Avsnitt 9
Hela aftonen sov jag på min soffa bland blommorna, vars doft fyllde rummet. Jag drömde underbara drömmar i vilka varje blomma blev ett leende ansikte, och magiska röster ljöd i mina öron. Jag vaknade plötsligt men trodde mig ännu drömma, ty månskenet föll in i mitt rum och på de vackra blommorna. Då öppnades dörren till gången utifrån. Gången var full av ljus, ett ljus så klart att månljuset nästan tycktes vara mörker. Noviser bar in något i rummet, men jag kunde för det starka skenets skull inte se vad det var. Därefter gick de åter ut och lämnade mig ensam i månskenet med två orörliga gestalter - Agmadh och Kamen Baka. Jag darrade, men fick då se flickan glida fram ur skuggan med leende ansikte och fingret på läpparna.
"De kommer för att sätta på dig den vackra klädnaden som du sade till dem att göra i ordning."
Jag steg upp och såg på prästerna. Jag var inte längre rädd. Agmadh stod orörlig med ögonen fästa på mig och Kamen bar på en vit dräkt. Den var av fint linne och prydd med ett rikt guldbroderi som bildade bokstäver, vilkas betydelse jag inte förstod. Den var ännu vackrare än Agmadhs dräkt.
Jag blev intresserad och sträckte ut en hand efter dräkten. Kamen kom då fram till mig, och när jag tagit av mig den dräkt jag bar satte han med egna händer på mig den andra. Den doftade av fin rökelse som jag inandades med välbehag. Dräkten var i sanning kunglig!
Kamen gick till dörren och öppnade den. Det bländande ljusskenet föll rakt på mig. Flickan betraktade mig beundrande och klappade i händerna av förtjusning. Sedan fattade hon min hand. "Kom", sade hon. Jag följde henne och vi gick tillsammans ut i gången, med Agmadh tätt bakom oss. Den stora gången var alldeles full av präster, utom på det ställe där jag stod intill dörren till det allra heligaste. Där var ett tomrum och på detta stod en soffa, betäckt med ett silkesdraperi. Draperiet var broderat i guld med bokstäver som liknade dem på min dräkt. Kring soffan stod en häck av väldoftande blommor. Jag ryste inför denna väldiga skara av orörliga vitklädda präster, vilkas ögon var fästa på mig.
"Denna soffa är vår", sade flickan och ledde mig dit. Ingen annan talade eller rörde sig, och jag lydde henne. På soffan låg den gyllene boll som vi lekt med i trädgården. Jag såg upp för att se om Agmadh gav akt på oss. Han stod vid dörren till det allra heligaste och hans ögon vilade på mig. Kamen stod närmare oss och hans ögon var riktade mot den stängda dörren till helgedomen. Hans läppar rörde sig som om han talade. Ingen tycktes vara arg på oss, och jag vände mig åter till flickan. Hon tog upp bollen och gick till den ena änden av den stora soffan. Jag gick skrattande till den andra. Hon kastade bollen till mig och jag fångade den. Jag skulle just kasta den tillbaka till henne då gången plötsligt försänktes i djupt mörker.
"Du behöver inte vara rädd", sade flickan, "de vill inte skada dig, ty de dyrkar dig." Medan hon talade hörde jag underbar musik som kom mitt hjärta att klappa fortare och mina fötter att längta efter dans. Ögonblicket därefter såg jag ljus kring dörren till helgedomen, och dörren öppnades. Skulle den ohyggliga skepnaden träda ut genom den? Min kropp darrade av förfäran vid denna tanke, men jag tappade inte modet som förra gången. Flickan tog min hand i sin. Vi nalkades dörren till helgedomen. Jag ville men kunde inte motstå den makt som drev mig framåt. Vi trädde in genom dörren och i samma ögonblick upphörde musiken. Det blev åter tyst.
Jag såg ett svagt ljussken som tycktes komma från den bortre änden av rummet. Flickan ledde mig fram mot detta ljus. Eftersom hon var med mig, var jag inte rädd. I änden av rummet fanns ett litet inre rum eller ett slags grotta, till synes uthuggen i själva klippan. Här var tillräckligt ljust för att man skulle kunna urskilja föremålen. En kvinna satt på en bänk med huvudet lutat över en bok som hon hade liggande i knät. Mina ögon drogs mot henne och jag kunde inte slita dem därifrån. Jag kände igen henne och ryste vid tanken på att hon skulle lyfta huvudet och visa sitt ansikte.
Plötsligt märkte jag att flickan, min ledsagerska, var försvunnen. Jag väntade orörlig som en av bildstoderna i tempelallén. Slutligen lyfte kvinnan huvudet och såg på mig. Blodet stelnade i mina ådror, men jag kunde inte vända mig bort eller dölja mina ögon för den hemska synen.
"Du har kommit till mig för att lära, och jag skall undervisa dig", sade hon, och hennes röst lät mild som sakta toner från ett musikinstrument. "Du älskar blommor och allt som är vackert. Du kan bli en stor konstnär om du lever för det sköna, men du måste bli mer än det." Hon räckte handen mot mig, och mot min vilja räckte jag henne min. Hon vidrörde den endast helt lätt, men vid denna beröring fylldes min hand med rosor, vilkas doft fyllde rummet. Hon skrattade ett välljudande skratt. Jag förmodar att uttrycket i mitt ansikte roade henne.
"Kom nu", sade hon, "och ställ dig bredvid mig, ty du är ju inte längre rädd för mig." Med ögonen fästa på rosorna närmade jag mig henne. När jag såg på dem och inte på hennes ansikte, var jag inte rädd.
Hon lade en arm omkring mig och drog mig intill sig. Jag märkte då att den mörka dräkt hon bar inte bestod av linne eller ylle. Den var levande. Den utgjordes av ormar som slingrade sig omkring henne och bildade veck som, när jag stod längre ifrån henne, hade tyckts mig vara mjukt fallande draperier. Förskräckelsen överföll mig åter. Jag försökte fly, men kunde inte. Hon skrattade igen, men denna gång ett ondskefullt skratt. Hon höjde den andra handen och lade den på min panna. Med ens lämnade mig all rädsla och jag blev lugn. Mina ögon var slutna och ändå såg jag. Jag var fullt medveten, men ville ändå inte gå därifrån. Hon steg upp, lyfte mig i sina armar och satte ned mig på stenbänken där hon själv nyss hade suttit. Mitt huvud föll tillbaka mot klippväggen bakom mig. Jag var stum och orörlig, men kunde se allt.
Plötsligt blev jag varse att ytterligare någon fanns i helgedomen. Agmadh stod vid öppningen till den inre grottan. Hans ansikte var orörligt. Ögonen tycktes inte se någonting och jag erinrade mig att kvinnogestalten, ljuset, jag själv - allt detta - var osynligt för honom.
Gestalten vände sig mot mig så att jag såg hennes ansikte. Hennes ögon fixerade mina, men i övrigt rörde hon sig inte. Dessa ögon som genomborrade mig som dolkar fyllde mig inte längre med förskräckelse, men höll mig fängslad som om jag slagits i järn. Medan jag stirrade på henne såg jag plötsligt ormarna förvandlas och försvinna. De blev åter de vågformade vecken på en grå, mjuk och glänsande klänning, och deras huvuden och förskräckliga ögon förvandlades till knippor av rosor. En stark rosendoft fyllde helgedomen. Då såg jag Agmadh le. "Min drottning är här", sade han.
"Din drottning är här", sade jag, okunnig om att jag talade förrän jag hörde ljudet av min egen röst. "Hon väntar att få höra din önskan."
"Säg mig", sade han, "hur hennes klänning ser ut." Jag svarade: "Den skimrar och glänser, och på hennes skuldror sitter rosor."
"Jag söker inte njutning", sade han, "min själ vämjes därvid, men jag begär makt."
"Inom templet?"
"Nej", svarade han. "Jag vill leva utanför dessa murar och göra min vilja gällande bland människorna. Jag begär makt att kunna göra det. Den har lovats mig, men löftet har inte uppfyllts."
"Därför att du inte hade det mod och den styrka som fordras för att få det uppfyllt."
"De fattas inte längre", svarade han, och för första gången såg jag passionen glöda i hans ansikte.
"Säg då de avgörande orden."
Agmadhs ansikte förvandlades. Han stod orörlig några ögonblick och hans anletsdrag blev kallare och hårdare än en stenstods.
"Jag avsäger mig min mänsklighet", sade han slutligen så långsamt att orden tycktes stanna och svävande vila i luften.
"Det är bra", sade drottningen. "Men du kan inte vara ensam. Du måste föra fler till mig, vilka liksom du själv är redo att trotsa allt och veta allt. Jag måste ha tolv edsvurna tjänare. Ge mig dem och du skall få vad du önskar."
"Skall de bli mina likar?" frågade Agmadh. "I begär och mod ja, i makt nej, ty var och en skall ha sitt särskilda begär. På de villkoren antar jag deras tjänst."
Agmadh stod tyst ett ögonblick. Sedan sade han: "Jag lyder min drottning. Men jag måste ha bistånd i ett sådant svårt företag. Vad skall jag kunna fresta dem med?"
"Jag skall leda dig", svarade hon. "Lyd mig och du skall lyckas! Du har alla som behövs inom detta tempel. Här finns tio präster som är redo. De är fulla av hunger. Jag skall mätta dem. Dig skall jag belöna när ditt mod och din ståndaktighet blivit tillräckligt prövade - inte förr, ty du begär mycket mer än de andra."
"Och vem skall fylla antalet?", frågade Agmadh.
Hon fäste sina ögon på mig. "Detta barn", svarade hon. "Han är min, - min utkorade och mest älskade tjänare. Jag skall undervisa honom, och genom honom er."