Det finns förmodligen ingen samling religiösa och filosofiska verk som inte innehåller några mer eller mindre klara antydningar om existensen av denna visdomslära. En av de mest intressanta litterära sysselsättningar som finns är att samla in dessa spridda och vanligen ofullständiga uppteckningar och sedan, genom att ställa samman dem, upptäcka att de innehåller klara och verifierbara bevis på att de faktiskt är fragment av en för hela mänskligheten gemensam arkaisk visdom. Litteraturhistorikern, mytforskaren, antropologen - alla känner de till dessa spridda fragment av forntida tänkande. Men eftersom de inte är i stånd att ställa samman fragmenten på ett förnuftigt sätt, tillskrivs dessa vanligen den s k primitiva människans förmåga att konstruera myter och legender om naturfenomen som hon på grund av den fruktan och vördnad de ingav trodde vara verk av välvilliga eller illasinnade gudar, andar och demoner.

Ett helt annat synsätt finner vi i de läror som förmedlades till Västerlandet av H P Blavatsky. Hon påvisar i sina böcker den faktiska och kontinuerliga existensen av en logisk, sammanhängande och komplett visdomslära som inte bara handlar om kosmiska ting och förhållanden utan också ger den fullständiga beskrivningen av människans ursprung, natur och bestämmelse såsom del av den kosmiska helheten.

Denna visdomslära har i olika tidsskeden kallats Den esoteriska filosofin, Visdomsreligionen, Den hemliga läran, Den forntida visdomen och Den esoteriska traditionen. H P Blavatsky säger i företalet till sin bok Den Hemliga Läran:

...ingenting annat än den esoteriska filosofin är i stånd att stå emot de alltjämt förnyade anfall, som i vår tid, den råa och förnuftsvidriga materialismens tidevarv, göras emot allt vad människan håller kärast och mest heligt i sitt inre andliga liv. ... Ännu mer, den esoteriska filosofin försonar alla religioner, avkläder var och en av dem dess yttre, mänskliga dräkt och visar, att den utgått från samma rot som alla andra stora religioner. Hon bevisar nödvändigheten av en absolut, gudomlig princip i naturen. (s 4)

...den hemliga läran var den allmänt spridda religionen i den förhistoriska fornvärlden. Bevisen för dess spridning, de tillförlitliga, obestridliga urkunderna angående dess historia, en fullständig kedja av dokument, påvisande dess beskaffenhet och dess befintlighet i alla land, ävensom den undervisning, vilken utgått från alla dess stora adepter, existera ännu i denna dag... (s 18)

…Stycken därav hava överlevat de geologiska och politiska omstörtningarna och kunna berätta deras historia; och allt vad som överlevat bevisar, att den numera hemliga vishetsläran fordom var den enda brunnen, den ständigt flödande och outtömliga källa, ur vilken alla dess utflöden - alla folkslags senare religioner, från den första till den sista - ledde sin upprinnelse. (s 28)

Gör man en objektiv, uttömmande och kritisk undersökning av de lärofragment som återstår från forntiden, blir man övertygad om att de vilar på sanning och fakta. Man blir då också förvånad över att forskarna har varit så blinda att de låtit den esoteriska traditionen förbli oupptäckt och outforskad under så lång tid. Vad som uppenbarligen behövs i stället för hjärnförståndsanalysen av dateringar, grammatik och namn är mer intuition.

Intuitionen, vare sig den är aktiv eller relativt inaktiv, är källan till människans sanningsinsikt. Intuitionen finns i människans hjärta, i hennes innersta varelse, och det är den som ger henne alla hennes högsta och bästa idéer om människan och universum. Helt säkert har var och en av oss någon gång tänkt: Finns det ingen sanning om universum som en tänkande människa kan finna och förstå? Finns det inget annat än osäkra antaganden och spekulationer som grundar sig på vetenskapliga undersökningar av naturens fakta? Svaret ges av en "tyst röst" som säger: Det måste i ett universum som regleras och styrs av lag och konsekvens finnas medel med vilka man kan få en helt tillfredsställande förklaring till detta universum, ty det är en enhet och därför genomgående och till alla delar i överensstämmelse med sig själv. Men var finns då sanningen om universum, en tillfredsställande förklaring till TINGEN SOM DE ÄR?

Det kan bara finnas en sanning, och ger vi den sanningen en logisk och följdriktig formulering kan vi uppenbarligen ta till oss delar av den i förhållande till vår förmåga att förstå. Den esoteriska traditionen, i våra dagar kallad teosofi, kan visa sig vara formuleringen vi behöver. Visserligen är teosofin uttryckt i vår tids språkdräkt och i enlighet med våra andligt-intellektuella referensramar, men den speglar icke desto mindre den uråldriga visdomen och kosmiska verkligheten.

Teosofin handlar om universum och människan som del av detsamma. Den beskriver vad människan är, vad hennes inre konstitution utgörs av, hur konstitutionen hålls samman till en enhet, varifrån den kommer och vad som händer med dess olika beståndsdelar när den store befriaren, döden, lösgör den fängslade andesjälen. Teosofin lär oss också hur vi rätt skall förstå våra medmänniskor, och när vi verkligen förstår dem gör denna förståelse det möjligt för oss att blicka bortom det synbara yttre - in på verklighetens områden. Vidare beskriver teosofin civilisationernas natur, deras uppkomst och vad de grundar sig på, och den talar om de energier som utgår ur människornas hjärtan och sinnen och skapar civilisationerna. Därtill erbjuder den förklaringar på de livsgåtor som materialisterna betraktar som olösliga, förklaringar som helt och hållet vilar på naturen själv i dess egenskap av ursprunget till hela vår varelse.

Teosofin är inte ett påfund och inte en upptäckt. Den har inte ställts samman av en skarpsinnig person och inte heller är den ett hopplock av läror från världens filosofier och religioner. Teosofin är den formulering av sanningen, ur vilken antikens alla stora religioner och filosofier sprang fram.

Vi försäkrar att denna upphöjda visdomsreligion är lika gammal som den tänkande människan, och då menar vi mycket äldre än bergen omkring oss, ty tänkande människor har det funnits så länge att kontinenter hunnit dränkas av havens vatten och nytt land resa sig för att ta deras plats - något som inträffade långt innan homo sapiens framträdde på jorden. Hav täcker nu vad som en gång var slätter och berg - länder som var hemvist för högt civiliserade folkslag.

Denna forntida lära gavs åt de första tänkande människorna av intelligenta andliga varelser från högre sfärer, och den har bevarats av den ena generationen väktare efter den andra in i vår egen tid. Väktarna har tid efter annan, vid tillfällen då människorna behövde en påminnelse om och större inblick i den andliga verkligheten, offentliggjort delar av läran. Vilka är då dessa visdomsreligionens väktare? De är de människor som vi kallar mänsklighetens äldre bröder. De är i alla avseenden människor, inte några exkarnerade andar, men de är relativt sett fullt utvecklade människor som framgångsrikt genomgått en mycket snabbare andlig och intellektuell evolution än vi andra och därför befinner sig på en nivå, som vi inte förrän långt in i framtiden kommer att nå upp till.

I varje tidsålder som behöver den - och behovet återkommer cykliskt därför att livets hjul roterar - kommer från väktarnas brödraskap en ny "uppenbarelse", en ny presentation, som medför en andlig och mental omvälvning i människornas hjärtan och sinnen.

Denna lärobyggnad, som är bevarad och förbehållen de värdiga och som med cykliska mellanrum presenteras i och för mänsklighetens allmänna väl, är hela mänsklighetens gemensamma egendom. Följaktligen finner man i alla de stora religionerna och filosofierna fundamentala grundsatser som när de analyseras visar sig vara identiska med varandra. Ingen världsreligion eller filosofi har dock givit ut hela den lärobyggnad som utgör dess hjärta i klar och detaljerad form. Den ena religionen eller filosofin lägger tonvikten på vissa av grundsatserna medan en annan lägger tonvikten på andra. Resten av grundsatserna finns i beslöjande formuleringar i bakgrunden. Av det skälet varierar de olika religionerna och filosofierna till typ och karaktär och verkar ofta ha mycket lite gemensamt. Kanske kan de också tyckas motsäga varandra.

Ett annat skäl till att religionerna och filosofierna är olika till typen och karaktären är de olika former i vilka de ursprungligen förkunnades för världen. Var och en fick den form som bäst lämpade sig för den tid i vilken den gavs ut. Varje religion och filosofi har sin egen plats i tiden och representerar i sina senare skepnader de människors själar som utvecklade dess läror eller förkunnade den i världen. Dessa skepnader kan vi förkasta om vi vill, men i de gemensamma fundamentala grundsatserna bakom alla stora religioner och filosofier ligger deras mysteriefält.