Vernon Harrison

H P BLAVATSKY och SPR

En undersökning av hodgsonrapporten (1885)

Bakgrund och slutsatser i sammandrag på svenska

Originalets titel: H. P. BLAVATSKY and the SPR. An Examination of the Hodgson Report of 1885

© Teosofiska Bokförlaget 1997

De teosofiska källskrifterna

När Teosofiska Samfundet bildades år 1875 skedde det på initiativ av två medlemmar av det ockulta brödraskap som i Västerlandet brukar kallas Den Vita Logen. De båda initiativtagarna går i den teosofiska litteraturen under benämningen mästarna eller mahatmorna Morya (M) och Koot Hoomi (KH). Avsikten med bildandet av samfundet var att skapa en kanal, genom vilken andliga impulser kunde flöda ut över världen. En förutsättning för att avsikten skulle kunna förverkligas var - och är fortfarande - att en kärna av samfundets medlemmar trodde på, och i sin livsföring gav uttryck för, principen om att alla levande varelser i grunden är förbundna med varandra, att broderskap är ett faktum i naturen. Etiken stod därmed redan från början i centrum för samfundets verksamhet. Men etiken skulle också få sin filosofiska förklaring i det att brödraskapet under beteckningen teosofi, och på ett utbrett modernt språk (engelska), lät offentliggöra lämpliga delar av sin hemlighållna kunskap om den synliga och osynliga verkligheten. Därigenom skulle sökande människor kunna få svar på sina existentiella frågor.

Som språkrör använde sig mästarna av Helena Petrovna Blavatsky (HPB), och det blev i huvudsak hon som i en rad böcker och en mängd tidskriftsartiklar gav litterär form åt den teosofiska lärobyggnaden. Med undantag för några tidskriftsartiklar skrev mästarna själva inte direkt för allmänheten. De skrev dock indirekt genom att brevledes besvara frågor som ställdes till dem av två engelsmän, A P Sinnett och A O Hume, ty breven skrevs (för hand) i avsikten att Sinnett med dem som faktaunderlag skulle författa en elementär introduktion till teosofin, vilket Sinnett också gjorde. Breven publicerades senare med tryckstil och i bokform under titeln The Mahatma Letters to A P Sinnett. 

Hodgsonrapporten

Liksom andra förkunnare av ideella livsåskådningar blev HPB och teosofin attackerade från olika håll. Det allvarligaste angreppet gjordes i en rapport till Sällskapet för psykisk forskning i London. Rapporten skrevs av Richard Hodgson, en ung man som av sällskapet hade sänts till Teosofiska Samfundets huvudkvarter i Adyar i Indien för att dels undersöka hur det förhöll sig med de gränsöverskridande fenomen som HPB sades ha utfört vid huvudkvarteret, dels försöka få klarhet i om de brev som uppgavs komma från mästare också verkligen gjorde det. För den teosofiska etiken och filosofin visade man inget intresse.

Hodgson var uppenbarligen avogt inställd till HPB, och när han utförde sitt uppdrag ignorerade han alla fakta som talade till hennes fördel. Däremot tog han fasta på de anklagelser för bedrägeri som två förutvarande medarbetare vid det teosofiska huvudkvarteret, Alexis och Emma Coulomb, riktade mot HPB. Madame Coulomb påstod att de hade hjälpt HPB med att utföra falska fenomen, och att HPB själv hade skrivit ett antal av de brev som uppgavs ha kommit från mästarna. Anklagelserna var utan tvekan en hämd för att makarna på grund av oacceptabelt uppträdande hade tvingats lämna huvudkvarteret, där de en tid hade varit verksamma. Anklagelserna stöddes av några brev från HPB till madame Coulomb, i vilka HPB gav instruktioner för anordnandet av falska fenomen. Att dessa brev dock tillverkats av makarna Coulomb själva råder det knappast något tvivel om. HPB fick aldrig se dem. De försvann och har aldrig återfunnits. Inget av breven reproducerades faksimilt i hodgsonrapporten.

Rapporten fick Sällskapet för psykisk forskning att beteckna HPB som en av historiens skarpsinnigaste, intressantaste och mest fulländade bedragare. Med beskyllningen att HPB själv hade skrivit en del av mahatmabreven till Sinnett och Hume angrep man själva den grundval, på vilken teosofin och Teosofiska Samfundet vilade. Om mahatmabreven var förfalskningar, var mästarna uppfunna av HPB och teosofin ingenting annat än det hopkok på främst gammalindisk filosofi som teosofins kritiker förklarat den vara.

Rapporten publicerades i december 1885 och väckte stort uppseende i pressen på många håll i världen, ty teosofin hade blivit ett begrepp bland tänkande människor och Teosofiska Samfundet hade dragit till sig stora skaror intresserade sökare. Kvalificerade bedömare som granskade rapporten pekade på dess argumentatoriska svagheter och det bräckliga bevismaterial på vilket den vilade, men detta till trots blev den framöver ett aktstycke som åberopades när HPB och teosofin presenterades i uppslagsverk, biografier och livsåskådningslitteratur. Det var därför med lättnad och tillfredsställelse man i teosofiska kretsar mottog den offentliga avbön som Sällskapet för psykisk forskning i april 1986 - dvs efter 100 år - framförde i sin Journal of theSociety for Psychical Research (SPR) i samband med att man där publicerade den vetenskapliga undersökning av hodgsonrapporten som företagits av Vernon Harrison, expert på handstilar och förfalskningar.

Vernon Harrison

Vernon Harrisons undersökning omfattade dels en kritisk granskning av hodgsonrapportens argumentation, dels en grafologisk analys av HPB:s och mästarnas handstilar. Undersökningen publicerades under rubriken J'Accuse: An Examination of the Hodgson Report of 1885. Harrison utvidgade senare sin grafologiska analys, och undersökte då mikroskopiskt rad för rad 1323 diabilder av samtliga mahatmabrev som sedan många år förvaras i British Library. Den nya undersökningen publicerades 1997 under rubriken J´Accuse d'autant plus: A Further Study of the Hodgson Report. Båda undersökningarna sammantagna och med många illustrationer har av Theosophical University Press i Pasadena givits ut i bokform under titeln H. P. BLAVATSKY and the SPR.

Harrison var synnerligen kvalificerad att genomföra sina undersökningar. Han är utbildad i fysik, kemi och matematik, och fick efter sin Ph.D.-examen anställning som forskningsfysiker vid Printing & Allied Trades Research Association. Där sysslade han bl a med de optiska egenskaperna hos papper. År 1967 blev han chef för forskningscentret vidThomas De La Rue & Co. De La Rue trycker sedlar, frimärken, aktiebrev, pass och andra typer av värdehandlingar. En viktig del av arbetet vid forskningscentret var att granska förfalskares och bedragares metoder. Detta väckte Harrisons intresse för förfalskat tryckt och handskrivet material. När han gick i pension 1977 startade han ett eget företag och började undersöka tvivelaktiga dokument. Det arbetet omfattade många olika områden alltifrån omtvistade elizabetanska dokument till grafittimålning, tvivelaktiga testamenten, förfalskade inteckningsavtal, hotelsebrev och identifiering av återvunnet sedelpapper. Det skall tilläggas att han inte är medlem i Teosofiska Samfundet, men sedan 1937 medlem i SPR.

Vernon Harrisons undersökningsresultat

Harrison uttalar sig inte om hodgsonrapportens behandling av de fenomen HPB utförde. Han var ju, som han mycket riktigt säger, inte med på den tiden och de som bevittnade fenomenen kan inte höras eftersom de sedan länge är döda. Dessutom har alla konkreta bevis gått förlorade eller blivit förstörda. Men efter att ha lärt känna Hodgsons undersökningsmetoder misstror han dennes redogörelse för, och förklaring av, de påstådda fenomenen. Ty hodgsonrapporten är enligt Harrison alltigenom ovetenskaplig. Den vimlar av rena lögner, vinklade påståenden, obekräftade utsagor av anonyma vittnen och spekulationer framställda som fakta. I fall där det varit möjligt att kontrollera Hodgsons påståenden mot uppgifter i originaldokument i British Library, har det framkommit att påståendena antingen är felaktiga eller inte hör hemma i sammanhanget. Hodgsons ovetenskapliga tillvägagångssätt vid de undersökningar han var utsänd att företa framstår i klar belysning, liksom hans inkompetens att genomföra dem.

Lämnande fenomenen åt sidan koncentrerar sig Harrison på mahatmabreven. Att HPB rimligen inte kan ha skrivit samtliga brev tvingades t o m Hodgson att medge, eftersom hon vid de tillfällen när vissa av dem skrevs vistades alltför långt borta och kommunikationerna på den tiden var dåliga.

Efter att ha läst mahatmabreven, har Harrison en stark känsla av att skribenterna KH och M var två verkliga och olika människor. När han jämför deras handstilar med HPB:s konstaterar han att de tre stilarna är helt olika varandra och att han, om stilarna hade tagits upp i något rättsligt sammanhang, definitivt skulle ha hänfört dem till tre olika personer. Han finner därför inte några bevis för att mahatmabreven, som Hodgson påstår, skrevs av HPB med förvrängda handstilar.

Harrison pekar dock på möjligheten att några av KH:s och M:s brev skulle kunna ha skrivits av HPB under det att hon befann sig i trans eller något annat alternativt medvetandetillstånd. I så fall kan KH och M betraktas som delpersonligheter hos HPB. Men möjligheten är inte särskilt intressant, eftersom det finns brev från KH som HPB inte under några omständigheter kan ha skrivit.

Vid sin granskning av mahatmabreven i British Library noterade Harrison de "tekniska" egendomligheterna hos en del av dem. I många av de brev som synes vara skrivna med blå- eller rödpenna byggs skriften inte upp av vanliga pennstreck, utan av tunna parallella linjer som om den tillkommit genom användning av en modern elektronisk scanner - och då tillkom skriften redan på 1880-talet! I de brev som synes vara skrivna med svart bläck, verkar bläcket snarare sitta inne i papperet än på dess yta. Bläcket har sällan trängt igenom papperet till baksidan, som bläck från den tiden brukade göra. Inte heller har det bleknat.

Harrison sammanfattar sina undersökningsresultat i följande edliga försäkran:

Edlig försäkran [i sammandrag]

Jag, Vernon G W Harrison, fil dr, sedan tjugo år erkänd granskare av dokuments äkthet, gör följande uttalande under ed:

Alldenstund Helena Petrovna Blavatsky, född Hahn (1831 - 1891), grundare av Teosofiska Samfundet, i en rapport som publicerades 1885 av Sällskapet för psykisk forskning (Meddelanden, volym 3, s 201 - 400) - nedan kallad hodgsonrapporten - stämplades som "en av historiens skarpsinnigaste, intressantaste och mest fulländade bedragare".

Och eftersom hodgsonrapporten i mer än ett sekel har godtagits av levnadstecknare och sammanställare av referensarbeten som ett bevis för att Helena Petrovna Blavatsky i en imponerande grad var inblandad i medvetet bedräglig verksamhet.

Och eftersom det ännu finns bevarade vissa förstahandsbevis med anknytning till detta, nämligen de i British Library bevarade mahatmabreven till A P Sinnett (MSS 45284, 45285, & 45286), mot vilka vissa påståenden gjorda av Richard Hodgson i hodgsonrapporten kan kontrolleras.

Förklarar jag att jag undersökt hodgsonrapporten som om den vore ett rättsligt dokument, och att jag undersökt mahatmabreven i såväl original som de 1323 av British Library iordningställda fotografiska kopiorna. Där det varit lämpligt har jag dessutom studerat brevens handstilar genom rad-för-radanalyser av förstoringar.

JAG HAR KONSTATERAT OCH FÖRSÄKRAR FÖLJANDE:

(1) Hodgsonrapporten utgör inte en vetenskaplig undersökning. Snarare kan man beteckna den som en text skriven av ett åklagarbiträde i ett mål där man tidigt under undersökningen och även fortsättningsvis endast är intresserad av de bevis, om än tveksamma, som kan stödja åtalet. I rapporten finns ingen försvarsskrift, inget korsförhör av åklagarvittnen, inte heller något vittnesmål som talar för den åtalade, och där saknas dessutom en domares sammanfattning av målet.

(2) Richard Hodgson var antingen okunnig om eller ställde sig över grundläggande principer i den engelska rättvisan. Han citerar muntliga och obestyrkta utsagor av icke namngivna vittnen. Han citerar ur dokument vilka varken återgivits i rapporten eller kan identifieras och han presenterar egna slutledningar som etablerade fakta. Möjligheten att någon annan än Helena Blavatsky skulle ha skrivit mahatmabreven beaktades aldrig.

(3) I de fall där det har varit möjligt att kontrollera Hodgsons uttalanden mot de ursprungliga dokumentens uppenbara vittnesbörd, visar sig hans påståenden vara antingen falska eller helt betydelselösa i sammanhanget. Detta gäller speciellt de tre påståenden på vilka hela slutsatsen att Helena Blavatsky i bedräglig avsikt själv skrev mahatmabreven vilar.

(4) Efter att ha läst mahatmabreven har jag fått ett starkt intryck av att författarna KH och M var verkliga människor och varken halvgudar eller "astrala skal". De avslöjar tydligt mänskliga drag och är påverkade av sin samtid.

(5) Jag är av den åsikten att alla de brev som har KH som upphovsman också är skrivna av honom. Hans handstils grundläggande karaktäristika återfinns från början till slut; men speciellt i de tidigaste breven finns varianter och avvikelser vid vissa bokstäver. Dessa varianter avslöjar inte en nybörjarförfalskare, utan verkar ha kommit till genom den okända procedur som använts för att förmedla breven.

(6) Jag vill rikta uppmärksamhet på de egendomliga och oförklarade egenskaper som mahatmabrevens skrift har. Med detta avser jag de regelbundna, klara räfflor som finns i den text som uppenbarligen är skriven med blåpenna; det svaga bläckintrycket i det tunna rispapper som använts; de oförklarliga former av utsuddningar, vilka även om det inte finns stänkspår eller skrapningar på pappret tydligen gjorts med hjälp av bläckuttagningsmedel; oregelbundenheten hos vissa, men inte alla, bokstäver samt de stundtals grovt överdrivna strecken över bokstaven t. Dessa egenskaper antyder att dokumenten i British Library kan vara kopior, framställda genom någon okänd överföringsteknik och att originalen saknas. Det vore önskvärt att någon form av laboratorieundersökning genomfördes på British Library's dokument.

(7) Det är nära nog säkert att de belastande Blavatsky-Coulombbreven, utifrån vilka Hodgson drar så många slutsatser, är försvunna eller förstörda. Endast några få personer tog någonsin del av dem och Helena Blavatsky själv förnekades tillgång till dem. Hodgson återger dem inte i rapporten, och jag har inte kunnat lokalisera någon trovärdig kopia eller något faksimil av dem. Starka indicier talar för att dessa brev (eller i alla fall de belastande avsnitten av dem) var förfalskningar utförda av Alexis och Emma Coulomb, som både hade starka motiv och goda möjligheter att göra sådana.

(8) Jag har inte funnit några bevis för Richard Hodgsons påstående att de mahatmabrev som förvaras i British Library skulle ha skrivits av Helena Blavatsky med förvrängd handstil. Detta betyder att jag inte kan finna något bevis för ett gemensamt ursprung för KH-, M- och HPB-texterna [KH: 108 st, M: 26 st och HPB: 9 st]. I ett vanligt rättsfall skulle jag ha ansett dem som olika handstilar och bundit dem till tre olika individer.

(9) Om någon av KH- och M-texterna skrevs av Helena Blavatskys hand medan hon var i trans, sov eller befann sig i ett delpersonlighetstillstånd etc, kan KH och M möjligen betraktas som delpersonligheter hos henne. I vilken omfattning de antagna delpersonligheterna är fristående kan diskuteras, men förhållandet kan inte utgöra ett exempel på bedrägeri eller förfalskning. Inte heller förklarar ett sådant förhållande det faktum att det finns KH-brev som även Richard Hodgson måste erkänna inte kunde ha skrivits av Helena Blavatsky, eftersom hon befann sig alltför långt borta vid tiden för brevens tillkomst och kommunikationerna var dåliga.

(10) Jag kan inte uttala en åsikt om de fenomen som beskrivs i hodgsonrapportens första del. Alla vittnen och alla originalföremål är borta, och jag har ingen möjlighet att kontrollera huruvida de beskrivna fenomenen var äkta. Men efter att ha studerat Richard Hodgsons metoder har jag kommit att misstro hans beskrivning och förklaring av nämnda fenomen.

Helena Petrovna Blavatskys medarbetare och närstående vittnar om att hon var en synnerligen sammansatt personlighet och svår att förstå. Det finns fortfarande många obesvarade frågor kring hennes liv och arbete.

Låt det således bli känt att det är min åsikt, grundad på fackkunskaper och mer än femton års studium av detta fall, att framtida historiker, referenter, författare av uppslagsverk och ordböcker, liksom allmänheten, bör inse att THE REPORT OF THE COMMITTEE APPOINTED TO INVESTIGATE PHENOMENA CONNECTED WITH THE THEOSOPHICAL SOCIETY [hodgsonrapporten], publicerad 1885 av Sällskapet för psykisk forskning, bör läsas med största försiktighet om den inte rent av bör avvisas helt. Varande långt ifrån den förebild för opartisk undersökning som den under mer än ett sekel har gällt för, har den allvarliga brister och är otillförlitlig.

I min närvaro med ed försäkrat av

Vernon George Wentworth Harrison

England 27 februari 1997

J M H Graham

Notarius Publicus (motsv)