10. Livets fortvaro efter döden
Förhållandet mellan medvetande och kropp
Inga fysiska medel kan användas för att undersöka tillståndet efter döden, och därför är det omöjligt att anföra några bevis av materiell art för att människans medvetande överlever döden. Men låt oss inte glömma att det är lika omöjligt att förete materiella bevis för att människans medvetande förgås vid döden. På vårt nuvarande utvecklingsstadium vet vi mycket lite om medvetandet i dess olika tillstånd, och därför är vi till stor del hänvisade till de indikationer som förnuft och analogt tänkande erbjuder.
Men det finns vissa iakttagelser som kanske kan kasta ljus över ämnet.
Människan består av en fysisk kropp plus någonting annat. Detta någonting annat innefattar hennes känslor, önskningar, strävanden etc samt ett medvetenhetscentrum som ger akt på och i en viss utsträckning regerar det lilla kungarike som vi kallar människa.
Detta medvetenhetscentrum, denne åskådare till livets drama, är den mest väsentliga delen av människan, och reducerar vårt problem till följande: kan detta medvetenhetscentrum överleva döden?
Det är uppenbart att medvetandet måste ha en fysisk kropp för att komma i kontakt med det fysiska planet. Vi har inte funnit något medvetande som handlar utan en fysisk kropp. Under sömnen lämnar medvetandet tillfälligt kroppen. Den sovande kroppen är overksam och oansvarig. Var är medvetandet under tiden? Har det förstörts? Tydligen inte, ty vid uppvaknandet träder det i funktion igen. Det måste under sömnen ha något slags existens vars art vi inte förstår. Annars skulle samma medvetande inte kunna återvända till kroppen. Sömnens medvetslöshet har bara varit en tillfällig bortkoppling av medvetandet från det materiella planet, och denna skilsmässa har inte förstört medvetandet och inte förorsakat någon förändring av det.
Det finns andra omständigheter under vilka medvetandet tillfälligt lämnar kroppen. Vid vissa hjärnskador och febersjukdomar är medvetandet inte i stånd att fungera genom sitt då obrukbara instrument. Det är även då avstängt från beröring med detta plan, men så snart instrumentet är lagat återvänder medvetandet och återtar sin verksamhet. Instrumentets tillstånd hindrade medvetandet från kontakt med detta plan, men förstörde inte medvetandet och orsakade inte heller någon förändring av det.
En vanlig svimning kan framkallas av psykisk chock, plötslig skrämsel eller fysisk skada, men när kroppen hämtat sig återvänder medvetandet oförändrat.
Det finns således en mängd omständigheter som resulterar i medvetslöshet. De har alla ett drag gemensamt: de utgörs snarare av förändringar i medvetandets instrument än i medvetandet självt. När medvetandets instrument - hjärnan, kroppen, förnuftet - återvunnit sitt normala tillstånd, återvänder medvetandet oförändrat och återtar sin förra verksamhet. I varje här anfört fall innebär medvetslösheten med andra ord ett tillbakadragande av medvetandet, men varken en förstörelse eller utplåning av det. Det är här fråga om medvetandets övergång från det aktiva vakna tillstånd som är oss alla välbekant, till ett tydligen latent tillstånd vars natur vi ännu inte förstår.
Av vilken art är vårt medvetande under perioder av så kallad medvetslöshet? Det finns en stor lucka i vår kunskap om andra medvetandetillstånd än vakentillståndet, men ger oss denna okunnighet rätt att säga att sådana medvetandetillstånd inte existerar?
Drömmar visar befintligheten av ett sådant tillstånd, men vem kan säga hur många andra likartade eller olikartade tillstånd det finns? Vi kanske ännu inte är i stånd att visa förekomsten av andra medvetandetillstånd, men vi kan inte heller visa att de inte existerar.
Döden föregås vanligen av en period av medvetslöshet som oftast är kortvarig, men ibland kan räcka i veckor eller månader. Ibland inträffar döden under sömnen. Dödens medvetslöshet, liksom sömnens eller sjukdomens, förorsakas av påfrestningar eller skador på instrumentet - kroppen, hjärnan etc.
Finns det någonting som visar att dödens medvetslöshet är av annan art än medvetslösheten hos en sjuk eller sovande, utom att den är av längre varaktighet? Sömn och sjukdom ändrar inte medvetandets art. Sömn och sjukdom förintar inte medvetandet. Finns det något som helst bevis för att döden skulle förinta medvetandet?
Elektricitetens sätt att uppträda som ljus liknar medvetandets agerande i en mänsklig kropp. Den elektriska strömmen uppträder som ljus i en glödlampa så länge denna är iskruvad och dess glödtråd är hel. Om vi skruvar ur glödlampan, bryter vi strömkretsen och ljuset slocknar. Och brister glödtråden, slocknar ljuset också. Kraftanläggningen fungerar fortfarande, men strömmen kan inte passera den brutna strömkretsen och det blir inget ljus.
Kan det inte förhålla sig likadant med människans medvetande? När kroppen är frisk manifesterar sig medvetandet normalt. Vid sömnen bryter vi medvetandets kontakt med detta plan på samma sätt som när vi skruvar ur lampan, och medvetandet upphör tillfälligt att manifestera sig. Vid döden är kroppen förbrukad och medvetandet försvinner, men kan lika lite återvända till den utslitna kroppen som ljuset till den utbrända glödlampan.
Finns det större anledning att tro att medvetandet upphör att existera när kroppen dör, än att tro att den elektriska energien tillintetgjorts därför att glödlampan gått sönder?
Materia och energi kan existera i olika tillstånd. Varför skulle inte medvetandet kunna göra detsamma?
Vid kemiska reaktioner kan ämnenas utseende förändras så radikalt att den produkt man får inte på något sätt liknar de element som ingår i den. Klor t ex är en gulgrönaktig giftig gas. Natrium är ett metalliskt ämne som liknar stål, men är så mjukt att det kan skäras med en kniv. När dessa två ämnen ingår en kemisk förening får vi vanligt bordssalt.
Väte och syre är två osynliga gaser. Den kemiska föreningen av dem blir vatten, en vätska. Vattnet kan sönderdelas och åter bli de två ursprungliga gaserna.
Vatten kan existera som osynlig ånga, som färglös vätska och som fast is. Det förflyttar sig i atmosfären och frambringar regn. Det bildar våra vattendrag och driver våra kraftverk. Det bildar beläggningar på sjöar som är starka nog att bära tunga laster. Det är samma ämne i olika tillstånd, och det kan lätt ändras från ett tillstånd till ett annat och sedan tillbaka igen till det ursprungliga.
Energi existerar också i olika tillstånd. Den kan vara aktiv eller latent. Aktiv elektrisk energi övergår i en ackumulator till kemisk energi och kan sedan lagras i latent tillstånd under lång tid. När ackumulatorn ansluts till en strömkrets förvandlas den kemiska energien tillbaka till aktiv elektrisk energi.
Ett stycke stenkol representerar solenergi som lagrades för hundratusentals år sedan. Denna energi är latent, overksam, men om stenkolen får brinna lösgörs den lagrade energien som värme, och detta värme kan i sin tur användas till att producera mekanisk energi.
Om materia således kan existerar i fast, flytande och gasformigt tillstånd och även i ett oändligt antal kemiska kombinationer, varför skulle det inte vara möjligt för medvetandet att också existera i olika tillstånd? Om energi existerar under olika former som mekanisk, elektrisk eller kemisk energi etc, och om den ibland förblir i overksamhet och lagras under långa perioder som latent energi och vid andra tillfällen är aktiv, varför skulle det då inte vara möjligt för medvetandet att förändras från ett aktivt tillstånd till ett latent och sedan tillbaka till aktivt igen? Är det inte just det som i verkligheten sker under sömnen? Vem vet hur många medvetandetillstånd det finns som skiljer sig från vårt vakentillstånd? Området är nästan helt och hållet outforskat. Varför skulle det inte kunna finnas lika många medvetandetillstånd som det finns materie- och energitillstånd?
Är det då inte naturligt att tolka döden som en förändring av vårt medvetandetillstånd? Uppvaknandet ur detta tillstånd är en fråga som skall behandlas längre fram.
Materia och energi är oförstörbara. Varför skulle inte också medvetandet vara det?
Vad är förnuft? Vad är tankar? Vad är medvetande? Några säger biprodukter av materia, resultaten av kemisk eller fysisk verksamhet i hjärnan. Andra ser annorlunda på saken och betraktar medvetande och andlig verksamhet som primära funktioner som åtföljs av kemisk eller elektrisk verksamhet i hjärnan, vilken så att säga utgör den nödvändiga mekanism genom vilken medvetandet agerar på det materiella planet. Man vet för närvarande mycket lite om medvetandet och de metoder genom vilka det uttrycker sig, men en sak är säker: medvetande och tanke är verkligheter av något slag, ty medvetandet kan kontrollera och leda tankar, och tankar styr handlandet. Människans medvetande och förnuft inverkar med andra ord på den materiella världen omkring henne, förnuftet bestämmer över materien. Är det då rimligt att anta att materia men inte medvetande begåvats med oförstörbarhet? Vetenskapliga undersökningar har visat att vare sig materia eller energi kan förstöras eller gå förlorad, trots alla förändringar de undergår. Men om materia och energi är oförstörbara, är det då inte rimligt att dra slutsatsen att också medvetandet och förnuftet är oförstörbara och att människans medvetande därför överlever den förvandling som kallas döden?
En jämförelse mellan olika värden
Det är uppenbart att människan representerar den högsta formen av liv på jorden, liksom att de viktigaste delarna av människan är inte de materiella delarna utan förnuftet och medvetandet. De materiella delarna är endast medvetandets redskap. Kan det vara sannolikt att den stora intelligens som planerade universum skänkte oförstörbarhetens gåva åt materian och energin, vilka är medvetandets redskap, men förvägrade medvetandet självt odödlighet? Det vore detsamma som att en lantbrukare ägnade sin gård större omsorg än sina barn. Ingen normal människa skulle göra sig skyldig till detta. Hon skulle inte slösa sina bästa gåvor på sin boskap istället för på familjen. Hur kan vi då vänta oss att Gud* skulle handla sämre? Om det finns någon intelligent plan bakom universum och denna plan innefattar oförstörbarhet för materia och energi, måste den då inte också innefatta medvetandets oförstörbarhet, dvs dess fortlevande efter döden?
Livet måste ha en mening
Om vi antar att livets mening är uppnåendet av fullkomning, skulle då detta syfte kunna nås om döden är slutet på tillvaron?
Människans utveckling sträcker sig från de primitiva folkens nivå till den högsta intelligensens. Den primitiva människan skulle inte kunna uppnå sina mer utvecklade medmänniskors nivå om hennes tillvaro var begränsad till den korta tiden av ett enda jordeliv. Och är det inte sant att även den högt utvecklade människan känner att hon inte har nått fullkomning, utan snarare att hennes växande förmåga öppnat nya kunskapsfält att utforska och erövra. Hennes arbete är inte avslutat och även hon behöver mer tid.
Människan träder ut i livet med vissa ideal och hoppas kunna uträtta stora ting. Men åren går och när hon står vid dödens port är endast få av hennes drömmar förverkligade. Uppgifter som hon påbörjat har lämnats ofullbordade, lärdomar som hon velat inhämta har inte inhämtats. De stora löften som livet bredde ut framför henne har inte infriats, och kommer inte heller att infrias om döden är slutet på tillvaron. Kan det verkligen vara möjligt att ungdomens ideal och förhoppningar är idel falska löften, löften som inte är avsedda att infrias? I så fall är livet en kapplöpning med priser att vinna, men den tillmätta tiden för loppet så kort att ingen är i stånd att fullfölja det. De tävlande stupar vid vägkanten, utmattade av ålderdomskrämpor. Döden gör slut på vidare ansträngningar och ingenting finns kvar utom kroppen, som upplöses. En ändlös armé av nya offer tvingas genom samma trampkvarn, endast för att sluta på samma sätt.
Denna beskrivning av människotillvaron skulle vara sann om döden var slutet. Då skulle livet inte ha någon mening. Men är det verkligen möjligt att vår planet skulle ha förtätats i rymden utan något högre ändamål än att bilda skådeplatsen för uppförandet av ett så meningslöst drama? Är det möjligt att den intelligens som planerade universum med en så fantastisk skicklighet skulle ha misslyckats med att skapa ett lämpligt ändamål för dess tillvaro? Ingen normal människa skulle slösa energi och tid på att bygga en fulländad mekanism som inte hade något ändamål. En plan värdig universum måste innefatta möjligheter till fulländning för alla dess delar, och fulländningsförloppet kräver sin tid. Om man utgår från att livet måste ha en mening, måste människans medvetande överleva döden.
Sammanfattning
Det finns inte några materiella bevis för att medvetandet överlever döden, men det finns inte heller några materiella bevis för motsatsen. Det finns ingenting som visar att dödens medvetslöshet är radikalt annorlunda än den som beror på sömn eller sjukdom. Eftersom medvetandet överlever avbrottet vid sömn eller sjukdom, varför skulle det då inte överleva döden?
Materia och energi kan existera i många olika tillstånd, och kan övergå från ett tillstånd till ett annat och tillbaka igen. Varför skulle inte medvetandet kunna göra detsamma?
Materia och energi är oförstörbara. Varför skulle inte medvetandet vara detsamma? Om Gud* tilldelat materia och energi egenskapen oförstörbarhet, skulle han då ha begåvat medvetandet och förnuftet med något lägre?
Om det finns en mening med livet, om människan skall uppnå fullkomning, måste hon ha oändligheten framför sig för att fullborda denna uppgift. Den kan inte fullbordas om medvetandet utsläcks vid döden.
Även om vi inte förstår arten av tillståndet efter döden, finns det ingenting orimligt eller onaturligt i antagandet att medvetandet överlever döden. Alla de argument som ovan anförts talar till förmån för en sådan överlevnad.