Kapitel 1

 

Brödraskapets grundande

 

För miljoner och åter miljoner år sedan var mänskligheten ett Moder naturs unga barn - ouppväckt, levande i ett dåsigt och drömlikt tillstånd. Människans insikt om sitt jagskap var ännu latent och hon var bara instinktivt medveten. Då nedsteg de gudomliga varelser som vi kallar manasaputraer - sinnets söner - till jorden och tände med den intellektuella soleldens låga människosinnets latenta veke, och människans utvecklingsvandring som tänkande varelse startade. Självmedvetandet vaknade och människan genererade intellektuell och emotionell energi. Hon kunde älska och hata, hon kunde segra och förlora. Med den kunskap hon förvärvade fick hon makt att välja och med sina val formade hon sin framtid. Och insikten om detta flödade som vin i hennes ådror.

De sig utvecklande människorna krävde mer kunskap och ännu mer kunskap. De såg tacksamt upp till de gudalika varelser som hade kommit för att uppväcka dem, och i årtusende efter årtusende följde de dessas vägledning som barnen kärleksfullt följer i sina mödrars fotspår.

När på det sättet tidsåldrar förflutit efterträddes manasaputraerna av gudomliga lärare som höll uppsikt över den unga mänsklighetens utveckling och gav människorna insikter i konstarter och vetenskaper, lärde dem att så spannmål på åkrarna, lärde dem att leva ett rent och moraliskt liv osv. Kort sagt så inrättade dessa lärare de första skolorna för undervisning och träning i materiella, intellektuella och andliga ämnen, öppna för alla som ville lära. Under denna tidiga period fanns det inga mysterieskolor. Den forntida visdomen var allas arvedel, ty ännu hade ingen kunskap missbrukats och det fanns alltså ingen anledning att hålla skolorna hemliga. Under denna gyllene tidsålder gavs kunskapen beredvilligt ut och togs oförbehållsamt emot. (Jmf BCW, 14:248-249)

Människosläktet var ungt och alla dess medlemmar hade inte lika lätt för att lära. En del kunde på grund av erfarenheter från tidigare världsperioder snabbt och med lätthet ta till sig den erbjudna undervisningen och valde intuitivt att ägna sig åt andlig tankeverksamhet. Andra, inte lika uppväckta, utvecklades bra men egensinnigt, medan en tredje grupp av slöa individer betraktade lärande och framåtsträvande som en börda och blev eftersläntrare i utvecklingsprocessen. För dem var andlig apati att föredra framför andligt bemödande.

Mänskligheten som helhet gjorde snabba framsteg i förvärvandet och användandet av kunskap. En del individer utförde onda handlingar, andra utförde goda. Det som varit latenta själsanlag blev nu aktiv godhet och aktiv ondska. Lidande och smärta blev naturens barmhärtiga metod att återföra människohjärtat till dess ursprungliga instinkt - instinkten att göra sina val efter andliga riktlinjer. Men allteftersom människans sinne skärpte sina förmögenheter och mental överlägsenhet framstod som viktigare än andlig, blev intellektets gåva ett tveeggat vapen. Å ena sidan var intellektet överbringaren av andlig medvetenhet och oanad intellektuell hänryckning, å andra sidan kunde det vara ett förstörelsens och skräckens och i värsta fall den medvetna andliga ondskans instrument. Som H P Blavatsky skriver:

Himlens och jordens mysterier, som i dess renhets dagar uppenbarats för den tredje rasen av dess himmelska lärare, blevo en stor ljushärd, vars strålar givetvis försvagades, när de spredos och utgötos över en otjänlig, emedan alltför materiell, jordmån. Hos massorna urartade de till trolldom och antogo sedan formen av exoteriska religioner, vidskeplig avgudadyrkan. (DHL, s 2:309)

Naturen är genomgående cyklisk: omväxlande andligt fertil och ofruktsam. I den tredje rotrasens för länge sedan förgångna tidsperiod på den numera sjunkna kontinenten Lemurien, var cykeln inte gynnsam för andligt framåtskridande. I stället expanderade fysiska och materiella energier med accelererad hastighet, varvid den andliga energin drogs samman och bromsades. Tidsperiodens mänsklighet var en del av den allmänna utvecklingsströmmen, och varje enskild människa reagerade på den allt råare atmosfären i enlighet med sin egen natur. Några motstod de nedåtriktade inflytelserna genom sin uppvaknande andlighet medan andra, med mindre förståelse för vad som skedde, vankelmodigt pendlade mellan ande och materia, mellan gott och ont. Ibland lyssnade de till intuitionens sufflerande röst, ibland rycktes de med av den nedåtriktade strömmens framrusande vågor. Resten av människorna, i vilka intellektets låga lyste svagt, störtade sig huvudstupa i strömmen utan att bry sig om dess turbulens och smuts.

Allteftersom den nedåtriktade cykeln fortskred, blev kunskapen om de andliga sanningarna och vikten av att leva i enlighet med dessa ett glanslöst och obrukbart redskap i människornas hjärtan och sinnen. Denna dårskap var i det kosmiska perspektivet oundviklig och åtgärder vidtogs, ty liksom det finns många typer av människor - andliga, materialistiska, intelligenta, enfaldiga - så finns det överallt i universum varelser på olika utvecklingsnivåer, nivåer som från mineral-, växt-, djur-, människo- och ännu högre naturriken på jorden sträcker sig till dennas hierarkiska överhuvud och bortom.

Under de första årtusendena hade jordens andliga överhuvud och beskyddare stimulerat den andliga eldens aktivitet hos de individer där det var möjligt. Men i samma takt som kunskapen om de gudomliga tingen blev missbrukad av dem som var viljestarka men hade låg moral, beslöjades sanningen. Planetens väktare kände då behovet av att välja ut en samling medarbetare som skulle beskydda den urgamla visdomen, och en handfull illuminerade människor, i vilka den andliga ivern brann klart, bekräftade helhjärtat sin lojalitet till den planetära handledaren - mänsklighetens andlige hierark. I tidsåldrar hade vissa individer blivit vägledda, styrkta och prövade på en mängd sätt, och de som bestod självkännedomens och självuppoffringens prov fördes nu samman för att bilda det första samfundet av andligt-gudomliga mänskliga varelser - Det Stora Brödraskapet. Som G de Purucker säger:

Då verkställdes sammanförandet av de i andligt och intellektuellt avseende främsta representanterna för människosläktet. .globens tyste väktare kunde, genom den andligt-magnetiska attraktion som likar utövar på likar, t o m i den tredje rotrasens början attrahera vissa individer till Ljusets Väg och sålunda med dessa det manasaputraiska "nedstigandets" förelöpare bilda ett fokus för andligt och intellektuellt ljus på jorden. Detta fokus var inte i första hand en sammanslutning eller ett brödraskap, utan en förening av vad man skulle kunna kalla mänskliga andligt-intellektuella eldar som på jorden då representerade hjärtat av Medkänslans hierarki.

Nu blev det genom just detta fokus av levande eldar, idag fortlevande som Mahatmaernas Stora Brödraskap - vilket aldrig degenererade eller förlorade sin höga status som jordens mystika centrum - som ljuset från Medkänslans hierarki strålade ut. . Det Stora Brödraskapet kan alltså i en obruten linje härledas direkt från den tredje rotrasens ursprungliga ljusfokus. (ET, 2:1048-9 not)

Sålunda förblir mänsklighetens äldre bröder "de utvalda väktarna av de mysterier, som blivit uppenbarade för mänskligheten av dess gudomliga lärare.och genom traditionen går en av de hemliga lärorna bekräftad viskning om att dessa utvalda voro fröet till en hierarki, som sedan denna tid aldrig dött." (DHL, s 2:310) - dvs inte dött sedan det Stora Brödraskapet etablerades för ca 12 miljoner år sedan. Från detta centrum har i miljoner år ett kontinuerligt flöde av ljus och energi strömmat in i världen och särskilt in i deras hjärtan som vigt sina liv åt att tjäna sanningen. Från Brödraskapet utgick budbärare, visdomsmästare, för att besjäla forntidens stora religioner, och det kommer att fortsätta sända ut budbärare så länge mänskligheten behöver dem.
 

Till kapitel 2

 

Till Titelsidan