Kapitel 2
De första mysterieskolorna
Tiden gick och människorna växte sig allt starkare. När Lemurien efterträddes av Atlantis och den tredje rotrasen av den fjärde, utkämpades våldsamma strider mellan dem som företrädde ljus och sanning och dem som företrädde mörker och okunnighet.
Moralisk styrka uppnås inte enbart genom intellektets uppväckande eller genom besittningen av psykisk och fysisk kraft. När den atlantidiska civilisationen nådde sin blomstringsperiod hade atlantiderna utvecklat ett effektivt intellekt, vilket emellertid styrdes av psykofysiska krafter som i stort sett fick verka utan att tyglas av moraliska hållhakar. Magin, som lemurierna hade utövat på ett naturligt sätt, blev i händerna på de atlantidiska jättarna materialistisk och psykisk magi som användes till orgier av trolldom, vars konsekvenser vi ännu idag känner av i utbrott av hat och galenskap. Det var dock inte alla atlantider som övermannades av sin egen styrka även om en stor del av dem blev onda trollkarlar och gick under, men många, i vilka andlighetens ljus kunde skönjas "som genom ett mörkt glas", blev offer för de skändliga vågor av omoral som svepte fram över det atlantidiska kontinentsystemet. I sin förvirring vacklade de än hit än dit, följde falska gudar och ovärdiga ledare. Det var bara ett fåtal individer - förmodligen flera miljoner, men få i jämförelse med kontinentsystemets enormt stora befolkning - som förblev starka och rena, moraliskt upplysta genom kontakt med det andliga. Dessa blev Brödraskapets lärjungar, de som gav sin omgivning impulser till dygd och disciplin.
Fram till dess hade det inte funnits någon efterfrågan på mysterieverksamhet, eftersom sanningen hade varit mänsklighetens gemensamma egendom. Men med den alltmer framträdande jag-medvetenheten
föddes egoismen ur de dittills okända önskningarna och lidelserna, och alltför ofta missbrukades kunskap och kraft tills det slutligen blev nödvändigt att begränsa antalet av dem som visste. På så sätt uppkom initiationen. (BCW, 14:249)
För att säkerställa rotrasens framtid måste någonting göras. Förhållandena hade blivit så kritiska att det enda som kunde göras var att etablera ett andligt centrum i varje nationell enhet som skulle skydda de sanningar som där fanns tillgängliga och tjäna som ett hemligt utbildningsställe där verkliga sökare kunde disciplineras och instrueras och, om de befanns värdiga, direkt - dvs genom initiation - ta del av sanningen.
Brödraskapet, som redan under den senlemuriska tiden hade etablerat osynliga länkar för esoterisk instruktion genom vilka de som var tillräckligt sensitiva kunde tränas, renas och stärkas för att ta emot och skydda sanningen, satte därför igång en systematisk kampanj. Lärjungar - budbärare - drog ut och grundade esoteriska skolor, speciella träningscentra, med syftet att i dessa samla eliten bland män och kvinnor för disciplinträning och invigning i naturens mysterier.
På så sätt etablerades för fyra à fem miljoner år sedan, när atlantiderna var på väg att förstöra sig själva genom andlig ondska, de första mysterieskolorna. Från dessa tidiga centra avknoppades andra mysterieskolor i alla delar av den atlantiska världen. När atlantiderna stod på höjden av sin storslagna materiella utveckling, arbetade skolorna hårt med att bekämpa den alltmer utbredda förekomsten av trolldom. Många människor - kanske miljoner - räddades av mysterieskolornas insatser. De mer uppväckta individerna sökte utbildning i skolorna, medan den stora massan - som inte kunde deltaga i de heliga initiationsriterna på grund av otillräcklig inre utveckling - gynnades av den indirekta andliga strålningen.
Det fanns emellertid de som smakat på ondskan och funnit den tilltalande, och vilkas hårdnande hjärtan fick dem att ta instruktioner i onda discipliner. Samtidigt som andliga centra för ljus och sanning etablerades, etablerades därför också skolor för ondska, och de hängivna bland dessa skolors lärjungar blev med tiden vänsterhandsvägens mästare. Då förenades ljusets och sanningens herrar till en oövervinnelig styrka för att
göra motstånd mot den fruktansvärda och tilltagande ondska som vänsterhandsvägens mästare bland atlantiderna lade i dagen. Detta ledde till grundandet av ännu hemligare skolor, tempel för undervisning och för mysterier som var otillgängliga för alla utom för dem som bestått de mest förskräckliga prov.
.Mysterierna gavs till rotrasens utvalda när atlantiderna i gemen börjat falla alltför djupt i synd för att kunna anförtros naturens hemligheter. (BCW, 14:251, 246)
Så inföll det mest dramatiska skedet i rundens hela historia, ett skede som varade i flera miljoner år och innebar cykelns övergång från materiell till andlig inriktning. Vid mitten av den fjärde rotrasen i denna fjärde rund fick atlantiderna se ande och materia i jämvikt, och frågan om vilken riktning utvecklingen skulle ta uppkom - mot ljus och ande och mänsklighetens slutliga frigörelse eller mot mörker och materia och mänsklighetens förslavning? Jorden darrade. Skulle den medfödda andligheten visa sig vara starkare än den förvärvade materialismen? Skulle mänskligheten stiga uppför den lysande bågen eller falla huvudstupa i materians avgrund på den nedåtriktade skuggiga bågen? Av de miljarder människor som befolkade jorden skulle varje individs hjärta vägas för sig, och var och en måste själv bestå det prov denna vägning innebar. Ett misslyckande medförde att han drogs ned i allt grövre materialism och blev oförmögen att hänga med i den andliga utvecklingen under resten av den innevarande världscykeln. Höll han måttet, väntade uppstigandet med den allmänna utvecklingsströmmen mot självmedveten förening med det gudomliga.
En miljon år förflöt och till lycka för mänskligheten visade det sig att majoriteten av individerna -
till stor del tack vare mysterieskolornas insatser - hade bevarat tillräckligt mycket av sin
medvetenhet om det gudomliga och valt framåtskridandets väg. För många hade valet skett omedvetet,
men det var ändå ett val och det hade gjorts av den bättre delen av deras natur - med hur stor
marginal får vi aldrig veta.