13. Devachan

 

 

Sedan vi nu betraktat den sfär omedelbart bortom jordelivet där den högre delen av människan frigörs från hennes lägre och djuriska komponenter, skall vi ägna uppmärksamheten åt det efterdödentillstånd som väntar denna högre del, denna odödliga varelse som färdas från liv till liv. Efter att ha krängt av sig kroppen inträder människan i kamaloka, skärselden, där hon har att utkämpa en viss kamp för att befria sig från de lägre skandhaerna. När denna kamp - som vi kan kalla en födelseakt - är över, börjar de högre principerna atman-buddhi-manas tänka på ett sätt som skiljer sig från det som kroppen och hjärnan tillät under jordelivet. Detta är det tillstånd som kallas devachan - ett sanskritord som betyder "gudarnas boning" - och i vilket själen åtnjuter lycka och sällhet. Och i likhet med gudarna har egot i devachan inte någon dödlig kropp. I gamla urkunder kan man läsa att detta tillstånd varar "ett oändligt antal år" eller "i proportion till vår individuella förtjänst", och att vi när tillståndets specifika mentala energier blivit uttömda "dras ned igen för att återfödas i de dödligas värld". Devachan är alltså ett mellanspel mellan två jordeliv. Det är karman som tvingar oss alla att inträda i sinnevärlden, och som genom sin alltomfattande och oupphörliga aktivitet också påverkar oss i devachan. För det är karman som styr vårt utträde ur devachan. Karma verkar ungefär som lufttrycket, vilket driver undan eller krossar allt som är utsatt för detsamma om inte ett mottryck förhindrar detta. Individens karma är det tryck som driver honom in i och ut ur de olika efterdödentillstånden, och mottrycket består av hans tankar och strävanden under jordelivet. Kraften i dessa tankar och strävanden förhindrar hans utträde ur devachan till dess den är uttömd, men då finns det ingenting som kan förhindra hans fortsatta vandring på den jordiska ödesväg han själv byggt sig.

Devachan är en nödvändighet på själens nuvarande utvecklingsstadium. Manas fordrar genom själva sin natur ett devachantillstånd så snart kroppen är avlagd, och detta blir helt enkelt följden av att banden som bundit tänkaren vid hans fysiska och astrala hölje lossats. Under jordelivet kan vi bara förverkliga en bråkdel av de tankar som dagligen och stundligen uppkommer inom oss, och i ännu mindre utsträckning kan vi förbruka den psykiska energi som alstras av våra strävanden och förhoppningar. Denna energi lagras i manas när kroppen, hjärnan och astralkroppen inte ger den tillfälle att omsättas. Vid döden slits den lagrade och latenta energin loss från sina försvagade bindningar och ger manas, tänkaren, möjlighet att begagna och utveckla det tänkande som förblev oanvänt under jordelivet. Det är människans okunnighet om sina egna krafter och förmögenheter som hindrar henne att undgå devachantillståndet. Ur okunnigheten uppkommer villfarelse, och manas förs därför av egen kraft in i det devachanska tänkandet. Men även om okunnighet är orsaken till inträdet i devachan, så blir vistelsen där läkande, återhämtande och välgörande för själen. Ty skulle en vanlig människa omedelbart efter döden återinträda i en ny kropp i samma typ av samhälle som hon nyss lämnat, skulle hennes själ bli uttröttad och berövad de tillfällen den behöver för att utveckla sin högre natur.

När egot befriat sig från den dödliga kroppen och från kamaprincipen, ikläder det sig i devachan en klädnad som inte kan kallas kropp men möjligen hjälpmedel eller vehikel, och i denna verkar egot nu på sinnets och tankens plan. Allting är där lika verkligt för egot, som fysiska ting är verkliga för oss på jorden. Egot har nu fått möjlighet att skapa sig en egen värld åt sig själv, utan att hämmas av det fysiska livets begränsningar. Dess tillstånd kan jämföras med det inspirerade tillstånd som konstnären befinner sig i när han glömsk av tid och rum går helt upp i sitt skapande.

I varje ögonblick alstrar vi orsaker. Dessa får sina verkningar på två fält, dels på det objektiva, dvs i sinnevärlden, dels på det subjektiva, som existerar både här och på andra sidan döden. Det objektiva fältet har att göra med jordelivet och den grövre delen av människan, med hennes kroppsliga handlingar och hjärnans verksamhet, och ibland också med hennes astralkropp. Det subjektiva fältet har att göra med de högre och andliga delarna av hennes varelse. På det objektiva fältet kan de psykiska impulserna inte omsättas fullt ut, och inte heller kan själens alla högre böjelser och strävanden få sitt utlopp där. Dessa måste därför utgöra orsaken till och underlaget för devachan.

Hur länge stannar man då i devachan? Denna fråga, som handlar om det vi jordemänniskor kallar tid, berör inte det verkliga tidsbegreppet, dvs det som för hela vårt solsystem torde vara det fastställda schemat för tidsmomentens längd och inbördes ordningsföljd. Frågan kan besvaras utifrån vårt sätt att mäta tiden, men knappast inte utifrån tidsmätningen på t ex planeten Merkurius, och inte heller utifrån själens upplevelse av tiden. Vad den senare beträffar, kan var och en av oss konstatera att han inte har någon bestämd upplevelse av den tidslängd som förflutit i livet. Han förmår bara plocka fram ett antal tilldragelser under detta som markerar tidens flykt, och några av dessa tilldragelser känns inte avlägsna trots att de är det. Och så är det också för den som befinner sig i devachan. Där finns ingen tid. Själen har utbyte av allt som där tilldrar sig inom den, men ägnar ingen uppmärksamhet åt tidens flykt. Medan solen mäter upp åren för oss på jorden, finns det i devachan endast upplevelser. Detta är inte svårt att förstå om vi tänker på hur en lång rad bilder, tankar, argument, känslor osv ibland kan svepa genom sinnet på ett kort ögonblick. Och vi har ju alla hört talas om att en drunknande människa kan se hela sitt liv passera revy på en kort stund.

Egot stannar i devachan under en tidsrymd som står i direkt proportion till styrkan av de under livet alstrade psykiska impulserna. Men eftersom det här rör sig om själslig matematik, kan endast en mästare säga hur lång den tidrymden för närvarande är för genomsnittsmänniskor på olika håll i världen. Därför får vi ta fasta på vad mästarna säger om detta medelvärde, och deras uttalande grundar sig säkert på beräkningar. I A P Sinnetts bok Esoteric Buddhism, som skrevs med hjälp av det lärostoff mästarnas brev till Sinnett innehöll, anges medelvärdet till 1500 år. Dessa siffror får dock inte tolkas så, att de skulle gälla varje devachanvistelse. Mästarna poängterar [se The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 177] att Sinnetts siffror anger ett medelvärde, inte en för alla människor och varje tillfälle fastlagd tidrymd. Och så måste det vara. Ty liksom människan på jorden kan dröja kvar i ett visst sinnestillstånd en längre eller kortare tid alltefter intensiteten i sina tankar, kan hon göra det i devachan, där hennes tankar ju har ännu större genomslagskraft.

Vad en av mästarna faktiskt sade i frågan var att "devachandrömmen" varar tills karmas krav är uppfyllda, och att det i devachan försiggår en kontinuerlig kraftförbrukning. På sidan 200 i The Mahatma Letters to A P Sinnett säger han: "Vistelsen i devachan står i proportion till de icke fullföljda psykiska impulser som alstrades under jordelivet. De människor, vars gärningar hade en företrädesvis materiell inriktning, kommer att av tanhas kraft dras tillbaka till återfödelse tidigare." [Tanha betyder "livstörst", dvs längtan till livet.] Den som under jordelivet bara alstrat en ringa mängd av psykiska impulser, har därför liten kraft till att kvarhålla sina högre principer i devachan. Den kraften genererade han främst under barndomen, innan han började fixera sitt tänkande på materiella ting och förhållanden. Den törst efter liv som kallas tanha, är den attraherande eller magnetiska kraften i de skandhaer som innebor i alla varelser. I fall som det ovannämnda gäller dock inte den allmänna regeln, ty effekten i endera riktningen beror på kraftbalanseringen och är ett resultat av verkan och återverkan. Därför kan en materialist lämna devachan efter kort tid och ingå i en ny kropp, trots att hans i barndomen alstrade psykiska energi ännu inte är helt uttömd. Men eftersom materialisterna skiljer sig från varandra vad gäller såväl inriktningen som intensiteten och mängden hos deras tankar och psykiska impulser, så blir deras vistelse i devachan olika lång. Utpräglade materialister tillbringar den i dvala eller i ett sömnliknande tillstånd, ty de har bara svaga energier att omsätta på det devachanska planet, och man kan faktiskt säga att det för dem inte finns något medvetet efterdödentillstånd. De tillbringar en tid i dvala för att sedan vakna till liv på jorden igen. Genomsnittslängden på människans vistelse i devachan ger oss längden på den för hennes utveckling så viktiga reinkarnationscykeln. Ty det är i enlighet med dennas lagbundna förlopp som gamla folk och kulturer framträder på nytt.
 
Tillvaron i devachan får sin färg och karaktär av de tankar som dominerar människans sinne under hennes sista stunder på jorden. Själ och sinne håller fast vid dessa tankar och knyter av dem ett stort nät av tilldragelser och föreställningar. Därvid utnyttjas tankarna så långt de når, och allt som under jordelivet inte var möjligt frambringas nu. Sysselsatt på detta sätt upplever själen sin devachanska ungdom, mognad och ålderdom, dvs den upplever hur dess devachanska energi tilltar, kulminerar, avtar och dör ut. Har jordelivet varit färglöst, blir devachan också färglös. Har det varit innehållsrikt, blir devachan innehållsrikt. Tillvaron där är inte en dröm i vanlig mening utan ett avsnitt av människans livscykel, och när vi befinner oss där förefaller jordelivet vara en dröm. Det devachanska tillståndet är inte på något sätt monotont. Vi kan förledas att tro det på grund av vår benägenhet att bedöma all tillvaro efter våra jordiska mönster och betrakta jordelivet som reellt och verkligt. Själens liv är evigt, och kan inte avbrytas ens för ett ögonblick. När själen lämnar den fysiska kroppen övergår den därför bara till en annan tillvarosfär. Men eftersom det eteriska vehiklet i devachan är varaktigare än den fysiska kroppen, tar de andliga, moraliska och psykiska orsakerna mer tid på sig där än på jorden för att utveckla och fullfölja sina verkningar. Om den fysiska kroppens molekyler inte var underkastade de allmänna kemiska lagar som gäller för jordens materia, skulle vi leva lika länge på jorden som i devachan. Fast ett så långt liv av lidande och oavlåtlig verksamhet skulle säkerligen spränga sönder den själ som tvingades uthärda det. Njutning skulle övergå i smärta, och övermättnaden skulle sluta i vansinne. Den alltid kärleksfulla naturen leder oss därför till himlen för att vila, och för att bringa det bästa och högsta inom oss till mognad.

"Devachan är sålunda inte ett meningslöst eller onyttigt tillstånd. I det tillståndet vilar och återhämtar vi oss, och den del av vår varelse som inte kunde blomstra i jordelivets kyliga klimat slår nu ut i full blom och återvänder med oss till nästa jordeliv starkare och mer införlivad med vår natur än tidigare. Varför då knota över att naturen hjälper oss i den ändlösa kampen. Varför låta tankarna hela tiden kretsa kring vår nuvarande lilla personlighet och dess väl och ve?" (Tidskriften The Path, 1893, s 192.)

 

En vanlig fråga om devachan är givetvis om vi återser våra kära där. Svaret är att vi inte återser dem i deras egna gestalter, men att vi skapar oss bilder av dem vilka vi upplever som fullt verkliga, ideala bilder som är fullständiga och levande och fria från allt vad vi inte gillade hos dem. Vi lever med dem och ser dem tillväxa i det goda i stället för det onda. En mor som hade en alkoholiserad son, ser honom i devachan som en nykter och skötsam man. Och så förhåller det sig med alla upptänkliga fall. Föräldrar, barn, man och hustru har sina kära omkring sig i ideala gestalter. Detta är för själens bästa. Man kan tala om illusion om man så vill, men den illusionen är nödvändig för vår lycka i devachan, liksom illusioner ofta är nödvändiga för vår lycka på jorden. Och eftersom det är själen själv som skapar denna illusion, blir den inte bedragen. Läran om devachan klarar sig utmärkt vid en jämförelse med den ortodoxa läran om himmel och helvete. Ty vad är en himmel där invånarna vet (om de nu har någon hjärna eller något minne) att det också finns ett helvete, i vilket syndiga vänner och anförvanter lider eviga kval.

Varelserna i devachan är dock inte helt utan möjlighet att hjälpa dem de lämnat kvar på jorden. Ren och djup kärlek kan ibland komma det lyckliga egot i devachan att påverka dem på jorden i välgörande riktning, inte bara i moraliskt avseende utan också vad gäller materiella förhållanden.

Den sista frågan jag skall behandla är om vi kan nå dem som befinner sig i devachan, och om de kan komma hit till jorden. Nej, vi kan inte nå dem eller påverka dem, såvida vi inte är adepter. Påståendet att medier kan kommunicera med de dödas andar saknar täckning, och det gör också påståendet att de kan hjälpa dem som ingått i devachan. En mahatma - en människa som utvecklat alla sina förmögenheter och står över alla illusioner - kan gå in i det devachanska tillståndet och meddela sig med de egon som befinner sig där. Det är en av mahatmornas uppgifter. De sysselsätter sig med vissa egon i devachan i syfte att befria dem, så att de kan återvända till jorden för att hjälpa mänskligheten. De egon det här är frågan om är sådana som till sin natur visserligen är starka och djupa, men inte visa nog att frigöra sig från devachans illusioner. Klyftan mellan det devachanska och det jordiska medvetandet är så stor att den kan jämföras med den klyfta som skiljer devachan från återfödelsen. Den är sådan att den utplånar minnet av det som skett.

Så snart den av själens krafter betingade devachanperioden är tillända, börjar de magnetiska trådar som binder själen vid jorden att göra sig gällande. Jaget vaknar ur sin dröm, förs snabbt till en ny kropp, och ser omedelbart före födelsen under ett ögonblick alla de orsaker som förde det till devachan och därifrån tillbaka till jorden och det förestående livet. Jaget inser rättvisan i det som sker, att allt är resultat av dess tidigare gärningar, och knotar inte över sitt öde. Det tar därför på sig bördan igen och ännu en själ har återvänt till jorden.
 

Till 14. Cykler

 

Till Titelsidan