Citat ur Studies in Occultism av H P Blavatsky

Ockultism är inte magi. Det är jämförelsevis lätt att lära sig knepen med trollformler och hur man gör bruk av den fysiska naturens subtilare, men ändå materiella krafter. De förmågor som tillhör människans animala själ är snart uppväckta. De krafter som hennes kärlek, hennes hat och hennes begär kan sätta i verksamhet utvecklas lätt. Men detta är svart magi - trolldom. Ty det är motivet, och enbart motivet, som gör varje slag av maktutövning till svart olycksbringande eller vit välgörande magi. Det är omöjligt för en människa att använda andliga krafter om hon inom sig hyser det minsta spår av själviskhet. Ty är avsikten inte fullkomligt ren, kommer det andliga att omvandla sig till det psykiska och verka på det astrala planet, ofta med förfärande resultat som följd. Den animala naturens förmågor och krafter kan lika väl användas av den själviske och hämndgirige som av den osjälviske och förlåtande, men andens förmågor och krafter lånar sig bara till den vars hjärta är fullkomligt rent - och detta är GUDOMLIG MAGI... (s 2-3)

Det finns (bland många andra) fyra benämningar på de olika slag av esoterisk kunskap eller vetenskap som omtalas t o m i de exoteriska Puranaböckerna. Dessa är: (1) Yajna-vidya, kunskapen om de ockulta naturkrafter som uppväcks genom utförandet av vissa religiösa ceremonier och ritualer. (2) Maha-vidya, "Den stora kunskapen", den magi som förekommer hos kabbalisterna och Tantrika-dyrkarna, ofta trolldom av värsta slag. (3) Guhya-vidya, kunskapen om de mystika krafter som innebor i ljud (eter) och följaktligen i mantraer (böner och besvärjelser som sjungs), och vilka är beroende av den rytm och melodi som används. Med andra ord handlar det om magiska akter, utförda med stöd av kunskap om naturkrafterna och deras inbördes förhållande. (4) Atma-vidya, en benämning som orientalisterna helt enkelt översätter med "kunskap om själen", sann visdom, men som innebär mycket mera. (s 14-15)

Den sista är det enda slags ockultism som en teosof...bör sträva efter. Allt det andra är konster...vilkas utövande grundas på kunskap om det yttersta väsensämnet i allting inom naturrikena - mineraler, växter, djur osv - alltså i ting tillhörande den materiella naturen, hur osynligt detta väsensämne än må vara och hur väl det än undgått att hamna i vetenskapens våld. (s 15)

Vilken man eller kvinna som helst kan slå sig på studiet av en eller flera av de här uppräknade "ockulta konsterna" utan någon längre förberedelse, och t o m utan att ålägga sig någon större återhållsamhet i sitt dagliga liv. Det är inte ens nödvändigt att hålla på någon högre moralisk standard. Fast i sådana fall kan man sätta tio mot ett på att vederbörande kommer att utvecklas till en tämligen skicklig trollkarl, och huvudstupa ramla ned i den svarta magin. Men vad spelar det för roll? Voodoer och dugpaer äter och dricker och gör sig glada dagar trots hekatomber av offer för deras djävulska konster. Och detsamma gör också massor av älskvärda vivisektörer och de medicinska fakulteternas diplomförsedda "hypnotisörer". Den enda skillnaden är att voodoer och dugpaer är medvetna och Charcot-Richets efterföljare omedvetna svartkonstnärer. Och eftersom båda kategorierna måste skörda frukterna av sina mödor och bedrifter på svartkonstens område, är det rättvist att de västerländska utövarna inte bara får straffen och det dåliga ryktet utan också de eventuella fördelarna och njutningarna av aktiviteterna. Jag säger det ännu en gång: hypnotism och vivisektion så som de utövas i sådana kretsar är blott och bart trolldom minus den kunskap som voodoer och dugpaer besitter och som ingen Charcot-Richet kan skaffa sig ens genom femtio års trägna studier och experiment. Må alltså de som vill fuska i magi - vare sig de förstår dess natur eller inte - men finner de för nybörjarna föreskrivna reglerna alltför hårda och därför avstår från Atma-vidya eller ockultismen, vara den senare förutan. Låt dem för all del bli magiker, även om de blir voodoer och dugpaer under de kommande tio inkarnationerna. (s 15-16)

...när begäret efter ockultismen på allvar vaknat i en människas hjärta, kan hon inte längre hoppas på frid och inte på att finna någon ro eller tröst i hela världen. En ständigt gnagande oro som ingenting kan stilla, driver henne in i tillvarons mest ödsliga och vilda nejder. Hennes hjärta är ännu alltför uppfyllt av lidelser och själviska begär för att hon skall kunna träda in genom Den Gyllene Porten, men hon kan inte finna vare sig vila eller frid i det vanliga livet. Måste hon då ovillkorligen hemfalla åt trolldom och svart magi, och under inkarnationer samla på sig en ohygglig karma? Har hon ingen annan möjlighet? (s 16-17)

Jo, det har hon. Men hon bör då inte sträva efter något högre än hon känner sig i stånd att förverkliga. Hon bör inte ta på sig en större börda än hon förmår bära. Utan att bli en "mahatma", en Buddha eller ett stort helgon bör hon studera filosofin och "vetenskapen om själen", och hon kan bli en av mänsklighetens mer anspråkslösa välgörare utan några "övermänskliga" krafter. Siddhierna (eller arhat-krafterna) är bara för dem som förmår leva det erforderliga livet, som bokstavligen förmår göra de fruktansvärda offer den utbildningen kräver. Jag upprepar: verklig ockultism eller teosofi är den stora försakelsen av det egna jaget - absolut och ovillkorlig - såväl i tanke som i handling. Ockultism är altruism , och slungar sin utövare ut ur den vanliga tillvaron och dess förhållanden... (s 17)

Hur kan man ens föreställa sig att en människa skulle kunna inträda genom ockultismens smala port när hennes tankar dagligen och stundligen kretsar kring världsliga ting, när hon är fylld av begär efter ägodelar och makt, när hon är fylld av lidelser och ärelystnad och upptagen av plikter som - hur hedervärda de än må vara - ändå tillhör den förgängliga jordiska tillvaron? T o m kärleken till familjen - den renaste och mest osjälviska av mänskliga känslor - är ett hinder för verklig ockultism. Ty även om vi som exempel tar den heliga kärlek en mor hyser för sitt barn eller en man för sin hustru och analyserar dessa känslor i grunden, så ligger det själviskhet i den förra och égoisme à deux i den senare... (s 21)

Aspiranten måste utan kompromisser göra sitt val mellan denna världens liv och ockultismens. Det är meningslöst och fåfängt att försöka förena de två, ty ingen kan tjäna två herrar och tillfredsställa båda. (s 22)