Kapitel 5

 

Mysteriernas två former

 

Hela sanningen i dess innersta grund och väsen kan ej meddelas från mun till öra. Ej heller kan någon penna - inte ens den upptecknande ängelns - nedskriva den, utan människan måste söka förklaringen i sitt eget hjärtas helgedom, i det innersta djupet av sin gudomliga intuition. (DHL, 2:568)

Hur kan man pejla detta innersta djup och få kunskap om verkligheten? Genom utbildning, disciplin och ett visdomsflöde från ens inre. Sådan utbildning och själsfostran är mysterieskolornas utmärkande drag alltsedan de bildades, och de har hela tiden arbetat i två former: den exoteriska som vanligen kallas de mindre mysterierna och är öppen för alla seriösa och hederliga sökare av djupare kunskaper, samt den esoteriska eller de större mysterierna, vars dörrar bara öppnas för de få och vars initiation till adeptskap är belöning till dem vilkas själsliga förfining gör dem kapabla att genomgå solriten (se kapitel 8 och 9).

De vittnesbörd som ges av sten och papyrus, symboler och allegorier, grottor och kryptor, berättar om neofyternas två prövningsfaser. Avataran Jesus talade till allmänheten i liknelser, "men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt" (Markusevangeliet 4:34). Esséerna hade sina mindre och större mysterier, i vilka senare Jesus av Nasaret sägs ha blivit invigd.

De kinesiska buddhisterna hyllar en tradition, enligt vilken buddhan Gautama hade två läror: den ena för allmänheten och sina lekmannalärjungar, den andra för sina arhater. Han hade principen

att inte vägra någon tillträde till den lärjungekrets som sökte arhatskapet, men att aldrig avslöja de avgörande mysterierna för andra än dem som efter många års prövotid hade visat sig värdiga invigning. (BCW, 14:370)

De hebreiska invigde höll hårt på syftet när de beslöjade den inre läran. För allmänheten förkunnade de Tora, "lagen", men för de få förkunnade de dess oskrivna tolkning, "den hemliga visdomen" - hokhmah nistorah - "i mörker, på en öde plats, och efter många och fruktansvärda prov. . Förkunnad bara som ett mysterium, gavs den muntligt till lärjungen ansikte mot ansikte och från mun till öra". De persiska och kaldeiska vise var av två slag: "de invigda och de som bara tilläts officiera vid de allmänna ceremonierna" (se Isis 2:306 noten och Ginsburg, The Kabbalah, s 86).

Eleusis och Samothrake framträder i utsökt silhuett på historiens blad. Historikerna säger att de mindre mysterierna uppfördes på våren i Agrai nära Athen, medan de större anordnades på hösten i Eleusis. I de mindre mysterierna kallades de kandidater som deltog i de första riterna mystai (de vars ögon och mun var stängda). I de större blev mystai epoptai (de klarseende), som deltog i det gudomliga Elysions mysterier - dvs gemenskapen med det gudomliga.

På samma sätt skyddade den indiske arhaten, den skandinaviske skalden och den walesiske barden esoterikens själ med sin fromma livsföring och disciplinen i sina heliga traditioner:

Till varje tempel hörde "hierofanter" av den inre helgedomen och ett världsligt prästerskap som inte ens var informerat om mysterierna. (Isis, 2:306 not)

I alla forntidens länder hade "varje stort tempel sin dolda eller hemliga mysterieskola, som var okänd eller relativt okänd för allmänheten" och knuten till templet som en hemlig avdelning. En mysterieskola utgörs inte nödvändigtvis av en skara människor på en viss plats med fasta lokaliteter och speciella fysiska omgivningar. Arbetet måste utföras överallt där behovet är stort, och "de lärde och mystikerna gör ett misstag när de fäster alltför stort avseende vid platser som mysterieskolor" (SOP, s 635, 634).

Hur är det då med templen i Grekland och Rom, templen i Syrien och Judéen, grott-templen i Elefanta och Karli i Indien, de buddhistiska ländernas dagober, pyramiderna i Egypten, Peru, Mexiko och Yucatán? Hur är det med Stonehenge i England, Carnac i Bretagne, Sippara i Assyrien, Babylon, Borsippa och Erech i Babylonien, Ekbatana i Medien, Bribacte i Gallien och sist men inte minst med Iona i Skottland, vars hemliga undervisning var en visdomsjuvel i hjärtat av nordlandet. Det ser ut som om bara namn och minnesmärken över glömd storslagenhet finns kvar.

Men en mysterieskola är inte beroende av geografisk belägenhet. Den är ett sällskap eller brödraskap av andligt disciplinerade individer som hålls samman av det gemensamma syftet att tjäna mänskligheten, ett tjänande som utförs med intelligens och medkänsla därför att det har sin rot i kärlek och visdom. Dock är det ett faktum att vissa platser tycks ge bättre förutsättningar för andliga strävanden än andra. Varför, t ex, var de forntida mysteriesätena nästan alltid förlagda till klipptempel eller underjordiska grottor, till skogar eller bergspass, till pyramidkammare eller tempelkryptor? Därför att astralljusets strömmar blir lugnare och renare ju större avståndet är till dåraktiga människomassor. Man finner sällan ett säte för esoterisk träning i närheten av en storstad, ty dessa är "virvlande malströmmar . kraftcentra, nervknutar, i astralljusets lägre regioner" (ET, 2:1026).

Av det skälet valdes platserna för de större mysterierna vanligen med stor omsorg och deras skolor

var de som inte ägnade uppmärksamhet åt byggnader av något slag, huvudsakligen därför att byggnader genast skulle ha dragit till sig människors uppmärksamhet, något som dessa hemliga esoteriska skolor absolut ville undvika. Därav kommer det sig att mysterieskolorna, på platser där templen i första hand var avsedda för exoteriska ceremonier, hölls avskilda från dessa och ofta hade sina sammankomster, invigningsriter och initiationer i grottor som var utrustade för ändamålet och skyddade för obehörig insyn. Det förekom också att man höll till under bar himmel, som t ex när druiderna sammanstrålade bland ekarna i Britannias och Bretagnes skogar. I några fall var skolan inte fast lokaliserad, utan de invigda blev underrättade om var de skulle träffas och var de skulle utföra sitt initiationsarbete. (SOP, s 635)

Det är till tysta och fridfulla platser som adepterna känner sig dragna, och det är där som de hemliga eller större mysterierna fungerar effektivast. Där, i fördolda initiationskammare, flödar och verkar det högre astralljuset, akashan, den subtila substans som reagerar på andens och intellektets högre strömmar. Brödraskapet transmitterar sin kraftfulla andliga vitalitet till initiationsställena, och kandidaten, vars sju-stråliga själ är rätt avstämd, kan ta emot de gudomliga intrycken.
 

Till kapitel 6

 

Till Titelsidan