Avsnitt 13

 

För den tid som nu följde kan jag inte redogöra lika noga som för övriga delar av mitt liv. Jag drack djupt ur nöjets bägare. Min vackra kamrat tycktes med varje dag bli allt vackrare, och jag betraktade hennes ansikte med allt större beundran. Hon ledde mig genom rummen i vårt palats. Men jag kunde inte stanna för att beundra deras prakt, ty bortom dem lockade ständigt andra som var ännu ståtligare. Jag vandrade med henne genom trädgårdar där doftande blommor växte i en slösande mängd. Bakom trädgårdarna låg ängar. I deras mjuka gräs växte många vilda växter, och vattenliljor blommade i floden som flöt genom ängarna. Hit kom på kvällarna flickorna från staden, somliga för att hämta vatten, andra för att bada i floden och efteråt sitta på dess strand och skratta och sjunga halva natten. Deras smärta gestalter och klara röster gjorde kvällarna dubbelt sköna, och jag brukade stanna hos flickorna och viskade kärleksord till de skönaste. När de sedan lämnade mig, gick hon, den skönaste av dem alla, tillbaka med mig till palatset där vi bodde - mitt i staden, men ändå skild från den. Vi var lyckliga som inga andra i denna stad.

Jag kan inte säga hur lång tid som förflöt på detta sätt. Jag vet bara att jag en dag låg i mitt rum med min älskades huvud vilande på min arm, då hon plötsligt blev blek och orörlig. Jag hörde långsamma fotsteg i trappan. Dörren öppnades och Agmadh, översteprästen, kom in.

Han såg på mig med sina hemska ögon, kalla som iskristaller. Det låg ett småleende på hans läppar, men detta småleende slog mig med fruktan och jag darrade.

"Kom", sade han.

Jag steg upp utan att tveka. Jag visste att jag måste lyda. Jag såg inte tillbaka förrän jag hörde en häftig rörelse och en snyftning. Då vände jag mig om. Men hon, min älskade, var borta. Hade hon flytt undan detta oväntade besök? Jag kunde inte stanna för att ta reda på det. Jag visste att jag måste följa Agmadh - jag kände starkare än någonsin att han var min herre. Då jag kom till dörren såg jag en huggorm ligga på tröskeln. Den reste på huvudet då jag närmade mig. Jag sprang tillbaka med ett utrop av fasa.

Agmadh smålog. "Var inte rädd", sade han. "Det är en av din härskarinnas gunstlingar, och den skall inte göra hennes utvalde tjänare något ont. Kom!"

Vid denna befallning vågade jag inte annat än lyda. Jag gick förbi ormen med bortvända ögon, och då jag kom till trappan hörde jag dess ilskna väsning.

Agmadh gick genom trädgården till ängarna bortom den. Det var kväll och stjärnorna tindrade redan på himlavalvet. Flickornas ögon glänste där de satt i grupper på flodstranden. Men de sjöng inte som deras vana var. Mitt i floden låg en båt med två roddare. Jag kände igen de två unga präster som följt mig till staden. De höll ögonen sänkta och lyfte dem inte ens när jag nalkades.

Agmadh steg ned i båten och jag följde honom. Vi rodde så under tystnad till templet.

Jag hade aldrig sett ingången till templet från floden. Jag blev förvånad över att vi tog denna väg. Ännu mer förvånad blev jag när jag fann hela det område som tillhörde templet uppfyllt med båtar, prydda med blommor och fulla med vitklädda präster som satt orörliga och med sänkta ögon. Men jag förstod att denna dag var en högtidsdag. Och templet! Det föreföll mig som om det var hundra år sedan jag lämnade det. Agmadh själv såg främmande och besynnerlig ut. Hade jag själv blivit mycket äldre? Jag visste det inte, ty jag hade ingen spegel att se mig i och ingen vän att fråga. Jag visste bara att jag uppnått vuxen ålder, men inte med heder utan med vanära. Jag var en slav. En djup dysterhet överföll mig. Båten lade till vid en trappa av vit marmor, som låg innanför templets murar.

När vi gått uppför trappan öppnade Agmadh en dörr och vi befann oss vid ingången till det allra heligaste. Endast några bleka facklor, burna av tysta präster, upplyste gången. Det var skymning utanför. Härinne var djup natt. På ett tecken av Agmadh släcktes facklorna. Men det blev ändå inte alldeles mörkt, ty runt dörren till helgedomen lyste detta besynnerliga sken som en gång skrämt mig så mycket. Nu skrämde det mig inte mer. Jag visste vad jag hade att göra, och utan tvekan och fruktan gjorde jag det. Jag gick fram, öppnade dörren och steg in.

Där inne stod den mörka gestalten med sin skimrande dräkt och sina kalla, hemska ögon. Hon log, räckte ut sin hand och lade den på min. Jag ryste vid beröringen. Den var kall.

"Säg Agmadh att jag kommer, att jag skall vara med er i båten, att han och vi båda skall stå i dess mitt med mina övriga tjänare runt omkring. Därefter skall jag göra ett under inför alla prästerna och inför allt folket. Jag gör detta för att jag är nöjd med mina tjänare, och för att jag vill att de skall ha rikedom och makt."

När jag tillkännagett hennes befallning ljöd Agmadhs röst ur mörkret:

"Drottningen är välkommen! Drottningen skall åtlydas!"

Ett ögonblick förgick och återigen lyste facklorna. Jag märkte att de var tio och bars av tio präster, alla iklädda vita dräkter med präktiga guldbroderier. Bland dem var Kamen Baka. Han hade ett besynnerligt uttryck i sitt ansikte. Det liknade en fanatikers.

Agmadh öppnade dörren som ledde till floden. Här låg nu en större båt med brett däck, kantat med kärl i vilka stark rökelse brann. Innanför dessa kärl var en cirkel, ritad i rött och hopslingrad med en annan figur vars betydelse jag inte förstod. Utmed sidorna av båten, nedanför det upphöjda däcket, satt roddarna - vitklädda präster. Alla var tysta och stilla, väntande med sänkta ögon. Båten var behängd med blomsterkransar, sammanvirade så att de liknade tjocka rep. En lampa brann i vardera änden.

Vi steg ned i båten. Agmadh gick först och ställde sig mitt i cirkeln. Jag följde honom och tog plats vid hans sida. Mellan oss stod skepnaden, klart synlig för mina ögon. Från henne utstrålade ett ljus, liknande det som upplyste helgedomen, men svagare. Jag märkte att ingen annan än jag såg henne.

De tio prästerna gick också ned i båten och ställde sig innanför den röda cirkeln, helt och hållet omringande oss. Så svängde båten sakta ut från trappan. En mängd andra båtar befann sig före och efter oss, alla behängda med blommor och lampor, alla fulla med präster. Ljudlöst sköt processionen ut på den heliga floden och styrde mot staden.

Då vi kommit utanför tempelområdet hörde jag ett dovt sorl höja sig och fylla luften. Det var så mäktigt och ihållande att jag först blev ängslig. Men ingen annan tycktes fästa sig vid det, och jag förstod snart vad det betydde. Då mina ögon vant sig vid stjärnljuset, såg jag att flodens båda stränder var täckta av en oöverskådlig människomassa. Det var en stor högtidsdag, och jag hade varit okunnig om detta. Jag stod tyst och orörlig, men min själ sönderslets av en oförklarlig förtvivlan, och jag fasade för det okända som nu skulle komma.

Till Avsnitt 14

Till Innehållsförteckning