Kapitel 13
När resan till Europa beslutats 1884 överlämnades vården av huvudkvarteret i Adyar åt en kommitté som innehöll flera opålitliga personer. En av dem, en fransman vid namn Alexis Coulomb, hyste förrädiska avsikter, vilket dock inte misstänktes av de övriga kommittémedlemmarna. Men han och hans engelska hustru fann tillfälle att göra upp en plan för att förstöra H P Blavatskys goda rykte och tillintetgöra samfundet. Lyckligtvis arbetade ödets makter mot dem innan planen hunnit fullbordas.
Även om H P Blavatsky och Olcott inte misstänkte att någon fara förelåg för samfundet i Indien när de reste därifrån, var mästarna medvetna om den kommande krisen. Ty när Olcott och Mohini var ensamma i en tågkupé på väg från Paris till London den 5 april 1884, föll ett brev från mästaren K H ned från taket. I brevet varskoddes Olcott om den komplott som höll på att mogna i Adyar, och uppmanades att inte tappa modet hur hotande den än måtte synas. En mening lyder:
Ni har under åratal hyst en förrädare och fiende under ert tak, och missionärernas läger är mer än redo att använda sig av den hjälp de kan finna hos henne. En regelrätt sammansvärjning är på gång. Hon har blivit ursinnig därför att Mr Lane Fox har anlänt till följd av den makt som överlåtits åt den styrande kommittén. (Letters from the Masters of the Wisdom, I, 51)
"Hon" var Emma Coulomb, den verkliga förrädaren, som uteslutits ur kommittén. Hennes make var knappast mer än hennes verktyg. Mr Lane Fox var en nykomling från England.
Den 10 september, då situationen i Indien började bli kritisk, anlände ett brev från Damodar till Elberfeld i Tyskland, där H P Blavatsky, Olcott och några andra vistades som gäster hos familjen Gebhard. I detta brev meddelades att en komplott förbereddes, uppenbarligen med hjälp av madame Coulomb. Den 10 oktober erhöll Sinnett ett brev per post från mästaren K H, i vilket han varskoddes om sakens allvarliga konsekvenser. Sinnett befann sig i en upprörd sinnesstämning, och mästaren påminde honom om att krisen innebar prov för såväl honom som de övriga: "Detta är inte ett ögonblick för förebråelser eller hämndlystna motbeskyllningar utan för samfälld kamp." Sinnett hade ofta opponerat sig mot idén angående vissa "prov" och gjort sig lustig över antydningar om att sådana också kunde föreläggas honom, men mästaren försäkrade honom att "den som närmar sig våra områden, om också bara i tankarna, dras in i provens virvel" och att han löpte fara att se sitt "tempel" falla i ruiner. Mästaren skriver:
Vilken orsaken än må vara ... en kris är förestående, och tiden kräver största möjliga utveckling av er moraliska kraft... Vem som än har sått utsädet till det nuvarande ovädret, så är virvelvinden häftig. Hela samfundet får ta följderna av den, och den snarare underblåses än försvagas från Tchigadze. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 367)
Hela brev LXVI, ur vilket ovanstående ord är hämtade, är värt ett närmare studium, ty det klarlägger de svårigheter mästarna hade med Sinnett och skälet till att de några år senare var tvungna att avbryta sina förbindelser med honom.
Sinnett förstod aldrig att den visionära blick och den kännedom om människonaturen och karma som en verklig ockultist har, kan rättfärdiga handlingssätt som för en vanlig människa ter sig obegripliga. Följaktligen måste en verklig chela vandra vägen med öppna ögon och fullständig tillit till sin lärare och sitt stora ideal. Mästaren K H skrev till Sinnett med anledning av de svårigheter som höll på att ta gestalt i Indien, att sådana ting ibland var nödvändiga resultat av de personers karma som var inblandade, men att de gav alla en nyttig erfarenhet och värdefulla tillfällen att studera vissa av den ockulta världens lagar beträffande karma.
Jag medger gärna att dessa lagar ofta synes orättvisa, ja, ibland t o m grymma. Men detta beror på att de aldrig varit avsedda för vare sig det omedelbara botandet av det onda eller till direkt hjälp för dem som på måfå erbjuder sin medverkan åt lagstiftarna. Likväl är de skenbart verkliga, snabbt försvinnande olyckor som de åstadkommer lika nödvändiga för ert lilla teosofiska samfunds tillväxt, framgång och slutliga stabilisering som vissa naturkatastrofer, vilka ofta decimerar hela befolkningar, är nödvändiga för mänskligheten. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett , 368)
Det begränsade utrymme som står till förfogande tillåter inte en utförlig behandling av den "coulombska sammansvärjningen". Större arbeten finnas att tillgå för dem som önskar sätta sig in i detaljerna. En grundlig analys och fullständig vederläggning av de coulombska beskyllningarna finns i standardböcker som William Kingslands The Real H. P. Blavatsky, Baseden Butts Madame Blavatsky och Olcotts Old Diary Leaves. Dr Franz Hartmanns Report of Observations är en nyttig framställning av komplotten av en som var närvarande under den mest kritiska tiden. Andra författare som inte tillhört Teosofiska Samfundet, t ex Geoffrey West, Victor Neuberg och dr E R Corson, har, upprörda över den orätt som tillfogats H P Blavatsky, försvarat hennes heder med bindande logik. Beatrice Hastings beundransvärda Defence of Madame Blavatsky innehåller en klar utredning av fallet Coulomb och dessutom en förintande kritik av de övriga anklagelserna mot mästarnas budbärare.
Motivet för det coulombska angreppet är inte svårt att upptäcka. Teosoferna bekämpade under H P Blavatakys ledning inte bara den vetenskapliga materialismen och de lärdes döda bokstavstolkning av den orientaliska filosofin, utan också bigotteriet och bokstavstron inom teologien. De vände sig dock inte bara mot den inskränkta tolkning av bibeln som missionärerna hyllade. Samtidigt som de påvisade den djupare teosofiska innebörden i de kristna urkunderna, sökte de förmå österlänningarna att upptäcka samma beslöjade sanningar av urgammal visdomsreligion i sina egna heliga skrifter. Men buddhismens återupprättande på Ceylon och teosofins växande framgång i Indien var obehagliga saker för de oförstående och fientligt stämda missionärerna, som hade en känsla av att kraftiga åtgärder måste vidtagas för att undertrycka denna växande rörelse innan det var för sent. Den skulle säkert inte kunna fortleva om H P Blavatskys rykte förstördes. Makarna Coulombs anklagelser var kanske ett tillfälle, sänt av himlen!
Men missionärerna missräknade sig på de krafter som stod bakom rörelsen, liksom på H P Blavatakys okuvliga mod och uthållighet. Fastän hon, som hon sade, led "tills hon inte kunde lida mera", red det teosofiska skeppet framgångsrikt ut stormen och förlorade endast de solskensvänner som inte kunde uthärda motgångar.
Eftersom hela angreppet på H P Blavatsky grundar sig på madame Coulombs påståenden, är hennes karaktär och levnadshistoria av primär betydelse. Vad är känt om henne?
När H P Blavatsky 1870 hade anlänt till Kairo efter det skeppsbrott vid vilket hon förlorade allting utom livet, och där gick i väntan på penningförsändelser från Ryssland, fick hon omedelbar hjälp av madame Coulomb som hade vissa förbindelser med ett litet hotell i Kairo. Ingen har beskyllt H P Blavatsky för att glömma en vänlighet, och när madame Coulomb och hennes franske make omkring nio år senare befann sig i stor nöd och bad om hjälp, försökte hon skaffa dem arbete. Då detta misslyckades gav hon dem husrum och sysselsättning vid huvudkvarteret i Bombay och senare i Adyar. Allt gick bra i några år, men både H P Blavatsky och överste Olcott fick tid efter annan anledning till klagomål på henne, och den förra måste allvarligt förebrå henne vissa förseelser. Ingen utom H P Blavatsky misstänkte henne för förräderi, och eftersom madame Coulomb förstod att göra sig nyttig och inte hade någon annan tillflykt, så fick hon stanna.
Hon började utarbeta sina förrädiska planer 1880, från den första dag hon landsteg i Bombay tillsammans med sin make, båda utan skor, pengar och mat. Hon erbjöd sig att sälja mina hemligheter till Rev. Bowen i Bombay Guardian i juli 1880, och hon sålde dem faktiskt till Rev. Patterson i maj 1885. Men dessa hemligheter hade varit "öppna brev" under åratal. Varför skulle jag klaga? Hade inte mästaren överlämnat åt mitt eget val att antingen följa herren Buddhas föreskrifter som ålägger oss att inte försumma att föda ens en hungrande orm, försmående all fruktan att den skall vända sig och bita den hand som matar den - eller att möta karma som förvisso skall straffa den, vilken vänder sig bort ifrån anblicken av synd och elände eller underlåter att hjälpa syndaren och den lidande. Jag kände henne och gjorde mitt bästa för att inte hata henne... (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 110)
Madame Coulomb försökte sig ständigt på fantastiska finansprojekt och gjorde t o m anspråk på att spåra upp gömda skatter med hjälp av klärvoajans! Hennes försök att pressa pengar ur medlemmar av samfundet förorsakade mycket bekymmer, och hennes sista bemödande av detta slag påskyndade den slutliga brytningen. Många andra anledningar till allvarlig friktion uppkom innan H P Blavatsky avreste till Europa i februari 1884, och ett andra försök att "låna" 2000 rupier av prins Harisinghi, en hängiven medlem, var alltför allvarligt för att kunna slätas över. Prinsen framförde sina klagomål till H P Blavatsky, som ögonblickligen satte stopp för vad som tycktes ha varit ett utpressningsförsök. Prinsen säger i en edlig försäkran, publicerad i Hartmanns Report of Observations:
Detta syntes ha berett henne stor besvikelse, och då vi fick reda på att hon med vett och vilja framställde fakta i en falsk dager för HPB och sade att erbjudandet ifråga gjordes av mig utan hennes medverkan, meddelade jag HPB vad som verkligen hänt och övertygade henne om att det hela var en fullständig förvrängning från madame C:s sida. Jag kan inte låta bli att anmärka att jag funnit henne mycket osympatisk och att döma av vad hon omtalade för mig rörande madame Blavatsky, kan jag förstå att hon inte är någon vän till henne, som jag till en början felaktigt trodde att hon var. (s 37)
Dr Hartmann säger i samma rapport:
...hennes raseri vet inga gränser, och hennes passionerade utbrott av vrede och avund mildrades inte på något sätt av madame Blavatsky, som förebrådde henne för hennes orättmätiga försök till utpressning. (s 31)
Kort efter detta utpressningsförsök, när H P Blavatsky skulle resa till Europa, tog madame Coulomb farväl av henne och, säger dr Hartmann:
stigande ned i båten viftade hon ett sista farväl åt Babula, madame Blavatskys tjänare, och sade till honom: "Jag skall hämnas på din matmor för att hon hindrade mig från att få mina 2000 rupier." (s 32)
När det teosofiska sällskapet lämnade Indien i februari 1884 anförtroddes vården av H P Blavatskys bostad, en trappa upp i huvudkvarteret, åt makarna Coulomb. Dessa begagnade tillfället att smida planer på hämnd, vilka kunde komma till användning i utpressningssyfte om tillfälle erbjöd sig. En av dessa planer bestod i komponerandet av falska interpolationer i H P Blavatakys handstil, lämpliga att infoga i brev som skrivits av henne till madame Coulomb, och vilka skulle innebära att H P Blavatsky hade konspirerat med madame Coulomb i och för framställandet av bedrägliga fenomen. En annan plan, som omedelbart verkställdes, bestod i att Alexis Coulomb, som var en synnerligen skicklig snickare, gjorde vissa öppningar och skjutbara paneler i H P Blavatskys rum, vilka kunde användas som bevis för att hon gjort sig skyldig till bedrägeri.
Även om ingen i Adyar hade några misstankar om dessa förehavanden, blev slitningarna mellan makarna Coulomb och kommittén så småningom allt outhärdligare för den senare. Slutligen blev kommittén så uppbragt över madame Coulombs alltjämt fortgående provokationer, däribland förtal, lögner, snattande av brev, lyssnande vid dörrar, utpressningsförsök m m, att man den 13 maj sammanfattade tolv mycket allvarliga anklagelser mot makarna Coulomb, stödda av ett stort antal vittnesmål under edlig förpliktelse. Madame Coulomb varken erkände eller förnekade beskyllningarnas riktighet, och efter mycket motstånd blev hon och hennes man till sist bortvisade från huvudkvarteret.
I september fyra månader senare publicerade The Madras Christian College Magazine det första brevet i en serie, som enligt madame Coulombs påstående var skriven av H P Blavatsky. Dessa brev innehöll yttranden som kunde tjäna som anklagelser. De hade köpts av missionärerna, och madame Coulomb hade sålunda lyckats tillfredsställa sitt begär efter både hämnd och pengar i ett svep! I Old Diary Leaves omtalar överste Olcott att makarna Coulomb hotade kommittén med att de skulle handla på detta sätt såvida de inte fick 3000 rupier - ett vackert exempel på deras utpressningstaktik. Kommittén ställde sig naturligtvis avvisade och förfalskningarna offentliggjordes.
När nyheten om angreppet på Teosofiska Samfundet publicerades, visade det stora uppseende som detta genast väckte vilket starkt intryck rörelsen hade gjort på tänkande människor över hela världen. Emellertid förklarade den brittiska pressen utan betänkande och utan att invänta den anklagade partens försvar, att H P Blavatsky hade råkat i vanrykte och att den teosofiska rörelsen var ödelagd. Liknande grundlösa påståenden framfördes av andra obetänksamma kritiker under senare kriser inom TS, men de förhastade domarna från dessa motståndare har varje gång kommit på skam.
H P Blavatsky beslöt genast att återvända till Indien för att vederlägga förtalet inför domstol, men innan hon lämnade Europa skrev hon en indignerad protest i Times (London), ur vilken vi citerar följande:
Jag kan omtala att de brev som uppges vara skrivna av mig absolut inte är mina. Jag känner igen meningar här och där, hämtade ur mina gamla brev rörande olika ämnen, men de är uppblandade med interpoleringar som helt och hållet förvänder deras mening. Med dessa undantag är breven förfalskade.
Förfalskarna måste ha varit djupt okunniga om indiska förhållanden när de låter mig tala om en "maharajah av Lahore", då varje skolpojke i Indien vet att ingen sådan person existerar. (En sierskas öden, 223)
H P Blavatsky syftar ovan på de kopior av hennes föregivna brev som publicerats av missionärerna i deras tidskrift. Hon fick aldrig tillfälle att se de original som makarna Coulomb påstod sig inneha. Hon stannade i Kairo på vägen till Indien för att inhämta upplysningar om det rykte madame Coulomb förvärvat medan hon bodde där, vilka kanske skulle bli till nytta som bevismaterial vid en påtänkt rättegång. I Kairo fick hon välkommen hjälp av Nubar Pasha, premiärministern, och hon skaffade intyg både från polisen och konsulatet som visade att det rykte madame Coulomb förvärvat sig i Kairo var av så nedsättande art, att dess framläggande inför rätta skulle ha tillintetgjort hennes trovärdighet som vittne.
Under H P Blavatskys korta besök i Egypten blev hon hjärtligt mottagen av bl a ryska vänner till sin familj. Mrs Cooper-Oakley, då en framträdande teosof som befann sig i H P Blavatskys sällskap, skriver:
Djupt ristad i mitt minne står varje händelse som var förknippad med denna minnesvärda resa. HPB var en högst intressant reskamrat. Hennes upplysningar om varje del av Egypten var både omfattande och ovanliga... Särskilt intressant var en lång eftermiddag som tillbringades i Boulakmuséet vid stranden av Nilen, där HPB förbluffade Maspero, den berömde egyptologen, med sin kunskap, och då vi gick genom muséet informerade hon honom om de invigda faraonernas olika grader och hur man skulle lära känna dem från den esoteriska sidan. (Lucifer, VIII, 278, juni 1891)
Vid ankomsten till Madras blev H P Blavatsky mottagen av en stor välkomstkommitté, blomsterbekransades enligt indisk sed och eskorterades sedan av en stor och hänförd mötespublik. En tacksägelse- och sympatiadress upplästes, undertecknad av femhundra högskolestudenter, däribland trehundra studerande vid just den högskola vars professorer försökte förstöra hennes anseende! Hon höll ett kort tal, ett av de få som hon någonsin hållit, i vilket hon tillbakavisade beskyllningarna och förklarade att "av alla de brev som publicerats, inte ett enda hade skrivits av henne sådant som det framlagts". De som var äkta hade förändrats genom interpoleringar och dylikt, så att de fick en komprometterande karaktär. Det är betecknande att medan missionärerna framlade många brev som påstods vara skrivna av H P Blavatsky, så kunde de inte komma med ett enda telegram. Ändå hade H P Blavatsky, enligt madame Coulomb, skickat många telegram till henne, innehållande instruktioner rörande bedrägliga fenomen. Varför offentliggjordes inte dessa telegram? Svaret är enkelt. Brev och meningar i brev kan lätt förfalskas, men det är omöjligt att förfalska officiella posttelegram. Härav kom det sig att inga telegram blev synliga!
Med få undantag stod den indiska pressen och allmänna opinionen på samma sida som majoriteten av de studerande vid missionshögskolan. The Indian Mirror skrev den 20 december 1884:
Hinduerna i allmänhet känner sig så mycket mer dragna till madame Blavatsky som de tror att missionärerna i verkligheten angripit den gamla hinduiska religionen och filosofin under förevändning att avslöja ladyns förfalskningar. På grund härav är de inföddas känslor mot missionärerna och för madame Blavatsky mycket starka.
Indian Chronicle sade:
Vi är själva inte teosofer...men vi hyser den allra största aktning för stiftarna av Teosofiska Samfundet... De kristna belackarna...vet måhända inte att tillvaron av mahatmaer...är en allmänt utbredd tro i hela Indien, och det är dåraktigt att anta att prästerna i Madras skulle kunna tillfoga denna tro något svårare avbräck... Teosofin skall, fastän den för närvarande har att utstå mycket obehag, utgå ur eldprovet renare än förut. (Old Diary Leaves, III, 184-5)
Mr Allan Hume, vars öppna kritik av H P Blavatsky på vissa punkter aldrig hemlighållits, och som vid tiden för författandet av nedanstående var, som han säger, "endast medlem till namnet" i samfundet, framhöll i Calcutta Statesman att:
Madame Blavatsky är ingen dåre. Tvärtom, alla som känner henne, vänner eller fiender, skall erkänna att hon är en utomordentligt intelligent och skarpsynt kvinna med en ovanlig människokännedom. Skulle en sådan kvinna verkligen kunna ge en person som madame Coulomb makt över hela sin framtid, vilket de föregivna breven skulle innebära? Eller om vi antar att hon i ett mörkt ögonblick verkligen hade skrivit sådana brev, skulle hon ha kommit i öppen brytning med innehavaren av dem? Delar av breven må vara äkta nog. Ett av de citerade ställena har en helt annan mening än den som Times of India inlägger i detsamma, och tro mig, madame Blavatsky är en alltför klok kvinna för att någonsin ha skrivit någonting till någon som skulle kunna användas mot henne som bevis för bedrägeri.
En detaljerad vederläggning av de coulombska förfalskningarna är här inte på sin plats. Det har framhållits att deras stil (på franska) är illitterat, medan H P Blavatsky skrev en ytterst kultiverad franska. Det kan i sammanhanget vara värt att citera en betecknande passus ur ett franskt brev av M L Dramard. Dramard var en framträdande och bildad medlem av det franska TS, och efter ett omsorgsfullt studium av hela fallet skrev han den 12 november 1885 följande om den litterära aspekten hos de brev som innehåller de förfalskade partierna:
De komprometterande ställena har en fullständigt annan stil. Madame Blavatskys prosa är livlig, impulsiv, inte det minsta pedantisk - knappast ens tillräckligt - hennes idéer är storslagna och hennes prosa, även då den genomandas högsta iver, genomskinlig som ambra, trots alla avvikelser från det ämne hon behandlar. Men de komprometterande partierna är ömkliga plattheter... Dessa ställen, som egentligen är mycket få, är uppenbarligen ett verk av en förfalskare. (Contributions to the History of the Theosophical Society in France, av C Blech, 166)
Hur otroligt det än kan låta, så fick varken H P Blavatsky eller någon av hennes vänner tillåtelse att undersöka eller ens se de s k originalbrev, på vilka beskyllningarna grundades, beskyllningar som helt och hållet vilade på vittnesbördet av en kvinna med madame Coulombs tvivelaktiga karaktär! Hur skulle ett sådant brott mot all anständighet behandlas vid en domstol?
Generalmajor H R Morgan, som var mycket verksam i försvaret av H P Blavatsky, skrev:
När vi tar i betraktande de karakteristiska egenskaperna hos denna kvinna, hennes lyssnande vid dörrarna, snattandet av brev, hennes hat till medlemmarna av samfundet, bedyranden att hon skulle ta hämnd, hennes oavbrutna utspionerande av madame Blavatsky och dem som hon förmodades tala med, så är det inte svårt att förstå motivet och det sätt, på vilket hon satt ihop dessa brev. (Reply to a Report of an Examination by J. D. B. Gribble, s 4)
Makarna Coulombs andra huvudanklagelse stöddes också av förfalskade bevis. De försäkrade att den så kallade "helgedomen" hade använts för att bedra mottagarna av brev som föregavs ha anlänt på ockult väg. Enligt makarna Coulomb hade dessa brev stuckits in genom lätt skjutbara, hemliga paneler och öppningar i väggen, vilka hade varit i ständigt bruk under flera månader. Men det finns bevis, undertecknade av seriösa vittnen, för att väggen och "helgedomen" var fullständigt orörda då makarna Coulomb först fick vård om de "ockulta rummen". Ett utförligt avslöjande av de coulombska lögnerna på dessa punkter har publicerats på flera håll och kan studeras i större arbeten än detta. Följande citat ur The Arena, mars 1891, av W Q Judge, som omsorgsfullt undersökte och tog mått på "helgedomen" m m, torde räcka för vårt ändamål. Judge skriver:
Jag reste till Adyar under förra hälften av 1884 med befogenhet från samfundets president att företaga de åtgärder som bäst skyddade oss mot det angrepp, vilket enligt de underrättelser vi mottagit skulle riktas mot rörelsen av de missionärer som ledde Christian College i Madras. Jag fann att Mr Coulomb delvis hade fullbordat en öppning i väggen bakom helgedomen. Den var så ny att man ännu kunde se de ojämna ribbändarna vid dess kanter, och rappningen låg fortfarande kvar på golvet. Mot denna öppning hade placerats ett för detta syfte tillverkat väggskåp av teakträ, försett med en skjutbar rygg som dolde öppningen i väggen. Men ryggen var för ny för att kunna fungera och måste med kraft tryckas in för att visa att den fanns där. Den var helt ohyvlad, ofernissad och inte avfilad. Mr Coulomb hade blivit entledigad innan han hunnit avsluta arbetet. I hallen som vätter mot trappan hade han gjort en väl dold panel, som kunde tjäna till att öppna frånsidan av skåpet, vilket befann sig i det "ockulta rummet". Den var inte färdig, och man måste använda stor kraft för att öppna den. Det var möjligt endast med hjälp av en hammare. Dessutom hade han gjort en skjutbar panel i rummet på framsidan av huset, och t o m psykiska sällskapets utskickade representant erkände att den var alldeles ny. Den var av teakträ, och jag måste använda hammare och fil för att öppna den. Alla dessa saker upptäcktes och undersöktes i närvaro av många personer, vilka sedan nedskrev sin uppfattning av fallet i en bok som jag skaffade för ändamålet och som nu förvaras vid huvudkvarteret. Hela anordningen hade tydligen kommit till för att passa ihop med teorien om bedrägeri. Och att den utförts mot betalning, erkände man...
. . . Han [rektorn för Christian College] tillfrågades sedan i min närvaro av dr Hartmann hur mycket han hade betalt Coulomb för detta arbete och svarade, tydligen något överrumplad, att han hade betalt honom omkring hundra rupier.
Ingen påstår naturligtvis att rektorn hade uppdragit åt Coulomb att utföra dessa paneler och öppningar.
Sedan makarna Coulomb avvisats från Adyar blev de gästfritt mottagna av missionärerna, som ansåg sig ha fått ett gynnsamt tillfälle att misstänkliggöra H P Blavatsky och teosofin genom att utnyttja det avvisade parets hämndbegär och svåra ekonomiska förhållanden.
Till en början föreföll det som om samfundets verksamhet kunde fortsätta utan något avbrott. Resolutioner och brev med försäkringar om förtroende och sympati mottogs från loger och medlemmar på många platser, liksom från talrika vänner och sympatisörer i Indien och utomlands.
Men då uppträdde Mr Richard Hodgson på scenen. Denne unge man skickades till Indien av Sällskapet för psykisk forskning "för att undersöka fenomen i samband med Teosofiska Samfundet", om vilka man, som förut nämnts, hade fått kännedom genom Olcott och Mohini.
Hodgson såg aldrig H P Blavatsky utföra ett enda fenomen. Han hade inte ens hört de "astrala klockorna" eller de knackningar som hon lätt kunde frambringa i olika delar av ett rum eller, som i ett berömt fall, inuti munnen och mot löständerna hos en tvivlare. Inte heller såg han någonsin den så kallade "helgedomen". Senare, när Sällskapet för psykisk forskning undersökte Eusapia Paladino, Mrs Piper och andra berömda psykister, ägnade de månader eller åratal åt en noggrann och detaljerad granskning av fenomenen innan de vågade avge sitt domslut. Psykiska sällskapet överlämnade H P Blavatskys fall åt en kommitté som anförtrodde det ansvarsfulla uppdraget åt en ung och självsäker representant, vilken, enligt henne, till en början troligen hade goda avsikter, men var fullständigt okunnig om ockultism och byggde sina slutsatser på utsagor om händelser som ägt rum flera år tidigare.
Undersökningskommittén förbisåg det faktum att om hennes fenomen var bedrägliga så måste hon ofta ha haft bistånd av medhjälpare, och dessa måste ha varit just de personer som hon ville övertyga om äktheten av sina ockulta förmögenheter! Några av de viktigaste bevisen för detta, vilka borde ha framlagts för Sällskapet för psykisk forskning, uteslöts ur Hodgsons rapport. Varför? På många ställen är hans brist på uppriktighet påtaglig när han söker framhäva en eller annan punkt. Detta har påvisats av Kingsland i hans analys av rapporten och även av andra skriftställare. Han undertryckte till exempel avsiktligt den bestämda slutsats som hans egen handstilsexpert hade kommit till och i vilken det förklaras att "Madame Blavatsky inte var författare till de brev som tillskrevs mästaren."
Hodgson gick t o m så långt att han anklagade Damodar för att vara medbrottsling, helt naivt förbiseende den omständigheten att hans vittne, madame Coulornb, aldrig hade innefattat Damodar i sin anklagelse! Tvärtom. I ett av de komprometterande brev som hon satt ihop låter hon påskina att H P Blavatsky bad henne ombesörja befordrandet av ett förment mästarebrev till Damodar "på ett övernaturligt sätt" i syfte att bedra honom. Madame Coulomb trodde uppenbarligen inte att Damodar var en medhjälpare. I ett av sina brev till H P Blavatsky visar hon att hon visste att Damodars fenomen inte var bedrägliga, ty hon beskriver detaljer av ett fenomen som hade ägt rum i "helgedomen" under H P Blavatskys frånvaro. Hon talar om sin häpnad och övertygelse att det utförts med ockulta medel. Detta brev skrevs 1883, flera månader innan hon lät sin make göra lönnpanelen och öppningarna i väggarna. General Morgan var närvarande vid detta tillfälle och beskrev utförligt fenomenet i en insändare i pressen.
Bland vittnena till andra märkliga fenomen kan nämnas general och fru H R Morgan, Mr A O Hume, f d chef för det indiska jordbruksdepartementet, överste och fru Gordon, Mr och Mrs A P Sinnett och andra angloindier, såväl som talrika infödda hinduer i hög samhällsställning. Fastän några om inte alla dessa personer måste ha konspirerat med H P Blavatsky i producerandet av fenomenen - om de nu hade varit bedrägliga - antyder likväl varken Hodgson eller madame Coulomb en sådan orimlighet. Överste Olcott, som sannolikt såg fler av H P Blavatskys fenomen än någon annan, fritogs av Sällskapet för psykisk forskning från varje tänkbar form av samförstånd eller bedrägeri.
Under senare år intygade för övrigt flera ansvarsmedvetna personer av oförvitlig karaktär, t ex grevinnan Wachtmeister, dr Hübbe Schleiden, grevinnan d'Adhemar, dr A Keightley och dr Besant äktheten av liknande fenomen i Europa som dem hon utfört i Indien. Var dessa också medbrottsliga? I så fall är Teosofiska Samfundet en organisation för "ömsesidigt bedrägeri", inom vilken de mest fantastiska konststycken utförs!
Sammansvärjningen mot H P Blavatsky uppvisade flera överraskande drag av en art som inte skulle kunnat godkännas av en domstol eller stå sig inför en laglig undersökning. De enda som vittnade mot henne, makarna Coulomb, hade enligt egen bekännelse fått betalt för sitt vittnesbörd och var enligt sin egen förklaring medverkande i ett bedrägeri. Mer än hundra andra vittnen intygade eftertryckligt H P Blavatskys förmåga att frambringa verkliga fenomen. Den fällande domen avgavs utan att försvaret fick tillfälle till motbevis eller korsförhör. Det fanns ingen opartisk domare som såg till att rättvisa skipades. "Undersökningen" - i själva verket en förföljelse - fick en omfattande press och blev livligt diskuterad sex månader innan den officiella rapporten utsändes. Därför bildades en opinion mot H P Blavatsky, innan hennes försvarare kände till anklagelsens detaljer. Richard Hodgson, som åtnjöt privilegiet att på en gång vara allmän åklagare, vittne, och i det väsentliga även domare och jury, var själv inte så trovärdig som kommittén förmodade. Kingsland och andra har visat detta i sina analyser. Orientalisten Charles Johnston nämner exempelvis i den undersökning av saken som han framlade vid en konferens 1907 ett brev från Hodgson, innehållande ett uttalande som fullständigt kullkastar dennes bevisföring. Men, framhåller han, Hodgson undanhöll detta i sin rapport!
Är H P Blavatskys levnadshistoria förenlig med karaktären hos en självisk, vanryktad och ärelysten bedragerska, som hennes fiender påstod?
Knappast. T o m hennes värsta belackare erkänner att hon ägnade långa år åt självuppoffrande och outtröttligt arbete under de mest prövande betingelser, däribland dålig hälsa och tropiskt klimat, och att hon måste utstå ändlösa bekymmer, oro, förolämpningar och förödmjukelser, från vilka hon när som helst kunde ha dragit sig undan till lugn och ro om hon hade velat lämna sitt teosofiska ledarskap. Hon förde ett enkelt och spartanskt liv, och alla hennes besparingar gick till den sak som låg henne så nära om hjärtat. Hon hade avstått från ett bekvämt hem (som alltid stod öppet för henne), hög samhällsställning, livets så kallade behag och en säker berömmelse som författarinna - allt för ett ädelt ideal, för att hjälpa en okunnig och lidande mänsklighet. T o m den fantasilöse Hodgson insåg det absurda i att betrakta hennes levnadsbana som "ett fantastiskt verk av bedrägeri". Han säger att det är omöjligt att betrakta henne som en egoist, fikande efter ryktbarhet, en religiös fanatiker eller en lejd äventyrerska. Hon tog aldrig till sig äran av sina böcker, utan sade alltid att nästan allt av värde i dem härledde sig från hennes mästare, och att hon själv bara var deras verktyg. Den förbryllade unge mannen måste finna någon förklaring till detta sällsamma problem, hur långsökt den än kunde vara, och han grep då efter det halmstrå som erbjöds av den sluga madame Coulomb. Hon framkastade nämligen det galna påståendet att H P Blavatsky var en rysk spion och att hennes teosofiska verksamhet endast var ett slags förevändning för politiska intriger. Hodgson grep genast tag i detta lättvindiga påstående, ty han hade ingenting att visa för sina uppdragsgivare. Men han erkände privat för överste Olcott och Mr Cooper-Oakley att det var orimligt. Likväl tillkännagav han i sin rapport att "hennes verkliga syfte har varit befrämjandet av ryska intressen, ...ett antagande som synes bäst förklara de från hennes levnadsbana kända händelserna". Då inte ens Hodgson kunde finna en bättre förklaring än den löjliga skepparhistorien att hon var rysk spion, är det inte underligt att opartiska kritiker utdömt hela hans tillvägagångssätt.
Den av Sällskapet för psykisk forskning utsedda kommittén gjorde aldrig någon egentlig ansträngning att förstå bakgrunden till problemet H P Blavatsky. De förbisåg helt och hållet förstahandsvittnesbörden om hennes sällsamma barndom och ungdom, så oupplösligt förknippade med psykiska och ockulta fenomen, och fäste inget avseende vid hennes påstående att hon fick hjälp av mästarna, vilka var osynliga för andra, men likväl inga "andar". De bortsåg från hennes djupa studier i österländsk filosofi och hennes ihärdiga bemödanden att återuppliva sanskritspråket,. De fäste inget avseende vid det faktum att brahminerna, som avundsjukt bevakade sin hemliga visdom, erkände att hon var i besittning av många av deras väl skyddade läror, vilka innefattar de lagar som gäller ifråga om användandet av ockulta krafter. Inte heller tog de någon hänsyn till vissa märkliga läror i vetenskapliga ämnen som förkunnades av henne, hennes mästare och deras lärjungar, vilka rimligtvis borde ha gjort intryck på allvarliga forskare som verkligen ville förstå de problem som förelades dem. Genom att föraktfullt ignorera sådana synpunkter vid undersökningen försatt Sällskapet för psykisk forskning ett stort tillfälle. Ty fastän vissa vetenskapliga teosofiska läror var helt okända 1885, så har många av dem sedan dess bekräftats av den vetenskapliga forskningen och andra har gjorts till föremål för fängslande undersökningar.
När madame Coulomb framlade sina beskyllningar att H P Blavatsky hade fabricerat vissa brev från mästarna, var mycket få sådana brev tillgängliga för undersökning. Numera finns ett stort antal publicerade, vilka tydligt visar att hon inte kunde ha skrivit dem. Skillnaden i såväl framställningssätt som handstil mellan H P Blavatskys och mästarnas brev är utpräglad, även om det ibland finns tecken på att hennes tankar färgade satsbyggnaden, i synnerhet när hon var det direkta instrumentet vid deras överföring. Flera av mästarnas brev och biljetter såg hon aldrig. De innehöll kritik av hennes handlingar och t o m instruktioner för olika personer angående saker som mästarna önskade att hon skulle förbli okunnig om. De passerade genom andra kanaler, och i några fall var instruktionerna stridande mot hennes egna önskningar.
Med hänsyn till i senare tid framställda anklagelser rörande mästarbreven har C Jinarajadasa gjort stor nytta med utgivandet av sin Did Madame Blavatsky Forge the Mahatma Letters? Ty han ger fotografiska reproduktioner av brev från olika mahatmaer som tydligt visar olikheter och författarnas utpräglade individualiteter. I och med framläggandet av dessa fakta ger han oss ett ovedersägligt bevis för att H P Blavatsky i några fall befann sig tusentals (engelska) mil från de platser där breven skrevs, blev mottagna eller bådadera, och att det därför var fysiskt omöjligt att hon kunde ha skrivit dem.
Dr Eugene R Corson, den självständige och icke-teosofiske författaren till Some Unpublished Letters of Helena Petrovna Blavatsky, säger på s 63 i sin bok:
När vi i våra dagar, efter så många år och efter det att aktörerna i dramat är döda, granskar de metoder som det engelska Sällskapet för psykisk forskning använde i sitt angrepp på HPB, fylls vi med moralisk vämjelse.
Ja, medlemmarna av den kommitté som tillsattes av Sällskapet för psykisk forskning är numera döda, men om de kunde se hur utvecklingen i tankens värld alltmer tenderar mot erkännandet av de läror om ockulta ting, för vilka H P Blavatsky fördömdes av fördomsfulla och tanklösa människor som en charlatan, skulle de sannolikt ångra sin dom.
I "Ett försvar för en rättvis förståelse" i The Aryan Path, maj 1931, vädjar Mr T Besterman - utgivare, bibliotekarie och specialforskare för Sällskapet för psykisk forskning - till såväl de psykiska forskarna som teosoferna att lämna den omtvistade frågan rörande H P Blavatskys fenomen och i stället koncentrera sig på hennes skrifter vilka, som han säger, "förtjänar den allvarligaste uppmärksamhet". Han erkänner odelat "den obestridliga tjänst hon gjort genom att förmedla kunskapen om österländska urkunder till Västerlandet". Mr Besterman upprepar i det närmaste lama Kazi Dewa-Samdups redan citerade lovord.
Besterman säger också att Hodgsons slutsats stammade från "en medelmåttig och oinspirerad individ" och ingalunda representerade någon "slutgiltig auktoritet". Han framhåller att resultaten av den senaste psykiska forskningen i hög grad skulle modifierat Hodgsons inställning, om denne hade känt till dem 1884. Sällskapet för psykisk forskning frånsäger sig numera, varnad av tidigare erfarenheter, allt ansvar för fakta, rapporter och slutsatser som publiceras i dess Handlingar, och överlämnar detta ansvar åt författarna själva. Fastän Bestermans ställningstagande inte är vidare generöst, så har det dock sin betydelse tills en fullständigare amende honorable görs inför världen. Under tiden är det anmärkningsvärt att de viktigaste framstegen som under de senaste femtio åren gjorts inom vetenskapen och religionen samt på det psykiska området gått i teosofisk riktning.
Det var knappast möjligt för Sällskapets för psykisk forskning kommitté att förstå en sådan komplicerad varelse som H P Blavatsky. Den ägde ingen kännedom om ockultism, ockulta lagar eller de ockulta lärarnas metoder, och ansåg det vara nödvändigt att iakttaga en skrupulös försiktighet för att inte befläckas av några misstankar om bristande vetenskaplighet. Diplomatiskt tillvägagångssätt, yttre lugn och självkontroll när förtretligheter tillstötte, var inte egenskaper för vilka H P Blavatsky hade valts till budbärare! Hon spillde ingen tid på dem som inte var mottagliga för hennes budskap. Enligt W Q Judge var hon så fullständigt obekymrad om världslig klokhet, att hon bryskt kunde vända sig bort från sina vänner när de visade tecken på kallsinnighet mot rörelsen eller ogrundad misstro mot henne själv. På detta sätt skaffade hon sig många fiender som missförstod hennes handlingar, i synnerhet om deras personliga känslor sårades. Mästaren K H sade att det var hon själv som genom sin välmenande obetänksamhet vållade många av sina svårigheter.
Trots dessa hinder - allvarliga nog - bevarade hon en absolut hängivenhet för det teosofiska arbetet och sina mästare. Hon ringaktade prövningar och faror, både öppna och dolda - somliga så allvarliga att endast några få ockulta lärjungar kan förstå dem - och hade en begåvning å hjärtats och huvudets vägnar som ledde till framgång för hennes mission och säkerligen skall erkännas alltmer ju längre tiden lider. Ur en utomståendes synvinkel sammanfattar Mr Geoffrey West hennes karaktär i några få ord, mot vilka sannolikt ingen teosof har något att invända:
Hennes karaktär var sammansatt av motsägelser. I vissa hänseenden var hon ytterst mottaglig, i andra framstod hon som nästan avsiktligt blind... Hon saknade fullständigt vanlig diskretion! Stående ansikte mot ansikte med övermodig skepticism eller gapande enfald, kunde hon utan barmhärtighet bringa sitt auditorium i förlägenhet, totalt obekymrad om de anklagelser för bedrägeri som hon därvid ibland kunde ge anledning till. Hon trotsade alla konventionella fördomar och skrattade åt det prat hon framkallade, såvida hon inte helt och hållet ignorerade det. Härigenom utsatte hon sig vid vissa tillfällen för de allvarligaste misstankar, men likväl återvänder man från ett studium av hennes liv med det slutliga intrycket av en i grunden hederlig, djupt allvarlig och uppriktig personlighet, som på en gång var i besittning av mod, viljestyrka och ett högt syfte. (The Aryan Path, V, 268, maj 1934)