som bör göras är både en försakare^l av handling och en den rätta handlingens hängivne², inte en som lever utan att tända offerelden och utan att fullgöra riterna³. Vet, Pandus son, att vad man kallar sannyasa eller avstående från handling är detsamma som yoga eller utövande av hängivelse. Ingen som inte först har avstått från alla syften kan bli hängiven. Handlingen sägs vara det medel genom vilket den vise som strävar efter meditationen kan höja sig till den. Avstående från handling sägs vara medlet för den som har nått till meditationen. När han har avstått från alla syften och står fullständigt obunden av önskningar och begär, sägs han vara en sådan som har höjt sig till meditationen. Han skall höja sitt jag genom Jaget. Må han inte låta jaget sjunka, ty Jaget är jagets vän, och på samma sätt är jaget sin egen fiende⁴. Jaget är dens vän som har övervunnit jaget. På samma sätt uppträder jaget fientligt mot den som inte har övervunnit jaget. Jaget hos den som har kuvat sig själv och är fri från åtrå och vrede är inriktat på det högsta jaget i hetta och köld, i smärta och glädje, i ära och vanära. Den som äger andlig kunskap och insikt, den som har nått höjdpunkten och tyglat sinnena, den för vilken guld och sten är detsamma, han sägs vara hängiven. Och uppskattad av alla är den som bevarar sinnets jämvikt bland såväl vänner och kamrater som i fiendens mitt, bland dem som står honom fjärran eller förhåller sig neutrala, bland dem som älskar och dem som hatar, bland syndare och rättfärdiga.

1. En sannyasi.

2. En yogi.

3. De ceremonier som föreskrivs av den brahminska lagen.

4. I denna lek med ordet "jag" avses det högre och lägre jaget. Det lägre är fiende till det högre genom sitt motstånd mot sann utveckling, och det lägre jaget är samtidigt fiende till sitt eget bästa genom sin böjelse för att sjunka.

Den som har nått fram till meditationen skall ständigt sträva efter att förbli i ro i det Högsta Väsendet, ensam och avskild, och behärska sin kropp och sina tankar, utan ägodelar och fri från hopp. Han skall reda sig en säker sittplats på ett rent ställe, varken för högt eller för lågt och gjord av kusagräs, ett hjortskinn och en duk⁵. Där skall han för jagets rening öva meditation med sinnet riktat mot en enda punkt genom att hålla tankens rörelser under kontroll och tygla sinnenas och organens verksamhet. Med kropp, huvud och hals raka och orörliga, med blicken fast riktad mot nästippen utan att irra, med ro i hjärtat och fri från fruktan skall yogin sitta, befäst i brahmacharis löfte, med tankarna tyglade och hjärtat fäst vid mig. Den hängivne, som tyglar sitt sinne och på så sätt alltid för sitt hjärta till vila i den Högste, når fram till denna frid, det yttersta uppgåendet i mig.

5. Föreskrifterna gäller de eremiter som har dragit sig tillbaka från världen. Översättare har tolkat texten olika. En skriver att den hängivne bara har "skinn och kläde att täcka sig med och gräs att ligga på", en annan att "hans ägodelar är ett kläde och hjortskinn och kusagräs". "De som vet" säger att detta är en beskrivning av en magnetiskt arrangerad sittplats och att kusagräs läggs på marken, skinnet på gräset och duken på skinnet. Filologiska diskussioner kommer aldrig att kunna bringa klarhet i frågan.

Denna gudomliga disciplin uppnås, Arjuna, inte av den som äter mer än nog eller för litet, inte heller av den som har för vana att sova för mycket eller den som överdriver sin vaka. Den meditation som utplånar smärtan sker hos den som är måttlig i sitt ätande och sina förströelser, måttlig i utförandet av sina handlingar och regelbunden i sömn och vaka. När den som lever så har sitt hjärta riktat mot det sanna Jaget och är frigjord från alla begär, sägs han ha nått fram till yoga. För den vise som har hjärtat inriktat på Jaget, som befinner sig i ro och är obunden av begär, har man använt bilden "liksom en lampa som är skyddad mot vinden inte fladdrar". När han faller till ro genom yogaövning, ser jaget genom jaget och är tillfreds, när han blir förtrogen med den gränslösa lycka som inte är förknippad med sinnesföremålen och står där han står utan att vika från verkligheten⁶, när han alltså har nått det tillstånd över vilket han inte kan tänka sig något högre och från vilket han, väl befäst, inte viker ens genom den svåraste sorg - då har han, skall du veta, uppnått den frigörelse från smärtan som kallas yoga, andlig förening eller hängivelse, och efter detta skall man sträva troget och oförtrutet.

6. "Verkligheten", nirvana och även den fullkomliga insikten om det Sanna och upphörandet av den illusion som rör föremål och avskildhet.

När han tagit avstånd från varje lust som stiger ur fantasin och med tanken kuvat de sinnen och organ som eggar till handling i alla riktningar, när han är uppfylld av tålamod, finner han steg för steg ro, och sedan han låtit sinnet vila i det sanna Jaget skall han inte tänka på något annat. Till vilket föremål det obeständiga sinnet än flackar skall han undertrycka det, föra det tillbaka och rikta det mot anden. Den högsta saligheten kommer förvisso till den vise vars sinne på så sätt har fallit till ro, den vars lidelser och begär är undertryckta, den som på så sätt är i det sanna Jaget och fri från synd. Den som är hängiven och fri från synd uppnår utan hinder den högsta saligheten - förening med det Högsta Väsendet. Den som har förlänats denna hängivelse och ser alla tings enhet, uppfattar den Högsta Själen i alla ting och alla ting i den Högsta Själen. Den som ser mig i alla ting och alla ting i mig, för honom går jag inte förlorad, och jag överger inte honom. Och var och en som i tro på andlig enhet dyrkar mig som är i alla ting, han bor hos mig, i vilka omständigheter han än lever. Den, Arjuna, som genom likheten han finner i sig själv ser blott ett väsende i alla ting, onda som goda, betraktas som den förnämste av de hängivna.

Du Madhus⁷ baneman, med tanke på sinnets oro kan jag inte förstå hur denna jämviktens yoga som du har talat om skall kunna förbli. Ty sinnet är ju, Krishna, fyllt av upphetsning, stormigt, starkt och motspänstigt. Att tygla det är väl lika svårt som att tygla vinden.

7. Madhu: en daitya eller demon som dräpts av Krishna och representerar lidelsens egenskap i naturen.

Sinnet är i sanning, du med de starka armarna, oroligt och svårt att tygla, men det kan tyglas, du Kuntis son, genom övning och genom frånvaron av begär. Ändå menar jag att denna gudomliga disciplin som kallas yoga är mycket svår för den som inte behärskar sin egen själ. Dock kan den förvärvas med de rätta medlen av den som flitigt strävar och är herre över sitt hjärta.

Vart går den, Krishna, som fast han äger tro inte uppnått fullkomning i sin hängivelse därför att han med sitt otyglade sinne har avvikit från disciplinen? Förintas han som ett moln upplöses, du med de starka armarna, sedan han fallit och vilseletts på vägen mot det Högsta Väsendet? Du, Krishna, borde helt skingra detta tvivel för mig, ty det finns ingen annan som kan göra det.

En sådan man, Prithas son, förgås inte här eller härefter. Ty ingen som gör gott går någonsin till fördärvet. Den vars hängivelse har avbrutits av döden går till de rättfärdigas regioner⁸, där han dväljs i en väldig mängd år, och återföds sedan på jorden i en ren och lyckosam släkt⁹ eller rentav i en släkt av sådana som är andligen upplysta. Men en återfödelse som denna sista är svårare att nå. När han så har fötts igen kommer han i kontakt med den kunskap som var hans i den förra kroppen, och från den stunden strävar han flitigare mot fullkomning, du Kurus son! Ty också omedvetet leds han och strävar vidare på grund av sin tidigare övning. Redan som sökare når han bortom Vedas ord. Men den hängivne som efter att ha uppbjudit all sin kraft uppnår fullkomningen på grund av strävanden som fortsatt genom många födelser går till det högsta målet. Den meditationens man som jag här beskrivit är överlägsen botgöringens man och den lärde och även handlingens man. Så bestäm dig, Arjuna, för att bli en meditationens man. Men av alla hängivna anser jag den vara mest hängiven som dyrkar mig med hjärtat fäst vid mig och full av tro.

8. Devachan.

9. Madhusudana säger att detta betyder kunglig eller kejserlig släkt.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det sjätte kapitlet, som kallas: Hängivelse genom självbehärskning.