Teosofiska Samfundets stiftande och utveckling

Herbert Edlund


Teosofiska Samfundet hävdar att det finns en urgammal orden, i Västerlandet vanligen kallad Brödraskapet eller Den Vita Logen, vars medlemmar utgörs av män och kvinnor med osedvanligt högt utvecklade själsförmögenheter. Dessa människor har varit i stånd att med andra sinnen än de fysiska, och i andra medvetandetillstånd än vårt vanliga dagsmedvetande, göra observationer och erfarenheter av verklighetens fördolda sidor. Orden har därför tiderna igenom kunnat bedriva gränsöverskridande forskning, och resultaten har sammmanställts till en logisk och helhetstäckande verklighetsbeskrivning. Denna är känd under beteckningen Den esoteriska traditionen eller Den Hemliga Läran , och uppdateras och kompletteras kontinuerligt.

Av flera goda skäl kan Den esoteriska traditionen inte hållas tillgänglig i sin helhet för alla intresserade. Men utdrag ur den har vid lämpliga tidpunkter och i olika kulturkretsar getts ut till allmänheten i former och omfattningar som anpassats till rådande betingelser. Dessa utdrag lever kvar som lärofragment och levnadsregler i olika folks heliga skrifter, filosofier, myter och legender. Namnet teosofi som sammanfattande benämning på dem användes redan under antiken, och används fortfarande.

Under de århundraden som de kristna kyrkorna var politiskt mäktiga och kunde förfölja alla oliktänkande, fick de teosofiska idéerna ofta förklädas i kristen terminologi och dess anhängare i stor utsträckning verka inom rosenkreuz-, frimurar- och andra hemliga sällskap. I vår egen tid däremot, med dess andliga och intellektuella frihet, har teosofin kunnat föras ut helt öppet och i organiserad form, och detta skedde under 1800-talets sista decennier. Då inföll ett av de tidsskeden när förutsättningarna för ett lyckat resultat var goda. Kyrkornas politiska makt var bruten, naturvetenskaperna hade genomgått en stark utveckling, översättningar av orientaliska skrifter visade att det fanns skarpsinnigt tänkande även utanför Västerlandet, spiritistiska medier väckte stor uppmärksamhet med sina meddelanden från "andevärlden", den materialistiska livsåskådningen skakades i sina grundvalar och man började söka svar på de existentiella frågorna utanför trossamfund och andra auktoritära etablissemang. Därtill var läskunnigheten utbredd och stora människoskaror kunde alltså nås med det tryckta ordet. Det var i det läget som Brödraskapet beslöt att sända ut en budbärare för att på nytt offentliggöra den teosofiska lärobyggnaden.

Till budbärare utsågs Helena Petrovna von Hahn, född 1831 i Ukraina. Helena visade redan i barnaåren prov på sin utomordentliga begåvning, liksom på sina klärvoajanta och andra gränsöverskridande förmögenheter. Hon var ett egensinnigt barn, med en vilja som inte lät sig styras av annat än förnuftiga argument. Hon fick sin utbildning av guvernanter, en utbildning som hon fördjupade genom egna studier i morfaderns stora bibliotek.

När Helena var sjutton år gifte hon sig med den betydligt äldre Nikifor Blavatsky. Äktenskapet blev dock bara nominellt. En kort tid efter vigseln lämnade hon sin make och begav sig ut på resor. Hon återvände inte till honom, men bar hans namn livet ut.

Under de kommande tjugofyra åren befann sig H P Blavatsky (HPB) till stor del på långa resor som förde henne vida omkring i världen. Hon lärde känna många kulturer och folkslag, fick besöka märkliga platser och se sällsamma ting. Under ett besök i London 1851 träffade hon sin personlige lärare och var sedan tidvis tillsammans med honom och de andra medlemmar av Brödraskapet, under vilkas överinseende hon senare skulle utföra sitt teosofiska arbete. Resandet gav henne djupgående inblickar i olika former av mänskligt liv och var en del av den utbildning och träning hon genomgick för sin kommande verksamhet i Brödraskapets tjänst.

Denna tog sin början i oktober 1874, när hon i drygt ett år hade varit bosatt i New York. Hon blev då beordrad att resa till Chittenden i Vermont, där bröderna William och Horatio Eddy anordnade spiritistiska seanser. Spiritismen tilldrog sig vid den tiden stort intresse, bl a från pressens sida, och kanske var det Brödraskapets avsikt att dra uppmärksamhet till teosofin genom att begagna sig av den etablerade spiritistiska rörelsen. Spiritisterna ansågs av många ha påvisat förekomsten av en osynlig verklighet, framför allt att det finns en tillvaro efter döden. Men de hade inga trovärdiga förklaringar till de andesamtal, materialisationer, teleportationer och andra fenomen som förekom under deras seanser. De hade ingen filosofisk bakgrund till sin verksamhet, och HPB skulle nu försöka få dem att acceptera de teosofiska förklaringar som kunde kasta ljus över deras förehavanden.

I Chittenden deltog HPB i bröderna Eddys seanser och bekantade sig med den spiritistiska rörelsen. Hon träffade också Henry S Olcott som var fascinerad av såväl spiritismen som andra mystika företeelser. Mötet med Olcott blev inledningen till ett mångårigt samarbete för spridandet av teosofin.

Efter besöket i Chittenden engagerade sig HPB på olika sätt för spiritisterna, bl a genom att skriva i deras tidskrifter. Sett ur teosofisk synvinkel blev resultatet dock magert. Spiritisterna var inte öppna för de teosofiska förklaringarna till seansfenomenen.

HPB fick då order att bilda ett eget religionsfilosofiskt sällskap. Så skedde också vid en kvällssammankomst i hennes hem, som hade blivit en populär samlingsplats för seriösa sökare. Den 7 september 1875 hade några inbjudna, däribland Olcott och en ung jurist vid namn William Quan Judge, samlats där för att lyssna till ett föredrag. Under den diskussion som följde på föredraget beslöt man att bilda ett sällskap. Det fick namnet Teosofiska Samfundet och konstituerades den 17 november 1875 med Olcott som president, Judge som juridisk rådgivare och HPB som korresponderande sekreterare.

Den närmaste tiden blev det i huvudsak Olcott som fick sköta samfundets angelägenheter. Judge var strängt upptagen av sitt arbete och HPB hade fullt upp med att skriva tidningsartiklar, ta emot en ständig ström av besökare, sköta en omfattande korrespondens och skriva på sin första bok, Isis Unveiled.

Isis Unveiled skulle ge en översiktlig presentation av den teosofiska lärobyggnaden, men presentationen skulle präglas av en viss återhållsamhet ty idén om s k mästare i besittning av hemlig kunskap var sedan länge bortglömd i Västerlandet och allmänheten var tämligen skeptisk när det gällde "övernaturliga" ting. T o m den i våra dagar så allmänt bekanta reinkarnationsläran fick därför bara omnämns i mycket knappa ordalag.

Utgivandet av Isis Unveiled genererade ett kraftigt ökat intresse för teosofin, inte bara i Amerika utan också i Europa. Därmed hade HPB sått de teosofiska fröna i Västerlandet och fick order att bege sig till Indien för att påbörja arbetet i Österlandet. Olcott, som även han stod i förbindelse med Brödraskapet, ombads att följa med henne, och han avvecklade nu sina privata affärer för att ägna resten av sitt liv åt spridandet av teosofin.

Efter att ha tagit vägen över London för att stärka banden med det teosofiska centrum som bildats där, anlände de båda till Bombay i februari 1879. I Bombay upprättades ett tillfälligt huvudkvarter och arbetet påbörjades. Bland indierna var det inte så svårt att väcka intresse för teosofin. Övertygelsen att människan till sin inre natur är en andlig varelse var utbredd, och hinduismens och buddhismens heliga skrifter har många tankar gemensamma med de urgamla läror som HPB var sänd att framföra på nytt. Under samfundets måtto "Det finns ingen religion högre än sanningen" möttes nu hinduer, buddhister, parser, judar, muslimer och kristna för studier av de idéer, i vilka enligt teosofin alla religioner har sitt yttersta ursprung.

En stor del av HPB:s tid upptogs av korrespondens med lärjungar och andra intresserade, och med den ökade uppmärksamhet teosofin rönte blev det efter några månader nödvändigt att starta en tidskrift. Den fick namnet The Theosophist och i den utvecklades de läror som i Isis Unveiled bara kunnat beröras helt ytligt.

HPB:s arbetsbörda var enorm, ty förutom sina uppgifter i samfundet måste hon förtjäna sitt uppehälle genom att skriva populärartiklar för ryska tidskrifter. Ett antal av dessa utgavs senare i engelsk översättning under titeln From the Caves and Jungles of Hindostan.

Bland dem som tidigt engagerade sig i den teosofiska verksamheten i Indien var engelsmannen A P Sinnett, redaktör för en inflytelserik tidning. Sinnett fick inom kort tillfälle att brevväxla med mästarna Morya och Koothumi, och dessas brev (senare utgivna under titeln The Mahatma Letters to A P Sinnett ) kom att utgöra faktaunderlag för det omfattande teosofiska författarskap som gjorde Sinnett till en av den teosofiska rörelsens förgrundsgestalter. I sin första bok, Den dolda världen , ägnar han stort utrymme åt de mystika fenomen som ibland inträffade i HPB:s närvaro. De ingående redogörelserna för några sådana tilldragelser var förmodligen den främsta orsaken till att boken såldes i upplaga efter upplaga. HPB var dock inte förtjust i den uppmärksamhet fenomenen väckte, ty varken mästarna eller hon själv ville utbreda teosofin med deras hjälp. Det var för teosofins etik och filosofi man ville öppna människornas ögon, inte för de sensationella ting som kunde åstadkommas av den som behärskade dolda naturkrafter. Samfundet fick under inga omständigheter bli en "mirakelklubb".

Under sin första tid i Indien växte samfundet snabbt. Olcott var en oförtröttlig föredragshållare som ensam eller i sällskap med HPB reste runt och talade på åtskilliga platser i landet och även på Ceylon (det nuvarande Sri Lanka). Han var en man med många strängar på sin båge. Bl a skrev han en mycket uppskattad buddhistisk katekes som översattes till många språk, botade sjuka medelst helande och grundade skolor. Som samfundets president hade han också den ständigt växande administrationen att sköta.

I december 1882 flyttades huvudkvarteret till Adyar, en förstad till Madras (det nuvarande Chennai). Där hade man förvärvat byggnader och en stor tomt till fördelaktigt pris. Verksamheten intensifierades alltmer och många nya centra (som nu kallades loger) bildades. Intresset tilltog även utanför Indien och i början av 1884 var det dags för HPB att resa till Europa. Hon företog resan i sällskap med Olcott och Mohini Chatterji, en ung lärjunge till mästaren Koothumi.

Europaresan blev framgångsrik, framförallt för verksamheten i Frankrike och Tyskland. Man knöt förbindelser med personer som kom att bli värdefulla medhjälpare. Loger bildades och flera välkända vetenskapsmän anslöt sig till samfundet. Mohini spred med sin medverkan i arbetet en viss österländsk glans över teosofin.

Samfundet seglade i god medvind och dess båda ledare kunde känna sig nöjda med resultatet av sina dittillsvarande ansträngningar. Teosofin hade på mindre än tio år blivit ett begrepp på många håll i världen, med stor attraktionskraft på tänkande människor. Men framgången skulle snart förbytas i sin motsats, ty under ledarnas vistelse i Europa gjordes i Indien ett ödesdigert angrepp på den teosofiska rörelsen. Ansvariga för detta var två förutvarande medarbetare vid huvudkvarteret, Emma och Alexis Coulomb, och några mot teosofin fientligt inställda missionärer i Madras. Makarna Coulomb hade efter en tids oacceptabelt uppträdande tvingats lämna huvudkvarteret och då tagit sin tillflykt till missionärerna som försett dem med pengar och uppehälle. De menade sig ha blivit utsatta för oförrätter av teosoferna och ville hämnas. Missionärerna å sin sida var djupt oroade över den utbredning teosofin fått i Indien och av den hårda kritik HPB riktade mot alla former av dogmatisk bokstavstro. Av olika motiv, men i gemensamt intresse, beslöt makarna Coulomb och missionärerna att försöka skada den teosofiska rörelsen genom att misskreditera HPB. I några artiklar i tidskriften Christian College Magazine påstod man att hon hade utnyttjat makarna Coulomb vid anordnandet av falska fenomen och att hon hade skrivit vissa av de brev som uppgavs komma från mästarna. Artiklarna byggde i huvudsak på ett antal brev som sades vara skrivna av HPB till makarna Coulomb, men som i själva verket var tillverkade av dem själva.

Artiklarna väckte stort uppseende i pressen och på så sätt spreds förtalet av HPB vida omkring. Över såväl HPB:s person som teosofin kastades ett skimmer av bedrägeri och i engelska tidningar förklarades den teosofiska rörelsen vara ödelagd. Detta var dock långtifrån sant. Visserligen drog sig en del intresserade tillbaka, men när HPB i december 1884 återkom till Indien fick hon mottaga mängder av bevis på förtroende och sympati. Hon ville vidtaga rättsliga åtgärder mot förtalet och försvara den teosofiska saken, men både Olcott och andra ledande styrelsemedlemmar i Adyar ville av flera skäl hellre försöka tysta ner det hela.

Förmodligen hade arbetet också kunnat fortsättas ganska ostört om inte en ung man vid namn Richard Hodgson infunnit sig på scenen. Hodgson hade av det då nyligen bildade Sällskapet för psykisk forskning i London sänts till Indien för att "undersöka med Teosofiska Samfundet förknippade fenomen", och i hans agerande fick angreppet på HPB och teosofin sin fortsättning. Varken Hodgson eller hans uppdragsgivare var intresserade av teosofins etik och filosofi. De var uteslutande intresserade av fenomenen. Dessutom hade Hodgson uppenbarligen förutfattade meningar om det han skulle undersöka. Han tog därför fasta på de coulombska anklagelserna mot HPB och dessa fick bilda ett betydelsefullt inslag i den rapport han sommaren 1885 lämnade till Sällskapet för psykisk forskning. Rapporten blev en tung börda för samfundet trots att objektiva iakttagare påvisade att anklagelserna mot HPB var falska. Och det skulle dröja 100 år innan sällskapet gjorde avbön för det sorgliga aktstycket genom att publicera en nedgörande granskning (se H P Blavatsky och SPR) av detsamma.

HPB tog mycket illa vid sig av hela händelseförloppet. Hennes redan dåliga hälsa undergrävdes hastigt. Hon led av svåra hjärtbesvär och hennes läkare föklarade att hon måste dra sig undan till en lugn plats i ett tempererat klimat om hon ville fortsätta att leva. I mars 1885 avgick hon från sin post som korresponderande sekreterare i samfundet och lämnade Indien för att aldrig återvända. Ansvaret för verksamheten där kom att vila på Olcott som gjorde sitt bästa för att befordra den.

När HPB lämnade Indien visste hon att hon först och främst skulle ägna sig åt att skriva sin viktigaste bok, Den Hemliga Läran. Efter några månader på resande fot slog hon sig ner i Würzburg i Tyskland och senare i Ostende i Belgien. På dessa platser fick hon den arbetsro hon behövde. Mästarna tog själva mycket aktiv del i författandet av Den Hemliga Läran och några hängivna medlemmar hjälpte till med de många praktiska göromålen vid dess tillblivelse. I en bok av Constance Wachtmeister, Helena Petrovna Blavatsky och Hemliga Läran, skildras hur arbetet gick till. Constance, som var klärvoajant och tidvis bodde hos HPB, kunde se mästarna och hur de lämnade sin medverkan.

Under denna tid intensifierades den dittills tämligen blygsamma teosofiska verksamheten i Amerika. William Quan Judge, en av dem som var med och stiftade samfundet, befann sig nu i sådana levnadsomständigheter att han kunde ägna mer tid åt samfundsarbete. Han startade 1886 tidskriften The Path och detta blev upptakten till en kraftig ökning av antalet loger och medlemmar. Judge var en talangfull skribent och det blev snart uppenbart att han besatt kunskaper som inte kunde inhämtas i böcker.

På våren 1887 inbjöds HPB att komma till London och bosätta sig där. Hon accepterade och London blev centrum för teosofin i Europa. Samfundet kunde nu sägas ha tre huvudkvarter: ett i Adyar, ett i New York och ett i London.

HPB startade en ny tidskrift som fick namnet Lucifer, Ljusbringaren. Hon färdigställde Den Hemliga Läran och samtidigt med utgivandet av denna bildade hon en esoterisk sektion inom den teosofiska rörelsen. I den esoteriska sektionen gavs undervisning utöver den som meddelades offentligt. Sektionen blev organisatoriskt fristående från samfundet och fick namnet "Den österländska skolan för teosofi. Teosofiska Samfundets esoteriska sektion".

HPB skrev febrilt. Hon fullbordade sin litterära insats för teosofins spridning genom att jämte instruktionerna till den esoteriska sektionens medlemmar skriva ytterligare två böcker, Nyckel till teosofin och Tystnadens röst. Den sistnämnda boken vänder sig till dem som vill finna det gudomliga i sitt eget inre.

HPB dog den 8 maj 1891 och hade då genomfört uppgiften som budbärare med utomordentligt gott resultat. Den teosofiska rörelsen stod både läromässigt och organisatoriskt på fast grund.

Vid HPB:s bortgång blev ledarskapsfrågan givetvis aktuell men vållade till en början inga bekymmer. Olcott fortsatte att vara president för samfundet och ledarskapet för den esoteriska sektionen utövades gemensamt av Judge och en ganska nybliven medlem, Annie Besant. Annie var en mycket begåvad och handlingskraftig kvinna som två år tidigare anslutit sig till samfundet och snabbt blivit en av HPB:s mest betrodda medarbetare i såväl den esoteriska som den exoteriska verksamheten. Efter HPB:s bortgång övertog Annie utgivandet av Lucifer och engagerade sig starkt i olika teosofiska aktiviteter.

I Amerika gjorde Judge samma insatser. Han skrev i tidskriften The Path, föreläste, och korresponderade flitigt med medarbetare och intresserade. Delar av hans tidigare brevväxling med signaturen Jasper Niemand (Julia ver Planck) utkom i bokform under titeln Brev som hjälpt mig och han publicerade sin klassiska introduktion till teosofin, Teosofins ocean .

Trots att HPB som inspirerande och sammanhållande kraft var borta, löpte det teosofiska arbetet ganska bra under några år. Men det fanns dolda spänningar under ytan - bl a rådde vissa meningsskiljaktigheter mellan Olcott och Judge - och dessa kom då och då i dagen. Särskilt allvarligt blev läget när Annie Besants relationer till Judge av svårförklarliga anledningar hastigt försämrades i slutet av 1893. När det efter hand blev uppenbart att samfundets ledande personer inte kunde samverka i den enighet och harmoni som den teosofiska rörelsens rätlinjiga vidareutveckling krävde, kunde medlemmarna bara konstatera att rörelsen fått sprickor som inte gick att reparera. På den amerikanska sektionens årsmöte i Boston 1895 beslöt de amerikanska teosoferna därför att förklara Teosofiska Samfundet i Amerika för självständigt. Samtidigt erkändes Judge som dess president på livstid. Även utanför Amerika ställde sig delar av rörelsen under Judges ledning. Rörelsen blev på så sätt delad i två grenar. Den ena styrdes från Adyar av Olcott och Annie Besant, den andra från New York av Judge.

I Adyar blev förändringarna inte så stora så länge Olcott var i livet, eftersom han oförtrutet fortsatte sitt arbete i de gamla spåren. Men när han dog 1907 och Annie Besant blev president började verksamheten delvis ändra karaktär. 1911 grundade hon Stjärnan i Öster, en orden som skulle förbereda ankomsten av en ny världslärare. Till överhuvud för denna orden utsågs Jiddu Krishnamurti som dock senare tog avstånd från dess program och upplöste densamma. Adyarsamfundet blev också intimt lierat med Samfrimurarorden och Liberala Katolska Kyrkan, i vilka Annies främste medarbetare Charles Leadbeater var en ledande kraft. De nya inslagen i verksamheten fann inte genklang hos alla medlemmar och Adyarsamfundet fick med tiden flera sidoskott. Det mest bekanta av dessa är Antroposofiska Sällskapet.

Judge dog redan 1896 och lämnade då efter sig ett väl sammanhållet och i tillväxt varande samfund, som till stor del var hans personliga verk. I sin undervisning hade Judge betonat teosofins mystika aspekter och försökt leda sökarna in i deras eget inre, ty han var mystiker, en avancerad ockultist.

Judges efterträdare hette Katherine Tingley. Strax efter det Katherine övertagit ledarskapet begav hon sig ut på en världsvid resa, fylld av föredrag, välgörenhetsaktiviteter och medlemssammankomster. När hon under denna besökte Indien träffade hon mästaren Morya och fick då anvisningar för sin kommande verksamhet. I boken Gudarna bida berättar hon om detta möte. Efter hemkomsten grundade hon en organisation som propagerade för teosofin genom praktiskt hjälparbete. Några år senare flyttade hon huvudkvarteret från New York till Point Loma i Californien, där ett stort markområde bebyggdes. Katherine arbetade mycket intensivt med barns och ungdomars skolutbildning och etiska utveckling. Under sin långa ledarskapsgärning tillät hon aldrig att psyko-fysiska aktiviteter etablerades inom samfundets ram. Hennes verksamhet gick ut på att visa att teosofin snarare syftar till karaktärsförädling än till intellektuell och psykisk utveckling. Alla var emellertid inte nöjda med hennes sätt att arbeta och samfundet fick flera sidoskott. Det mest bekanta av dessa är United Lodge of Theosophists (ULT) som bildades 1909 av Robert Crosbie.

Katherine Tingley dog 1929 och efterträddes av Gottfried de Purucker. Med honom följde ett skede i samfundets historia då man lade större vikt än tidigare vid teosofins filosofiska sida. Purucker gjorde sig mycken möda med att förklara och utveckla lärorna. Han skrev en rad böcker, bland vilka Den Hemliga Lärans Grundtankar intar en framträdande plats. Boken ger en lättillgänglig översikt över de idéer som utgör teosofins kärna. Han gav också instruktioner åt den esoteriska sektionens medlemmar.

Med tiden blev de stora anläggningarna i Point Loma alltför dyra i drift och några månader före sin död 1942 flyttade Purucker huvudkvarteret till en mindre fastighet i Covina, Californien.

Under de följande tre åren leddes samfundet av ett råd, det s k Kabinettet. Först därefter framträdde den nye ledaren, Arthur L Conger. Conger grep sig omedelbart an med uppgiften att på olika sätt aktivera den teosofiska verksamheten. Denna hade på grund av världskriget bara kunnat bedrivas i begränsad omfattning, men freden hade nu gjort det möjligt att intensifiera spridandet av teosofin. Många av titlarna i den teosofiska standardlitteraturen var slutsålda och Conger inledde därför ett ambitiöst nytryckningsprogram.

Conger ville stimulera varje medlem till att med hjälp av litteratur, föredrag, studiecirklar etc sprida det teosofiska budskapet. Detta sätt att arbeta var en anpassning till den tidsanda som efter kriget började växa fram, en tidsanda som hade starka inslag av individens frigörelse från auktoriteter av olika slag. En förutsättning för att teosofin verkligen skulle kunna föras ut genom medlemmarnas individuella bemödanden var dock att man upplöste de organisatoriska former, i vilka samfundet och den esoteriska sektionen arbetade. Dessa former hade stelnat och tillhörde det förgångna. De stod hindrande i vägen när varje enskild medlem nu borde söka bli ett aktivt centrum som inte bara tog emot utan också gav ut teosofi.

Som ett viktigt steg mot en organisatorisk nyordning publicerade Conger uppteckningarna från sammankomsterna i Puruckers esoteriska grupp KTMG (Katherine Tingley Memorial Group). Uppteckningarna gavs ut i bokform under titeln The Dialogues of G de Purucker. Ett par år senare upplöste han den esoteriska sektionen, en logisk åtgärd eftersom mycket av det lärostoff som tidigare varit esoteriskt nu blivit offentliggjort och tillgängligt för alla. Sektionens instruktioner publicerades 1974 i bokform under titeln Fountain-Source of Occultism. Kort före sin död 1951 flyttade Conger huvudkvarteret från Covina till Pasadena i Californien.

Den nye ledaren, James A Long, fortsatte arbetet med den organisatoriska omdaningen. Såväl de nationella sektionerna som de enskilda logerna, vilka i fortsättningen fick benämningen grenar, knöts direkt till det internationella huvudkvarteret. En mängd stadgar och formalia avskaffades och i varje land där samfundet hade en sektion utnämnde Long en nationell sekreterare som sin representant.

Long startade också en tidskrift, Sunrise. Dennas innehåll kännetecknas av viljan att överbrygga det avstånd som kan finnas mellan teosofin och de aktuella tankeströmningarna inom vetenskap, filosofi och religion. Samtidigt kan tidskriften sägas ha en utpräglat etisk karaktär.

Long brevväxlade och samtalade ofta med enskilda personer och med grupper av sökare om näraliggande livsåskådningsproblem. Ett urval av de frågor som då togs upp publicerade han tillsammans med sina svar i en bok, Den goda lagen, som ger en lättfattlig inblick i de teosofiska perspektiven på tillvaron.

Under hela sin ledarskapstid betonade Long vikten av att varje enskild medlem blir ett redskap, med vars hjälp välgörande andliga impulser kan manifestera sig. Alltför mycket av program, organisation, förväntningar och andra förhandskonstruktioner som föregrep dagens naturliga skeende menade han därvid stå hindrande i vägen. En logisk konsekvens av detta synsätt blev att grenarnas offentliga föredragsverksamhet, interna sammankomster osv efter hand upphörde och medlemmarna knöts mera direkt till huvudkvarteret. Samfundet kom att genomleva en tid av inre självprövning som förberedelse till ett nytt skede i sin historia.

Samfundet leddes 1971-2006 av Grace F Knoche. Med henne återkom verksamhet av typen föredrag, studiecirklar, diskussionsaftnar etc. All sådan verksamhet skulle dock genomföras i den icke-auktoritära och altruistiska anda som växte fram i samfundet under de stilla åren och givetvis med de tre syften som alltid varit samfundets riktmärke:

1. Att bilda en kärna av enskilda personer som tror på utvecklingen av aktivt broderskap bland människorna, oberoende av ras, trosbekännelse och kön.

2. Att studera forntida och nutida filosofier, religioner och vetenskaper.

3. Att sprida kunskap om de lagar som reglerar verksamheten i universum och att utforska människans inre krafter.

Av dessa syften är det första det viktigaste. Det främsta skälet till att Teosofiska Samfundet bildades var att de bakom samfundet stående mästarna ville få till stånd en aktiv broderskapsorganisation i ordets verkliga bemärkelse. Det enda villkoret för inträde i samfundet är accepterandet av principen att alla levande varelser hör samman i ett alltomfattande broderskap.

Det andra syftet uttrycker samfundets syn på fri och orädd forskning. Samfundet har inga dogmer eller trosföreställningar som medlemmarna och andra sökare uppmanas acceptera. Däremot lägger samfundet fram en samling teosofiska läror för analys, värdering och begrundande samtidigt som det framhåller värdet av att intuitivt och objektivt studera de filosofiska, religiösa och vetenskapliga uppfattningar som kan bidra till att ge svar på våra existentiella frågor.

Vad det tredje syftet beträffar skall man observera att samfundet med utforskandet av människans inre krafter inte avser uppövandet av dem. Samfundet tar avstånd från de former av psyko-fysiska övningar som kan innebära en stimulering av mediala, magiska och andra liknande förmögenheter. Farorna med en för tidig utveckling av sådana förmögenheter är mycket stora. Teosofin är i första hand en sporre till självstyrd utveckling av människans etiska och andliga egenskaper.

2007 fick Teosofiska Samfundet en ny ledare - Randell C Grubb - och fortsätter att under honom arbeta med samma intentioner som på HPB:s tid. Det vill få varje människa att känna sin samhörighet med allt som lever och förstå sin roll i världsförloppet. Det inbjuder alla sökare till ett fördomsfritt studium av den teosofiska livsåskådningen under måttot att ingen religion, ingen filosofi och ingen vetenskap står högre än sanningen.

Till Teosofiska Samfundet