Att se sjukdomen i ögonen
Marilyn O´Day
På vintern tycker jag mycket om att vandra med snöskor högt uppe på bergshöjderna. Tystnaden bland
träden i den djupa snön är förtrollande och att klättra uppför branta sluttningar är uppiggande.
Dessa vistelser i naturen ger mig glädje och en känsla av frihet. Men tidigt i vintras utvecklade jag
tendinit inflammation i båda benen. Läkaren förbjöd mig att utöva min sport i flera månader,
annars kunde det gå illa. Jag visste att min sjukdom var jämförelsevis obetydlig och att jag skulle
vara glad över att inte ha råkat ut för något värre. Ändå blev jag arg och bedrövad över vad jag såg
som en förlust.
Jag förstod att den attityden var fel. Att möta en sjukdom med vrede och självömkan är att slösa med sin tid. Det är mycket bättre att möta den med mod, optimism och ett stänk av humor. Det lärde jag mig när jag gav akt på en släkting som just fått diagnosen cancer. Han lät sig inte bringas ur fattningen, och försöker nu hålla sig munter och är optimistisk om utgången. Hans positiva attityd gör det inte bara mycket lättare för familjen att förlika sig med hans sjukdom. Jag tror att den också är honom till hjälp vid behandlingen. Men hur får man sådant mod? Jag tror att var och en av oss har en gudomlig andlig väsenskärna som är ett aldrig sinande källsprång av mod, styrka och hopp. Vi behöver bara öva oss i att glömma vår bedrövelse och utnyttja den energi som flödar från detta källsprång.
Min reaktion på min sjukdom förvånade mig faktiskt och jag tog mig en funderare. Om jag verkligen tror på karma och reinkarnation (och det gör jag), om jag verkligen tror att universum är rättvist och att våra sjukdomar och problem är resultat av våra tidigare gärningar, hur kan jag då tycka synd om mig själv? Bör jag inte acceptera dessa prövningar som skuldbetalningar?
Min negativa reaktion berodde delvis på att jag lyssnade till en självisk önskan inom mig att allting i livet skall vara lätt, trevligt och bekymmersfritt. I stället borde jag ha lyssnat till den gudomliga viljan, en positiv skapande kraft i universum som verkar för alla varelsers väl och utgör drivkraften bakom evolutionen. Den är oändligt mycket visare än jag. Att acceptera sin karma med lugn, jämnmod och bibehållen fattning är, tror jag, att rätta sig efter den gudomliga viljan.
Liksom så många andra har jag frågat mig varför jag drabbades och just nu. Om jag kunde förstå hur jag ådragit mig den karma som nu plågar mig, så skulle mitt lidande inte vara förgäves. Jag tror att karma och den gudomliga viljan samverkar för att bestämma vilka prövningar vi måste genomgå, och när det skall ske. Karma är lagen som för varje handling alstrar en lika kraftig återverkan på den handlande. Ett enkelt exempel är att om man skadar någon blir man framöver själv skadad. Genom att misshandla min kropp med alltför påfrestande aktivitet fick jag omedelbar karma. Men den gudomliga viljan är inblandad i karmas verkningar genom att den tvingar oss att genomgå vissa prövningar för att vi skall utvecklas och bli bättre människor. Kanske behöver vi en traumatisk upplevelse för att kunna bryta en dålig tanke- och handlingsvana. Händelser denna vinter tycks bekräfta detta: En av mina vänner, som nyligen tillfrisknat efter en sjukdom, frågade mig om jag skulle vilja lära henne att vandra med snöskor. Jag samtyckte och tog ut henne och några andra nybörjare på turer i lätt terräng. På så sätt fick jag tillfälle att göra något positivt med mina kunskaper.
Genom att se min sjukdom i ögonen har jag fått ut mycket av sjukdomsupplevelsen. Jag förstår nu att om jag misshandlar min kropp, ”Guds tempel”, så måste jag betala priset för detta. Jag måste därför behandla den med mer respekt. Jag förstår också att jag skall önska mig de rätta sakerna i livet och sträva mot andliga och altruistiska mål i stället för mot själviska. Min nedsatta fysiska förmåga leder kanske därför till större andlig styrka. Men det ankommer på mig själv att se till att detta verkligen sker.