"Pilgrimens evighet är såsom ett blinkande av Självtillvarons öga" … "Världarnas uppstående och försvinnande liknar tidvattnets regelbundna stigande och fallande." 1
Den stund har aldrig funnits då jag inte själv var till, eller du, eller alla jordens furstar, ej heller skall vi nånsin upphöra att vara. 2
Jag bjuder dig på en resa som leder långt bort från vårt vardagsliv, bort från dettas lilla och begränsade medvetenhet, bort från den yttre världens illusioner som vi är så vana vid. Det är en resa till universums inre upplevelseområden, och den företas med hjälp av våra förfäders visdom. Spår och uppteckningar av denna visdom finner vi i alla folks religioner, myter och traditioner om vi öppnar våra ögon och öron, och låter bli att förlöjliga den med vår moderna civilisations förmätna synsätt.
I sin inledning till Den Hemliga Läran uppställer H P Blavatsky tre huvudpunkter som ligger till grund för hela visdomsläran om cykler. I den första pekar hon på:
En allestädes närvarande, evig, obegränsad och oföränderlig URGRUND, över vilken all spekulation är omöjlig, emedan den övergår mänsklig fattningsförmåga och endast skulle förkrympas genom något som helst mänskligt yttryck eller jämförelse. Den ligger helt och hållet bortom tankens räckvidd - den är, med Mandukyas ord, "otänkbar och onämnbar". 3
I den urgrunden har vi alla vårt upphov - från den minsta atom till galaxen och ännu större enheter - och till densamma återvänder vi, ty den är den eviga källan och det eviga slutmålet för varje cykel av manifestation och upplösning.
Den andra huvudpunkten talar om
Den eviga tillvaron av världsalltet i dess helhet såsom ett obegränsat plan, periodiskt tummelplatsen för otaliga världssystem, oupphörligt uppstående och försvinnande, som kallas "de sig manifesterande stjärnorna" och "evighetsgnistorna". 4
Den tredje huvudpunkten påvisar alltings fundamentala enhet. Eftersom vi alla utgår ur och återvänder till samma grundorsak, är vi ett till vårt innersta väsen. Under de periodiska manifestationerna är vi individualiserade och skiljer oss från varandra, men det är bara i vars och ens persona - det grekiska ordet för "mask" - som skillnaden ligger. I grunden är vi ett med allt som lever i universum.
Dessa tre huvudpunkter placerar vår tillvaro i ett sammanhang som vida överskrider våra mänskliga begränsningar. Enligt de forntida lärorna finns det ingen absolut början och inte heller något absolut slut, bara det periodiska tillblivandet och försvinnandet. Låt oss kasta en blick på dessa storslagna kosmiska kretslopp. De siffror som återges i det följande är bara grova närmevärden som inte anger exakta cykellängder i mänskliga år utan avser att peka på hur en cykels längd förhåller sig till längden av andra cykler. Ty dessa kosmiska rytmer framkallas av intelligenta krafter och varelser, och kan påverkas på många olika sätt.
Människans livslängd uppgår i genomsnitt till 72 år, och den är vår viktigaste cykel. Ändå är den bara livslängden för vår fysiska kropp, den minst utvecklade och mest materiella delen av vår varelse. Vår fysiska kropp är bara ett verktyg som tjänar det verkliga jaget - den mänskliga monaden eller medvetandecentrumet - som därigenom uttrycker sig på detta materiella tillvaroplan. Kroppen är emellertid fylld av cykler som återspeglar universum runt densamma. Vi har t ex mensturationscykeln som korresponderar med månens rotation. Vårt hjärta slår med ungefär 72 slag i minuten eller 4.320 i timmen (siffrorna 4-3-2 med nollor efter framträder, som vi skall se, i flera viktiga mänskliga cykler). Vidare drar vi 18 andetag i minuten, dvs 25.920 per dag, och det senare talet återkommer i dagjämningspunkternas precessionscykel. Denna, som också kallas "Det platonska året", delas i tolv lika delar som korresponderar med zodiakens tolv tecken, där varje del utgör en messiansk cykel på 2.160 år.
Låt oss så se lite närmare på kroppens byggstenar. Materiellt sett är en cell ett aggregat av atomer och molekyler, men den är mer än bara en ren anhopning av kemiska element. Enligt teosofin är cellerna uppbyggda på samma sätt som vi. De lever, de har intelligens och känslor som är anpassade till deras utvecklingsnivå, och de skapar sitt eget individuella framtidsöde i enlighet med deras inre utveckling. I kroppen utför cellerna alltefter sina positioner i denna olika uppgifter. De underkastar sig den större helheten och tjänar hela kroppen. Men var och en av dem har på samma gång sitt eget liv, sitt eget medvetande och sin egen individuella utvecklingsväg. Den håller sin energi vid makt, försvarar sig mot angrepp, avgränsar sig från respektive kommunicerar med sin omgivning, och den uppkommer och försvinner.
Cellen uppvisar ytterligare ett viktigt tecken på liv i det att den, om än omedvetet, inom sig bär ritningen till helheten, fysiskt sett i form av DNA. Dess individuella utveckling består i att bringa alltmer av denna inneboende helhetsplan i dagen. På så sätt samlar den mer och mer erfarenhet, och de kontakter med lägre plan som dess monadiska medvetande därvid har resulterar i utveckling, evolution.
Det är likadant med oss människor. Vi är celler i en större varelse, vars storlek dock gör att vi är omedvetna om detta faktum. Men även vi bär helhetsritningen inom oss, och samma sak gäller för varje planet, sol, atom, elektron, elektroninvånare osv. Allt som lever utvecklar sig genom cykliska tillblivanden och försvinnanden, och bakom varje fysisk manifestation finns ett monadiskt medvetandecentrum.
Men låt oss gå vidare och kasta en blick på atomerna som bygger upp cellerna och andra substanser. Vilka märkliga varelser är de inte! Hur kan någon förneka att de har medvetande? De rör sig oavbrutet. De har egenskaper och andra karaktäristika som de vidmakthåller. Materia som trä eller sten kan tyckas vara solid, medan den i verkligheten är en illusion. Om vi i tanken förstorar atomerna i en träbit så att atomkärnorna blir stora som tennisbollar, blir avståndet mellan dem hundratals kilometer. Och massans koncentration i atomen kan jämföras med den i solsystemet. Atomkärnan innehåller 99,946 % av atomens massa medan solen innehåller 99,8 % av solsystemets.
Mikrokosmen liknar verkligen makrokosmen. Det är bara vibrationernas - dvs cyklernas - varaktighet, som är av olika längd. De yttre formerna är underkastade ständiga förändringar - ingenting förblir som det är - men medvetandecentrumena bakom formerna behåller sin individualitet. De utgör de ändlösa skaror av många slags varelser som liksom vi människor befinner sig på sin evolutionära vallfärd från atom till galax. Ser vi till oss själva, kan var och en av oss betrakta sig som hierarken för det kosmos som hans kropp utgör. I detta kosmos utgör cellerna galaxer som bygger upp supergalaxer, och atomerna motsvarar solsystemen med elektronerna som planeter. Och allesammans är de på ett obegripligt sätt bebodda. Vår puls breder ut sig i detta mikro-universum och våra tankar och känslor påverkar det. Vi ger uttryck åt oss själva i dess cykler: vi är de gudar som bestämmer över tillblivandet och försvinnandet av kroppens små varelser, och detta utan att vara medvetna om hur det går till.
Alla dessa mångahanda livsformer och alla dessa kretslopp inom kretslopp, små kretslopp som i samverkan bildar större! Från vår livscykel i dess helhet kan vi gå vidare till kortare cykler: vakenheten-sömnen, andningen, hjärtslagen, celldelningarna och cyklerna hos atomerna och deras invånare. För kroppens minsta varelser är vi lika oförställbara som de är för oss. Vår kropp upplöses i ingenting när vi går vidare från celler och atomer till elektroninvånare, de diminutiva varelser som skådar ut i vår kropps oändlighet och ser denna fylld av "stjärnor". För dessa diminutiva varelser förefaller vår kropp vara en nästan tom rymd. Samma uppfattning får vi om vår rymd när vi en klar natt betraktar stjärnhimlen och överväldigas av skapelsens utsträckning. Vi upplever då naturen inspirerade av den intuitiva känslan av att vara en del av denna helhet.
Om vi så ser till vår planet, är den liksom människan mer än bara en fysisk kropp. Den har inre väsenssidor och manifesterar sig med hjälp av den kosmiska substansens olika egenskaper. Indierna kallar planetens livstid för en Brahmas dag och denna dag är 4.320.000.000 år lång (lägg märke till siffersekvensen 4-3-2 som också återfinns hos människohjärtats slag). Enligt indierna är nu 1.972.000.000 år, dvs närmare hälften av planetens liv, förgångna, medan den moderna teosofiska litteraturen säger att planetens mest materiella livsfas redan nåddes för flera miljoner år sedan. Under den första halvan av sin innevarande utvecklingscykel upplevde jorden en materiell evolution och en andlig involution allteftersom den steg ned i materian. Denna utvecklingsriktning resulterade i en allt mer långtgående differentiering av varelsearter, liksom i allt tyngre kemiska element.
Mänskligheten genomgår sin utveckling på jorden under inflytande av många cykler. Så t ex öppnas nu en ny messiansk cykel på 2.160 år när vårdagjämningen förflyttas från Fiskarnas till Vattumannens tecken. Detta resulterar i en motsvarande förändring av bl a vårt tankeliv. Allteftersom många traditionella former av mänsklig samexistens upplöses, måste vi förändra våra attityder till medmänniskorna omkring oss och finna nya vägar att tillsammans med dem befordra våra gemensamma intressen. Det är av stor betydelse för alla att vi samarbetar, att vi formulerar nya regler och skapar nya tankemönster på basis av vår urgamla etik. Detta hjälper mänskligheten att ännu en gång samverka med naturen genom att de enskilda individerna leds tillbaka till sin varelses heliga ursprung. Vi skall inte bara begära mänskliga rättigheter utan också erkänna att vi har mänskliga skyldigheter i det nya årtusendet, och vi skall ge uttryck för de tidlösa alltomfattande visdomslärorna på nutida språk. Och vi måste sträva efter att leva som denna visdom lär oss.
Övergången från en cykel till nästa utgör alltid en kritisk period. När dagen övergår i natt, när årstid följer på årstid, när sömn och vakenhet möts, när yin och yang väger jämnt, när varken maskulint eller feminint dominerar - det är då som det ofrånkomliga mönstret för liv, medvetenhet, igenkännande och utveckling framträder. Vi upplever ständigt, om än omedvetet, sådana övergångar.
Men vi märker effekterna av inte bara smärre cykler som t ex slutet av ett århundrade eller årtusende eller dagjämningspunkternas förflyttning längs ekliptikan. Eftersom hälften av jordens livscykel har förflutit, befinner sig mänskligheten enligt teosofin i den mest materiella fasen av sin jordiska utvecklingsprocess. Vi och jorden befinner oss i ett långt övergångsstadium eftersom hela utvecklingsprocessen håller på att ändra riktning. Vi börjar att ännu en gång röra oss uppåt evolutionens lysande båge, vilket innebär en andens evolution och materians involution. Några kemiska element uppvisar redan en viss materiell förfining i det att de blivit radioaktiva och övergår i lättare element för att återställa stabiliteten.
På sin evolutionära resa har vår andliga monad stigit ned till cykelns lägsta materiella nivå och - med kosmiska mått mätt - nyligen passerat den kritiska balanspunkten mellan ande och materia. Vår då erhållna förmåga till självmedvetande utgör nu den drivande kraften i vår utveckling, och denna sker i perspektivet av att vi kan bli gudalika människor. I cykel efter cykel kan vi avancera längs den lysande bågen och på ett broderligt och osjälviskt sätt använda våra i utveckling varande förmögenheter till andras välfärd. I samma utsträckning som vi lyckas med detta, ger vi uttryck för den större helhet vi ingår i.
Vår plats i universum är här, och här presenteras vårt ansvar och vår uppgift för oss. Framför oss ligger en majestätisk utvecklingsväg, ordnad i stora cykler som avlöser, kompletterar och överlappar varandra. Av dem kan vi lära att bättre hantera våra små dagliga cykler, och de förändringar vi ser omkring oss - ibland uppfattade som katastrofala - kan faktiskt vara nödvändiga och nyttiga vändningar i utvecklingscykler. Låt oss acceptera dessa utmaningar och göra vad vi kan av dem.
___________________________________
1. H P Blavatsky: Den Hemliga Läran, s 46
2. Bhagavad-Gita, kap 2, vers 12
3. Den Hemliga Läran I:43
4. Den Hemliga Läran I:46