Kapitel 6

 

Initiationernas gradindelning

 

Varje land hade sina egna metoder att bevara mysteriernas kunskapsinnehåll och traditioner, och gradernas antal varierade. Ibland uppgavs de vara fyra, ibland fem, sju eller t o m tio. Men hur de än räknades, så hade alla under sin renhets dagar det gudomliga syftet att få till stånd det andliga äktenskapet mellan det högre jaget och den uppvaknade mänskliga själen, ur vilken förening adepten, den vise, livets mästare uppkommer. Trots tidens och prästerskapens härjningar och den förvirring som på grund av intriger och okunnighet smugit sig in i de exoteriska riterna, varseblir man den ärevördiga traditionen.

I Mindre Asien skriver Theon av Smyrna om fem grader i initiationscykeln: (1) "den förberedande reningen" som företas därför att deltagande i mysterierna "inte godtyckligt får beviljas alla som önskar det", (2) den heliga traditionen som utgör "den egentliga initiationen", (3) "den epoptiska uppenbarelsen" vid vilken kandidaten intuitivt får direkt upplevelse av sanningen, (4) "huvudets ombindande och placeringen av kronan" - en klar hänsyftning på den mystika auktoritet att sprida den heliga traditionen till andra som initiationens krona ger, och slutligen (5) "vänskap och inre förening" med det gudomliga - vilket betraktades som det högsta och allvarligaste av alla mysterier, det upplysta sinnets totala uppgående i det gudomliga jaget (se Theon of Smyrna, Mathematics Useful for Understanding Plato, s 8-9 och Isis, 1:xiv-xv, 2:101).

I Persien, under mithradyrkans tid då solguden ärades över allt annat, var gradernas antal sju och kandidaten erhöll en benämning som var relaterad till stadiet av inre tillväxt. Enligt de grekisk-latinska benämningar vi har i behåll kallades förstagrads-neofyten corax, "korp" - den svarta fågeln, i vilken visdomens ljus ännu inte väckts i någon större utsträckning. Benämningen betecknade också tjänaren, den som ger av hela hjärtat innan han får tillträde till andra graden, vilken kallades cryphius, "ockult" och i vilken man antogs som lärjunge i den esoteriska läran. Den tredje graden gav benämningen miles, "soldat", den som genomgått tillräcklig träning och rening för att bli en godhetens arbetare. Den fjärde gradens benämning - leo, "lejon", sinnebild för solkraft - anspelar på den fjärde gradens initiation där kandidaten börjar att medvetet "solarisera" sin natur genom undervisning och specialiserad träning (se kapitel 7 och 8). Den femte gradens benämning perses, "perser", syftade för den tidens perser på en som blev andligt mänsklig - manasaputriserad, dvs sinnes-född. Den sjätte gradens benämning heliodromus, "helios (solens) budbärare", hänsyftar på Merkurius eller Budha som budbärare mellan den kosmiska solen och solen i människan, buddhis blomma. Den sjunde och sista benämningen var pater, "fader", den fullt initierade (se Meyer, The Ancient Mysteries, A Sourcebook, s 200-201 och ET, 2:864).

Även indierna hade olika benämningar på lärjungarna när dessa avancerade från den ena graden till den andra. I en av skolorna t ex, fick kandidaterna namn efter Vishnus tio avatarer. Förstagrads-neofyten kallades matsya, "fisk", den som ännu stod lågt på skalan vad gäller andlig skicklighet. I andra graden kallades han kurma, "sköldpadda", den som står ett steg högre i utveckling. Den tredje gradens benämning var varaha, "galt", ännu ett steg framåt vad gäller individualiseringen, medan den fjärde gradens benämning var nara-simha, "människolejon". Detta fjärde stadium utgjorde vändpunkten mellan de mindre mysteriernas förberedande och de större mysteriernas avancerade grader. Benämningen människolejon pekar på det krav som ställdes på aspiranten att välja mellan att låta sig domineras av den animala själens karaktäristika eller sina sant mänskliga attribut. Framgång i den fjärde graden gav tillträde till den femte där benämningen var vamana, "dvärg", och i vilken kandidaten tog på sig det ockulta människoskapets skrud, även om det människoskapet var infantilt i jämförelse med fullt mästareskap. Parashu-Rama, "Rama med en yxa", benämningen på en sjättegrads-neofyt, syftar på en som är kapabel att ståndaktigt bana sig väg genom både andens och materians världar. I sjunde graden blev lärjungen en fullvärdig människa och benämndes efter Rama, det indiska eposet Ramayanas hjälte.

I de tre högsta graderna - den åttonde, nionde och tionde - var benämningarna respektive Krishna (den avatar vars död inledde kaliyugan för ungefär 5000 år sedan), Buddha (vars försakelse av nirvana bringade ljus och frid till en värld i bedrövelse) och Kalkin eller Kalki (den "vit-häst"-avatara som skall komma). Denne skall enligt Vishnu Purana (bok IV, kap xxiv) framträda vid slutet av Kali- eller järnåldern sittande på en vit häst med draget svärd som flammar likt en komet, för att förgöra de orättfärdiga, förnya skapelsen och återupprätta rättfärdigheten. I den forntida symboliken stod hästen bl a för solen, och den tionde avataran kommer därför ridande på en springare av solglans för att, klädd i den andliga illuminationens sol, inleda den nya tidsåldern.*

Även om antalet grader i mysterierna vanligen angavs till sju, har vinkar alltså getts om tre ännu högre grader. Men dessa var så esoteriska att endast de mest förandligade bland människorna kunde förstå och undergå dess initiationer.

De som blev lika avatarerna var ytterst sällsynta och ännu sällsyntare, "lika ovanliga som udumbaraträdets blommor" var buddhaerna. Vad den tionde och sista initiationen beträffar, så har den inte blivit vanprydd av någon beskrivning.
_________
*Se John Dowson, A Classical Dictionary of Hindu Mythology and Religion, Geography, History, and Literature, 6 uppl, s 38 och H P Blavatsky, Theosophical Glossary, s 170.

 

Till kapitel 7

 

Till Titelsidan