1. Teosofin och mästarna
Teosofin är en ocean av kunskap om livet och utvecklingen i världsalltet. På sina djupaste ställen sträcker den sig långt in i tillvarons mysterier, medan den vid stranden är grund nog för ett barns fattningsförmåga. Den är kunskap om Gud för dem som tror att han innebor i allt och alla, och den är kunskap om naturen för dem som håller sig till bibelns förkunnelse att Gud inte kan mätas eller utforskas och att mörker råder kring hans boning. Ordet teosofi betyder gudomlig visdom och kan därför verka vara benämningen på en rent religiös åskådning. Men teosofin åsidosätter inte vetenskapen. Den är gränsöverskridande vetenskap och har därför blivit kallad visdomsreligionen. Ty vetenskapen är inte fullständig så länge den utelämnar någon del av naturen, synlig eller osynlig, och så länge religionen enbart stöder sig på en förmodad uppenbarelse och bortser från den materiella verkligheten och de lagar som styr denna, är den inte bara vilseledande utan också ett hinder för utvecklingen och människans framåtskridande mot en lyckligare tillvaro. Eftersom teosofin omfattar både vetenskap och religion, kan den kallas vetenskaplig religion eller religiös vetenskap.
Teosofin är inte en troslära som utformats eller uppfunnits av människor. Den är kunskap om de lagar som styr utvecklingen av de fysiska, astrala, psykiska och intellektuella komponenterna i naturen och människan. Religionerna däremot består idag av dogmer som uppställts av människor, och de saknar vetenskaplig grund för sina etiska förkunnelser. Och ser vi till vetenskapen, så fäster den ännu inte något avseende vid det osynliga, och erkänner inte heller förekomsten av de många inre varseblivningsmöjligheterna hos människan. Därför är den avskuren från det vidsträckta och verkliga erfarenhetsfält som existerar bakom de synliga och påtagliga områdena i tillvaron. Men teosofin anser verkligheten bestå av både synligt och osynligt, och uppfattar yttre ting och företeelser vara av övergående natur. Den kan därför beskriva det sanna skeendet inom såväl den yttre som inre verkligheten. Teosofin är en principiellt heltäckande åskådning, och ser inga mysterier som olösbara. Den avfärdar begreppet slump och erkänner lagbundenheten i allt som är och sker.
Att människan har en odödlig själ är en vanlig uppfattning, men teosofin tillägger att människan är en själ och att hela naturen är förnimmande. Vare sig människan eller något annat i naturen är bara ett stycke slumpmässigt sammanförd materia. Allt, ända ner till den minsta atom, är själ och ande som under ständig utveckling styrs av lagar som innebor i det hela. Och liksom forntidens lärare säger teosofin att utvecklingsförloppet är ett själens drama, och att naturens ändamål är att utgöra ett verksamhetsfält där själen kan göra sina erfarenheter. Teosofin hävdar vidare att det måste finnas varelser i universum som intelligensmässigt står lika högt över oss som vi över en skalbagge, och att dessa varelser tar aktiv del i styrandet av naturskeendet. Dessa upplysta intellekt var en gång människor, och kommer liksom vi själva från andra och tidigare världar. Där gjorde de samma skiftande och rika erfarenheter som vår jord nu ger oss möjlighet att göra. Även vi människor har en lång historia bakom oss. Innan vi framträdde på jorden hade vi tillryggalagt långa utvecklingsvägar av verksamhet och intelligent varseblivning på andra globsystem, av vilka en del förstördes tidsåldrar innan detta solsystem förtätades. Det jordklot vi nu befinner oss på är resultatet av en annan, sedan länge död planets verksamhet och utveckling, en planet som överlät sin livskraft till det blivande jordklotet. Och dettas invånare kommer från en äldre värld för att här fullfölja sitt planenliga utvecklingsarbete i materian. De mycket klart lysande planeterna, som t ex Venus, är bebodda av ännu högre utvecklade varelser. Dessa befann sig en gång på vår nivå, men har nu nått höjder av upplysning som för vårt intellekt framstår som helt ofattbara.
Den intelligentaste varelsen på jorden, människan, har därför aldrig varit utan beskyddare. Hon har haft och har fortfarande en succession av äldre bröder, som ständigt vakar över hennes framsteg och bevarar den kunskap som förvärvats under eoner av prövningar och erfarenheter. Dessa bröder söker oavbrutet efter tillfällen att väcka vårt gryende förnuft till insikt om de djupa sanningar som rör själens utveckling och bestämmelse. De bevarar också den kunskap de vunnit om naturens lagar på olika områden, och är redo att bruka denna kunskap i mänsklighetens tjänst när den cykliska lagen tillåter det. De har alltid funnits till som en grupp där alla känner varandra, oavsett i vilken del av världen de befinner sig, och de arbetar på olika områden för att hjälpa mänskligheten framåt. Tidvis är de väl kända av allmänheten och rör sig öppet i samhället när sederna, de sociala förhållandena och nationernas utveckling tillåter det. Om de framträdde när och var som helst, skulle en del människor dyrka dem som gudar medan andra skulle se dem som demoner och bedragare. När de öppet lever i samhället kan några verka som nationella styresmän, några som lärare eller filosofer, under det att andra fortsätter att arbeta i tysthet och förblir okända.
Det skulle vara menligt för deras syften om de öppet framträdde i nuvarande civilisation, som ju nästan helt är grundad på materialism och själviskhet. Men som en av dem sagt, så är vår tid en övergångstid då alla politiska, religiösa, vetenskapliga, filosofiska och sociala system undergår stora förändringar. Mänskligheten förbereds till ett nytänkande som kan skapa sådana betingelser att de äldre bröderna åter går ut i världen.
Dessa bröder sägs med all rätt vara sanningens fackelbärare genom tiderna. De utforskar alla ting och varelser. De känner människans innersta natur, hennes möjligheter och bestämmelse, liksom hennes tillstånd före födelsen och efter döden. De har stått vid nationernas vagga, skådat forna tiders högkulturer, och med vemod betraktat förfallet hos de folk som inte haft kraft nog att stå emot det cykliska schemat för uppgång och fall. När katastrofer hotade med allmän ödeläggelse av konst, arkitektur, religion och filosofi bevarade de vittnesbörd om allt detta på skyddade platser, undan tidens och människors härjningar. Efter särskild psykisk och andlig träning har de gjort detaljerade iakttagelser på naturens och själens osynliga områden, och bevarat uppteckningar om detta. De känner hemligheterna om ljud och färg - det enda medel genom vilket man kan nå kontakt med de elementala varelserna bakom materians slöja - och kan därför säga varför och i vilket syfte det regnar, om jorden är ihålig eller ej, vad som kommer vinden att blåsa och ljuset att lysa. De har också den kunskap om naturens fundamentala konstruktion som ger dem insikter i tidens struktur och i cyklernas tidsmått och innebörd.
Men, frågar nutidsmänniskan som följer med nyheterna och "de moderna framstegen" på olika områden, varför har då dessa äldre bröder inte lämnat några spår efter sig i historien? Varför har de inte samlat människor omkring sig? Deras eget svar, som offentliggjordes av A P Sinnett, är bättre än det svar jag kan ge:
Låt oss först ta upp frågan om hur Brödraskapet kunnat verka utan att "lämna några spår efter sig i historien". Med sina utomordentliga förutsättningar borde det "i sina skolor ha kunnat samla en avsevärd del av de mer upplysta individerna inom olika folkslag". Hur vet ni att de inte har lämnat några sådana spår? Känner ni till deras ansträngningar, deras framgångar och misslyckanden? Finns det någon jury som kan döma i frågan? Hur skulle er värld ha kunnat samla prov på vad dessa människor utfört, när de ständigt hållit alla dörrar stängda för nyfikna blickar för att inte bli upptäckta. Det främsta villkoret för att de skulle lyckas i sitt arbete var att ingen skulle kunna övervaka eller hindra dem. De vet själva vad de åstadkommit. Allt som kunnat uppfattas utanför deras krets var resultat, vilkas orsaker förblivit dolda för världen. Dessa resultat har många gånger ansetts bero på gudars ingripande, ödet, försynens skickelse eller stjärnornas inflytande. Det har aldrig funnits något skede, vare sig före eller under den s k historiska tiden, när våra föregångare inte gestaltat händelser och "skapat historia", även om fakta dock ständigt förvrängts av historikerna för att anpassas till samtidens fördomar. Kan man vara säker på att våra föregångare inte stått bakom och styrt en del av historiens stora hjältegestalter? Vi har aldrig utgett oss för att kunna påverka hela nationers öden i strid med världens kosmiska förhållanden. Cyklerna måste ha sin gång. Perioder av intellektuellt och moraliskt ljus följer på sådana av mörker, liksom dag följer på natt. Stora och små tidsperioder måste genomlöpas enligt alltings allmänna ordning. Och burna av den mäktiga utvecklingsvågen, kan vi endast förändra och styra några av dennas mindre flöden (The Occult World, 1881, 134-135).
Under mörka perioder i tänkandets utveckling kan den sanna filosofin i enlighet med det cykliska schemat försvinna för en tid, för att åter framträda liksom solen alltid går upp efter nattens mörker. Vid dessa cykliska växlingar kan vissa delar av mästarnas arbete utföras av dem själva, medan andra kräver hjälp av oss alla. Det är mästarnas uppgift att bevara den sanna filosofin, men de behöver hjälp med att återuppväcka och sprida den. Mästarna, de äldre bröderna, har nu ännu en gång visat oss var vi kan finna denna filosofi - teosofin - och på många ställen är intresserade nu i färd med att föra fram och sprida den i allt vidare kretsar.
De äldre bröderna är människor som under tidigare utvecklingsperioder uppnått mänsklig fullkomning. Dessa perioder är okända för anhängarna av våra dagars utvecklingslära. Men de var kända i forna tider, inte bara av indierna utan också av de andligt högtstående män som instiftade och ledde de grekiska mysterierna i dessas ursprungliga och rena form. De perioder då de synliga världarna framträder ur Det Stora Okända kommer och går i evighet, omväxlande med lika långa mellanperioder av tystnad och vila i Det Okända. Syftet med dessa mäktiga vågor är själens utveckling, att bringa människan till fullkomning, och de åstadkommer alltid en ökning av antalet äldre bröder. Även i vårt mänskliga liv upplever vi samma växling mellan dag och natt, vakenhet och sömn, födelse och död, ty periodicitet är på alla nivåer ett utmärkande drag i världsskeendets eviga utvecklingsförlopp.
Under tidernas lopp har de äldre bröderna, maktens och medkänslans bröder, fått olika benämningar. De har kallats invigda, adepter, mästare, hierofanter, kungar från Österlandet, vise män m m. I sanskritspråket finns en benämning som betonar deras människoskap, ordet mahatma. Detta ord är bildat av maha, stor, och atma, själ, och betyder således stor själ. Eftersom alla människor är själar, utmärks mahatman av sin storhet. Benämningen mahatma har blivit välbekant genom Teosofiska Samfundet, ty H P Blavatsky hänvisade ständigt till mahatmorna som sina mästare, de mästare som hade gett henne den kunskap hon besatt. De blev först kända under benämningen bröderna, men när många indier anslöt sig till den teosofiska rörelsen blev ordet mahatma allt vanligare, ty det är starkt förknippat med indisk tradition och litteratur. Det har hänt att mindre nogräknade motståndare till Teosofiska Samfundet påstått att ordet är påhittat, och att några mahatmor varken är kända bland Indiens folk eller i dess litteratur. Men dessa påståenden är bara försök att misskreditera en filosofisk rörelse som hotar kullkasta de vilseledande teologiska dogmerna. Ty i den indiska litteraturen talas det ofta om mahatmor, och i delar av norra Indien är ordet vanligt. I den uråldriga dikten Bhagavad-Gita, vördad av alla hinduer och även av kritiker i Västerlandet hyllad för sin skönhet och upphöjdhet, heter det på ett ställe: "en sådan mahatma är ytterst svår att finna" (VII, 19).
Men bortsett från den terminologiska diskussionen, så har vi tillräckligt med argument och vittnesbörd för att visa att det alltid funnits - och rimligen fortfarande finns - en grupp människor som besitter de ovan beskrivna kunskaperna. De forntida mysterierna hänvisar ständigt till dem, och vi finner dem bland det gamla Egyptens invigda konungar, dessa solens söner och höga gudars vänner. Vi har en viss tendens till att ringakta forntida folks föreställningar, något som vi borde skämmas över. Ty de egyptiska härskarna var faktiskt invigda medlemmar av den Stora Loge, som i sig innefattar alla andra mysterieloger av olika grader och verksamhet. När de senare egyptierna upplevde sitt förfall försökte de visserligen efterlikna sina förfäder, men då hade den sanna läran redan börjat fördunklas genom dogmer och prästvälde.
Apollonios av Tyana var också medlem av detta gamla brödraskap, och han framträdde under en nedåtgående cykelfas för att utgöra ett sanningsvittne som kommande generationer kunde blicka tillbaka på.
Judarnas Abraham och Moses är två andra invigda, adepter som hade sin uppgift hos ett visst folk. Och i berättelsen om Abraham möter vi också Melkisedek, som stod så högt över Abraham att han kunde tilldela denne en förmån eller en välsignelse. I samma kapitel av mänsklighetens historia där Abraham och Moses förekommer, strålar också namnet Salomo fram. Vi har alltså här tre adepter, vilkas gärningar inte kan avfärdas som uppdiktade.
Moses undervisades av egyptier och midjaniter och fick därvid stora insikter i ockult vetande, och varje upplyst frimurare kan i Moseböckerna spåra verket av en mästares hand. Abraham var väl förtrogen med sin tids vetenskaper och i besittning av utvecklade ockulta förmögenheter. Annars hade han inte fått umgås med konungar och betraktats som "Guds vän". Berättelsen om hans samtal med den Allsmäktige rörande vissa städers undergång visar tydligt att hans ockulta förmåga var så avancerad att den inte behövde ceremoniell eller annan yttre hjälp. Vad Salomo beträffar, är berättelserna om hans magiska gåvor och välde över elementalvärlden så talrika, att man måste hålla forntidens människor för en samling dårar som ljög för sitt nöjes skull om man vill förneka denna mans ädla karaktär, och vägra se honom som exempel på inkarnationen av en mäktig adept. Vi behöver inte hänga upp oss på namnet Salomo eller påståendet att han var judarnas härskare, men vi måste medge att det i gammal tid funnits en adept som levt och verkat bland människorna, och som senare fått namnet Salomo. I de många likheterna mellan olika folks traditioner ser ytliga kritiker inget annat än människors enfald och förmåga att ta efter varandra. Men den som allvarligt studerar människonaturen och livet inser att dessa traditioner är sanna och grundar sig på fakta i mänsklighetens historia.
Vänder vi blicken mot Indien, som så länge var förbisett och bortglömt av det egoistiska, krigiska och handelsdrivande Västerlandet, finner vi ett land med mängder av berättelser om män av samma slag som Noa, Abraham, Moses och Salomo. Levnadsförhållandena och folklynnet gör indierna lämpade att bevara den gamla filosofin, etiken och kunskapen om människosjälen. Men de skulle nog inte ha lyckats om Indien härjats på samma sätt som Västerlandet, när detta under sin tidiga kamp för upplysning och civilisation invaderades av goter och vandaler. Och hade de män som brände så många av de kulturskatter spanjorerna påträffade i Central- och Sydamerika känt till och kunnat bemäktiga sig Indiens heliga böcker och palmbladsurkunder innan England trätt skyddande emellan, skulle de säkert ha förstört även dessa, liksom deras föregångare förstörde det alexandrinska biblioteket. Lyckligtvis tog händelseförloppet en annan vändning.
Överallt i den indiska litteraturen finner vi dussintals med namn på stora adepter, som var väl kända bland allmänheten och som alla förde fram samma förkunnelse om människosjälens stora äventyr. Deras namn är obekanta i Västerlandet, men urkunder om deras tankar, förmögenheter och verksamhet finns tillgängliga. Och i det lugna och oberörda Österlandet finns än idag hundratals människor som av egen erfarenhet vet att Den Stora Logen fortfarande existerar och har sina mahatmor, adepter, invigda. Där finns dessutom många, som med sina prov på praktisk förmåga att behärska naturen och dess krafter utgör ett starkt stöd för påståendet att Den Stora Logen är ett faktum.
Och är nu teosofin - Den Stora Logens lära - inte bara vetenskaplig utan också religiös, så har påståendet ytterligare stöd på den etiska sidan. Jämför de etiska budskap som Buddha, Konfucius och Jesus var för sig förde fram! Den förstnämnde, en indier, grundade en religion som idag [1893] har fler bekännare än kristendomen och förkunnade därvid långt före Jesus samma etik som denne. Etiken var dock inte ny. Den hade förkunnats redan århundraden före Buddha. Han gav den bara nytt liv, liksom Jesus gjorde när han kom för att reformera sitt folk, och Konfucius gjorde i det gamla Kina.
Dessa stora män var medlemmar i ett och samma brödraskap, där alla omfattar en och samma lära. Och de märkliga personligheter som tid efter annan framträtt i Västerlandet - t ex S:t Germain, Jakob Böhme, Cagliostro, Paracelsus, Mesmer, S:t Martin och H P Blavatsky - har alla varit redskap för Den Stora Logen och utfört sitt arbete i lämpliga tidsskeden. De har vanligen blivit smädade och betraktade som bedragare, fastän de alltid sökt gagna mänskligheten och gjort utsagor och upptäckter som efter deras död blivit av stort värde för vetenskapen.
Många västerländska läsare undrar givetvis om människor verkligen kan besitta så stor kunskap och sådan gränsöverskridande makt som mahatmorna. I Österlandet däremot, har man ännu inte förlorat tron på människans inre natur och på de krafter som står henne till buds om hon vill bruka dem. Därför ser man där många exempel på utövandet av sådana krafter. Men i Västerlandet, vars materialistiska civilisation uppstått genom förnekandet av människans inre natur och själsliga förmåga - en följd av ologisk dogmatism - har inga undersökningar gjorts på området. Det är inte förrän på senare tid som allmänheten har kunnat tänka sig möjligheten att någon annan än en gud kan besitta krafter av gränsöverskridande art.
Mahatman har sin makt över tiden, rummet, materian och sinnet därför att han är en människa som nått mänsklig fullkomning. Och var och en av oss har faktiskt inom sig anlagen till alla de krafter som dessa invigda besitter. Skillnaden ligger i att vi inte har utvecklat våra anlag, medan mahatman genom träning och erfarenheter utvecklat de osynliga förmögenheter som förefaller oss så gudalika. Telepati, tankeläsning och hypnotism pekar på processer, förmögenheter och medvetandeplan i människan som hittills varit nästan helt okända. Tankeläsning och förmågan att på avstånd påverka en persons sinne visar att sinnet inte är helt beroende av hjärnan, och att det finns ett medium genom vilket tankar kan sändas från en människa till en annan. Det är därför som de invigda kan kommunicera med varandra på vilket avstånd som helst. Fenomenet förklaras med att om två personers tankevibrationer ligger på samma våglängd så tänker de lika, eller med andra ord, så kan en tanke som sänds av den ene uppfattas av den andre. Telepati är alltså en naturlig företeelse, och det är också alla andra ockulta förmögenheter, hur märkliga de än kan förefalla. De är helt naturliga om än ovanliga, liksom stor musikalisk begåvning är naturlig men långt ifrån vanlig. Om en invigd kan få ett fast föremål att flytta sig utan att vidröra det, beror detta på hans förmåga att utnyttja de två lagarna för attraktion och repulsion, den första känd som gravitationslagen. Om han är i stånd att ur luften utfälla kol och med detta forma meningar på ett papper, beror detta på hans insikter i ockult kemi och på att han använder sig av den mäktiga bildskapande förmåga som varje människa besitter. När han läser våra tankar, använder han sig av den inre och högre synförmåga som inte fordrar någon näthinna för att se det bildspel människans tankevibrationer omger henne med. Allt det som en mahatma förmår utföra är helt naturligt för den fullkomnade människan. Att hemligheterna med dessa förmögenheter ännu inte kan avslöjas för oss, beror på att vi är alltför själviska och hårt knutna till den materiella tillvaron.
Jag upprepar ännu en gång, att även om den sanna läran för en tid försvinner ur världen, så måste den dock framträda igen. Ty för det första finns den inbakad i människans oförstörbara inre väsen, och för det andra bevaras den av Logen i såväl urkunder som i minnet hos intelligenta och fullt självmedvetna människor med en så lång och framgångsrik utveckling bakom sig att de inte kan förlora de visdomsskatter de förvärvat.
Eftersom de äldre bröderna är mänsklighetens högst utvecklade representanter, och det endast är genom
dem och deras samverkan med resten av människosläktet som ett regelbundet och målmedvetet
fullföljande av den store världsarkitektens planer kan ske, har jag velat rikta uppmärksamheten mot
dem och deras allomfattande Loge innan jag övergår till andra delar av teosofin.