Kapitel 10
Läran om swabhava, själv-blivande, karaktäristisk individualitet. Människan, självevolverad, sin egen skapare. Leibniz "monadologi" i jämförelse med den esoteriska filosofins läror.
MONADEN utgår ur sitt tillstånd av andlig och intellektuell omedvetenhet, och hastande fram genom de två högsta planen - vilka står det ABSOLUTA alltför nära för att tillåta någon samhörighet med ting som tillhör ett lägre plan - nedstiger den omedelbart därefter på det mentala planet. Men det finns inte i hela universum ett plan med större omfattning och vidare verksamhetsfält i sina nästan ändlösa graderingar av förnimmelse och självförnimmelse än detta plan, som i sin tur omsluter mindre plan, avpassade vart och ett för sin "form", från mineralmonadens oansenliga frö upp till den höga utvecklingsform, där denna slår ut i blom såsom en GUDOMLIG MONAD. Men hela tiden är den en och samma monad, växlande endast i sina inkarnationer under sina ständigt fortgående cykler av delvis eller fullständig andlig förmörkelse, eller delvis eller fullständig materiell förmörkelse - tillvarons båda motsatta poler - allteftersom den nedstiger i materialitetens djup eller uppstiger till den mentala andlighetens höjder. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 196)
Med andra ord: ingen rent andlig buddhi (gudomlig själ) kan ha en självständig medveten tillvaro innan gnistan, som utgått från den universella sjätte principens (eller översjälens) rena väsensgrund, har (a) passerat genom alla grundformer av den nu pågående manvantarans fenomenella värld, samt (b) förvärvat individualitet, först genom naturlig impuls och sedan genom självålagda och självuttänkta bemödanden (hämmade av dess karma) - sålunda uppstigande genom alla grader av intelligens, från den lägsta till den högsta manas, från mineralet och plantan upp till den heligaste ärkeängel (dhyani-buddha). Denna för den esoteriska filosofins karaktär så betecknande lära erkänner inga företrädesrättigheter eller särskilda gåvor hos människan andra än dem, som vunnits av hennes ego genom personligt bemödande och egen förtjänst under en lång serie av utvecklingsmoment och återfödelser. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 46-47)
Huvudtexten för vårt studium i kväll finner vi i Den Hemliga Läran I, sidan 108, tredje sången vers 10:
FADERN-MODERN VÄVER EN VÄV, VARS ÖVRE ÄNDA ÄR FÄSTAD VID ANDEN (Purusha), LJUSET AV DET ENHETLIGA MÖRKRET, OCH DEN NEDRE VID DESS (Andens) SKUGGSIDA, MATERIAN (Prakriti). OCH DENNA VÄV ÄR VÄRLDSALLTET, UTSPUNNET AV DE TVÅ GRUNDÄMNENA FÖRENADE TILL ETT, SOM ÄR SWABHAVAT (a).
(a) I Mandukya-(Mundaka-) upanishaden är skrivet: "Såsom spindeln spinner och drar samman sitt nät, såsom örterna skjuter upp ur marken... så har världsalltet utgått från den oförgänglige" (11.7). Brahma såsom "det okända Mörkrets livsfrö" är det material varur allt uppspirar och utvecklas, "liksom nätet ur spindeln och skummet ur vattnet" osv. Denna bild är sann och betecknande bara om namnet Brahma, "skaparen", härleds ur roten brih, "tillväxa" eller "utbreda sig". Brahma "utbreder sig" och blir världsalltet, utspunnet och vävt av hans eget väsensämne.
Samma tanke har vackert uttryckts av Goethe, som säger:
I tidernas susande vävstol en skrud,
en levande, härlig, jag väver åt Gud.
Vid våra studier har vi utgått från allmänna principer och sedan steg för steg gått vidare. Hela tiden har vi riktat in oss på den punkt av emanationen och evolutionen som befinner sig vid manifestationens gryning, vid manvantarans början. Många ämnen har vi bara berört i förbigående, därför att vårt huvudämnes invecklade beskaffenhet just då inte tillät oss gå in på och följa tankemässiga sidovägar, hur tilldragande och viktiga dessa än kunde vara. Men vi skall slå in på dessa vägar när vi under våra fortsatta studier ännu en gång ställs framför de portar vi gått förbi och kanske bara blickat in genom.
För deras räkning som kommer att studera de här föreläsningarna har vi fäst uppmärksamheten på vissa fundamentala naturliga grundsanningar, lika fundamentala och viktiga i sina sammanhang som de två grundstenar för nutidens lättfattliga teosofi som kallas reinkarnation och karma. En av dessa grundsanningar är läran om hierarkier, om vilken mycket mer kunde sägas, och kommer att sägas i sinom tid.
En annan sådan fundamental grundsanning är den lära som flyter fram ur de filosofiska begreppen bakom ordet swabhava, ett ord som rent allmänt betecknar det väsenskaraktäristiska hos någonting. Den läran är en nyckel som öppnar tillvarons själva hjärta, och bland annat ger oss sanningen om det så kallade ondas ursprung, och sanningen om den inre drivkraft till rätt och rättfärdighet som människan kallar moralkänsla. De medeltida skolastikerna talade om ett tings väsen såsom dess quidditaseller kärna, dess "är-het", det som är dess hjärta, dess innersta natur, dess karaktäristiska väsen. Substantivet swabhava kommer från sanskritroten bhu som betyder "bli" eller "vara". Förstavelsen sva (eller swa) är också sanskrit och betyder "själv". Ordet kan därför översättas med "själv-blivande". Det är en teknisk term, ett nyckelord, som täcker mycket betydelsefulla och vittomfattande filosofiska begrepp. Vi skall längre fram utveckla några av dem mer fullständigt.
I citatet (vers 10) ur den tredje sången som vi läste i kväll torde ni ha lagt märke till ordet swabhavat, som kommer från samma element, samma sanskritrot, som swabhava. Swabhavat är presens particip av verbet bhu och betyder "det som blir sig själv" eller det som genom emanation, evolution, inifrån utåt utvecklar sitt väsens jag, med andra ord det som av egen drift utvecklar de latenta förmögenheterna i sin egen natur, isitt jag, i sin varelses innersta väsen. Vi har ofta talat om det innersta av det innersta såsom den innersta länk eller rot medelst vilken vi (och allting annat) utgår från själva väsensgrunden i tingens hjärta, som är VÅRT ABSOLUTA JAG. Och vi har ibland talat om det med handen på bröstet, fast vi noga måste akta oss för att tro att detta innersta av det innersta finns i den fysiska kroppen. Låt mig förklara vad jag menar. Kabbalisterna indelade de naturens plan i vilka de tio sefiroterna blev - detta är en egendomlig svenska, men den ger ett riktigt och korrekt uttryck för tanken - i fyra under manifestationen. Dessa kallades de fyra olam, ett ord som ursprungligen hade betydelsen "fördold" eller "gömd" eller "hemlig", men som också användes för "tid". Dessutom användes det i nästan exakt samma betydelse som när den gnostiska läran talar om "aioner" (eoner) såsom sfärer, på sanskrit lokaer. Den högsta av de kabbalistiska olam eller sfärerna var olamatsiloth, som betyder "förtätningens" eon eller tidsålder eller loka. Den andra kallades olam hab-beriah, som betyder "skapelsens" eon eller tidsålder eller loka. Den tredje i ordningen av nedstigning och tilltagande materialitet kallades olam ha-yetsirah, som betyder "formens" loka. Den fjärde och sista, den mest materiella och grövsta, kallades olam ha-asiah, som betyder "handlingens" eller "orsakernas" eon eller värld. Detta sista plan, denna sista sfär eller värld, är den lägsta av de fyra och kallades ibland för materians värld eller "skalens" värld, ty människan (och andra fysiska varelser) betraktades ibland såsom skal i betydelsen av att vara den inneboende andens klädnad eller vehikel eller kropp.
I psykologiskt avseende ansågs dessa fyra sfärer vara kopierade eller återspeglade eller ha en plats i människans kropp. För att sfärerna skulle korrespondera med de fyra grundprinciper i vilka de judiska kabbalisterna indelade människan, antogs neshamah (eller anden) ha sin plats i huvudet, eller snarare sväva över detsamma. Den andra grundprincipen, ruahh (eller själen), antogs ha sin plats eller sitt centrum i bröstet. Den tredje och lägsta av de aktiva grundprinciperna, som kallades nefesh (eller den animala-astrala själen), antogs ha sin plats eller sitt centrum i buken. Det fjärde vehiklet var guf eller kroppen, det omslutande skalet. Neshamah, den högsta av dem, från vilken de övriga emanerade steg för steg - ruahh från neshamah, nefesh från ruahh, och guf från nefesh (guf är esoteriskt faktiskt linga-sharira, och utsöndrar den fysiska kroppen) - bör inte anses vara så mycket i huvudet som så att säga överskuggande det och kroppen. Den kan liknas vid en solstråle eller en elektrisk stråle, eller vid den grekiske poeten Homeros och de mer sentida nyplatonska filosofernas så kallade Gyllene Kedja, vilken förenar Zeus och alla lägre varelser. Den kan också liknas vid varelsekedjan i en hierarki, som genom sin hyparxis är länkad vid den närmast högre hierarkins lägsta plan.
Detta innersta av det innersta är i den del av oss som överskuggar oss, som fysiskt sett snarare är ovanför oss än i oss. Och det är faktiskt vår andliga monad. Innan vi därför kan förstå vad som menas med swabhava och den underbara lära som har sin grund i detta begrepp, måste vi förstå vad som menas med monad och i vilken betydelse ordet används. I europeisk filosofi tycks ordet monad såsom filosofisk term först ha använts av den italienske filosofen Giordano Bruno, en nyplatoniker i sitt tänkande som hämtade sin inspiration från den grekiska filosofi som nu kallas nyplatonism. Ett i andligt-filosofiskt avseende modernare bruk av ordet monad finner vi hos den slavisk-tyske filosofen Leibniz. Monadismen utgjorde hjärtat i alla hans läror, och han sade att universum var sammansatt och uppbyggt av monader. Därvid betraktade han dem som andliga centra, som inte hade någon utsträckning men väl en inre och medfödd utvecklingsenergi. De olika skarorna av monader var av olika grader, och varje enskild monad åstadkom sin egen utveckling genom en medfödd karaktäristisk natur (eller swabhava). Det är här uppenbarligen fråga om karaktäristisk individualitet, som är jaget, vilket genom att veckla ut sig själv, bli sig själv (swabhava), steg för steg verkställer sin egen frigörelse och tillväxt på allt högre nivåer. Leibniz förkunnade att dessa monader andligt, psykiskt och fysiskt var förenade med varandra genom vad han kallade en "harmonins lag", vilken är vårt swabhavat - "det självexisterande" som under manifestationen utvecklar sig till skarorna av monader eller monadiska centra.
Leibniz tycks (åtminstone delvis) ha hämtat den filosofiska föreställningen om monader, sådan han utvecklar den i sin filosofi, i sin monadologi, från den flamländske mystikern van Helmont. Denne van Helmont hade dock hämtat den från Bruno, eller kanske liksom Bruno direkt från de nyplatonska filosoferna. Brunos, van Helmonts och Leibniz grundidéer är mycket lika varandra. De liknar också den esoteriska visdomens, den esoteriska teosofins, läror på området, dock bara så länge som vi betraktar manifestationen. Ty när den stora mahapralayan eller kosmiska upplösningen börjar, inträder till slut monaderna själva i "tystnaden och mörkret", som Pythagoras skulle uttryckt saken. I de forntida läror som nu kallas teosofi - och teosofi betyder faktiskt den visdom som gudarna eller de gudomliga varelserna studerar, alltså någonting gudomligt - menas med monad en andlig atom (vi tvingas här använda vanliga ord). En andlig atom betyder detsamma som ren individualitet, Jagets jaghet, väsensnaturen eller den karaktäristiska kärnan eller swabhaviska kärnan i varje andlig varelse, dess Jag. Den esoteriska visdomen härleder detta Jag - inte dettas ego, som är ett helt annorlunda och lägre och underordnat ting - den härleder denna gudomliga monad, detta gudomliga substansmedvetande, från paramatman, det så kallade suveräna Jaget. Det suveräna Jaget är inte Gud i den egendomligt motsägande kristna betydelsen, utan suveränt i betydelsen av absolut, obetingad och allt genomträngande universalitet för och i ett enstaka kosmiskt aggregat av hierarkier, ty det är dettas spets och källa.
Om vi drar oss till minnes vad vi studerat i det här sammanhanget och de begrepp vi åskådliggjorde med hjälp av bilder på svarta tavlan, så kommer vi ihåg att vi betecknade det högsta som vi intellektuellt kan föreställa oss med en triangel. Därmed menade vi naturligtvis inte att det högsta är en triangel, vilket vore löjligt. Vi bara symboliserade det högsta med en figur på det sättet. Den högsta sfären - högst i den matematiska meningen att den inte har någon fysisk utsträckning såsom vi uppfattar en sådan - från vilken alla de följande tio stegen (planen, graderna) i varje hierarki utstrålar, kallade vi Det Gränslösa, det som är utan gränser, kabbalisternas Ain Sof. De två aspekterna av Det Gränslösa bildar de två sidorna så att säga i denna gudomliga triangel. Den ena av de två aspekterna är parabrahman (bortom brahman) och den andra mulaprakriti (rotnaturen). Vi måste i det här sammanhanget komma ihåg att varje bildlig framställning kan illustrera olika begrepp om utgångspunkterna skiljer sig åt. Därför skall vi hålla i minnet att denna gudomliga triangel sände en återspegling så att säga, en emanation, ner i den lägre skuggan, i substansen eller materian nedanför. Strålarna från den övre solen sken ner i den lägre atmosfären och upplyste den, och denna lägre upplysta atmosfär eller substans kallades den lägre monaden, medan den övre kallades den högre monaden. Vidare skall vi tänka på att kvadratens eller den manifesterade naturens tillblivelse, såsom det tredje stadiet av evolutionen, kom till stånd allteftersom energin eller livsvågorna svepte nedåt genom den andra eller lägre monaden. Med detta som utgångspunkt är därför den övre triangeln - vilken kan betraktas som en enhet eller en trefald i förening - den högre monaden eller det innersta av det innersta, Jagets Jag, och den undre triangeln är dess emanation, med de tre linjerna representerande fadern, modern och sonen. Fadern kan betraktas som den andra eller lägre triangelns ursprungspunkt, dvs den punkt som är triangelns topp och utgör ett layacentrum, genom vilket strömmar ner i vår sfär de manifesterande energier som själva blir universum.
. 
Här har vi ett exempel på det filosofiska värdet av det hierarkiska systemet, betraktat som en bild av naturens symmetriska uppbyggnad. Ty varje stadium i nedstigandet, varje lägre steg eller plan, är besjälat av de övre delarna, som blir kvar där uppe medan de lägre planen eller delarna steg för steg, plan efter plan, i såväl andligt och eteriskt som i fysiskt avseende utsöndras och fälls ut som skum på de underliggande livsvågorna. Den fysiska naturen, sådan vi ser den, är till och med på detta vårt eget plan förtätad gudomlighet så att säga, och den är faktiskt förtätat ljus, ty ljus är eterisk materia eller substans.
Längre fram skall vi mer ingående än det hittills varit möjligt under de här föreläsningarna studera denna fråga om ande och substans, energi och materia, och deras inbördes samband och växelverkan.
Från det högsta av det högsta, från det som för oss är det okändaste av det okända, det innersta av det innersta, "flödar'" den gudomliga strålen ner genom alla dessa plan. Den går från en hierarki till hierarkin nedanför, och sedan till en ännu lägre, och därefter till en som är ännu materiellare osv tills gränsen för det kosmiska aggregatet är nådd. Då börjar den stiga uppåt längs den kolossala runden och återvänder till sin ursprungskälla. Lägg märke till att den under nedstigandet evolverardessa olika hierarkier ur sig själv, och att den under sitt uppåtstigande drar dem tillbaka in i sig själv igen. Detta väldiga andliga aggregat skall vi tänka oss såsom omgivet av en äggformad aura, vilken vi liksom kabbalisterna kan kalla shechinah. Ordet är hebreiska och betyder "bostad" eller "vehikel" eller det som den esoteriska filosofin kallar aura-ägget i fråga om människan. Denna aura representerar i vår schematiska framställning de högsta aspekterna av det universum vi ser runt omkring oss, ty den är själva utgreningen av mulaprakriti, medan den mystiska linje i bilden som löper ner genom hierarkins alla olika grader är Jag-flödet, det obetingade medvetandet, som väller upp i alltings innersta.
För att återkomma till swabhavat, "det själv-blivande", "det självexisterande", så är detta, enligt vår schematiska framställning, i det överandliga den andra gudomliga monaden eller det andra gudomliga logos. Ser vi det ur en annan och lägre synvinkel är det den första kosmiska monaden, återspeglingen av den ursprungliga eller primära gudomliga monaden ovanför den. Och det är den första manifestationen eller dallringen av kosmiskt liv, när vid den universella pralayans slut ropet "låt det bli manifestation och ljus" ljuder från evighetens vakttorn.
Elohim var i ett tidigare stadium monader. Som ni säkert kommer ihåg gjorde vi en egen översättning av verserna 26-28 i första kapitlet av Genesis, och vi såg att dessa Elohim sade "låt oss göra människorna till vår skugglika avbild (till våra egna skuggjag eller materiajag) efter vår modell", dvs de gjorde människorna genom att bli dem. Med andra ord så är människorna de lägre principerna hos Elohim själva såsom monader.
Monaden är det innersta i människan. Den är inte en själ, inte en "gåva från Gud". Den är det innersta i betydelsen den högsta delen i henne. Och till och med hennes kropp är förtätad ande. På detta plan är kroppen det lägsta, den skuggiga slutänden, materiaänden, på den jaghierarki som varje människa är.
Vi skall också komma ihåg att varje hierarki har sin swabhava, dvs sina särskilda karaktäristika. För att exemplifiera det med färger, så är en hierarki övervägande blå, en annan övervägande röd, en tredje grön eller gul eller gyllene osv. Men var och en har sina egna fyrtionio rötter eller avdelningar, sina fyrtionio aspekter av en och samma underliggande rotsubstans som är gemensam för alla. Var och en av dessa fyrtionio utvecklar därför ovillkorligen i sin tur en av de övriga färgerna. Kunde vi därför förnimma det hela på ett andligt sätt, skulle vi se hur hela naturen överallt omkring oss strålar och gnistrar i det mest fantastiska färgspel - en underbar tavla! Detta är ett rent faktum, inte ett bildligt uttryck. Vidare finns det för varje kosmos en kosmisk hierarki som omfattar alla dess lägre hierarkier, och varje hierarki, stor som liten, är upptill och nedtill (eller inåt och utåt) sammanlänkad med andra högre och lägre hierarkier. Och varje särskild individuell hierarki består av nio (eller tio) plan eller grader. Sju av dessa befinner sig helt och hållet på de manifesterande planen. Strängt taget består en hierarki följaktligen av tio plan, som inrymmer tio materiatillstånd och tio energier, av vilka dock sju är manifesterande energier. De sju som befinner sig i manifestation sträcker sig från arupa- (de formlösa) till rupa- (form-) världarna, och de är alla sammanlänkade, samordnade, kombinerade med varandra på sätt som övergår vår nuvarande förmåga att uppfatta och förstå.
Det är på sådana här områden av andligt tänkande som det dogmatiskt religiösa och vetenskapliga systemet tvistar - om vi får använda det ordet - med den esoteriska filosofin. Ty det systemet är, åtminstone vad beträffar det vetenskapliga betraktelsesättet, byggt på rent mekaniska och materialistiska hypoteser om naturen och verksamheten hos det som kallas materia och energi. Dessa hypoteser uppfanns av vetenskapsmän under förra århundradet, som om materian och energin verkligen skulle kunna definieras och förklaras på basis av slumpinfluerad maskinmässighet, uppkommen ur helt livlös "materia".
Även om vi avviker en aning från vårt huvudämne, så låt oss nu säga att energi helt enkelt är materia på ett högre plan - eterisk materia, om man vill kalla den så. Och fysisk materia är helt enkelt energi på vårt plan. Materia är faktiskt inte något annat än förtätad energi, och omvänt är energi inte något annat än sublimerad eller eteriserad materia. Ty de två, materia och ande, är ett. Det är bäst och riktigast att säga att materia är konkretiserad eller förtätad energi, liksom naturen (materian som vi känner den) är ande i jämvikt.
Efter den här långa men nödvändiga förklaringen eller inledningen återvänder vi ännu en gång till den storslagna läran om swabhava. Monaden är vårt innersta Jag. Varje människa har, eller rättare sagt är sin egen monad. Varje varelse, av vad grad eller slag den än må vara, har sin egen särskilda karaktäristiska natur. Det är inte bara fråga om yttre eller vehikulära karaktäristika, som förändras från inkarnation till inkarnation och från manvantara till manvantara, utan varje varelse, hög som låg, har så att säga en grundton i sitt väsen. Den är dess swabhava, Jagets jagskap, Jagets väsenskaraktär, genom vars drivkraft Jaget blir de många jagen och åstadkommer och manifesterar de stora mängderna av olika egenskaper och typer och grader. Och tänk på att drivkraften bakom evolution eller utveckling inte kommer utifrån till den evolverande varelsen, utan inifrån den själv. De framtida resultat som skall uppnås genom evolutionen - det som den evolverande varelsen blir - ligger som grodd eller frö i den själv. Både drivkraften och fröet kommer fram ur ett och samma ting, och DETTA ÄR VARELSENS SWABHAVA.
Kom ihåg vad vi tidigare sagt om universums natur och evolution. Vad är ett universum? Det är en komplett, självupprätthållande och självförsörjande varelse i manifestation, men bara en i en oräknelig skara av universa, alla barn av Det Gränslösa. Det finns till exempel atomiska universa, planetariska universa, mänskliga universa, soluniversa osv i det oändliga. Alla hänger de dock samman, genomtränger varandra och bildar kosmiska aggregat. Men hur och varför? Därför att varje universum, stort eller litet, är en hierarki. Och varje hierarki är utvecklingen av, och en del av, den andliga drivkraften och det evolverande fröet som utgått ur hierarkins Jag. Varje hierarki vecklar ut och evolverar sin egen särskilda väsenskaraktär, och alla dessa energier sammantagna är varelsens swabhava. Swabhava kan i korthet kallas monadens väsensindividualitet, som genom självbefordrad evolution uttrycker sina egna karaktäristika och egenskaper och sin egen typ.
I förbigående bör vi också nämna att den kanske mest mystiska skolan inom buddhismen, den som enligt H P Blavatsky i praktiken hållit trognast fast vid just denna av Gautama Buddhas esoteriska läror, är en skola som fortfarande existerar i Nepal. Den kallas Swabhavika-skolan (adjektiv, härlett ur substantivet swabhava) och förenar dem som följer läran om swabhava, den lära som förkunnar Jagets blivande eller utveckling genom inre impuls - självblivandet. Enligt denna lära blir vi inte till "genom en Guds nåd". Vi blir genom våra egna Jag allt vad vi är eller skall bli. Vi skapar oss själva, härstammar från oss själva, blir våra egna avkomlingar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Detta gäller inte bara människorna, utan alla varelser överallt. Här har vi etikens rot, styrka och mening. Vi är ansvariga för varje handling vi gör, för varje tanke vi tänker, ansvariga till det yttersta. Ingenting blir någonsin "förlåtet", ingenting blir någonsin "utplånat", utom när vi själva vänder det onda vi gjort till gott. Vi skall vid tillfälle mer ingående diskutera frågan om det ondas uppkomst, en fråga som hör hemma i det här sammanhanget. Låt oss nu bara nämna att Swabhavika-skolan kallas ateistisk och materialistisk av två skäl. För det första har lärans djupa tankegångar vantolkats av västerländska lärde, och för det andra har många av dess anhängare faktiskt degenererat.
Ni ser genast vilken etisk styrka det finns i en lära som den om swabhava, om den blir rätt förstådd. Vi blir det vi redan är i vårt innersta väsen men ännu inte har utvecklat. Likaledes följer vi och utgör en del av den särskilda planetkedjas art och evolutionsförlopp som vi genom släktskap tillhör. Först följer vi längs den skuggiga bågen med ner i materian tills vi når bågens lägsta punkt. Av de inre impulserna i vår natur, genom självstyrd evolution - som är själva hjärtat i läran om swabhava, en av den esoteriska filosofins mest grundläggande läror - drivs vi därefter (förutsatt att vi passerat den kritiska punkten och inte blivit attraherade till materians lägre sfär) uppför den lysande bågen. Vi drivs uppåt och tillbaka in i de högre andliga sfärerna, fast bortom den utgångspunkt från vilken vi började vår cykliska färd nedåt för att inhämta manvantarans materiella erfarenheter.
Vi bygger själva upp våra kroppar, vi formar själva våra liv, vi skapar själva våra öden. Och vi är ansvariga för alltsammans, andligt, moraliskt, intellektuellt, psykiskt och även fysiskt. Det är en krävande lära. I den finns inte plats för moralisk feghet. Den ger oss inte möjlighet att vältra över vårt ansvar på någon annans skuldror - Gud, ängel, människa eller demon. Vi kan bli gudar, ty vi är redan nu i vårt inre embryoniska sådana. Vi startar vår evolutionära färd som icke självmedvetna gudagnistor, och följande mahamanvantarans stora cykel återvänder vi till vårt väsens ursprungskälla som självmedvetna gudar.
Vi har här kommit till något som i hög grad förbryllar de flesta av våra västerländska orientalister. De kan inte förstå de skillnader Österlandets beundransvärda gamla filosofer gör mellan olika klasser av devaer. De säger ungefär så här: "Vilka egendomliga motsägelser det finns i de här lärorna, som i många avseenden är djupsinniga och verkar vara så märkliga. En del av devaerna (eller de gudomliga varelserna) sägs stå lägre än människan. Några av urkunderna säger till och med att en god människa är förmer än vilken gud som helst. Samtidigt påstår andra delar av lärorna att det finns gudar som till och med är högre än devaerna, och ändå kallas devaer. Vad betyder detta?"
En klass av devaer eller gudomliga väsen är de icke självmedvetna gudagnistor, som cykliskt nedstiger i materian för att ur sitt eget inre bringa i dagen samt utveckla eller evolvera självmedvetande, den inre gudomlighetens swabhava. De börjar alltid sitt återuppstigande på den lysande bågen, vilken på sätt och vis inte har något slut. De är hädanefter gudar, självmedvetna gudar, och de tar, som mystikerna sagt, en bestämd och gudomlig del i "det stora arbetet" att vara uppbyggare, utvecklare, ledare av hierarkier. Med andra ord är de monader som blivit sina egna innersta jag, som har passerat den oöverskridbara ring som skiljer det andliga från det gudomliga. Håll i minnet och fundera över dessa gamla uttalanden i våra böcker. Vart och ett av dem är innehållsrikt, fullt av tanke.
Läran om swabhava är alltså läran om inre utveckling, läran om att bringa i dagen den särskilda inre väsenskaraktären eller individualiteten, läran om självstyrd evolution. Och vi kan inte undgå att se den väldiga räckvidd som denna lära har i moralens värld, i teologins värld, i filosofins värld, ja till och med i vetenskapens värld när det gäller de svårlösta utvecklingsproblemen, till exempel arternas utveckling, ärftlighet, ursprungstypernas utveckling och många andra.
Vi har här bara gett en konturteckning av dessa sant gudomliga läror, och längre fram skall vi studera dem mer ingående, särskilt i deras förhållande till psykologiska frågor. Ty på dessa läror beror den vidare (och bättre) förståelsen av just de grundsatser vi berört i kväll och vid tidigare sammankomster. Vi kan inte förstå universum och de krafters funktioner och samspel som verkar i detta, innan vi åtminstone till någon del förstått och följt det delfiska oraklets uppmaning "Människa, känn dig själv". En människa som verkligen känner sig själv känner allting, ty hon är i grund och botten allt. Hon är varje hierarki, hon är gudar och demoner, världar och sfärer och krafter, materia och medvetande och ande - allting finns i henne. Hon är i en viss mening byggd av alltings rötter, och är alltings frukt. Hon har ändlös tid bakom sig och ändlös tid framför sig. Vilket hoppets evangelium, vilket undrens evangelium är inte detta! Hur höjer det inte människosjälen! Hur vidgar sig inte vårt innersta när vi begrundar denna lära! Det är inte konstigt att den kallas gudarnas lära eller gudarnas visdom, theosophia, dvs den lära som gudarna själva studerar. Hur blir en människa en mahatma eller "stort Jag"? Genom självstyrd evolution, genom att bli det hon själv är i sitt innersta. Detta är läran om swabhava.
Och här bör vi göra åtminstone en antydan om individualitetens mysterium. Kom ihåg att personligheten är individualitetens mask (persona, som romarna sade) eller spegelbild i materian. Såsom varande ett materiellt ting kan den leda oss nedåt, även om den till sitt väsen är en spegelbild av det högsta. Ett gammalt talesätt säger att de farligaste tingen är de som har verklighet eller sanning i sig, inte de som faktiskt är overkliga eller falska, ty dessa senare faller sönder av sig själva och försvinner med tiden.
I generaliserad psykologisk betydelse är monaderna andliga atomer, buddhiska atomer. (Vi har de fyra monaderna, den gudomliga, den intellektuella, den psykiska och den astrala, svarande mot materians fyra fundamentala plan, men alla härstammande från det högsta.) De är alltomfattande principer vad planen nedanför beträffar. Buddhi är kanske den mest hemlighetsfulla av människans sju principer och från vår nuvarande synpunkt sett den viktigaste. Jämförd med den gudomliga monaden ovanför den, den potentiellt odödliga människan, omfattar den mänskliga monaden de tre principerna atman, buddhi och högre manas. Dessa tre principer erfordras för en självmedveten gud. Atman och buddhi ensamma kan inte utgöra en självmedveten gud. De är en gudagnista, en outvecklad eller icke evolverad gudagnista. Vi måste i de här sammanhangen använda vanliga ord. Vi har inte på något av de europeiska språken termer som lämpar sig för att uttrycka dessa subtila tankar.
Låt oss som avslutning lägga på minnet att människan, på samma gång som hon har kristus inom sig och bara kan "frälsas" av denne kristus, bara kan frälsas av denne inre kristus när hon väljer att frälsa sig själv. Initiativet måste komma nedifrån, från henne själv. Och medan en del människor genom att missförstå denna underbara lära om swabhava kanske talar om fatalism, så kan vi i kväll inte göra mer än att med eftertryck framhålla att den inte är fatalistisk. Den är raka motsatsen till den fatalistiska hypotes som hävdar, att det finns en blind eller okänd eller medveten eller omedveten kraft utanför människan som styr henne, som driver henne i hennes val och handlingar och utveckling, som driver henne till förintelse eller himmel eller helvete. Detta är inte läran om swabhava, och så lyder inte den esoteriska filosofins förkunnelse.