Bli det du älskar
Sarah Belle Dougherty
Kärleken är drivkraften bakom universum. Som andliga väsen är den vår innersta kärna som ständigt försöker komma till uttryck i våra liv, framför allt i våra relationer. Samtidigt ställs vi inför disharmonins och ondskans realiteter i livet. Hur kan vi skapa harmoni hos oss själva och i världen omkring oss? William Q Judge gav en av sina lärjungar följande råd:
"Bli det du älskar. Sträva efter det du finner vackert och ädelt och låt resten vara. Harmoni, uppoffring och hängivenhet: låt dem bli dina nyckelord. Uttryck dem överallt och på bästa möjliga sätt."
Vare sig vi vill det eller ej kommer vi med tiden att bli det vi fäster vår uppmärksamhet vid. Vi har en automatisk tendens att söka efterlikna det som tilltalar oss speciellt, eftersom vår psykiska natur är formbar och lättpåverkad. Genom att använda vår föreställningsförmåga, medvetet eller omedvetet, anpassar vi oss till det vi inriktar oss på. Det är därför mycket viktigt att se upp med vad det är vi har för vana att ägna våra mentala och emotionella krafter åt. Genom att inrikta oss på det vi finner "vackert och ädelt" börjar vi förvandla hela vårt väsen i motsvarande riktning.
Som vi alla vet är det svårt att åstadkomma förvandling, huvudsakligen på grund av att den fysikaliska lagen om att "varje aktion motsvaras av en lika stark reaktion" även gäller på det psykiska området. När vi väljer att inrikta oss på det som är "vackert och ädelt" reagerar de delar av oss som attraheras av motsatsen lika starkt emot vårt val, och lyckas alltför ofta återställa status quo i vår medvetenhet och vår strävan. Det är lönlöst att bekämpa dessa opositionella krafter, eftersom de får mer energi ju mer vi koncentrerar oss på dem. Att bekämpa dem är detsamma som att ladda dem med ny energi. När vi erkänner och därpå ignorerar dessa negativa aspekter, stryps deras energitillflöde och deras grepp om oss försvagas.
I vår strävan efter att bli något mer än det vi för närvarande är, är det viktigt, som Judge föreslår, att "låta resten vara", att frigöra sig från alla sår, oförrätter och besvikelser samt de bittra och negativa känslor vi hyser gentemot andra och deras handlande och inte minst gentemot oss själva. I annat fall koncentrerar vi oss på livets mörka sida och förstärker just de krafter vi avskyr. Vi kan inte koncentrera oss på det vi älskar om vi fokuserar på det som retar oss eller gör oss ledsna. Att negligera de negativa aspekterna hos oss själva och andra banaliserar inte det som ligger till grund för dessa tankar eller innebär att våra känslor är ogrundade. Det fritar ej heller den eller de som utförde ovänliga eller onda handlingar från skuld. Det betyder helt enkelt att vi väljer att inte ägna någon kraft, uppmärksamhet och vilja åt dylika ting. Dessutom kan vi vara övertygade om att varje orsak som sätts i rörelse alltid skapar rätt verkan, oberoende av om vi förstorar problemet genom att grubbla över det, hyser agg mot någon eller söker hämnd. Genom att frigöra oss ifrån det förgångna, undanröjer vi dess förmåga att begränsa och distrahera oss.
I våra försök att uppnå yttre harmoni skapar vi emellertid alltför ofta en artificiell frid som döljer en inre disharmoni, eftersom denna frid har sin grund i ett undertryckande av konflikter eller obehagskänslor. Sann harmoni återspeglar ett inre tillstånd som har sin rot i en djup insikt om vår inre etthet med andra trots ofrånkomliga skärmytslingar och meningsskiljaktigheter. Vartefter vi lär oss kontrollera våra egna outvecklade mentala och emotionella aspekter, blir vårt bidrag till den psykiska nedsmutsningen av vår omgivning allt mindre.
En av H P Blavatskys lärare har sagt: "Den som ständigt tänker på sig själv och glömmer alla andra blir ej lycklig... Universum stönar under bördan av sådant själviskt agerande, och det enda som kan råda bot härpå är självuppoffrande Karma." Förvisso får den mänskliga karmans tunga börda ibland Jorden att framstå som ett veritabelt helvete. Vår behandling av varandra och andra levande väsen, alla former av våld, grymhet, girighet och likgiltighet kan bli nära nog överväldigande och ge upphov till tvivel på att människosläktet kan fortsätta existera om det håller fast vid sina nuvarande vanor. Ett effektfullt sätt på vilket vi som individer kan motverka dessa sedan länge förhärskande tendenser - i mänskligheten som helhet och inom varje människa - är att sätta andras intressen före de egna. Det innebär att offra det lägre jaget med alla hämndbegär och all självupptagenhet åt det andliga jaget, och på så sätt skapa karmiska "antikroppar" som verkar i helhetens intresse. På detta sätt kan vi i viss mån råda bot på den giftiga atmosfär av själviskhet som omger mänskligheten. Att offra är att helga, och genom självuppoffring helgar eller förandligar vi vårt ordinära medvetande och höjer det över tid och rum till en mera universell och gudomlig nivå.
Att bortse från "rättvisa" och bemöta okunnighet, själviskhet och kanske ondska med medkänsla och förståelse i stället för aggression och vedergällning, kan emellertid synas orealistiskt och till och med farligt för vårt dagsmedvetande. Men, som läraren sade, den mänskliga antipatins, aggressionens och självcentreringens starka karmiska strömmar kan endast uppvägas av osjälviskhet, kärleksfull vänlighet och en orubblig förtröstan på den absoluta rättvisan i universums andliga grundstruktur. Vänlighet innebär inte blindhet eller dumhet utan snarare mod att agera på lämpligt sätt i en situation, utan att ge efter för den egna egoismens och ofullkomlighetens krav.
Endast ett litet fåtal är villiga att leva ett uppoffrande liv, såvida de inte är hängivna något som är så mycket större än den egna lilla personligheten att de är beredda att göra allt som krävs för att komma i harmoni med den lysande inre gudomen i deras innersta väsen, även om det går stick i stäv mot inarbetade vanor och konventionellt tänkande. När vi väl bestämt oss för att ge akt på våra tankar och känslor och strävar efter att göra vårt allra bästa, då börjar vi förkroppsliga det vi vill bli och ge uttryck åt det på ett allt mera fullödigt sätt. När vi vandrar denna inre väg har vi, märkligt nog, en positiv inverkan på många människor som vi aldrig möter, samtidigt som vi naturligtvis har ett gott inflytande på familj, medarbetare, vänner och omgivning - inte genom att avsiktligt utgöra en förebild och försöka påverka andra eller genom att vara obevekliga och blåögda idealister, utan genom att på ett så naturligt och fullödigt sätt som möjligt försöka ge uttryck åt den medkänsla och harmoni som ligger till grund för hela universum