Avskildhetens stora irrlära

G de Purucker

  

Att koncentrera sitt tänkande på sin egen person, att hellre söka personlig än andlig frihet, är vägen som leder nedåt. Det lägre jagets väg är vägen till allt lägre riken och sfärer av materia, tills förintelsen slutligen kommer vid den kosmiska cykelns slut då materien själv upplöses.

Sträva uppåt. Odla dina högre förmögenheter. Ta dig i akt för det vilseledande skenet från den lägre naturen, i all synnerhet från den lägre intermediära natur som kallas den psykiska. Eftertrakta först dina andliga och intellektuella krafter, bada i ljuset från din egen andliga natur, för att få förmågan av inre skådande och kraften att vilja. Sedan skall alla andra förmögenheter växa fram inom dig på ett naturligt sätt, lugnt och stilla och i behörig ordning.

Lagarnas lag i världsalltet är självförglömmelse och inte koncentreration på det egna personliga oberoendet. Världsalltets främsta lag är att vi skall leva för allt och alla, inte att var och en skall leva för sig själv med avsikten att för egen räkning utveckla de inre andliga krafterna. Det sistnämnda kan synas riktigt nog men är vilseledande, farligt och dumt om man betraktar det ur den esoteriska träningens synvinkel. Lev för att gagna mänskligheten, ty det är det första steget.

Den stora och enda verkliga irrläran är föreställningen att någonting är i grunden avskilt från och olikt andra ting. Ty i hela naturen råder samordning, samverkan, ömsesidig hjälpsamhet, och den fundamentala etthetens regel är alltomfattande - allting i universum lever för allting annat.

Det är känslan av avskildhet som är roten och upphovet till allt ont. Den för med sig jag-begären. Jag vill ha, det är mitt. Det är känslan av avskildhet, föreställningen att man är totalt avskild från och fullständigt olik alla andra, som hindrar en från att bli den gud som bidar inom en. Genom att bli denne inre gud blir man medvetet ett med världsalltet, vars barn man är och varav man är en oskiljaktig del. Detta innebär att få del av gränslös styrka och visdom, det innebär att dricka av de inspirationens källsprång som väller fram ur världsalltets hjärta.

Själviskhet är hämmande och begränsande. Den är orsaken till all degeneration, till allt moraliskt förfall, till all mental och fysisk svaghet. Den förlamar dig, slår dig i bojor, och lämnar dig inte rum att växa. Själviskhet är roten till allt ont. Följaktligen är den roten till karaktärssvaghet, till kraftlöshet, till bristande omdöme, till brist på hjärtlighet och känsla. Själviskhet är sålunda orsaken till alla motgångar och bekymmer. Allt som förlamar den mänskliga konstitutionens förmögenheter har sin grund i själviskhet. Själviskheten ger upphov till en syn på livet som är begränsad till din egen lilla tankesfär. Du är då en fånge, fängslad i din egen själviskhet och handikappad när det gäller att utkämpa livets ädlaste strider. Själviskheten gör dig till fånge - och ditt fängelse är ditt lägre jag!

Vilken känsla av frihet, av äkta människoskap, man får när man lämnar det lägre jagets fängelse och förnimmer sin etthet med Alltet, ty man är detta Allt i sin innersta varelses dolda helgedom.

Det är själviskhet och okunnighet som kommer människorna att bråka med varandra, ty människorna använder naturens krafter för personliga och själviska syften - ibland efter moget övervägande, ibland endast halvmedvetet. Detta görs av vår fria vilja, som trots allt är en gudomlig kraft eller egenskap.

Vi har vilja, och den är fri. Vi är delaktiga i världsalltets energier, ty vi är oskiljaktiga från detsamma. Då vi brukar vår vilja rätt, skådar vi underbara mysterier i våra medmänniskors hjärtan och ansikten. Vi ser storhet i deras innersta väsen, ty storhet finns då även i oss, och storhet igenkänner alltid storhet. Då vi brukar viljan orätt använder vi universums krafter i ondska för egen vinning. Vi har fri vilja och vi brukar dessa krafter, men gör det i okunnighet om naturens lag.

Okunnighet är ett fördärv för människan. Om vi visste att vi bringade universums krafter i oordning och uppväckte onda böjelser hos oss själva och våra medmänniskor, om vi insåg den fundamentala sanningen att allt har sin gemensamma rot i en beständig frid och harmoni, så skulle ingen människa med sunt förstånd tolerera ondska inom sig själv utan arbeta för att upplysa och bistå sina medmänniskor.

Okunnigheten är människans största fiende och dess frukter är olycka, sorg, smärta, sjukdom och lidande.

Själviskheten lamslår dig och kommer dig att fastna i det lägre jagets dy. Vägen till framgång ligger i att undertrycka personligheten, i att bli opersonlig. Lagen är densamma för alla: Var opersonlig, glöm dig själv!

En människa som bara tänker på sig själv, på sina planer, sin egendom, sina önskningar, sina tankar, spinner omkring sig en kokong av bristfällighet och skrämmande själviskhet. Den blir en mur omkring henne, hårdare och mer beständig än stål.

Vi är omgivna av spärrar som vi själva skapat. De är uppbyggda av oss själva, av vår egen tanke, och de värsta spärrarna finns inom oss. I den mån som människans medvetande växer, bryter det ned de spärrar som hindrar det från att ge uttryck åt sig själv, och det inre ljuset strålar fram.

Oböjlighet i tanke och åsikter är spärrar för andligt framåtskridande, ty oböjligheten är uttryck för dogmatism och självbelåtenhet. Den tillsluter själens portar för nya sanningar. Men människorna är inte oböjliga i sina själar, de är inte oböjliga i sina sinnen, såvida de inte är självbelåtna, ty det finns ingenting som i så hög grad gör dem blinda för sanningen som just självbelåtenhet. Kom också ihåg att de flesta människor bara är självbelåtna en kort tid, inte i längden.

Ett öppet sinne, ett vaket förstånd, viljan att ha ett obeslöjat andligt förnimmande, beredskapen att mottaga sanningen och att ge den vidare till andra - allt detta tillförsäkrar oss däremot andlig framgång och är tecken på att vi i någon mån gått framåt på den andliga utvecklingens väg.

Undvik därför oböjlighet. Håll ditt sinne öppet, håll ditt förstånd vaket så att det kan gripa varje ny sida av sanningen som framläggs för dig. Ett obeslöjat andligt förnimmande består helt enkelt i att du lägger bort dina personliga åsikter och din självbelåtenhet. Att inse vad som är opersonligt är att ha ett obeslöjat andligt förnimmande.

Det som först och främst utestänger ljuset är den känsla som kan uttryckas med orden: "Jag vet allt vad jag behöver veta." Denna känsla uppkommer ur ren egoism. Motsatsen till egoism är det opersonliga inre skådandet av andliga sanningar som verkar i din själ och sålunda formar den till att mottaga opersonliga, universella intryck.

Allt som drar dig bort från ditt animala jag, allt som kommer dig att glömma din personliga varelse och inger dig tankar av medkänsla och opersonligt tjänande - allt detta hjälper dig i ditt andliga växande. Vilket hopp, vilken tröst, vilken frid, ligger det inte i att glömma sig själv!

Allt som drar dig bort från dig själv och dina personliga begränsningar, dina själviska föreställningar och synsätt, dina egoistiska tankar och känslor, och leder dig till att ta vård om någonting, till osjälviskt arbete för andra, allt detta hjälper dig i andligt avseende. Att vårda ett träd, att tillvarata någon människas intressen, att sysselsätta dig med en bok, med skrivning, med verktyg eller vad det än må vara - allt som kommer dig att glömma ditt personliga jag - hjälper dig i ditt andliga växande, hjälper dig att glömma dig själv. Vilken belöning tillfaller inte den som gör detta! Låt de andliga krafterna i ditt bröst få fritt spelrum i vad slags opersonligt arbete som helst.

Självförglömmelse, barmhärtighet, medkänsla och frid är frukterna av den kosmiska harmoni som är världsalltets själva hjärta. När du börjar inse detta faktum växer någonting fram i din själ, någonting som inte kan uttryckas i ord men som på samma gång är ljus, liv, frid, visdom och allsmäktig kärlek - opersonlig och alltomfattande, så att allt som finns till har något tjusande, eftersom du älskar det.

Och ändå är hela det yttre universum bara klädnaden eller skuggan av någonting osynligt, av det inre liv, av vilket varje människa och varje annan varelse är en oskiljaktig del. Ty alla varelser och ting har sina rötter i detta inre liv, och allt som någon av oss gör återverkar därför med motsvarande styrka på alla andra varelser och ting.

Var och en har att ta vara på sina medmänniskor eftersom vi med band av ursprung och bestämmelse är oskiljaktigt bundna vid varandra. I grund och botten är vi alla ett. Var och en av oss har ansvar för sina medmänniskor i den bemärkelsen att vi påverkar dem, och deras hjärtan och sinnen ger gensvar på vad vi säger till dem. I samma mån som vår egen utveckling framskrider blir också vårt ansvar medvetet, självmedvetet, och ökar.

Vi gör oss själva till just det vi är, och på samma gång har vi att ta vara på våra medmänniskor eftersom var och en av oss, var och en av oss, är ansvarig för en oändligt lång orsakskedja. Det ges en lag i universum. Saker och ting styrs inte av en slump. En människa kan inte tänka, tala eller handla utan att andra varelser på gott eller ont påverkas därav.

Så en handling och du skall skörda en vana. Så en vana och du skall skörda ett öde eftersom vanorna bygger karaktären. Här är ordningsföljden: en handling, en vana, en karaktär och ett öde. Du är din egen skapare. Du danar dig nu till vad du i framtiden skall bli. Vad du nu är, är precis det som du i det förflutna gjort dig till. Som du sår skall du skörda.

Om du sår åt dig själv i rent själviska syften, skall du skörda i överensstämmelse därmed. Den människa som har så lite kärlek för den verkliga skönhet som ligger i rätt handlande att hon säger till sig själv: "Jag skall bli god för att därmed vinna någonting, t ex en mer lovande framtid eller en sundare kropp" har redan fördärvat sin goda sådd med ogräs. Det finns ingenting som så förminskar din själs styrka som att du koncentrerar dig på dina egna personliga angelägenheter och glömmer andras lycka och välfärd.

Den människa som tänker på andra före sig själv är redan stor. Den människa som ger upp sitt liv för att andra skall få leva är redan stor. Den människa som glömmer sig själv i osjälviskt tjänande för mänskligheten är den störste av alla. En sådan människa skördar ett öde som är gudalikt - eftersom hon byggt upp en motsvarande karaktär.

Naturen fordrar av alla människor samverkan, medmänsklighet, välvilliga känslor, kärlek, självförglömmelse, arbete för andra. Den själviske tvingas förr eller senare att böja sig. Själviskheten är förkrympande, den innebär kyla, den är motsatsen till kärlekens varma, vidgande kraft.

Naturen tolererar i längden inte den människa som hårdnackat framhärdar i att ge sig själv företräde till förfång för andra, ty naturens själva hjärta är harmoni. Universums själva vävnad och struktur är samordning, samverkan och andlig endräkt. Den människa som oavlåtligen söker företräden för sig själv hamnar slutligen i den andliga undergångens land, ty naturen vill inte längre ha med henne att göra. Hon har ställt sin ynkliga outvecklade vilja mot de mäktiga strömmarna i kosmos, och förr eller senare spolas hon upp på någon sandbank vid livets flod där hon går sin undergång till mötes. Naturen har inte fördrag med hårdnackad och inbiten själviskhet.

Se på en växt. Se på vår kropp. Var och en av dem är uppbyggd av skaror av underordnade varelser, vilka alla arbetar tillsamman och bildar detta något i vilket de alla tar del i det gemensamma livet.

När en människa handlar harmoniskt, handlar hon i överensstämmelse med den alltomfattande planen och med lagen. Harmoni i medvetande och tanke, och därför också i handling, är vad vi menar med ordet etik. Etik är inte någonting konventionellt, moral är inte någonting konventionellt. Båda har sin grund i tillvarons centrala lagar, i världsalltets strukturella harmoni.

Den etiska instinkten framspringer sålunda ur din egen inre konstitution. Den uppkommer i den andliga delen av din varelse.

Kunskap är kärleksfulla handlingars barn. Du kan inte erhålla kunskap om mysterierna, om de högre mysterierna, om inte ditt hjärta är uppfyllt av kärlek. Kunskap kommer av att du uppövar de andliga krafterna inom dig. Detta uppövande sker lättast genom att du utför kärleksfulla och välvilliga handlingar, genom att du känner och utövar medmänsklighet, genom att du hjälper andra och delar med dig av de skatter som kommit dig till del.

Hur upphöjt och storslaget är det inte för människorna att känna sin släktskap med varandra, att känna den allsmäktiga kärleken i sina hjärtan, att förnimma vårt alltomfattande broderskap och att leva för att gagna mänskligheten!

- Sammandrag av kapitlet "The Great Heresy of Separateness" i boken "Golden Precepts of Esotericism".

Till index