Avsnitt 17
Då jag vaknade befann jag mig i mitt gamla rum i templet, det rum i vilket jag en gång som barn låtit rädslan få makt över mig. Jag var mycket trött. En stund låg jag stilla och tänkte på gårdagens tilldragelser. Jag hade återfunnit min drottning och moder, och hon hade tagit mig i sitt beskydd igen.
Jag steg upp. Det var i dagningen och genom det höga fönstret föll en svag ljusstrimma in i rummet. Detta var präktigt inrett, prytt med draperier och fullt med vackra och sällsynta föremål. Men luften därinne kändes tung och kvalmig. Jag kände att jag behövde komma ut i friska luften för att återfå min styrka och spänst. Jag lyfte på det tunga förhänget och gick igenom det rum som låg bredvid mitt. Jag gick sakta genom de långa gångarna tills jag kom till den gallerport som ledde ut till trädgården. Men gallerporten var stängd. Plötsligt såg jag Seboua närma sig från en av trädgårdsgångarna. Han kom rakt fram till mig.
"Seboua", utropade jag.
"Jaså, du är här", sade han med sin sträva stämma. Men jag kan inte längre vara din vän. Jag har misslyckats och vill inte göra om försöket att bli det. Du måste nu stå för dig själv."
"Var snäll och öppna porten", sade jag.
"Nej, svarade han, "och jag tvivlar på att den någonsin mer skall öppnas för dig. Men vad betyder det? Är du inte templets förnämste präst, dess bortskämde gunstling?"
"Nej", sade jag, "inte nu längre. De har redan sagt att jag är vansinnig, och kommer att säga det idag igen."
Seboua såg allvarligt på mig. "De skall ta ditt liv ", sade han med en röst som var full av medlidande och ömhet. "Det kan de inte", svarade jag småleende. "Min drottning skall beskydda mig. Jag måste leva till dess jag sagt allt hon önskar att jag skall säga."
Seboua drog fram sin hand ur vecken av sin svarta dräkt. I handen hade han en knopp av lotusblomman.
"Tag den", sade han, "den är till dig. Den talar ett språk som du förstår. Tag den, och må allt gott följa dig. Jag, som är döv och stum när det gäller annat än alldagligt tal, har befunnits värdig att vara budbärare. Och det gläder mig. Men du må glädjas i ditt hjärta, ty du kan höra och tala, du kan mottaga och ge kunskap."
Med dessa ord lämnade han mig. Under det han talade hade han räckt mig blomman genom gallret. Jag tog varsamt emot den, gick tillbaka till mitt rum och satte mig ned med blomman i handen. Jag satt där liksom för länge sedan, då jag som pojke suttit där med en lilja i handen, försjunken i dess betraktande. Den var en föreningslänk med min osynliga drottning och nu förstod jag dess värde. Då gjorde jag det inte. Nu förstod jag dess språk. Då hade den endast talat till mig om sin skönhet. Nu öppnade den mina ögon och jag såg. Den öppnade mina öron och jag hörde.
En krets av vitklädda, men inte bestående av de vanliga prästerna, omgav mig. De knäböjde inte. De såg på mig med ögon fulla av kärlek och medlidande. Somliga var äldre män, andra unga och med ansikten som strålade av hänförelse. Jag såg mig omkring med glädje och hopp. Jag visste, utan att någon behövde säga mig det, vilket brödraskap dessa män tillhörde. De var mina föregångare, helgedomens präster, siarna, Lotusdrottningens utvalda tjänare. Jag visste att de hade efterträtt varandra, troget vaktande den innersta helgedomen alltsedan dess tillkomst.
"Är du beredd att höra", sade en av dem, och hans röst tycktes komma från längesedan svunna tider.
"Jag är beredd", svarade jag och knäböjde i denna underbara heliga krets. Min kropp sjönk till jorden, men min ande steg mot höjden. Min själ lyftes av dem som omgav mig. De var hädanefter mina bröder.
"Sätt dig där", sade han och pekade på min soffa. "Jag vill tala till dig."
Jag reste mig och fann att jag nu var ensam med honom som talat till mig. De andra hade lämnat oss. Han satte sig bredvid mig och började tala. Han gav mig förflutna tiders visdom - den visdom som lever för evigt. Mitt hjärta styrktes och fick nytt liv av denna urgamla visdoms sanning och kraft.
Hela dagen satt han kvar och undervisade mig. Vid nattens inbrott berörde han min panna med sina händer och lämnade mig. Då jag lade mig ned på soffan hade jag under dagens lopp inte sett någon annan än min lärare och inte intagit någon föda. Men jag kände mig varken trött eller hungrig. Jag lade blomman bredvid mig och somnade lugnt.
Då jag vaknade stod ett bord bredvid det förhänge som skilde mitt rum från rummet intill, och på detta bord fanns bröd och mjölk. Jag åt och drack och gick därefter med stärkta krafter mot soffan för att tänka över det jag under gårdagen lärt.
Men jag stannade på vägen och mitt hjärta bankade av glädje, ty jag var återigen omgiven av den heliga kretsen. Han som undervisat mig i går betraktade mig, men talade inte. En annan nalkades, tog mig i handen och ledde mig till soffan, varefter jag blev ensam med honom.
Han visade mig mitt hjärta och min själ i all deras nakenhet, inte mildrad genom någon inbillad rättfärdighet. Han visade mig mitt förflutna liv i hela dess elände och fattigdom, detta förflutna liv som kunde ha varit så rikt. Jag betraktade det med skärpta blickar. Mörka och ödsliga var de rum jag passerade på denna väg, några med fasansfulla bilder. Ty nu såg jag att jag hade fängslats med hjälp av den magi som jag själv tolkat åt Kamen Baka. Liksom de andra i templet hade jag enbart levt för tillfredsställandet av mina själviska begär. Försjunken i njutningen hade jag inte vetat vad jag gjort. Nu förstod jag meningen i Sebouas ord. Jag hade verkligen varit templets gunstling, ty medan min kropp var upptagen av sina nöjen eller försjunken i övermättnadens dåsighet, var min röst den svarta härskarinnans villiga verktyg. Med min hjälp hade hon förkunnat sin vilja för dessa slavar som offrat allt för att få sina lustar tillfredsställda. Genom sin djupa inblick i människosjälens mörkaste vrår kände hon deras önskningar, och genom min mun visade hon dem hur de skulle tillfredsställa dem.
Medan jag satt stum och häpen över de syner som drog förbi mitt uppvaknande sinne, såg jag mig först som barn. Jag såg mig som en hjälplös varelse, ett verktyg, ett instrument på vilket man hänsynslöst spelade. Jag såg mig senare som en frisk yngling, medvetslös utsträckt på den heliga båtens däck, sedan resande sig upp i omedveten hänryckning och talande underliga ord. Och ännu en gång såg jag mig sjuk och svag, men alltjämt det villiga verktyget även om själen börjat vakna och trötta ut kroppen med sina strider. Så såg jag att själen hade vaknat, hade kommit i beröring med sin moder, ljusets drottning, och att dess röst inte mer kunde tystas.
Natten kom och min lärare lämnade mig. Jag beslöt att gå och hämta något att äta. Men jag kunde inte öppna dörren. Jag förstod att jag var en fånge och att jag nu, när jag väl hämtat mig från min svaghet, inte skulle få någon föda. Agmadh hade sett att min ande vaknat. Han hade föresatt sig att döda den och behålla kroppen för sina avsikter.
Jag lade mig på soffan och föll i sömn med den vissnande lotusblomman på mina läppar.
Då jag vaknade stod en ny lärare bredvid mig. Jag hade sett hans leende när jag omgavs av den heliga kretsen. Han satte sig bredvid mig och tog min hand i sin.
Jag såg att hans leende var återskenet av en djup inre frid. Han hade dött i detta rum - dött för sanningen. Jag skulle leva för sanningen i den rena andens ljus - inget lidande fick avskräcka mig. Från det ögonblick hans hand berörde min kände jag att inget sådant skulle avskräcka mig. Intill denna stund hade smärtan alltid gjort mig blind av fruktan, men nu visste jag att jag kunde möta och gripa den med starka, oförfärade händer. Den kommande natten somnade jag i ett anfall av hänryckning. Jag visste inte om jag var vaken eller drömde. Men jag visste att denne min broder, vars jordiska liv slitits från honom en gång för länge sedan, hade ingjutit sin eldiga själs kraft i min och att jag aldrig kunde förlora den.