Kapitel 14
"Himlar" och "helveten": Den esoteriska filosofins och de exoteriska religionernas läror.
Devachan ["himlen"] övergår i omärkliga steg från sin högsta till sin lägsta grad, varför egot från devachanssista steg [nedåt] ofta kommer att finna sig vara i avitchas ["helvetets"] minst kvalfulla stadium, vilket mot slutet av händelsernas "andliga urval" kan bli ett verkligt "avitcha". (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 188)
Från kamaloka går därför...alla de nyligen förflyttade "själarna" (utom skalen) i enlighet med sina attraktioner antingen till devachan eller avitchi. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 199)
Ni lider av er själva. Ingen annan er tvingar... (Edvin Arnold, Asiens Ljus, s 228)
Vi inleder kvällens studium med att läsa följande på sidan 300 i Den Hemliga Läran II:
Andens evolution i materian kunde aldrig ha försiggått, inte heller skulle den ha erhållit sin första impuls, om inte de ljusa andarna uppoffrat sitt eget övereteriska väsenstillstånd för att väcka stoftmänniskan till liv genom att förläna var och en av hennes inre principer en del, eller snarare en reflex, av sitt eget väsen. De sju himlarnas (de sju existensplanens) dhyanier är de nutida och framtida elementens NOUMENOI, liksom de sju naturkrafternas änglar - vilka krafters grövre verkningar vi förnimmer i vad vetenskapen behagar kalla "rörelsesätt", ovägbara krafter och vad icke allt - är ännu högre hierarkiers ännu högre noumenoi.
Detta avsnitt är utomordentligt intressant. Det innehåller i ett kort sammandrag hela konturteckningen av de studier som vi bedrivit de senaste veckorna.
När vi i kväll tar upp studiet av de så kallade himlarna och helvetena, kan det vara lämpligt att först ännu en gång påpeka att det inte finns några himlar och helveten sådana dessa framställs i de exoteriska religionerna. Föreställningarna om dem är dock grundade på tankegångar som faktiskt kom från mysterielärorna, och rätt förstådda innehåller de konturerna till en stor sanning. Och även om vi inte godtar den kristna himlen och det kristna helvetet eller de islamska himlarna och helvetena, och inte heller de exoteriska läror om himlar och helveten som återfinns hos buddhisterna och hos de gamla grekerna och romarna, så finns det ändå i naturen vissa tillvarosfärer i vilka de delar av människans konstitution som överlever den fysiska kroppens död finner lämpliga boningar. Dessa är faktiskt riken eller tillvarosfärer för vedergällning, till vilka de delar av människans konstitution som är av liknande eller identisk beskaffenhet magnetiskt attraheras.
I Johannesevangeliets fjortonde kapitel, andra versen, säger Jesus: "I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?" Detta sade Jesus i det långa avskedstal han enligt den kristna legenden höll till sina lärjungar innan han fängslades och ställdes inför myndigheterna.
Alla stora religioner av äldre datum förkunnar i mer eller mindre klar och bestämd form existensen av vissa belönande och straffande krafter, vilka efter människans död verkar i lämpliga sfärer. I dessa får människans så kallade själ efter den fysiska döden sin vedergällning, eller som man också säger, sitt "straff' eller sin "belöning". De sfärer i vilka själen skall undergå lämplig rening eller lämpligt straff kallas på vårt språk helveten, och de i vilka själen skall få lämplig vila och belöning kallas vanligen himlar. Eftersom dessa ord är välbekanta för européer och något så när riktigt representerar den principiella idé om en postmortem-vedergällning som var gängse i alla större religioner, torde det vara bäst att vi använder dem. Men vill vi få en korrekt uppfattning om vad den esoteriska filosofin förkunnar i de här frågorna, måste vi rena vårt sinne från alla de idéer som gjutits in däri av den dogmatiska teologin.
Vi måste komma ihåg att vi studerar de arkaiska tidsåldrarnas ockultism. Ordet ockultism betydde ursprungligen bara vetenskapen om de fördolda tingen. Till och med de filosofer som under Europas medeltid var de moderna vetenskapsmännens förelöpare och som då studerade den fysiska naturen, kallade sin vetenskap ockultism och sina studier ockulta, och avsåg därmed de ting som var "dolda" eller okända för människor i allmänhet. En sådan medeltida filosof var tysken Albertus Magnus, en annan engelsmannen Roger Bacon. Båda levde de under 1200-talet.
Därför betyder ockultism - i den mening vi använder ordet och i den mening det bör användas - studiet av tillvarons fördolda ting, vetenskapen om livet eller den alltomfattande naturen. I en bemärkelse kan ordet användas för att beteckna studiet av ovanliga "fenomen". Det är den innebörden ordet ockultism i våra dagar oftast har för människor, som inte tänker eller vill tänka på det oerhört mycket större område av orsaker som ockultismen i egentlig mening utforskar. Utan tvekan har fenomenen också en plats i studierna, men de ligger så att säga i ockultismens utkanter. De befinner sig på dess yta. När vi studerar sann ockultism måste vi tränga djupt in i tillvarons kausala mysterier, och det har vi sannerligen gjort under våra sammankomster. Steg för steg har vi vandrat allt djupare in på orsakernas område.
När det så gäller själens öde efter döden, fram till dess nästa återfödelse i en fysisk kropp på detta plan, åligger det oss först att säga att det finns ett vidsträckt fält av kunskap om döden, på vilket vi för närvarande inte har privilegiet att få ströva omkring. Skälet till vår nödtvungna förbehållsamhet och tystnad är att lärorna om dödens djupare mysterier ger nycklar till ännu storslagnare och vidsträcktare mysterier, och de nycklarna gavs i gångna tider alltid bara åt ett fåtal utvalda. Vem som helst av er som känner sig hågad att forska i världens religiösa mystiska litteratur kan själv konstatera detta.
Vid tidigare sammankomster har vi betraktat monadens vandring från det latenta stadiet in i manifestation, sådan denna ter sig nedifrån sett. Monaden är en andlig "atom". Låt oss i kväll kalla den för en andlig radikal, och då använda ordet i exakt samma dubbla betydelse som H P Blavatsky när hon talar om kometerna såsom "dessa långhåriga stjärnradikaler". När hon kallade kometerna radikaler var det med ett stänk av humor, men hon hänsyftade samtidigt på en av den esoteriska filosofins stora sanningar om kometerna. Ni vet väl vad ordet radikal ursprungligen betydde? Det betydde en (liten) "rot", av det latinska radix. Därför kan det användas om en komet i dennas egenskap av rot eller frö till en framtida värld. På samma sätt är monaden en radikal, en radikal i båda de betydelser i vilka H P Blavatsky använder ordet, dvs en företagsam (självverkande, självutvecklande) varelse, men också en rot eller ett frö till en framtida gud.
För att uppnå självmedvetande, medvetet självmedvetande, måste denna radikal bege sig nedför skuggornas båge tills den når vändpunkten i manvantarans stora cykel, och göra detta såsom en integrerad del av och tillhörande den hierarki som evolverar i manvantaran. Om dess karma är sådan, har den vid den tiden nått medvetet självmedvetande och manifesterar sig på vårt plan som människa. Därefter ger den sig iväg uppåt längs den lysande bågen eller uppstigandets båge, och om den lyckas på sin cykliska pilgrimsfärd slår den slutligen ut i blom som en gud. Vi måste hålla denna principskiss i minnet om vi vill förstå vad som menas med himlar och helveten.
Evolutionens hela syfte, den andliga radikalens bestämmelse, är att höja det medvetet personliga till det medvetet opersonliga, det icke jagcentrerade. Denna tanke är så viktig att vi måste säga att den framstår som det främsta av alla begrepp och utgör roten till hela den esoteriska filosofin. En självmedveten gud kan utöva sitt gudaskap just därför att den har ett jagvehikelatt arbeta genom, och det är vad den andliga radikalen saknar när den beger sig ut på sin cykliska pilgrimsfärd. Människoskap måste höjas till gudaskap.
Här kan vi börja se innebörden av det H P Blavatsky kallade för själens undergång. På varje steg nedåt, allteftersom dess självmedvetande sakta och gradvis evolveras i en manvantara, förfärdigar monaden åt sig själv eller utsöndrar den ur sig själv lämpliga vehikler, så att den kan förnimma krafterna och materian på de olika plan genom vilka den passerar och på vilka den manifesterar sig. Vehiklerna på de högre planen är egon, och varje ego utsöndrar sitt eget ändamålsenliga vehikel, som kallas själ. Följaktligen finns det ett ego och en själ för varje steg nedåt, ett tvåfaldigt vehikel för att på varje plan manifestera den monadiska väsenskärnan. Som en gyllene tråd genom det hela löper Jaget, det innersta medvetandet, det andliga "jag är". Egot-själen ger monaden medvetandet "jag är jag". Men Jaget är detsamma i oss alla. "Jag är jag" är uteslutande en egots egenskap. Det viktiga är därför att "frälsa" egot. De högre egona frälses tack vare frälsning som vunnits i föregående manvantaraer. Men de lägre egona och deras själar är uppbyggda av denna manvantaras materia och medvetande, och de måste "frälsas". Det mänskliga medvetandetillstånd i vilket vi - människosläktet - nu lever i denna tidsepok och i denna manvantara, kallas hos individen den mänskliga själen, det mänskliga egot. Och denna mänskliga själ och detta mänskliga ego måste "frälsas" därför att vårt självmedvetande har sitt centrum däri. Vi använder ordet frälsa eftersom vi inte kan komma på något bättre. Det ordet är åtminstone bekant. Denna frälsning innebär att egot-själen måste räddas undan materians magnetiska attraktion.
Men vad händer om egot-själens fostran är ofullständig och den på bågens lägsta punkt, där uppstigandet längs den lysande bågdelen börjar, är oförmögen att fullfölja loppet och misslyckas? Antag att materians dragningskraft är alltför stark och att egot-själen attraheras nedåt. I så fall bryts sakta länkarna med det högre Jaget, den gyllene kedjan brister, och monadens hela bemödande under den manvantaran är förspillt. Den varelse som kretsar nedåt är vad som kallas en förlorad själ.
En förlorad själ har ingenting att göra med himlar och helveten. Inte heller nirvanatillståndet har något att göra med himlar och helveten. Himlarna och helvetena har bara samband med den rent mänskliga varelsen, dvs med det mänskliga egot och den mänskliga själen, bara med den medvetandegraden. Ty till denna senare hör de medvetanden som kan ta del av föreställningen om, och kan erfara, lycka och lidande. Nirvana ligger bortom lycka, och givetvis också bortom lidande. Dess motsatta pol och fullständiga kontrast är nirvana-avichi, som är den medvetna tillvarons lägsta punkt, dess nedre pol.
När kroppen upplöses vid den fysiska döden stannar de astrala elementen kvar i "skuggvärlden", varvid samma medvetna centrum som under livet håller sig fast i dem och fortfar att ge dem liv. Vissa processer fortsätter där, men vi behöver inte ta upp tiden i kväll med att diskutera vad kamaloka och devachan är. Men när efter den fysiska kroppens död den andra döden äger rum - ty det finns många dödar, dvs många förändringar av egots vehikler - vad blir det då av det mänskliga centrat, den rent mänskliga varelsen? Det har sagts oss att dess högre del drar in i sig allt det som strävar hän mot densamma, och tar detta "allt" med sig in i devachan. Atman med buddhi och den högre delen av manas - vilken är den så kallade mänskliga själen eller sinnet - blir därefter människans andliga monad. Strängt taget är detta den gudomliga monaden inom sitt vehikel - atman och buddhi - i förening med det mänskliga egot i dess högre manasiska element. Men de förenas till en enhet efter döden, och omtalas därför såsom den andliga monaden.
Den mänskliga monaden "går" till devachan. Devachan är ett tibetanskt ord som kan översättas med "gudalandet". Devachan har många nivåer, de högsta, de mellanliggande och de lägsta. Vad blir det då av den varelse, den lägre mänskliga själen, som är så förorenad med jordiska tankar och lägre instinkter att den inte kan höja sig? Det kan finnas tillräckligt av andenaturen i den för att hålla den samman såsom varelse och sätta den i stånd att bli en reinkarnerande sådan, men den är besudlad och tung och dess tendens är följaktligen nedåtriktad. Kan den då höja sig till himmelsk lycksalighet? Kan den ens gå in i devachans lägre riken och där njuta sin ringa del av skönheten och sällheten, av allt det som är ädelt och vackert? Nej. Det finns en passande sfär för varje grad av egot-själens utveckling, och till den sfären dras egot-själen och kvarstannar där tills den är fullständigt renad, tills synden så att säga tvättats bort.
Dessa är de så kallade helvetena, lägre än till och med de lägsta delarna av devachan. Och arupa-himlarna är devachans högsta delar. Nirvana är dock någonting helt annat än himlarna. Nirvana är ett tillstånd av ytterlig sällhet och fullständigt oinskränkt medvetande, ett tillstånd av uppgående i rent vara. Det är den underbara lott som tillfaller dem som nått övermänsklig kunskap och renhet och andlig illumination. Det är faktiskt ett personligt uppgående i eller en identifiering med Jaget - det högsta JAGET. Det är också de monadiska väsendenas tillstånd under de tidsrymder som infaller mellan en planetkedjas mindre manvantaraer eller runder, och i än högre grad mellan en sjurundersperiod eller Brahmas dag och planetkedjans nästa "dag" eller nya kalpa. Vid dessa senare tillfällen har de monadiska väsen som utgår från den sjunde sfären i den sjunde runden kommit långt förbi till och med devachans högsta tillstånd. Alltför rena och alltför långt framskridna för till och med ett sådant tillstånd som den devachanska lycksaligheten, går de till den för dem lämpliga sfären och det för dem lämpliga tillståndet, vilket senare är det nirvana som följer på den sjunde rundens slut.
Vad säger då de forntida folken i sina exoteriska religioner om dessa så kallade himlar och helveten? Varje sådan religion förkunnade att de så kallade himlarna är indelade i steg eller grader av stigande lycksalighet och renhet, och de så kallade helvetena i steg eller grader av tilltagande rening och lidande. Den esoteriska läran eller ockultismen säger att det här inte är fråga om vare sig straff eller belöning. Läran är helt enkelt den, att varje varelse efter den fysiska döden dras till den passande sfär, till vilken varelsens karmiska bestämmelse magnetiskt attraherar den. Det en människa gör, det hon sår under sitt liv, det och inget annat får hon bära frukterna av efter döden. Ett gott utsäde ger god skörd. Ett dåligt utsäde ger ogräs, och ett slätstruket och färglöst liv ger kanske ingenting av värde eller andlig nytta. Det finns ingen karmisk "lag". Vi upprepar det, det finns ingen karmisk "lag". Det finns inga natur"lagar". Vi upprepar det, det finns inga natur"lagar". Vad är en naturens "lag"? Är den en gud? Är den ett väsen? Är den en varelse? Är den en kraft? Är den en energi? Om så är fallet, av vilken gud alstras den? Ordet lag är dock lämpligt nog, förutsatt att vi förstår vad vi menar med det. Vi hittar kanske inte något bättre att använda i tal och vanlig skrift. Men låt oss inte göra misstaget att ta abstraktioner för realiteter.
Om vi gör detta misstag, kommer vi under vårt studium av ockultismens underbara läror inte att ta ett enda steg mot en rätt förståelse av naturen. Vi måste rena vårt sinne från alla inslag av västerländsk vetenskaplig och teologisk feluppfostran. De så kallade naturlagarna och karmalagen är helt enkelt de olika verkningarna av medvetandena i naturen. I ordets sanna bemärkelse är de faktiskt vanor, varelsers vanor. I tillvarosfärerna - uppbyggda av livets hierarkier - ersätter vi den västerländska vetenskapens och teologins abstraktioner med handlingar (och dessas ofrånkomliga resultat), begångna av medvetanden och viljor. Vi vilseleder och motverkar helt enkelt vårt intellekt när vi går runt i den materialistiska teorins onda cirklar och tror att vi har tillfredsställt vårt spörjande sinne genom att ersätta de otaliga varelseskarornas verksamhetsyttringar i naturen med en abstraktion, kallad lag eller lagar. Tänk på detta! Har vi klart för oss att ingen av de stora tänkarna före den kristna eran någonsin talade om naturlagar som om dessa lagar vore levande väsen, som om dessa abstraktioner vore verkliga varelser som utförde saker och ting? Har navigationslagarnanågonsin navigerat ett fartyg? Drar gravitationslagen planeterna mot varandra? Drar den samman och förenar atomerna? Nonsens. Ordet lag är helt enkelt en abstraktion, ett uttryck för varelsernas aktivitet i naturen. Forna tiders människor satte realiteter, levande varelser, i stället för lagar vilka, som vi använder ordet, bara är abstraktioner. De lurade inte sig själva så lätt med ord. De kallade dessa varelser för gudar. Vi kan också kalla dem gudar. De kallade dem andliga varelser. Det kan vi också göra. Eller kan vi kalla dem dhyanier eller någonting annat. Men sätt er lit till och styr era intellekt mot verkliga levande varelser. Välj dessa realiteter framför abstraktioner som inte är någonting annat än talesätt.
Låt oss ta de gamla brahmanska lärorna som exempel. I dem finner vi många indelningar i himlar och helveten, men den vanligaste är indelningen i sju lägre sfärer eller lokaer eller helveten eller djävulska salar och sju högre lokaer som vi kan kalla himlar. Den buddhistiska läran anger vanligen antalet helveten till 21, och de kallas oftast narakaer. För de högre sfärerna använder också buddhisterna ordet lokaer. Men man skall observera att dessa högre och lägre sfärer eller grader i alla forntida system framställdes såsom stegvis fallande. Den högsta följdes av de övriga i gradvis avtagande lycksalighet och renhet. De blev mer materiella och mindre lyckliga för varje steg nedåt tills de omärkligt övergick i de högre helvetena och sedan vidare nedåt i tilltagande materialitet tills slutet av de här nivåernas hierarki var nådd.
Bland de allra lägsta av dessa helveten placerade buddhisterna avichi. Avichi är ett sanskritord vars allmänna betydelse är "våglöst", det som inte har vågor eller rörelse, en betydelse som antyder livets och tillvarons stillastående i orörlighet. Det betyder också "utan lycka" eller "utan vila". Och nedanför avichi börjar en ny hierarki, en ny värld. Vilket oändligt stort område för spekulationer som här öppnar sig för oss!
Vi har nu bara en liten stund kvar av vår tid i kväll, och kan därför bara göra en översiktlig konturteckning av lärorna om himlar och helveten. Därvid följer vi den metod som skall användas vid våra studier. Först försöker vi ge en helhetsbild, en överblick, och fyller sedan i de nödvändiga detaljerna allteftersom vi går vidare med ämnet. Emellanåt pekar vi på någon annan lära som har samband med vårt ämne, och gör det med avsikt. På det sättet följer vi den uråldriga metoden att meddela undervisning i dessa olika ämnen. Vid våra västerländska läroanstalter är det brukligt och kanske ett krav att föreläsaren skall ge alla detaljer i det ämne han behandlar. Han går in på ett tema och avviker inte från det förrän alla dess teoretiska och praktiska moment är eller antas vara kända. Och när temat är helt uttömt och det uttröttade intellektet fullständigt stelnat i den formen, då tar han upp ett nytt tema. Den metoden är helt naturvidrig. Varken barn eller vuxna lär livets läxor på ett sådant konstlat sätt. Då var våra förfäder bättre bevandrade i undervisningens och inlärningens psykologi. Först tecknade de upp översiktsbilden, som när man från en bergstopp ser ut över nejden och i sitt minne gör upp en topografisk karta. När man sedan går ner i dalen, kan man lätt fylla i de behövliga detaljerna. Detta är så att säga det naturliga sättet att gå till väga, och metoden kallas den platonska. Först det allmänna, sedan det enskilda. Inom logiken kallas detta den deduktiva metoden i motsats till den aristoteliska eller induktiva metoden, på vilken vår nutida västerländska undervisning är baserad.
Av egyptiernas papyrusmanuskript vet vi att de förkunnade att det finns många sfärer efter döden, många plan av lycksalighet och skönhet och många plan av lidande och rening. Det är sfärer som den avlidna varelsen måste passera igenom innan den når det ena eller andra målet för sitt postmortemliv, sin himmel eller sitt helvete. Forna tiders lärare hade ett sätt, ett allegoriskt sätt, att beskriva levnadsförloppet efter döden. Och med det sättet höll de intuitionen levande och aktiv utan att fingra på helgedomarnas förbjudna ämnen, hemligheter och mysterier. Låt oss som illustration till detta ta mithra-religionens lära, som en gång i tiden var mycket nära att helt undantränga den kristna läran. Mithraanhängarna förkunnade att det fanns sju (och nio) himlar, var och en föregången och efterföljd av en annan, en lägre respektive högre. Var och en av dem nåddes medelst en "stege", som man åskådligt och fyndigt uttryckte saken. Givetvis menade man då att stegen representerade de steg eller grader eller nivåer som själen hade att forcera för att nå sitt mål. Och stegen illustrerade också hierarkins grader - de steg, plan, sfärer, av vilka den är sammansatt. De hade också sina sju initiationsgrader, baserade på den stigande skala som finns i naturen, och därtill två andra grader som hölls alltför heliga för att öppet omnämnas. Detta gör nio grader totalt.
Hur förhöll det sig då med de gamla skandinaverna? Låt oss se på deras Niflhem, ett ord som betyder "molnig (eller dimmig) boning". Denna töckniga region var den nionde och lägsta i deras system, och var själv sammansatt av nio mindre världar eller sfärer. De som skrev Eddorna var visserligen mycket försiktiga i sitt sätt att meddela undervisning, men de ger oss ändå tillräckligt för att vi skall kunna se att det är precis samma läror som man finner på andra håll i världen. Jag talar här särskilt om den prosaiska Eddan, som är öppnare i sina esoteriska antydningar än den poetiska Eddan, den på vers. Den prosaiska Eddan säger att den kosmiska rymdens ena sida, den norra, är kall och mörk, och ger den sfären namnet Nifl, "töckenregion", som är en generalisering av namnets betydelse. Nifl har nio avdelningar eller grader, men namnet Nifl betecknar särskilt den lägsta av dessa. Nifl är dock också Eddans namn på hela serien av nio sfärer i norr. En mellanregion är Ginnungagap, ett gammalnordiskt ord som torde kunna översättas med "gapande avgrund" eller "avgrundernas avgrund". Den är den mellersta eller mellanliggande sfären. Efter den kommer Muspelhemi söder, ett eldens och lågans och värmens hemvist, vilket inte måste innebära någonting i stil med det kristna helvetet, ty det är faktiskt mer likt en himmel än ett helvete. Där lever elementaler eller gudomliga väsen. En naturlig tanke för skandinaver, som ju hade att utstå kyla. Deras helvete var kallt, sydlänningarnas varmt. Ord som dessa var lämpliga för att uttrycka vissa begrepp så att folk lättare fattade dem.
Vad trodde de tidiga kristna och de medeltida kristna på i fråga om himmel och helvete? Låt oss som exempel se på den italienske skalden Dantes beskrivning, ty i vissa avseenden återger han på ett slående sätt den gamla hedniska läran. Han gör det visserligen alltid på ett förvrängt vis, men i allt han skrev kan man förnimma den uråldriga sanningen. Det är betecknande att han valde den romerske skalden Virgilius till ledsagare genom sitt inferno eller helvete och genom sin skärseld, men att han av vederbörlig hänsyn till sina kristna lärare och den kristna era i vilken han levde hade en kristen ledsagare, sin Beatrice, när han kom till de himlar han beskriver. Och det är också betecknande att han måste rätta sig efter sina kristna läror. Dante indelar sitt helvete i nio avsatser. Sin skärseld indelar han i sju avsatser, vilka föregås av skärseldens förgård och efterföljs av det jordiska paradiset, tillsammans återigen nio. I sin skildring av helvetets avsatser liksom av skärseldens avsatser - dessa platser för rening - framställer han den lägsta som den förskräckligaste. Den andra avsatsen är inte fullt så fasansfull och den tredje ännu något bättre osv uppåt genom helvetets och skärseldens arton kretsar eller grader till den senares högsta, som knappast eller inte alls är oangenäm. Slutligen anger Dante antalet himlar till nio, och dessa kröns av Empyren, Guds och hans änglars boning! Det finns alltså nio helvetesavsatser, sju avsatser i skärselden plus dess förgård och det jordiska paradiset (sammanlagt nio), samt de nio himlarna plus Empyren. Detta gör 9+9+9+1=28 avdelningar av ickefysiskt liv, var och en avpassad till att efter döden bestraffa för vissa laster eller belöna för vissa dygder. En sällsamt korrekt men förvrängd och ofta grotesk parodi på den uråldriga läran.