Den inre guden
G de Purucker
Människan i sig är ett osynligt väsen. Det vi ser av henne i och genom kroppen är bara manifestationen av det inre väsendet som är andlig, intellektuell och psyko-materiell energi.
Det allra innersta av människan är en gud, en kosmisk ande, och all evolution är bara den allt fullkomligare manifestationen av en varelses inneboende förborgade energier, förmögenheter, krafter och organ. I samma mån som dessa förmögenheter och krafter blir alltmer i stånd att ta sig uttryck, visar den organism genom vilken de verkar, dvs kroppen, effekterna av den inre evolverande elden. Sålunda utvecklas även kroppen, eftersom den automatiskt återspeglar varje inre steg framåt.
Människans ande verkar genom den mänskliga själen, och denna verkar genom det vitalt-astrala vehikel som fortplantar dess energier och är psyko-magnetiskt förbundet med den fysiska kroppens organ. Denna vitala-astrala princip verkar sålunda genom den fysiska kroppen och leds till dennas alla delar på ungefär samma sätt som den elektriska strömmen leds inte blott i, utan också över och omkring ledningen. Anden omsluter, skyddar och frambringar den mänskliga själen inifrån. Den mänskliga själen genomtränger och frambringar på liknande sätt det vitala-astrala vehiklet och detta i sin tur genomtränger och frambringar den fysiska kroppen.
Människosjälen i sig är varken odödlig eller dödlig. Hos genomsnittsmänniskan är den sätet för viljan, medvetandet, intelligensen och känslan. Denna själ är inte odödlig, ty den är inte ren nog att vara alltigenom opersonlig. I så fall vore den inte mänsklig utan övermänsklig. Men den är inte heller helt och hållet dödlig, ty dess verksamhetsyttringar ligger i en bemärkelse ovanför de helt och hållet dödliga, materiella tingen. Människan hyser helig kärlek, höga motiv och förhoppningar, och hon har förmågan till inre skådande. Allt detta tillhör anden som är odödlig, och det genomströmmar denna mänskliga själ som människorna vanligen kallar jag.
Den mänskliga själen är villkorligt odödlig. Den är odödlig om människan medelst viljekraft och inre skådande förenar sig med den odödliga anden inom och över henne. Den är dödlig om människan låter sig dras ned i vad som kallas materien och de materiella instinkterna och impulserna, vilka är helt och hållet dödliga och allesamman dör när döden kommer och befriar den inneboende odödliga anden. När människan går till sitt sublima hem för att vila under mellanlivsperioden, återstår i hennes medvetande endast sällheten, det upphöjda inre skådandet och minnena av allt det vackra under hennes förflutna jordeliv. Själen är bärare av den skapande andens odödliga energier.
Anden är den odödliga delen av den mänskliga konstitutionen, den är monaden, det monadiska väsendet som aldrig smakar döden från den kosmiska manvantarans början till dess slut och även består genom den kosmiska pralayan för att, då den nya kosmiska manvantaran börjar, återuppta sin andliga aktivitet och övriga verksamhet.
Det monadiska väsendet är guden inom oss. Det är den strålande intelligens som väcker och sätter i rörelse vår konstitutions högre delar, och dessa rörelser återspeglas i hjärnförståndet, i den mänskliga mentationen. Denna strålande intelligens är källan till allt vad en människovarelse äger av storhet och själsadel, av renhet, godhet och höga strävanden. Den är källan till den odödliga kärleken, källan till självuppoffring, källan till all den harmoni och skönhet en människovarelse äger - känslan av jag är. Detta är anden, den odödliga monaden, den fläckfria evighetsvarelsen, den inre guden.
Människosjälen är en stråle av den odödliga anden. Denna stråle ger dig känslan av jag är jag och liksom anden är den ett i utveckling statt något som ständigt växer sig större. I en avlägsen framtid skall själen i sin tur ha så utvecklat sina egna inneboende slumrande möjligheter och förmögenheter - sin egen inre glans - att den från att ha varit själ blivit ande, eftersom roten eller fröet till själen är en andlig stråle. När detta skett helt och fullt, har människan utvecklats från människoskap till mänskligt gudaskap.
En människoande är ett odödligt väsen. Innerst inne är den en del av det alltomfattande livets själva vävnad, och den är stadd på en evig pilgrimsfärd i tid och rum. Anden övergår från den ena av livets boningar till den andra, uppehållande sig än här och än där, överallt inhämtande kunskaper. Jorden är faktiskt en sådan boning. Varje sfär, varje klot i de celesta rymderna är en sådan livets boning.
Denna eviga pilgrimsfärd företas inte bara i det avsnitt av det fysiska universum som våra ofullkomliga ögon kan se. Den företas framför allt i de osynliga rikena, i vad människorna kallar de andliga världarna, och dessa är oräkneliga och av stigande dignitet.
Vilken frid och lycka du får om du knyter förbindelse med denna inre glans! Medvetandets förening med den inre gudomen förlänar åt ditt liv allt som är av värde. Du blir ett med de energier och krafter som styr det universum, av vilket denna din inre gud är en gnista från centralelden.
Att sålunda känna ditt inre jag, din inre gud, innebär ett vidgande av ditt eget medvetande. Det innebär tillväxt, det innebär att komma till förståelse av allt som finns till. Du kan aldrig nå dina egna gränser - ty det allra innersta av dig är det andliga universum i vilket du lever, rör dig och har din varelse.
Det är de fysiska sinnena som drar vår uppmärksamhet bort från glansen inom oss. De fem sinnena är uttryck för fem olika energier som tillhör vår intermediära natur och med vilka vi självmedvetet kan varsebli den yttre världen. I ett avseende är dessa sinnen till hjälp och i ett annat till hinder för framåtskridandet. De är till hjälp eftersom de visar oss något av den natur som omger oss. Det är genom sinnena som en del av vårt vanliga medvetande för närvarande fungerar, och därigenom lär vi oss mycket om världen och medmänniskorna. Genom att sålunda gå i skola lär vi oss självbehärskning, barmhärtighet, kärlek, medkänsla och bättre handlande. Förmågan till allt detta finns inom oss.
Den inre guden finns alltid inom oss, han omger oss, han överskuggar oss, han väntar på oss - han bidar, bidar, bidar. Först efter tidsåldrars förlopp kan denne gud framträda i manifesterad form. Manifestationen frambringas genom självstyrd utveckling av den inre människan - utvecklandet av vad hon i sitt innersta väsen är så att detta kan framträda i synlig måtto genom den yttre människan. Evolutionens syfte är att göra sinnets och materiens täta slöjor allt tunnare, så att ljuset i människohjärtats heliga tempel kan upplysa människan med sin härlighet.
Vad är det som hindrar ljuset från att upplysa människan och vad är det som hindrar den inre guden från att vara verksam? Det är personligheten och ingenting annat - personligheten med alla de onda ting som flödar ut från densamma. Det är inte individualiteten som står i vägen utan personligheten, de småaktiga, de låga och tarvliga, de inskränkta och begränsade, tingen. Dessa bildar en tät och kompakt atmosfär kring vår varelse, en atmosfär som knappast något annat än den odödliga kärleken någonsin kan genomtränga.
Personlighet, själviskhet, egocentricitet - dessa tre ting är det som hindrar de gudomliga energierna att manifestera sig inom oss. Dessa ting är det som lamslår människorna så att de inte helt och fullt kan ge uttryck åt sina krafter och förmögenheter.
Sättet att växa är att lägga bort det personliga för att bli opersonlig, att kasta åt sidan det som begränsar för att bli vidsyntare. Hur kan kycklingen komma ur ägget utan att bryta upp skalet? Hur kan den inre människan bli större och vidsyntare utan att bryta upp själviskhetens skal? Hur kan guden inom dig - ditt eget gudomliga medvetande - manifestera sig innan det ofullkomliga, det lilla, det inskränkta, med andra ord det personliga, blivit övergivet och kastat åt sidan? Det är i opersonligheten som odödligheten ligger. I personligheten bor döden. Bli därför större, väx, utveckla dig, bli vad du i ditt inre är. Gudarna kallar beständigt på oss - inte i mänskliga ord, utan i dessa ljudlösa förnimmelser som överförs till oss längs den inre eterns flöden och vilka människorna tolkar som andlig instinkt, längtan, kärlek, självförglömmelse.
När en människa blivit medveten om guden i sitt inre, när hon så att säga befriat denne gud genom att ge upp det vanliga livets obetydliga personlighet - sitt eget personliga jagskap - då kan den uppståndne kristus manifestera sina sublima förmögenheter och krafter. Då blir människan en levande kristus, uppstånden ifrån det lägre jagets grav till den andliga härlighetens rymd. Kristus-ljuset blir verksamt inom en sådan människa. Hon har uppväckt den levande buddhan i sin varelse, eller rättare sagt, hon har frambringat den buddhiska glans som redan fanns i hennes själ.
Umgås med din inre gud i den levande tempelkammaren inom dig i vilken du, om du uppmärksamt lyssnar, kan höra gudomen tala - den gudom som helt uppfyller denna kammare. Där finns sanning och visdom, insikt och outsäglig frid. Öppna ditt mänskliga jags portar för strålarna från den gudomliga solen därinne, träd in i ditt hjärtas kammare, bli ett med ditt gudomliga jag, med guden inom dig. Var den gud som du i din varelses innersta djup är!
- Sammandrag av kapitlet "The Inner God" i "Golden Precepts of Esotericism".