16. Psykiska lagar, förmögenheter och fenomen

 

 

De psykiska förmögenheternas och fenomenens område är mångfasetterat. Överallt i världen ser man dagligen prov på dem, men ända tills för några år sedan tilldrog de sig inte någon större uppmärksamhet från vetenskapsmännens sida. Däremot utsattes alla som berättade om sådana företeelser och sade sig tro på människans psykiska natur för åtskilligt löje.

Vår brist på heltäckande psykologisk kunskap är en naturlig följd av vetenskapens materialistiska inställning och den dogmatiska religionens förlamande inverkan. Den förra förlöjligar och lägger hinder i vägen för dem som vill vidga psykologin, den senare förbjuder den forskning som behövs. Dock utgör den katolska kyrkan i viss mån ett undantag. Den har alltid medgett att det existerar en psykisk värld, en värld som den betraktar som hemvist för demoner och änglar. Men eftersom änglar uppenbarar sig när det behagar dem och demoner skall undvikas, så tillåter kyrkan inga andra än bemyndigade präster att befatta sig med denna värld. Detta är rätt och riktigt vad gäller spiritualisternas farliga frambesvärjande av de dödas "andar", men fel i övriga fall. Den verkliga psykologin är idag en österländsk företeelse. Visserligen var den även känd i Amerika när forna tiders civilisation blomstrade där, och den var känd i vissa delar av Europa före den kristna tideräkningens början, men idag finns den bara i Österlandet.
 
Finns det psykiska energier, lagar och förmögenheter? Om så är fallet måste det också finnas fenomen, och de psykiska energierna måste finnas i såväl människan som överallt i naturen. Människan anses vara utvecklingsprocessens högsta produkt, och i hennes varelse verkar på gott och ont alla naturens energier. Just därför är hon människa.

Detta faktum har länge varit känt i Österlandet, och jag har där sett demonstrationer av ockulta förmögenheter som kullkastar många av den västerländska vetenskapens uppfattningar. Jag har också sett samma fenomen åstadkommas i Västerlandet, och påstår att alla människor potentiellt är i besittning av förmågan att utföra dem. Ty de psykiska, ofta kallade magiska, fenomen som utförs av österländska fakirer och yogier, åstadkoms alla genom brukandet av helt naturliga energier och processer, vilka man i Västerlandet ännu inte tror existerar. Att få sin kropp att höja sig över marken, till synes i strid med gravitationen, är ett fenomen som lätt kan utföras av den som är förtrogen med tillvägagångssättet, och fenomenet strider inte mot någon naturlag. Ty gravitationen - attraktionen - är bara den ena sidan av en lag, den andra sidan kallas repulsion. Och båda är underordnade den elektriska kraftens lagar. Tyngd och stabilitet beror på polaritet, och när polariteten hos ett objekt förändras i förhållande till jorden direkt under detsamma, kan objektet höja sig. Men eftersom vanliga föremål saknar det medvetande som människan har, kan de inte höja sig utan viss hjälp. Den mänskliga kroppen däremot kan, när dess polaritet ändras, utan hjälp höja sig i luften som en fågel. Polaritetsändringen åstadkoms medvetet genom en speciell andningsmetod som är känd av österlänningarna. Men den kan också framkallas med hjälp av vissa naturkrafter, och detta är fallet när personer utan kännedom om ifrågavarande lag - t ex den katolska kyrkans helgon - utför fenomenet.

En annan viktig naturlag, som ligger till grund för många fenomen, är kohesionslagen. Kohesionen är en kraft, och inte som man kan tro, en effekt. Man måste ha god kännedom om kohesionslagen och dess verkningar för att kunna utföra fenomen som att länka två massiva järnringar i varandra och få en sten att tränga igenom en solid vägg. Härvid kommer en kraft till användning som desorganiserar materian. Kohesionen är den starkare kraften, och när den desorganiserande kraften upphör att verka återför kohesionen materiapartiklarna till deras ursprungliga lägen.

Den som i likhet med adepterna behärskar konsten att desorganisera ett objekts atomer - människokroppen är härvid ett undantag - kan skilja dem åt i så hög grad att objektet blir osynligt, och kan sedan sända dem längs en ström i etern till vilken plats som helst på jorden. Där dras den desorganiserande kraften tillbaka, varvid kohesionen omedelbart gör sig gällande igen och objektet framträder i sin ursprungliga form. Detta fenomen kan förefalla osannolikt men är väl känt för Logen och dess lärjungar, och säkerligen kommer också vetenskapen förr eller senare att erkänna det som ett faktum.

Lekmannen, påverkad som han är av dagens materialistiska synsätt, frågar sig hur fenomen som dessa kan åstadkommas utan synliga hjälpmedel. Men hjälpmedel finns i människans kropp och hjärna. Enligt vad Logen säger är "människans hjärna en outtröttlig kraftalstrare", och med ett tränat sinne och den erforderliga kunskapen om naturens inre kemi och dynamik kan dess innehavare behärska de naturkrafter vi talat om. Längre fram i tiden skall människorna behärska dem, och skulle gjort det redan idag om inte den blinda dogmatismen, tillsammans med vår själviskhet och materialistiska skepticism, hade lagt hinder i vägen. Inte ens den kristne lever upp till sin mästares ord om att den som tror kan försätta berg. Kunskap om naturlagarna i förening med tro ger makt över materia, sinne, tid och rum.

En tränad adept kan "ur tomma intet" frambringa fasta objekt som man kan ta på. Detta gör han med hjälp av den materia som finns kringspridd i atmosfären. Alla partiklar i denna, vare sig de är synliga eller "outfällda", har varit med om att bygga upp alla möjliga former. Det adepten gör är att i astralljuset, där alla objektformer finns, välja ut den objektform han vill ha och sedan med sin vilja och föreställningsförmåga "fälla ut" och bekläda denna med materia. Det på så sätt frambringade objektet upplöses dock om inte särskilda åtgärder vidtages för att göra det bestående. Vill adepten fälla ut en bild eller en text på ett papper, sker detta enligt samma lagar och med hjälp av samma krafter. I sitt sinne formar han då en klar och skarp föreställning av bilden respektive varje bokstav i texten, drar sedan ur atmosfären de behövliga pigmenten, och låter dessa utfällas längs de linjer hans hjärna fixerat på papperet. Jag har sett sådana fenomen utföras, så jag vet vad jag talar om.

Detta leder till slutsatsen att människans vilja är synnerligen kraftfull, och att föreställningsförmågan är mycket dynamisk och användbar. Föreställningsförmågan, visualiseringsförmågan, är människosinnets bildskapande förmåga. Hos genomsnittsmänniskan är den dock ganska otränad och svag, och därför mer eller mindre slumrande och drömlik, men den kan tränas upp. När detta sker blir den konstruktör i människans inre verkstad. Den gör modeller i astralljuset som sedan manifesteras objektivt på det synliga planet. Föreställningsförmågan är näst viljan den kraftfullaste av människans många komplicerade förmögenheter. Men vår västerländska uppfattning om den är ofullständig och långt ifrån riktig. Vi förknippar den ofta med illusion och verklighetsflykt. Det är dock omöjligt att finna ett bättre ord för denna förmåga, ty en av dess egenskaper är ju att skapa föreställningar, även om dessa ofta utgörs av tolkningar och inbillningar, produkter av en otyglad fantasi. Men fantasin kan tyglas och skärpas så att den i den astrala substansen kan alstra en bild eller form, vilken sedan tjänar samma ändamål som sandformen vid giutningen av det smälta järnet. Föreställningsförmågan är därför den mäktigaste av våra förmögenheter i den meningen att viljan inte kan göra sig gällande om föreställningsförmågan är svag eller otränad. Om man t ex vid utfällandet av en bild på ett papper är otydlig med den astrala förlagan, kommer pigmentet att falla på papperet på motsvarande otydliga sätt.

När en adept vill kommunicera med någon på avstånd, ställer han in sina hjärnmolekyler och sina tankar på en sådan frekvens, att de vibrerar i samklang med den persons sinne som han vill nå. Denne måste därvid själv stämma sig, eller frivilligt låta sig stämmas, till denna samklang. Avståndet mellan dem har därvid ingen betydelse, ty de inre sinnena är inte beroende av yttre organ. Med dessa sinnen kan man direkt se och förnimma bilderna och tankarna i en annans medvetande.

Skulle en adept vilja skåda in i en annan människas själ, läsa hennes tankar och se de henne omgivande bilderna av allt hon tänkt och tagit intryck av, riktar han sin inre syn och hörsel mot hennes sinne, och allt blir omedelbart tillgängligt för honom. Men detta är något som bara samvetslösa personer gör. Adepterna gör det bara när de är klart berättigade till det. Dagens människor ser kanske inget orätt i att på detta sätt utforska andras hemligheter, men adepterna säger att man då förgriper sig på privata rättigheter. Även om man har förmågan, har man ingen rätt att tränga in i en annan människas medvetande och utforska detta. Det är lag inom Logen, att den som märker att han är på väg att upptäcka en annans hemligheter omedelbart skall dra sig tillbaka. En lärjunge i Logen som inte följer denna lag fråntas sin förmåga, och vad dem som inte är knutna till Logen beträffar, så får de ta konsekvenserna av den här sortens inbrott. Ty naturen har sina lagar och väktare, och begår vi ett brott i den astrala världen kommer dessa förr eller senare att utkräva det motsvarande straffet, skulle det så dröja tiotusen år. Här har vi en av de säkerhetsåtgärder som upprätthåller etiken och moralen. Men så länge människorna inte tar till sig den filosofi som framförs i denna bok, ser de inte något fel i att begå brott på områden dit samhällets lagar inte når. På så sätt fördröjs den dag, då de förmögenheter vi talat om blir allas egendom.
 
Till de fenomen som det kan vara lämpligt att uppmärksamma hör förflyttandet av föremål utan fysisk beröring. Sådan förflyttning kan utföras på flera sätt. Ett sätt är att sträcka ut en astral arm utanför sin fysiska kropp och gripa tag i det föremål som skall förflyttas. Detta kan göras upp till ett avstånd av ca tre meter. Jag vill inte gå in på närmare förklaringar, utan hänvisar bara till de tidigare beskrivna egenskaperna hos den astrala materian och de astrala lemmarna. Det här sättet att förflytta föremål kan förklara en del av de apportationer som utförs av medier, ty medierna använder sig härvid vanligen av sina osynliga men materiella astrala händer. Ett annat sätt är att använda sig av elementaler. Styrda av den inre människan har de förmågan att förflytta föremål genom att ändra dessas polaritet. Det är förklaringen till att indiska fakirer och västerländska medier får smärre objekt att till synes av sig själva röra sig långa sträckor. Elementaler kommer till användning när man vill utföra förflyttningar på längre avstånd än den astrala armen når. Att medierna inte vet att de begagnar sig av elementaler, har ingen betydelse i sammanhanget. Medier vet sällan eller aldrig hur deras fenomen åstadkoms, och deras okunnighet om naturlagarna är inget argument för dessas obefintlighet. De forskare som sett hur krafter verkar inifrån, behöver knappast övertygas.

Klärvoajans, kläraudians och fjärrskådande är nära förbundna med varandra. Varje gång en av dem utövas aktiveras samtidigt de båda andra, ty de är bara olika sidor av samma förmåga. Ljudet är ett av den astrala sfärens mest utmärkande karaktäristika, och eftersom ljus och ljud alltid följs åt, hör också syn- och hörselförnimmelser samman. Att se en bild med den astrala synförmågan inbegriper därför en samtidig hörselförnimmelse, och att höra ett astralt ljud inbegriper den samtidiga närvaron av en till ljudet relaterad bild i den astrala materian. För ockultisten är det ett välkänt faktum att varje ljud ögonblickligen alstrar en bild. Detta faktum har också på senare tid påvisats i Västerlandet genom framställandet av s k klangfigurer. Med ockultismens hjälp skulle vi kunna tränga djupt in i ämnet ljud-bild, men det skulle vara farligt med tanke på moralens nuvarande nivå, och jag lämnar det därför. I astralljuset finns bilder av allt som någonsin hänt varje människa, och där finns också bilder av de kommande tilldragelser vilkas orsaker är tillräckligt starka och utpräglade. Om orsakerna till kommande tilldragelser ännu är diffusa, så är också bilderna av framtiden diffusa. För flertalet av de närmaste årens tilldragelser är de väsentligaste orsakerna dock så fasta i konturerna, att en tränad siare kan se vad som skall hända. Det är genom att förnimma dessa bilder med de inre sinnena, som klärvoajanter kan utöva sin sällsamma förmåga. Denna förmåga finns hos alla människor, men hos de flesta av oss endast som ett svagt utvecklat anlag. Om vi emellertid inte hade detta anlag, skulle vi inte kunna utbyta tankar med varandra.

Hos den klärvoajante passerar de astrala bilderna förbi den inre synen, och reflekteras sedan inifrån till de fysiska ögonen. Då framträder de objektivt för honom. Rör det sig om återspeglingen av en förfluten eller framtida tilldragelse, syns bara avbilden av densamma. Rör det sig däremot om någonting som just pågår, visas själva den aktuella scenen för den inre synen. Den väsentligaste skillnaden mellan vanlig syn och klärvoajans ligger i vibrationernas väg i organismen. Vid klärvoajans i vaket tillstånd meddelas vibrationerna först till hjärnan, varifrån de överförs till de fysiska ögat där de framkallar en bild på näthinnan. Det är ungefär som när fonografrullen får fonografens tratt att återge de vibrationer rullen tagit upp. Vid vanlig syn fångas vibrationerna först av ögat, och överförs därifrån till hjärnan. Såväl bilder som ljud alstras av vibrationer, och varje ljud som alstras bevaras i astralljuset. Där kan det inre sinnet uppfånga ljudet och inifrån överföra det till hjärnan, från vilken det fortplantas till det fysiska örat. Vid kläraudians över avstånd hör man alltså inte med det fysiska örat, utan med astralkroppens hörselcentrum. Vad fjärrskådandet beträffar, kan detta vara - men är inte alltid - en kombination av kläraudians och klärvoajans. Och den omständigheten att den fjärrskådande ofta förutsäger kommande tilldragelser, pekar på att ett profetiskt element också är involverat.
 
Den högsta arten av klärvoajans - andlig vision - är mycket sällsynt. Vanlig klärvoajans har att göra med astralvärldens obetydliga företeelser, medan andliga visioner handlar om högre ting. Andliga visioner tillkommer bara dem som är renhjärtade, hängivna och ståndaktiga. De kan erhållas genom en speciell utveckling av det särskilda organ i kroppen som gör dem möjliga, men denna utveckling kräver disciplin, lång träning och högsta altruism. All vanlig klärvoajans är tillfällig och fragmentarisk, och rör sig bara med materia och illusion. Dess fragmentariska karaktär kommer sig av att knappast någon klärvoajant har förmågan att blicka in på mer än ett av den astrala materians lägre plan. En vanlig god och rättrådig människa har bättre förutsättningar än någon klärvoajant att handskas med det som nuet och framtiden kan ha i beredskap åt henne.
 
Drömmar är ibland resultatet av en automatiskt pågående hjärnverksamhet, men kan också åstadkommas av att den verkliga inre människan till hjärnan överför de tilldragelser och tankar av högre eller lägre art, som hon upplevt under kroppens sömn. Dessa så att säga tänjs in i hjärnan när själen sjunker tillbaka i kroppen. Sådana drömmar kan vara till nytta, men själens återupptagande av de kroppsliga livsaktiviteterna fördunklar vanligen deras innebörd och förvrider och förvanskar bildsekvenserna, med kaos och förvirring som följd. Det intressanta med drömmandet som sådant är att det i drömmen finns någon som varseblir och upplever, och detta faktum är ett av argumenten för den inre människans existens. Under sömnen umgås den inre människan med högre intelligenser, och ibland lyckas hon att till hjärnan överföra de idéer och framtidsvisioner hon därvid inhämtar. Men vanligen misslyckas hon som sagt med detta på grund av hjärnsubstansens motstånd. En människas karma spelar också stor roll vid drömmandet. Om en härskare drömmer om en angelägenhet som gäller hans rike, kan drömmen komma att påverka händelseutvecklingen i detta, medan samma dröm hos en vanlig medborgare inte får några omedelbara konsekvenser. Men, som Job säger, "I drömmen, i nattens syn" blir människan upplyst. (Job 33:15.)

Astrala skepnader är generellt av två slag. Det ena slaget utgörs av de astrala skalen och bilderna i astralvärlden, och dessa är antingen reellt synliga eller resultatet av inre vibrationer som skickas ut i en persons ögon och får honom att tro sig se yttre objektiva gestalter. Det andra slaget utgörs av levande människors fullt eller delvis medvetna astralkroppar. De mödosamma försöken av olika sällskap för psykisk forskning att påvisa förekomsten av andeuppenbarelser bevisar ingenting, ty dessa har gjorts utan kännedom om de inre världarnas naturlagar, och i nitton fall av tjugo kan det ha rört sig om inre vibrationer som i ögat objektiverat bilder. Men utan tvivel har de undersökta fallen handlat om syner. Uppenbarelser av nyligen avlidna kan antingen utgöras av objektiverade bilder av ovan angivet slag eller av astralkroppar - på detta stadium kallade kamarupaer. Eftersom de dödas tankar och energier är mycket starka när de befriats från kroppen, förekommer uppenbarelser av nyligen avlidna oftare än andra.

En adept kan sända ut sin astrala dubbelgångare. Denna har en särskild benämning, ty den består av hans medvetna och tränade astralkropp, försedd med hans fulla intelligens, och är inte helt frigjord från den fysiska kroppen.

Teosofin varken förnekar eller nonchalerar de fysiska naturlagar som upptäckts av vetenskapen, men påstår att det finns andra lagar som modifierar dessas verksamhet. Bakom den synliga verkligheten finns den fördolda med sina fulländade tillvägagångssätt. Det fördolda universum kan bara förnimmas med de inre sinnen som hör hemma där, och det är givetvis inte lätt att utveckla dessa inre sinnen om man inte tror att de finns. Hjärnan och själen i samarbete har förmågan att alstra former, först astrala sådana i den astrala substansen och sedan fysiska genom att bekläda de astrala med materia på vårt plan. När det gäller frågan om vad som är objektivt verkligt eller inte, måste vi ta varseblivningsprocessen med i beräkningen, ty varseblivningen kan påverkas av inre stimuli. Man kan ju inte bara se objekt som faktiskt existerar utanför en själv, utan också fås att se syner som alstras av inre impulser. Det finns därför tre sätt att se: (1) Med ögonen, med hjälp av det ljus som objekten reflekterar. (2) Med de inre sinnena, med hjälp av astralljuset. (3) Genom impulser inifrån som ögat rapporterar till hjärnan, vilken sedan förlägger den inre bilden utanför ögat. De övriga sinnesförnimmelserna kan betraktas på samma sätt.
 
Eftersom den astrala substansen utgör ett slags register över alla tankar, ljud, bilder och andra vibrationer, och då den inre människan är en i sig själv komplett personlighet, i stånd att verka både med och utan hjälp av den fysiska kroppen, kan alla hypnotiska, klärvoajanta, kläraudianta, mediala och även omedvetet utförda fenomen få sin förklaring. I den astrala substansen kvarhålls alltså alla ljud och bilder, och i den astrala människan kvarhålls intryck av alla hennes upplevelser, hur obetydliga de än har varit och hur avlägsna i tiden de än är. Samverkan mellan dessa båda framkallar de fenomen som förefaller så sällsamma för dem som förnekar eller är okunniga om ockultismen.
 
Men för att förstå de fenomen som utförs av adepter, fakirer, yogier och tränade ockultister, måste man förstå kemins, sinnets, energins och materians fördolda lagar. Och att i detalj gå in på dem, ligger givetvis utanför syftet med denna bok.
 

Till 17. Psykiska fenomen och spiritualism

 

Till Titelsidan