Fragment 3: De sju portarna

"Upadhyaya¹, mitt val är gjort, jag törstar efter visdom. Du har nu rivit sönder förlåten framför den hemliga vägen och undervisat mig om den större yana² . Din tjänare är redo för din ledning."

Det är gott, shravaka³. Gör dig beredd, ty du måste ensam färdas vidare. Läraren kan endast visa dig sättet. Vägen är densamma för alla, men medlet att nå målet måste vara olika för varje pilgrim.

Vilket väljer du, oförfärade själ? "Ögats lära" med dess samtan⁴, dess fyrfaldiga dhyana, eller att vandra din väg genom paramitaerna⁵, sex till antalet, ädla dygdeportar, ledande till högsta kunskap och till pragnya, visdomens sjunde steg?

Den fyrfaldiga dhyanas obanade väg slingrar sig uppför branten. Trefalt stor är den som bestiger den skyhöga toppen.

Över paramita-höjderna leder en ännu brantare väg. Du måste här kämpa dig fram genom sju portar, sju skansar, som innehas av grymma förslagna makter - förkroppsligade lidelser.

Var vid gott mod, lärjunge. Kom ihåg den gyllne regeln. Har du väl trätt in genom srotapatti-porten⁶, har din fot en gång trampat den nirvaniska strömmens bädd, vare sig i detta eller något kommande liv, då har du endast sju andra liv framför dig, du med den diamantfasta viljan.

Skåda framåt. Vad ser du för dina ögon, du som traktar efter gudalik visdom?

"Mörkrets mantel vilar över materiens djup. Inom dess veck kämpar jag. Under min blick, herre, tilltar mörkret. Det skingras för en vink av din hand. En skugga rör sig, krälande likt den slingrande ormen... Den växer, sväller ut och försvinner i mörker."

Det är skuggan av dig själv utanför vägen, avtecknande sig mot den mörka bakgrunden av dina synder.

"I sanning herre, jag ser VÄGEN, dess fot i dyn, dess höjder förlorande sig i härligt nirvaniskt ljus. Och nu ser jag också de allt trängre och trängre portarna på den svåra och törnbeväxta stig som leder till gnyana (sanning, kunskap)."

Rätt ser du, lärjunge. Dessa portar leder den sökande över vattnen fram till "den andra stranden"⁷. Till varje port finns en gyllene nyckel som öppnar dess ingång, och dessa nycklar är:

2. SHILA, den nyckel som är harmoni i ord och handling, som skapar jämvikt emellan orsak och verkan och inte längre lämnar rum för karmisk verksamhet.

4. VAIRAGYA, likgiltighet för njutning som för smärta, sinnesvillan övervunnen, sanningen allena förnummen.

5. VIRYA, den okuvliga handlingskraft som kämpar sig fram till den himmelska SANNINGEN, upp ur de jordiska lögnernas dy.

6. DHYANA, som när dess gyllene port en gång blivit öppnad leder narjolen (en helig man, en adept) fram till det eviga SATS (varats, verklighetens) rike och dess oavlåtliga betraktande.

7. PRAGNYA, den nyckel som gör en man till en gud, danande honom till en bodhisattva, en son av dhyanierna.

Innan du kan nalkas den sista, du som väver på din frihetsklädnad, skall du tillägna dig dessa fullkomlighetens paramitaer - de höga dygderna, sex och tio till antalet - längs den tröttsamma vägen.

Ty, lärjunge, innan du blev värdig att möta din lärare ansikte mot ansikte, din MÄSTARE ljus mot ljus, vad blev dig sagt?

Innan du kan nalkas den främsta porten måste du lära dig skilja din kropp från din själ (sinnet), skingra skuggan och leva i det eviga. För det skall du leva och andas i allt, som allt det du varseblir andas i dig. Du måste känna dig själv som boende i alla skapade ting, alla ting i JAGET.

Du får inte känna dig skild från andra varelser och från VARAT, utan låt havet ingå i droppen, droppen uppgå i havet.

Så skall du vara i full samklang med allt som lever. Älska människorna som vore de dina medlärjungar, ledda av samma lärare, söner av samma moder.

Lärare ges många. En av dem är MÄSTARE-SJÄLEN ⁸, alaya, den universella själen. Lev i den MÄSTAREN, som DESS stråle lever i dig. Lev i dina medbröder, som de lever i DEN.

Innan du står på vägens tröskel, innan du gått genom den första porten, har du att låta de två uppgå i det ena och enda, offra det personliga jaget för det opersonliga JAGET och sålunda förstöra "vägen" mellan dessa två - antaskarana ⁹.

Du skall göra dig beredd att svara dharma, den stränga lagen, vars röst kommer att fråga dig vid det första steget du tar, begynnelsesteget:

"Har du stämt ditt hjärtas och ditt sinnes strängar till samklang med hela mänsklighetens stora sinne och hjärta? Ty som i den heliga flodens brusande stämma alla naturljud förenar sig och återklingar¹⁰, så måste dens hjärta som vill ingå i strömmen vibrera till gensvar på varje suck, varje tanke hos allt som lever och andas."

10. Nordbuddhister och kineser anser att naturens grundton ljuder i dånet och bruset av stora heliga floder. Därav liknelsen. Det är såväl i fysiken som ockultismen välbekant att varje samlat naturljud - sådant som hörs i t ex bruset av stora forsar, suset av vaggande trädkronor i stora skogar eller bullret av en stor stad hört på avstånd - ger en bestämd och urskiljbar ton. Detta vet man också inom musiken. Professor Rice säger i ett arbete om kinesisk musik att kineserna sedan årtusenden tillbaka känt till detta förhållande, ty det heter att "Hoang ho's forsande vatten ger tonen kung" - i kinesisk musik kallad "den stora tonen". Han visar också att denna ton motsvaras av vår musikskalas "f", som "av nutida fysiker anses vara naturens verkliga ton". Professor B Silliman säger i sin Principles of Physics att "denna ton anses vara pianots mittersta f, som därför kan betraktas såsom naturens grundton".

Lärjungar kan liknas vid den till själen talande vinans strängar, mänskligheten vid dess klangbotten, handen som spelar på strängarna vid den STORA VÄRLDS-SJÄLENS tonrika andedräkt. Den sträng som uraktlåter att vid mästarens beröring klinga i skön harmoni med alla de övriga, brister och förkastas. Så även lärjungarnas samfällda sinnen. De måste vara stämda till samklang med lärarens sinne - som är ett med översjälen - eller dra bort.

Så sker med "skuggans bröder" - de som dödar sina själar - den fruktade dad-dugpa sekten¹¹.

Har du stämt din varelse till samklang med mänsklighetens stora smärta, du som söker ljuset?

Du har det?... Då må du träda in. Dock, innan du sätter foten på lidandets svåra väg bör du få kännedom om de fallgropar som lurar på din stig.

Beväpnad med barmhärtighetens, kärlekens och det ömma medlidandets nyckel står du säker framför dana-porten, den port som utgör ingången till VÄGEN.

Märk, du lycklige pilgrim! Den port du har framför dig är hög och bred. Den synes vara lätt att passera. Vägen som leder därigenom är rak, jämn och grön. Den liknar en solbelyst öppen plats i skogens mörka djup, en spegelbild på jorden av Amitabhas paradis. Där sjunger hoppets näktergalar och fåglar med färgglänsande fjäderskrudar från grenarna i gröna lövvalv och önskar med sin sång framgång åt orädda pilgrimer. De sjunger om bodhisattvans fem dygder, den femfaldiga källan till kunskapens makt, och om de sju stegen i vetande.

Och även till den andra porten är stigen grön och fager. Men den är brant och slingrar sig uppåt - ja, ända upp till bergets klippiga krön. Gråa dimskyar hänger däruppe över den ojämna steniga branten, och allt där bortom är höljt i mörker. Allt svagare ljuder hoppets sång i den framåtvandrande pilgrimens hjärta. Tvivlets pinande bävan kommer nu över honom. Hans gång blir mindre säker.

Vakta dig för detta, du sökande! Vakta dig för fruktan som likt den nattliga fladdermusens svarta ljudlösa vingar breder ut sig mellan din själs månljus och ditt långt i fjärran hägrande höga mål.

Fruktan, lärjunge, dödar viljan och hämmar all handling. Om pilgrimen brister i shiladygden, då snavar han och vassa karmiska stenar sårar hans fötter längs den mödosamma klippstigen.

Var säker på foten, vandrare! I kshantis väsen må du bada din själ, ty du nalkas nu porten med detta namn, sinnesstyrkans och tålamodets port.

Slut inte dina ögon och förlora inte dorje¹² ur sikte. Frestarens pilar träffar alltid den som inte nått vairagya ¹³.

12. Dorje är på sanskrit vajra, ett vapen eller redskap i händerna på vissa gudar (tibetanska dragshed, de devaer som beskyddar människor), vilket anses ha samma ockulta kraft att genom rening av luften driva bort onda inflytelser som ozon har i kemiskt avseende. Betyder också en mudra, en åtbörd och kroppsställning som brukas vid meditation. Dorje är, kort sagt, både som kroppsställning och talisman en symbol för herraväldet över osynliga onda inflytelser,. Bhonerna eller dugpaerna, som tillägnat sig symbolen, missbrukar den emellertid till utövandet av svart magi. Hos "gulmössorna", gelugpaerna, är den en symbol för makt över det onda, ungefär som korset hos de kristna, och inte mer "vidskeplig" än detta. Men hos dugpaerna är den, liksom den omvända dubbla triangeln, tecknet på trolldom.

13. Vairagya är känslan av absolut likgiltighet för den objektiva världen, för såväl njutning som lidande. "Avsmak" uttrycker inte hela innebörden, men någonting ditåt.

Akta dig för att darra. Under rädslans andedräkt rostar kshantis nyckel. En rostig nyckel öppnar inget lås.

Ju längre du går framåt, desto fler fallgropar hotar dina steg. Den väg du har att vandra belyses av endast ett ljus - oförskräckthetens låga, brinnande i hjärtat. Ju mer någon vågar, desto mer skall han vinna. Ju mer han räds, desto mer skall det ljuset blekna - och enbart det kan vägleda. Ty liksom den dalande solens sista stråle, som dröjande skiner på en hög bergstopp, när den slocknar efterföljs av nattens mörker, så också ljuset från hjärtat. När detta slocknar, faller en mörk hotande skugga från ditt eget hjärta över vägen och låser fast dina fötter i förskräckelse på stället.

Tag dig i akt, lärjunge, för denna dödsbringande skugga. Inget från anden utstrålande ljus förmår skingra den lägre själens mörker, såvida denna inte kan frigöra sig från alla själviska tankar och pilgrimen kan säga: "Jag har avsagt mig denna förgängliga lekamen. Jag har tillintetgjort orsaken. De skuggor den kastat kan som verkningar inte längre finnas till." Ty nu har det sista stora slaget stått, den avgörande sammandrabbningen mellan det högre och det lägre jaget. Se - själva slagfältet är uppslukat i den stora striden och finns inte mer.

När du väl gått genom kshanti-porten är det tredje steget taget. Din kropp är nu din slav. Gör dig alltså redo för den fjärde - den port där frestelser väntar dig som snärjer den inre människan.

Innan du ens kan nalkas detta mål, innan du ens höjer din hand för att lyfta klinkan på den fjärde porten, måste du ha mönstrat alla själsskiftningar hos dig själv och kuvat hela hären av tankeintryck, som omärkliga och försåtliga objudna smyger sig in i själens ljusa helgedom.

Om du inte vill besegras av dem måste du oskadliggöra dina egna skapelser, dina tankars barn, vilka osynliga, oåtkomliga, omsvärmar människosläktet - människans avkomma och arvingar till hennes jordiska avfall. Du skall lära dig förstå tomheten i det skenbart fulla och fullheten i det skenbart tomma. Du oförskräckte inträdessökande, blicka djupt ned i ditt eget hjärtas brunn och svara. Känner du jagets krafter, du skådare av yttre skuggor?

Ty på den fjärde vägen kan den lättaste fläkt av lidelse eller begär göra det stadiga ljuset på själens rena vita väggar osäkert och flämtande. Den minsta våg av längtan efter Mayas bedrägliga gåvor längs den mellan din ande och ditt jag ledande antaskarana-stigen - kungsvägen för sinnesintrycken, dessa hänsynslösa uppväckare av ahankara ¹⁴ - en tanke, flyktig som en blixt, kan göra dig förlustig dina tre segerpris, dem du redan vunnit.

"Frigör dig för alltid från de åtta fruktansvärda kvalen. Annars kan du inte nå visdom, inte heller befrielse", säger den store herren, den fullkomnade Tathagata, han som vandrat i sina föregångares fotspår¹⁵.

Sträng och fordrande är vairagyas dygd. Vill du bli herre över dess väg, måste du hålla ditt sinne och dina förnimmelser ännu friare än förut från dödsbringande handling.

Du har att mätta hela din varelse med ren alaya, bli som ett med naturens själatanke. Är du ett med den så är du oövervinnerlig. Skild från densamma blir du en tummelplats för samvritti¹⁶, upphovet till världens alla villfarelser.

Allt i människan är förgängligt utom alayas, världssjälens, rena ljusa väsensgrund. Människan är en stråle, utgången från denna. Invärtes en strimma av obefläckat ljus, på den lägre ytan en form av materiellt stoft! Den strålen är ditt livs ledare och ditt sanna jag, väktaren och den tyste tänkaren, offret för ditt lägre jag. Din själ kan ta skada enbart genom din vilsefarande kropp. Gör dig till herre över båda, så är du trygg när du går fram mot den sig närmande "jämviktens port".

Var vid gott mod, du dristige pilgrim till "den andra stranden". Ge inte akt på vad Maras härskaror viskar i ditt öra. Jaga bort frestarna, dessa illvilliga andeväsen, de avundsamma lhamayin¹⁷ i den oändliga rymden.

Var ståndaktig! Du nalkas nu den mellersta porten, lidandets port, med dess tiotusen snaror.

Behärska dina tankar, du som strävar efter fullkomning, om du vill stiga över dess tröskel.

Behärska din själ, du som söker efter odödliga sanningar, om du vill nå målet.

Fäst din själs blick på det enda rena ljuset, det ljus som är fredat för all inverkan, och använd din gyllene nyckel...

Den svåra uppgiften är fullgjord, dina mödor är nästan överståndna. Den breda avgrunden som gapade för att uppsluka dig har du nästan kommit över...

Du har nu överskridit den vallgrav som på alla sidor omsluter de mänskliga passionernas port. Du har nu underkuvat Mara och hans ursinniga skara.

Du har avlägsnat besudlingen ur ditt hjärta och låtit det blöda sig fritt från orena begär. Men, du ärorike stridsman, ditt värv är ännu inte avslutat. Bygg hög, lärjunge, den mur som skall inhägna den heliga ön*, vallen som skall skydda ditt sinne från högmod och självbelåtenhet vid tanken på det stordåd du utfört.

En högmodskänsla skulle göra verket om intet. Ja, bygg detta fast och starkt så att inte de anstormande vreda vågor som reser sig och slår mot dess strand från den stora världen, Mayas ocean, må uppsluka både pilgrimen och ön - till och med när segern är vunnen.

Din "ö" är hjorten, dina tankar är hundarna som jagar och förföljer den under loppet till livets ström. Ve den hjort som hinns upp av det skällande kopplet innan den uppnår tillflyktens dal, dhyana-marga¹⁸, kallad "den rena kunskapens väg".

Innan du lugnt och säkert kan gå fram på dhyana-marga och kalla den din, måste din själ bli lik den mogna mangofrukten, lika mjuk och mild som dess guldskimrande fruktkött för andras lidanden, lika hård som dess kärna för dina egna plågor och sorger, du övervinnare av väl och ve.

Härda din själ mot jagets försåtliga anlopp. Förtjäna åt den benämningen "diamantsjäl"¹⁹.

Ty liksom den djupt i jordens pulserande hjärta gömda diamanten aldrig kan återkasta det jordiska ljuset, så får ditt sinne och din själ sedan de kommit in på dhyana-marga inte återspegla något av Mayas sinnesförvillande rike.

När du uppnått detta tillstånd skall de portar som du ännu har att bemästra på vägen öppna sig på vid gavel för att släppa in dig, och naturens väldigaste krafter äger ingen makt att hindra din framfärd. Du skall då vara herre över den sjufaldiga vägen. Men inte förrän då, du som inte fruktar namnlösa prövningar.

Till dess väntar dig en ännu svårare uppgift: du har att känna dig vara helt och hållet TANKE, och likväl förvisa alla tankar ur din själ.

Du måste vinna förmågan att hålla sinnet fast på en punkt så att ingen vind, om än så stark, förmår däri inblåsa en jordisk tanke. Sålunda renad, måste helgedomen vara tom på all handling, allt ljud, allt jordiskt ljus. Liksom en fjäril, överraskad av frosten, nedfaller livlös på tröskeln, så måste varje jordisk tanke nedfalla död framför tempelporten.

"För att den gyllne lågan skall kunna brinna med stadigt sken, måste lampan stå väl skyddad på en för varje vindfläkt fredad plats" (Bhagavad Gita). Utsätts ljuslågan för ombytliga vindar så flämtar den och det fladdrande skenet kastar förvillande, mörka, ständigt växlande skuggor på själens vita helgedom.

Och då, du som eftertraktar sanningen, blir din sinne-själ lik en ursinnig elefant som rasar i urskogens snår. Den inbillar sig att skogens träd är levande fiender och omkommer i sina försök att döda de rörliga, bedrägliga skuggor som leker på solbelysta berghällar.

Tag dig i akt så att din själ inte under omsorgen om jaget må förlora sitt fotfäste på devakunskapens mark.

Tag dig i akt så att inte din själ, genom att glömma JAGET, förlorar herraväldet över sitt ostadiga sinne och sålunda förverkar den rättmätiga frukten av sina erövringar.

Vakta dig väl för obeslutsamhet! Ty obeslutsamheten är din farligaste fiende. Den förlamar din kraft, tränger dig av vägen där du går fram och driver dig djupt ned i tvivlets förrädiska gungfly.

Var beredd och varnad i tid! Har du försökt och misslyckats, du djärve stridsman, så förlora ändå inte modet. Kämpa vidare och vänd åter till striden, ständigt åter.

Den oförfärade krigaren, om han än måste se sitt hjärtblod rinna ur breda gapande sår, går dock åter till anfall mot fienden, driver den ut ur dess förskansningar och övervinner den innan han själv ger upp andan. Gör då, ni alla som misslyckas och lider, gör som han, och driv från er själs fasta borg bort alla era fiender - ärelystnad, vrede, hat, ända till skuggan av begär - även när ni har misslyckats...

Minns, du som kämpar för mänsklighetens frigörelse ²⁰, varje gång du misslyckas tar du ett steg framåt, och varje ärligt bemödande vinner med tiden sin belöning. De heliga frön som osedda gror och växer i lärjungens själ skjuter stänglar, vilka för varje ny prövning blir allt kraftigare. De kan böja sig men aldrig brytas, och kan inte heller någonsin gå förlorade. Och när stunden är inne slår de ut i blom²¹...

20. Detta syftar på den i Österlandet (och för övrigt även i Västerlandet) välbekanta föreställningen att varje ny buddha eller nytt helgon är en ny soldat i den här som verkar för människosläktets frälsning och frigörelse. I nordbuddhistiska länder, där man tror på läran om nirmanakayer, kallas varje ny bodhisattva eller invigd hög adept en "människosläktets befriare". En nirmanakaya är en bodhisattva som avstår från sin välförtjänta salighet i nirvana, den s k "dharmakaya-dräkten" (vilken för alltid utesluter honom från människornas värld), för att på osynliga sätt kunna hjälpa mänskligheten och slutligen leda den till paranirvana. Det Schlagintweit säger i sin Buddhism in Tibet, nämligen att prulpai ku eller nirmanakaya är den "kropp, i vilken en buddha eller bodhisattva uppträder på jorden för att undervisa människor", är helt oriktigt och förklarar ingenting.

21. Har avseende på mänskliga passioner och synder som tillintetgörs under lärotidens prövningar och därefter bildar en fruktbar jordmån i vilken "heliga sädeskorn", frön till höga dygder, kan gro och växa. Preexisterande, dvs medfödda dygder, anlag och naturgåvor anses ha förvärvats under tidigare liv. Snille är utan undantag en gåva eller förmåga, medförd från en annan inkarnation.

Hädanefter ligger din väg klar och öppen, rätt fram genom virya-porten, den femte av de sju portarna. Du är nu på den väg som leder till dhyana-hamnen, den sjätte, bodhiportalen.

Dhyana-porten är som en alabastervas, vit och genomskinlig. Därinne brinner med stadigt sken en gyllene låga, pragnyas ljus som strålar ut från atman.

Du har vänt dig bort från sinnevärldens företeelser, du har färdats på "seendets stig", på "hörandets stig", och står nu i kunskapens ljus. Du har nått titiksha-tillståndet ²².

Vet, du som övervunnit dina synder, när en sowani²³ vandrat den sjunde vägen, då bävar hela naturen i glad väntansfull vördnad och känner sig besegrad. Den silverglittrande stjärnan blinkar ut nyheten till nattens blomster. Bäcken sorlar om den till småstenarna i sin bädd. Dunkelgröna havsvågor berättar den med brus och dån för bränningens klippor. Doftfyllda vindar sjunger därom för kullar och dalar, och högresta furor viskar hemlighetsfullt: en mästare har kommit till världen, en DAGENS MÄSTARE²⁴.

Han står nu lik en vit bildstod i väster, på vars ansikte den eviga tankens uppgående sol gjuter sina första, härligaste ljusvågor. Hans sinne, likt ett i vindstilla liggande omätligt hav, famnar hela den strandlösa rymden. Liv och död håller han i sin starka hand.

Sannerligen, hans makt är stor. Den i honom frigjorda levande kraften, som är HAN SJÄLV, förmår lyfta sinnesvillans tabernakel högt ovan gudarna, ovan själva den store Brahm och Indra. Nu skall han sannerligen vinna sin stora belöning!

Skall han inte bruka de gåvor som denna kraft förlänar till egen vila och salighet, till egen välförtjänt sällhet och härlighet - han som underkuvat det stora bländverket?

Nej, du som söker naturens dolda visdomsskatter! Den som vill följa i den helige Tathagatas fotspår får inte för det egna jaget åstunda dessa gåvor och förmögenheter.

Skulle du vilja dämma upp de på Sumeru²⁵ upprunna vattnen? Skall du för egen räkning avleda strömmen eller längs cyklernas krön sända den tillbaka till sin urkälla?

Önskar du att denna ström av mödosamt förvärvat vetande, av gudabenådad visdom, förblir ett rinnande friskt vatten, låt den då inte bli en stillastående pöl.

Vet, att om du vill bli en medarbetare åt Amitabha, "den oändliga tidsåldern", då måste du, likt de två bodhisattverna²⁶ låta det ljus du förvärvat lysa över alla tre världarna²⁷.

26. I den nordbuddhistiska symbologin sägs att Amitabha, "den gränslösa rymden" (parabrahm), i sitt paradis har två bodhisattver - Kwan-she-yin och Ta-she-chi - som ständigt utstrålar ljus över de tre världar där de levde, vår egen inbegripen (se not 27), för att med detta (kunskapens) ljus biträda vid undervisningen av yogier, vilka sedan i sin tur skall frälsa människor. Allegorin säger att deras upphöjda ställning i Amitabhas rike tillkommer dem på grund av de barmhärtighetsverk de utförde när de som yogier var på jorden.

27. Dessa tre världar är de tre tillvaroplanen: det jordiska, det astrala och det andliga planet.

Vet, att strömmen av övermänsklig kunskap och den guda-visdom du vunnit skall genom dig, alayas kanal, ledas över i en annan flodbädd.

Vet, du helige som vandrar på den hemliga vägen, att den strömmens rena friska flöden skall brukas till att mildra bitterheten i oceanens salta vågor - detta mäktiga sorgens hav, bildat av människornas tårar.

När du blivit lik fixstjärnan på den högsta himlen, då måste du göra som denna strålande himlakropp vilken ur rymdens oändliga djup lyser för alla - blott inte för sig själv. Du måste ge ljus åt alla, men ta av ingen.

När du blivit lik fjälldalarnas rena snö, kall och okänslig vid beröring men varm och skyddande för kornet som slumrar under dess barm - vet att det är denna snö som får ta emot den skarpa frosten, den bitande nordanvinden, och sålunda mot deras vassa och grymma bett värna jorden som gömmer den utlovade skörden, den näring som skall skänka den hungrige bröd.

Av dig själv dömd att genomleva kommande kalpaer (ofantliga tidscykler) utan att av människor röna tack eller ens märkas, hopfogad som en sten med oräkneliga andra stenar i "skyddsmuren" ²⁸ - sådan är den framtid som väntar dig om du går in genom den sjunde porten. Många medlidandets mästare har med sina händer byggt denna mur. Den är rest av deras kval, murad med deras blod. Den värnar mänskligheten alltsedan människan blev människa, och beskyddar henne från vidare och ännu större olyckor och lidanden.

Det oaktat ser människan inte detta, lägger inte märke därtill, lyssnar inte heller till visdomsordet - ty hon känner det inte.

Men du har hört det, du känner allt, du ivriga sveklösa själ... och du måste välja. Så lyssna ännu en gång.

På sowans väg, srotapatti*, är du trygg. Ja, och omedelbart bortom denna marga (väg) där inget annat än mörker möter den trötte pilgrimen, där hans händer sargas av törnen och dryper av blod, hans fötter såras av vassa stenar och Mara svingar sina kraftigaste vapen - väntar honom en stor belöning.

Lugn och fast rör sig pilgrimen uppför den till nirvana ledande strömmen. Han vet att ju mer hans fötter blöder, desto vitare skall han själv bli tvättad. Han vet att efter sju korta, snabbt förflytande jordeliv skall nirvana vara hans...

Sådan är dhyana-vägen, yogins hamn, det välsignade målet för en srotapattis åstundan.

Där är klesha²⁹ för alltid tillintetgjord - där är tanhas³⁰ rötter uppryckta. Dock, stanna, lärjunge... Ännu ett ord! Kan du väl tillintetgöra det gudomliga MEDLIDANDET? Medlidandet är inte någon egenskap. Det är LAGARNAS LAG - evig harmoni, alayas VÄSEN, oändligt, allt omfattande, ljuset av det evigt bestående rätta, alla tings ändamålsenlighet, den eviga kärlekens lag.

Ju mer du gör dig till ett därmed genom att din varelse ingår i dess VARA, ju mer din själ förenas med det som ÄR, desto mer skall du bli ABSOLUT MEDLIDANDE³¹.

Ja, på arya-vägen är du inte längre srotapatti, du är en bodhisattva³³. Du har överskridit strömmen. Det är sant att du har rätt till dharmakaya-dräkten. Men en sambhogakaya är större än en som ingått i nirvana, och ännu större är en nirmanakaya - en medlidandets buddha ³⁴.

33. En bodhisattva står inom hierarkin lägre än en "fullkomnad buddha". Exoteriskt förväxlas dessa två ganska ofta. Men folket med sin medfödda rättskänsla vördar en bodhisattva högre än en buddha på grund av den förres självuppoffring.

34. "Medlidandets buddhaer" kallas de bodhisattvaer som, sedan de nått rangen av arhat (dvs nått slutet av den fjärde eller sjunde vägen) vägrar att ingå i det nirvaniska tillståndet, att "ikläda sig dharmakaya-dräkten och gå över till den andra stranden", därför att det då blir omöjligt för dem att bistå människorna. De föredrar att på osynligt sätt (i anden så att säga) stanna kvar i världen och bidra till människors frälsning genom att påverka dem till att följa "den goda lagen", eller med andra ord, leda dem in på rättfärdighetens väg. Inom den exoteriska nordbuddhismen äras alla sådana upphöjda personligheter som helgon - man till och med riktar böner till dem, liksom grekiska och romerska katoliker gör till sina helgon och skyddspatroner. Den esoteriska läran däremot uppmuntrar inget sådant. Det finns stora olikheter mellan de båda lärorna. Den exoteriske lekmannen känner knappast till den verkliga betydelsen av ordet nirmanakaya - därav oredan och otillräckligheten i orientalisternas förklaringar. Så t ex tror Schlagintweit att med nirmanakaya menas den lekamliga gestalt en buddha antar när han inkarnerar på jorden - "den minst sublima av hans jordiska omklädnader" (se Buddhism in Tibet). Den verkliga läran är i korthet följande:

De tre buddha-kropparna eller formerna kallas: 1. nirmanakaya. 2. sambhogakaya. 3. dharmakaya.

Den första är den eteriska form vilken antas av den som står i begrepp att lämna sin fysiska kropp för att sedan framträda i astral gestalt, och som därtill är i besittning av en adepts hela vetande. En bodhisattva utbildar denna form inom sig i samma mån som han framskrider på vägen. Sedan han nått målet och vägrat att njuta dess frukt stannar han kvar på jorden som en adept. Och istället för ingå i nirvana när han dör blir han kvar i denna förandligade kropp som han alstrat åt sig för att, osynlig för den oinvigda mänskligheten, vaka över och beskydda denna.

Sambhogakayan är samma slags kropp men med den ytterligare glansen av "tre fullkomligheter" över sig, av vilka en är det fullständiga utplånandet av alla jordiska intressen.

Dharmakayan är den klädnad eller kropp som en "fullkomnad buddha" ikläder sig. Dharmakayan är ingen egentlig kropp utan något rent andligt. Den är ett medvetande försänkt i det universella medvetandet, eller en själ utan någon som helst egenskap. Har en adept eller buddha väl blivit en dharmakaya lämnar han bakom sig varje möjlig förbindelse med, eller tanke på, denna jord. En adept som vunnit rättighet till nirvana måste alltså, om han vill hjälpa människorna, "frivilligt avstå från dharmakaya-kroppen". Han behåller av sambhogakayan bara det stora, alltomfattande vetandet och stannar i sin nirmanakaya-kropp. Inom den esoteriska skolan heter det att Gautama Buddha är en sådan nirmanakaya, och att man inte känner någon högre än han på grund av den stora försakelsen och det offer han bringat mänskligheten. Det sägs också att flera av hans arhater likaledes är nirmanakayaer.

Böj nu ditt huvud och lyssna noga, bodhisattva! Medlidandet talar och säger: "Kan väl salighet finnas när allt som lever måste lida? Skulle du bli frälst och höra hela världen gråta och klaga?"

Du skall uppnå det sjunde steget och inträda genom den slutliga kunskapens port, men endast för att förmäla dig med sorg och lidanden - ifall du vill bli en tathagata som följer i sina företrädares fotspår och förblir osjälvisk intill det ändlösa slutet.

Skåda det klara sken som med sitt skimmer övergjuter himlen i öster. I tecken av lov och pris förenar sig himmel och jord. En jublande sång av oändlig kärlek uppstiger från de sig fyrfaldigt manifesterande makterna, från flammande eld och strömmande vatten, från doftande jord och susande vind.

Lyssna! ...från den djupa, opeilbara virveln av det gyllne ljus i vilket segraren badar, hörs HELA NATURENS ordlösa stämma i tusen toner förkunna:

FRAGMENT 3