Kapitel 32
Ut ur det osynliga och in i det synliga. Från det synliga in i det osynliga. Det förnämsta verket.
5. Detta (universum) existerade i form av mörker, oförnummet, helt utan karaktäristiska kännetecken, ouppnåeligt för förnuftet, ovetbart, så att säga totalt försjunket i djup sömn.
6. Den gudomlige självexisterande (Svayambhu själv), som inte är urskiljbar, (men) som gör (allt), de stora elementen och det övriga, urskiljbart, trädde då fram med oemotståndlig (skapande) förmåga och skingrade mörkret.
19. Men ur dessa sju mycket kraftfulla purushaers ytterst små kropps(uppbyggande) partiklar uppkommer denna (värld), det förgängliga ur det oförgängliga.
20. Bland dem erhåller varje efterföljande (element) det föregåendes egenskap, och vilken plats (i ordningsföljden) ett av dem än intar, så uppges det ha just så många egenskaper.
21. Men i början tilldelade han alla (skapade varelser) deras respektive namn, funktioner och betingelser, helt i enlighet med Vedas ord.
22. Han, Herren, skapade också gudarnas kategori. Dessa är begåvade med liv, och deras natur är handling. Han skapade också sadhyaernas subtila kategori och det eviga offret.
51. När han, vars förmåga är ofattbar, sålunda hade skapat universum och mig försvann han in i sig själv, gång på gång förträngande en period med hjälp av en annan.
52. När denne gudomlige vaknar, sätts denna värld i rörelse. När han stillsamt slumrar, faller universum i sömn.
53. Men när han vilar i lugn sömn, upphör de kroppsliga varelser vilkas natur är handling att handla, och sinnet blir overksamt.
54. När de alla på en gång är absorberade i denna stora själ, då slumrar han som är alla varelsers själ, fri från all omsorg och verksamhet.
57. Genom att (omväxlande) vara vaken och slumra, återupplivar och raserar han, den oförgänglige, utan avbrott hela denna rörliga och orörliga (skapelse). (The Laws of Manu, TheSacred Books of the East, vol XXV)
Alla trofasta lärjungar har ett framsynt hopp och en upplyst frid i sina hjärtan, åtminstone de som insett att det bakom de synliga tingens mask finns lysande liv och medvetande att ta i besittning. De har också insett att det uteslutande beror på dem själva hur långt de kan avancera på den väg som leder uppåt och framåt längs den lysande bågen, den båge på vilken vi såsom släkte betraktat befunnit oss på vandring alltsedan mittpunkten av den fjärde rotrasen.
Forntidens mysterieskolor hade ett enda stort syfte med sin undervisning och sina invigningsceremonier. Detta var att hos varje kandidat eller initiand väcka till verksamhet hans odödliga natur, den del av honom som tillhör den inre monaden eller rättare sagt är dess avkomma, det som faktiskt gör honom till en medveten del av den buddhiska hierarkin, medkänslans hierarki. Det är den personliga människans förening med hennes egen naturs högre principer som frambringar den levande kristus eller den fullt uppväckte som kallas buddha. Syftet med initiationen var dock inte bara att göra människan medveten om det högre livet inom henne, om det storslagna i hennes inre, utan också att göra henne redo och lämplig att undervisa andra om det liv hon kände inom sig själv. Detta var huvudändamålet med alla mysterieskolor i hela världen, hur olika de än var till formen och till de ordalag i vilka de klädde sina tankar. Det var med andra ord fråga om att göra varje initiand eller kandidat till den tyste väktarens levande efterföljare.
Nu finns det ju dock många tysta väktare. Den tyste väktaren är faktiskt hierarken eller det suveräna överhuvudet för en hierarki, vilken som helst, av de tallösa hierarkierna i kosmos. Den tyste väktare som H P Blavatsky talar så inspirerat om i Den Hemliga Läran, är överhuvudet för de dhyani-buddhaer som styr den innevarande fjärde runden på vår planet.
Det kan förefalla egendomligt att i detta sammanhang tala om de olika fantasiföreställningar av kvasifilosofisk, kvasivetenskaplig och kvasireligiös art som i våra dagar sprids över världen. Men jag tror att det är nödvändigt att säga något om dem.
Många av de teosofiska läror som nu är kända och uppskattade hade i början svårt att bli accepterade av en del människor, därför att de var främmande och stod i strid med de förutfattade meningar - religiösa, vetenskapliga och andra - som man hade på den tiden.
Hur många människor var det inte som opponerade sig mot reinkarnationsläran när den först förkunnades! Och en gång sade en person till mig: "Jag vill inte återfödas som en häst och jag vill inte återfödas som en loppa, jag är en människa." Uppenbarligen var det här inte fråga om en invändning mot reinkarnationsläran, som ju inte förkunnar någon metempsykos av det slaget. Invändningen var riktad mot hans egna förutfattade meningar, fast han inte förstod det.
På samma sätt förhåller det sig med några av de läror som vi skall lägga fram och utveckla vid våra sammankomster. Jag menar inte att dessa läror kommer att missförstås i den här kretsen, men på annat håll kan de stöta på invändningar. Man missförstår deras grundtankar eller fundament och ger sig sedan inte tid att fundera för att förstå dem. Kom ihåg att varje lärjunge måste träna sina intuitiva och intellektuella förmögenheter till det yttersta. Detta är något som både är nödvändigt och krävs av honom. Vi tar ingenting till oss av blind tro. Men på samma gång som detta är ett faktum, är det vår plikt att odla den andliga och meditativa förmågan inom vårt väsen, den odödliga delen av vår natur.
Låt oss nu ta upp det studium som vi tillfälligt avbröt förra gången - gudar, monader och atomer och dessas respektive arbete vid uppbyggandet av en värld, av ett kosmos och av en människa. Vi syftar inte bara på människans köttsliga kropp. Den här upphöjda läran omfattar också varför och hur och när hon stiger ner i inkarnation genom de andliga sfärerna, liksom hennes tillvaro i dessa sfärer. Vi läser först på sidan 294 i Den Hemliga Läran II:
Teosofin lär, att den enda olikheten mellan de själlösa och de besjälade tingen på jorden, mellan djurens och människornas kroppar, är att hos somliga vissa "eldar" ännu är latenta medan de hos andra är aktiva. Livseldarna är närvarande i allt, och ingen atom saknar dem. Men inget djur har de tre högre principerna väckta hos sig, de finns där endast såsom slumrande möjligheter och är sålunda icke-existerande. Och liksom djurens skulle människornas kroppar än i dag sakna dessa högre "eldar", om de i det skick vari de evolverades ur sina fäders kroppar, vilkas skuggor de var, lämnats att växa och utvecklas endast genom de i materian inneboende och verkande krafterna.
Ut ur det osynliga och in i det synliga. Från den innersta rymdens djup sänder livsvågen när tiden är inne sina flöden till utsidan och in i de yttre sfärerna. Allteftersom den väller fram skapar vågen genom de varelser som representerar den sina egna klädnader, vilka kosmiskt sett är dess plan, dess världar. De olika evolutions- eller utvecklingsstadierna är som redan sagts (1) gudarna, vilkas klädnader är (2) monaderna, vilkas klädnader är (3) själarna, vilkas klädnader är (4) atomerna, vilkas klädnader är (5) kropparna. Tillämpa denna ordning på världar, och läran är sann. Tillämpa den på människan, och läran är sann. Tillämpa den på vår jords elemental-, mineral-, växt-, djur- och människoriken, och läran är likaledes analogt sann. Steg för steg, grad för grad som den levande vågen går framåt, sänder den på varje nivå ur sig själv ut oräkneliga varelser som är underordnade den själv och utgör dess vehikler. Dessa vehikler kan vi också kalla för livsvågens klädnader eller kroppar, eller dess plan och världar. Så frambringar till exempel var och en av den stora skaran gudar inifrån sig själv mängder av monader. Varje monad frambringar inifrån sig själv mängder av själar. Varje själ frambringar inifrån sig själv mängder av atomer, vilka så ikläder sig materiella vehikler eller kroppar. Och alla genomför de sitt långa evolutionsförlopp. När så den stora livsrundens lägsta punkt har nåtts, börjar den uppåtgående cykeln. Det sker en återgång av de vitala energierna, ett uppsamlande, ett hopsamlande av varelseskarorna i riktning inåt. Det synliga återgår gradvis till det osynliga, men berikat med den tillväxt och de erfarenheter som under färden vunnits av varje individuell varelse. Var och en har stigit ett plan uppåt i sin utveckling och lagt några milstolpar bakom sig på vägen. Slutligen inträder livsvågen i den gudomlighet ur vilken den utgick, men är nu i alla avseenden ädlare. Den började sitt långa evolutionsförlopp efter sin lika långa pralayiska sömn. Den åtlydde därvid de karmiska impulser som väckte den till en ny livsperiod. När den så har fullbordat detta evolutionsförlopp är den återigen redo att välla fram och forma en ny manvantara. Den är redo att inifrån sig själv återigen utveckla nya plan, nya element, nya principer, nya skaror av varelser, precis som tidigare, men den här gången av mera upphöjd art. Och hela tiden utgår därvid nya varelser, som växer sig allt större vad avser upphöjdhet och förmåga. Detta är en konturteckning i stora drag av evolutionsförloppet.
Ni känner till det gamla talesättet "som där uppe, så här nere". Detta talesätt återfinns i en fornåldrig text som sägs ha blivit ingraverad på en smaragdtavla. Enligt legenden kallades denna för "Hermes smaragdtavla", och texten grundar sig utan tvivel på en av de gamla hermetiska lärorna. Jag citerar dess första rader:
Sant, utan tvekan i högsta grad sant. Det som är ovan är såsom det som är nedan, och det som är nedan är såsom det som är ovan, för att utföra kosmos underverk. Liksom alla ting kommer från denne [ursprunglige] en genom förmedling av en (logos - dvs skaran av dhyan-chohaner], så uppkom alla ting ur detta första ting genom att evolvera...
Och detta "första ting" är hierarkins topp, den gudomlighet vi talade om när vi drog upp konturerna till evolutionsförloppet. Om vi vänder oss till den zoroastriska trosuppfattningen finner vi följande verser i en forntida urkund, kallad Desatir(som nutida lärde av skäl som de själva bäst känner till, försöker datera till senare tider, men som utan tvivel innehåller mycket arkaiska tankar):
29. Min vän, du skall veta att det självexisterandes väsen är ett, och utan gränser eller betingelser.
30. Tillvaron är såsom ljuset och ljus blir synligt. [Lägg märke till detta!]
35. Vad som än finns på jorden, så är det återspeglingen och skuggan av någonting i den [andliga] världssfären.
36. Så länge som detta lysande något förblir i sitt naturliga tillstånd, är allt väl beställt även med dess skugga.
37. När detta lysande ting avlägsnar sig från sin skugga, drar sig livet bort.
38. Detta ljus [detta lysande ting] är i sin tur skuggan av något ännu mer lysande än det själv [lägg märke till den hierarkiska läran här].
39. Och så ända upp till mig, som är ljusens ljus [det hierarkiska överhuvudet].
Om det nu är så att människan inom sig har en kvasigudomlig monad och inom denna en gudomlighet, en gud, så förefaller det troligen varje eftertänksamt sinne märkligt, att hennes medvetenhet om denna enhet med det gudomliga genom den monadiska länken inte är starkare än fallet är idag. De kristna talar om sin skyddsängel, och detsamma gör muslimerna. Andra folk, till exempel grekerna, talade liksom Sokrates om daimon, skydds-Jaget. Vad beror det då på att vårt samvete inte är starkare och mer högljutt än det är? Varför måste vi arbeta och kämpa i vårt inre för att medvetet få den inre illumination, vilken man också enligt den kristna förkunnelsen måste "rycka till sig med våld". Ligger inte orsaken i att människan är sammansatt? Hon är en sammansatt varelse som lever på olika plan, och dessa plan är naturens sju element. Och naturens sju element är dess sju principer, och människans sju principer kan för övrigt kallas människans sju element.
Monaden lever i sin egen värld, i sin egen logosverksamhet, med sina kvasi- eller halvt gudomliga förmögenheter i full aktivitet. Den är långt mer självmedveten på sitt eget plan än ni och jag är på detta vårt medvetandeplan. Och på samma sätt förhåller det sig med guden inom oss, som har sitt säte i monaden.
Ni kommer säkert ihåg att vi vid behandlingen av läran om den tyste väktaren påpekade, att den läran grundar sig på ett faktum som vi kan kalla "många och en". Såväl människan som universum är var för sig många och en, många i den lägre naturen och en i den högre. Lägg därför noga märke till följande. Vårt medvetande är inte högre än det är på grund av att vi (var och en av oss) är en person. Och det är höjandet av denna person, av detta personliga jag, av denna personliga själ, till monadens opersonlighet och individualitet som är livets stora arbetsuppgift, dess förnämsta verk. Detta är ett kort svar på den ovan framställda frågan. Ändamålet med alla initiationsceremonier, syftet med all initiationsundervisning i de gamla mysterieskolorna, var - för att ge svaret i en annan form - att frammana det högre Jaget, den inre varelsen. Och detta är möjligt att göra. En stark och okuvlig vilja är det första som krävs. Ett rent liv, framfört allt i mentalt avseende, är det andra. Absolut trohet mot och hängivenhet för läraren och den esoteriska visdomens läror är det tredje. Dessa tre regler för levnad och vandel är sann raja-yoga, och denna "kungliga förening" är föreningen med den inre guden, vårt gudomliga Jag. När denna förening äger rum, har vi det som grekerna i sina gamla mysterier kallade teopneusti, den opersonliga väsensgrundens andning i personligheten.
Före detta invigningsstadium, denna grad, som var den andra eller mellanliggande, kom den första av initiationerna, det faktiska och verkliga mötet ansikte mot ansikte med den inre guden, det egna högre egojaget. Den graden kallades teofani, ett grekiskt sammansatt ord som betyder "uppenbarandet av en gud", dvs av den gud som är inom oss, vårt eget inre Jag. När de två första föreningarna hade uppnåtts, när de höga graderna teopneusti och teofani hade förvärvats, kom ett tredje och sista stadium som grekerna kallade teopati, ett sammansatt ord som betyder "att uthärda en gud'". Vi skall senare förklara innebörden av detta uttryck. En sådan initierad blev redan i livet en utvecklad christus, eller som buddhisterna säger, en uppväckt, en buddha. Det var fråga om att bli väckt till medvetande om den levande buddhiska varelsen inom människan, det sista stadium av mänsklig kunskap som är möjligt att nå på vår jord i denna fjärde rund. Det är ytterst få som uppnår detta synnerligen höga stadium av inkarnerad visdom. En av dem var Herren Buddha, Gautama Shakyamuni, furste av Kapilavastu. Det är han, sägs det, som nu såsom en nirmanakaya utgör spetsen (eller den tyste väktaren) i den hierarki av vise som bildar Det Stora Brödraskapet. Osynlig för dem som tillhör en lägre grad men synlig för dem som tillhör en högre, lever han i vad nordbuddhisterna kallar det heliga landet Shambhala, den gåtfulla plats som är belägen norr om Himalaya, inte så långt från det som kallas Gobi- eller Shamoöknen. Det märkliga något, den märkliga varelse, det märkliga väsen som fanns inom H P Blavatsky och arbetade genom henne, kom från Shambhala, från den hierarkin. Jag syftar nu inte på kvinnan, på den fysiska kroppen, och inte heller på den personlighet som föddes i Ryssland. Jag syftar på det underbara något som inkarnerade i den kroppen, och som lämnade en del av "sig själv" kvar och psykiskt handikappad gick ut i världen, i detta avseende lydande en arkaisk lag. Detta var skälet till att hon blev så missförstådd. Denna varelse utförde sitt arbete i världen när den rätta cykliska tidpunkten att framträda bland människorna var inne, nämligen i början av en ny messiansk cykel.
Ni känner till den varning för "falska frälsare" som ges i de kristna evangelierna (Matteus 24:23-25 och Markus 13:21-23). Ordalydelsen och innebörden är praktiskt taget densamma på båda ställena, och dessa har uppenbarligen tagits från ett annat, tidigare kristet evangelium, förmodligen det så kallade Hebreerevangeliet. Detta är känt av de lärde, men man har ännu så länge inte lyckats finna det. Den som skrev ovanstående varning talade dock sanning när han med ord som tillskrivs Jesus sade ungefär så här: "Många skall komma efter mig och sprida förkunnelse om falska frälsare. De skall säga 'här är han' och försöka att föra er vilse. Tro dem inte." Dessa ord är inte bara tillämpliga på kristendomen. Det är deras varning för bedrägeri som vi citerar. Orden kan riktas till judar, hinduer, buddhister, uramerikaner, skandinaver. De kan riktas till alla folk, var i världen dessa än lever. Varningen gäller alla. Varför? Därför att det faktiskt finns cykliska vändpunkter eller perioder då verkliga "frälsare", men också "falska profeter och falska frälsare," framträder bland människorna. När tiden väl är mogen, kommer de alltid. Efter varje period på 2.160 år, längden av den messianska cykeln, vid tider av materiell utveckling och andligt förfall, väller åter en andlig trosvåg in över världen. Vid de tider som Platon kallar ofruktbara perioder "kommer" en budbärare från Shambhala. Denne ger sin lära till människorna, etablerar den, och försvinner sedan. Genast börjar efterhärmare och kanske också falska anhängare att agera. De kan vara ute efter en framskjuten plats åt sig själva, de kan vara bedragna, de kan vara vilseledda av sina egna förutfattade meningar, av sitt eget mänskliga sinnes svaghet. Låt oss uttrycka oss så överseende som möjligt. Dessa börjar bilda sekter, de börjar sprida förkunnelse om "falska frälsare" och de börjar vädja till människornas böjelse för underverk. Så föds en ny sekt. Denna kan dö ut, men den kan också leva vidare, och i århundraden framåt får världen då lida under prästvälde, under en människohierarkis välde, tills människorna genom sin egen andliga livskraft och mentala styrka gör sig fria igen. Och efter oro och hjärteve kommer nytt verkligt ljus, en ny sann christos, nytt ljus från medkänslans hierarki. Det är effekten av de andliga dhyaniernas ständiga vädjan till människornas andliga inre eld. Det är effekten av vädjandet från dem, vilka såsom manasaputraer först inkarnerade på denna planet i den innevarande rundens tredje rotras, och som därigenom räddade oss från tidsåldrar av djuriskhet och obeskrivligt förfall, från otaliga tidsåldrar av vandring utan ljus.
Sådan är situationen. Vi måste, som de forntida buddhisterna sade, följa antingen högerhandsvägen eller vänsterhandsvägen. "Att hålla länken obruten" innebär att följa högerhandsvägen. Som individ har var och en av oss sitt eget val. Ingen annan kan välja åt oss. Allt läraren kan göra är att vädja och undervisa. Var och en av oss har sitt samvete som han måste följa, och med vilket några konflikter aldrig kan tolereras. Men se noga till att den väg ni följer är samvetets och visdomens väg. Gör er förvissade om att ni inte av list och falskhet av olika slag leds in på vänsterhandsvägen.
Detta är gamla och nötta talesätt, men de har alltid sin naturliga tillämpning. Sanningen i dem blir inte mindre därför att de är välkända för oss.
Vid nästa sammankomst skall vi gå närmare in på hur livsvågen förkroppsligar sig och skapar sina vehikler genom projektion ur sig själv, genom att inifrån sig själv frambringa sin vitala brännpunkt - oräkneliga underordnade varelser, som den sänder ut liksom människan sänder ut sina tankar. Vid senare tillfällen skall vi sedan visa hur livsvågen fortskrider nedför den skuggiga bågen in i allt grövre manifestation, tills den kritiska period nås då den lysande bågens uppåtgående cykel börjar. Vi skall se närmare på den gamla grekiska och romerska filosofiska skola som kallas stoikernas, och visa hur sanna denna skolas läror om elementens evolution är, dessa element som följer varandra ner i manifestation och ger gestalt åt varandra. Ty i dessa läror kan vi finna den rätta uppfattningen om kosmos uppbyggnad och människans konstruktion. Vi kan där också finna den mänskliga evolutionens varför och hur, och vi kan få veta varför människan nu är här på jorden och inte någon annanstans, framom eller bakom denna.
Alla dessa ämnen har direkt anknytning till våra dagars vetenskapliga forskning, ty denna tar stora steg framåt och kommer förr eller senare att behöva vägledning för att inte ta vänsterhandsvägen. H P Blavatsky har sagt oss att det är genom den teosofiska rörelsen som det ljus kommer, som skall upplysa världen och leda människans steg på den lysande bågens väg. Och det är vår plikt att med all kraft hjälpa till i detta ädla arbete. Men förstår vi inte vår egen filosofi så att vi kan framlägga den för andra, sviker vi vår plikt. De av oss som har en okuvlig vilja och som inom sig väckt den inre christos, även om vi bara fått se en glimt av det underbara inre ljus som ger oss framsynt hopp och bestående frid, kommer att se vägen. Vi kommer att inse att det är just i detta ljus och ingen annanstans - vare sig på denna jord eller i någon annan synlig eller osynlig sfär - som vägen ligger, den urgamla smala väg som upanishaderna talar om, den väg som leder till universums hjärta.