Kapitel 29
Rummet, det gränslösa Alltet. Uppfyllt av med varandra sammanflätade och varandra genomträngande universa. En verksamhet, en hierarkisk intelligens, en aktivitetsplan överallt i naturen. En organism, ett alltomfattande liv.
Antingen ett ordnat universum eller en förvirringens oreda. Alltså, helt säkert en världsordning. Eller tror du att den ordning som råder inom dig själv är förenlig med oordning i Alltet? Och detta när alla ting, hur kringspridda de än må vara, påverkas på mystisk väg.
Betrakta alltid världen som en levande varelse med en kropp och en själ. Och lägg märke till hur alla ting pekar hän mot ett förnimmande, denna levande varelses förnimmande, och hur alla ting handlar med en tendens, och hur alla ting är samverkande orsaker till allt som existerar. Lägg också märke till det oavbrutna spinnandet av tråden och till sammanfogningen av väven. (Markus Aurelius, Självbetraktelser, 4:27 och 4:40)
När vi nu i kväll fortsätter vårt studium, vill jag ännu en gång börja med att fästa uppmärksamheten på det faktum att ockultismens läror är baserade på en etisk och moralisk grundval. Och som vi också så ofta har sagt, finns det en gräns som så att säga markerar skiljelinjen mellan den stigande eller lysande bågens hierarkier och hierarkierna på den skuggiga bågen, de varelser och intelligenser som stiger ner i materian för att göra de erfarenheter som krävs för att de skall bli i stånd att börja sin vandring uppåt.
Etiken är inte något som kan sättas ifråga, men dess former kan diskuteras. I de grundläggande principerna för rätt i motsats till orätt, för plikt i motsats till själviskhet, för försakelsens glädje i jämförelse med de många motsatta livsinställningarnas förkrympande inflytande, ligger skillnaden mellan ljusets söner och skuggans barn.
Vid slutet av vår förra sammankomst talade vi om de läror som har samband med ordet atom. Men tänk på att vi inte avser vetenskapens atom. Den atomen är en mer eller mindre klar föreställning om en fundamental materiell partikel, en föreställning som uppkommit i vetenskapsmännens medvetanden i ett försök att förklara den fysiska naturens fenomen, såsom dessa studerats under de senaste hundra åren. Vetenskapens utsagor om atomen är dessutom till stor del grundade på vissa grekiska filosofers missförstådda läror.
Uppfattar vi atomen enligt den urgamla visdomens läror, skall vi finna att den är en intelligens och en levande varelse av sitt särskilda slag. Låt oss därför inleda kvällens studium med att läsa på sidan 132 i Den Hemliga Läran I:
...varje atom i världsalltet äger möjligheten och anlaget till självmedvetande inneboende i sig och utgör, liksom Leibnitz monader, en värld i sig själv och för sig själv. Den är en atom och en ängel.
Den är inte vad kristendomen menar med en ängel, en varelse med vingar etc, utan en andlig intelligens. Vi läser också ett stycke på sidan 131:
För att kunna bli fullt medvetna gudomliga väsen - ja, de högsta bland gudar- måste de ursprungliga andliga INTELLIGENSERNA enligt den ockulta läran först genomgå det mänskliga utvecklingsstadiet. Och då vi säger mänskliga, syftar vi därmed inte bara på vår jords mänsklighet utan även på de dödliga varelser som bebor alla andra världar, dvs på de intelligenser vilka uppnått det tillstånd av skälig jämvikt mellan materia och ande som vi nu har, alltsedan vi passerade mittpunkten av den fjärde rotrasen inom denna vår fjärde rund. Varje varelse måste genom egen erfarenhet tillvinna sig rätten att bli gudomlig.
Orden "egen erfarenhet" innefattar det begrepp som Katherine Tingley så ofta betonar i sina anvisningar till oss - självstyrd evolution. Det är en lära som framhåller det nödvändiga i att vi använder vår andliga vilja och vår andliga intelligens för ädla, altruistiska och opersonliga syften. Låt oss ännu en gång säga att människan alltid har två vägar att välja på: högerhandsvägen, den lysande bågen som ständigt bär uppåt, och vänsterhandsvägen, den skuggiga bågen som leder ner i de sfärer om vilka vi har kunskap och redan talat vid ett flertal tillfällen.
Vi skall vidare hålla i minnet att ordet atom är ett ledord. Vi säger atom men menar faktiskt en massa tankar som har att göra med kosmogoni och evolution. Gudar, monader, själar, atomer är ord som enskilt eller i förening ingår i djupa läror om kosmogoniska och evolutionära förlopp. Och nära förbundna med dessa är det som inom ockultismen kallas layacentra. I den tredje avdelningen i Den Hemliga Lärans första del ägnar H P Blavatsky ett av detta stora arbetes vackraste avsnitt (kap XV) åt utvecklingen av de läror som har att göra med vad hon kallar "Gudar, monader och atomer".
Frågor av andlig, etisk och religiös natur är fast förenade med dessa studier, som sträcker sig ända till vårt väsens själva grundval. Det är här inte fråga om dispyter för hjärnförståndet och intellektuella övningar i talangfullt prat. Dessa läror leder direkt till att vi börjar vår vandring på den lysande bågens väg. Och vi som redan haft förmånen att få ta del av dem bör ha förstått, att om det finns något som vi först och främst ser fram emot, så är det att än mer och innerligare bli ett med den lysande skara, av vilken våra mästare så att säga är den yttre förtruppen.
Vad menar vi egentligen med rum? Folk i allmänhet ser på rummet som en "behållare för det som är", en definition som vi förkastar. De talar om det obegränsade rummet, men kallar på samma gång rummet för en behållare - en märklig illustration till vår tids lättvindiga tänkande. Det ligger i öppen dag att om rummet är en behållare, så är det någonting ändligt. Man går med denna föreställning helt miste om den inre betydelsen av ordet rum. Förstår man vad vi menar med rum, har man en nyckel som ger tillträde till många av de upphöjda läror som ligger djupt fördolda i den elementära förkunnelsen. Rum betyder inom den sanna ockultismen att allt som existerar är en helhet, obetingat fullkomlig och bestående, utan början och utan slut. Rummet är inte bara en behållare, det är inte något ändligt utan det gränslösa Alltet. Rummet ÄR, och det är inte bara på eller i ett enda plan utan på och i sju plan, vårt universums sju kosmiska plan. Dessutom tränger det inåt i oändlighet och också utåt i oändlighet. Det är grekernas oändliga pleroma. Det grekiska ordet pleromabetyder "fullhet".
Det är uppenbart att allt som är, är en del av rummet. Att rummet inte bara är en behållare, en tankens abstraktion, bidrar till att förklara varför H P Blavatsky i sina framställningar talar om den ende "gud" vi erkänner såsom Det (de gamla vedaböckernas ord), dvs rummet, det gränslösa Alltet. Detta Allt innehåller givetvis alla ting, allt som är, vilket vi visade vid vårt studium av den underbara läran om hierarkierna, den tredje av visdomens sju skatter eller ädelstenar. Rummet är fyllt av en oändlig mängd självständiga universa som är sammanflätade med och genomtränger varandra. Dessa universa är själva fyllda med otaliga varelser av alla möjliga olika slag, höga och låga, inre och yttre. Vi kan inte säga högsta och lägsta slag, ty då skulle vi göra gällande att det finns gränser, och rummet är gränslöst. Det är bara inom ett universums eller en hierarkis gränser som man kan tala om högsta och lägsta.
Tag vilket universum eller vilken hierarki som helst som exempel på den allmänna regeln. Varje universum är fyllt av varelser som leder sitt ursprung från och uppstår ur toppunkten, fröet i en annan bemärkelse, den hierarkins gud så att säga. Och denna gud, denna andliga grundvarelse, avkastar från sig själv, evolverar ur sig själv, frambringar ur sig själv i början av varje manifestationsperiod en månggestaltad serie av hierarkier. Dessa består av lägre varelser, av varelser som i andlighet och dignitet är lägre än den själv. De är så att säga de tankar som guden eller den kosmiske ursprungstänkaren tänker. Tag en tänkande människa som jämförelse. Hon tänker tankar. Varje tanke har sitt eget liv, den har sitt eget väsen och sin egen bana att fullfölja. Varje tanke är så att säga baserad på en viss vibration. Var och en har sin särskilda swabhava eller inre väsensnatur, som är dess individualitet.
Hierarkins topp "tänker tankar". Nu menar jag naturligtvis inte att denna topp är en mänsklig eller gudomlig varelse som tänker tankar på det sätt vi gör. Den bildliga jämförelse vi gjorde är bara en analogi. Liksom människan tänker tankar och fyller atmosfären runt omkring sig med dessa levande varelser, dessa bevingade budbärare som kallas tankar, så utsöndrar grundvarelsen - den första som utgår ur den oändliga moderns sköte - monadiska anhopningar, kosmiska "tankar", delar av sig själv.
Vilka är dessa första emanationer? De är vad den uråldriga visdomen kallar gudarna. Och dessa gudar utsänder i sin tur från sig själva andra månggestaltade serier av varelser som är lägre än de själva - lägre vad dignitet, andlig storhet och intelligens beträffar. Dessa andrahandsemanationer eller utvecklingsprodukter är monaderna. Efter hand som dessa monader i början av manvantaran fortsätter sin väg nedför den skuggiga bågen frambringar de i sin tur, på exakt samma sätt och enligt samma handlingsprogram, andra varelser som är lägre än dem och utgör ännu mer utåtriktade hierarkier, ännu materiellare intelligenser. Och dessa tredjehandsemanationer är själarna. På sin väg ner gör dessa precis som sina högre upphov, de utsöndrar ur sig själva, tänker fram ur sig själva, sänder ut från sig själva, evolverar ur sig själva varelser som är ännu lägre än de själva vad beträffar visdom, andlighet, dignitet och förmåga. Och dessa varelser är atomerna, men inte de fysiska atomerna. Den föreställningen måste vi genast överge. Fysikens atomer är bara molekylära aggregat av atomiska element som existerar i astralplanets gränsområde.
Vi skall längre fram redogöra för atomens förhållande till den fenomenella fysiska världen på ett utförligare sätt än vi har tid till i kväll. Vad vi vid kvällens inledande studium har att göra är att visa att en verksamhet, en hierarkisk intelligens, en aktivitetsplan gör sig gällande överallt i naturen. Observera att dessa naturens aktiviteter är vad vetenskapsmännen och de kristna teologerna i sin okunnighet kallar naturlagar. Men som vi tidigare framhållit och förklarat finns det inga naturlagar. Det finns inga mekaniskt verkande så kallade lagar, ty det finns inga lagstiftare. Följaktligen finns det inga sådana naturlagar. Men det finns naturaktiviteter, och det är dessa aktiviteter våra tänkare iakttar. Eftersom de inte förstår den urgamla visdomen, och kanske därför att de saknar lämpliga beskrivande ord, följer de analogt de mänskliga aktiviteterna och säger "naturlagar".
Men dessa är andligt automatiska aktiviteter, vilka utförs av varelser i det väldiga aggregat av väsen och intelligenser som kallas universum, det universum som bara är ett i den oändliga mångfalden av sådana i rummet. Allt som är, är en enda väldig organism. Det finns inget tomrum, ingen tomhet, någonstans. Allt är fyllt, och är en enda gränslös fullhet. Om vi kan slå fast den tanken i vårt medvetande och tänka på oss själva som länkar i en ändlös kedja av varelser - den som Homeros kallade "den gyllene kedjan" - kommer vi att inse styrkan, den filosofiska storslagenheten och den djupa innebörden i vad våra läror lägger fram när de talar om universellt broderskap, om alltings fundamentala samhörighet. Var och en av oss har inom sig möjligheten att bli en gud, och att från gudaskap gå vidare till det som nu är för oss obeskrivbara sfärer av gudomlighet. Men det beror på oss själva. I varje ögonblick ligger valet framför oss, valet mellan högerhandsvägen och vänsterhandsvägen för att använda den gamla buddhistiska terminologin.
De två bågarna, den skuggiga bågen eller materians båge och den lysande bågen, ljusets eller andens båge, exemplifierar dualiteten hos den sig manifesterande naturen. Varelserna på den lysande bågen är vad våra lärare kallar dhyani-buddhaerna, begrundandets buddhaer, som en gång i svunna kalpaer var människor som vi. Den andra bågen omfattar de hierarkier som stiger ner i materian för att lära de läxor, vilka vi som tillhör denna kalpa redan lärt i det förflutna. Samma läxor har även dhyani-buddhaerna, ljusets söner, lärt i avlägsna tidsåldrar, dessa buddhaer som nu utgör spetsen i den buddhiska hierarki till vilken vi räknas om våra hjärtan är uppriktiga och våra själar starka.
Skönheten och storslagenheten i dessa läror fyller själen med vördnad. Det enda som behövs är att vi förstår dem rätt och fäster sinnet och själen så stadigt vid den eviga sanningen att ingenting kan rubba dem i framtiden. Har vi bara förmågan att se, så ligger evolutionens stora mysterium uppenbarat framför oss. De som hunnit längre än vi på vägen har lämnat vittnesbörd efter sig, och dessa lysande varelser finns i stora skaror. De lägsta av dem, chelaerna, står närmast över oss. Över chelaerna står mästarna och ännu högre står mästarnas mästare. Sedan kommer chohanerna, maha-chohanerna, dhyani-chohanerna, dhyani-buddhaerna osv framåt och uppåt utan slut, ty oändligheten är gränslös och utan slut. Detta hierarkiska utvecklingsförlopp har alltid pågått och kommer alltid att pågå i framtiden.
Skälet till att människor finner det svårt att acceptera dessa sublima läror är det faktum att deras sinnen är så fyllda av andra tankar. De har svårt att pressa in och finna plats för dessa sublima sanningar i minnet och behålla dem där. Folk vill inte gärna ge upp sina förutfattade meningar och de bryter inte gärna upp sitt tänkandes inkörda hjulspår. Hur många av oss kommer inte till en sammankomst som denna med sinnet inställt på det vi "vet är sant". Vi har minsann läst det någonstans, och våra sinnen har stelnat i en viss form. Jag vet hur svårt det är att alltid hålla sinnet fritt och formbart, att alltid hålla det redo att motta sanningen, oberoende av egna religiösa, filosofiska och vetenskapliga förhandsinställningar. Det är inte kritikern som är vis. Utan att vara medveten om det ser kritikern sin egen litenhet. Den vise, den som vet, kritiserar inte utan säger hellre: "Jag skall fundera över det här. Jag vill analysera det läraren har gett mig. Detta är ett tillfälle. Jag vill inte förkasta det för att det förefaller mig svårt att tro på, eller för att H P Blavatsky någonstans har skrivit så eller så." Ta inte något ställe ur H P Blavatskys, Katherine Tingleys eller William Q Judges böcker och bygg upp en järnmur av förhandsinställningar runt detta för att ni tror att ni förstått det. Håll sinnet rörligt, öppet och formbart. Håll fast vid det som er själ och ert samvete säger vara bra, och vänta om det behövs. Rom byggdes inte på en dag.
Innan vi slutar vill jag ta upp en fråga som säkerligen uppkommit inom varje tänkande teosof, och som formulerats på följande sätt av en av oss:
Om var och en står under dhyani-chohanernas ledning, hur kan det då komma sig att, som H P Blavatsky säger på sidan 431 i Den Hemliga Läran I, grymhet, misstag och en alltför påtaglig orättvisa förefinns i naturen? Och hon säger sedan med ett citat att naturen är den "fagra, men stenhårda Modern".
De principer som denna tankeväckande fråga syftar på är faktiskt mycket enkla. För det första styr dhyani-chohanerna inte naturen, inte mer än människans inre dhyani-chohan styr hennes blodcirkulation eller matsmältningsprocess. Dessa ting tillhör naturens lägre sfärer. Det finns en dhyani-chohan i spetsen för vart och ett av naturens områden, men något direkt ingripande i stil med den gamla teologiska idén om en allsmäktig Gud som ingriper i den oreda han själv ställt till med accepteras inte i våra läror. Dhyani-chohanerna "styr" inte naturens materiella processer. De är hierarkins spets och utformar de "lagar" efter vilka naturen arbetar. Men varje varelse, varje monad, varje atom, varje själ, har i högre eller lägre grad, beroende på dess intelligens, förmågan till fri vilja och fritt val. Och denna förmåga måste den göra bruk av för att inte gå nedåt. Där har ni nyckeln, svaret på frågan. Människan bestämmer inte med tanken över sin hjärtverksamhet eller sin matsmältning, och inte heller hur lång tid det skall ta för henne att växa upp, att nå mogen ålder och att glida in i ålderdomssvaghet. Dessa ting styrs av det som med rätta kallas naturkrafterna. Och de lagar enligt vilka naturkrafterna fungerar är de överordnade aktiviteter som representerar dhyani-chohanernas automatiska andliga verksamheter. Men att säga att dessa styr naturen är fel. Den idén är en kvarleva av de gamla teologiska kristna dogmerna som lever kvar bland oss. Och vi måste rena vårt intellekt från sådana tankar om vi vill förstå de forntida lärornas kärna, deras väsen, som påvisar att det är en enda organism, ett enda alltomfattande liv, som är i mångsidig verksamhet överallt. I denna enda organism, i detta enda klappande hjärta, i detta enda alltomfattande liv, finns de månggestaltade och oräkneliga och oändliga serierna av intelligenser, som alla var och en under påverkan av inre impulser utarbetar sin egen bestämmelse, övervakade av olika högre väsen i vilka de lever, rör sig och är till.