Den stora uppgiften
Grace F. Knoche
... Jag vilar ej från min stora uppgift! Att öppna de eviga världarna, att öppna människans odödliga ögon inåt mot tankens värld, mot evigheten. I ständig expansion... - William Blake (1757-1827)
H P Blavatsky levde och verkade i samma anda som de vilka oförtröttligt arbetar för att väcka mänsklighetens ande till insikt om sina gudalika möjligheter. Liksom Blake vilade hon inte från sin stora uppgift att öppna våra ögon inåt mot tankens och det andliga strävandets ständigt expanderande världar, så att vi kan frigöra oss från de "förnuftsskapade bojor", vilka Blake så ihärdigt kämpade mot.
I sedan länge svunna tider hade alla folk en naturlig, intuitiv kunskap om den fysiska och andliga naturen och om sig själva. De hade en klar uppfattning om sin uppgift på jorden och sitt förhållande till såväl högre som lägre världar. Men under tidens gång har denna kunskap gått förlorad eller blivit dold bakom ritualer - och detta har upprepats gång på gång.
Varifrån kom denna kunskap, denna teosofia perennis eller oföränderliga, gudomliga visdom, vars mystika ursprung förlorar sig i fjärran, ända tillbaka till den tid då människan för första gången såg dagens ljus? En av H P Blavatskys lärare, KH, talar om de höga planetandar som uppträder på jorden "vid tillkomsten av varje nytt människosläkte" för att anslå "sanningens grundton". De stannar kvar hos mänskligheten bara så länge det är nödvändigt "... för att de eviga sanningar de förkunnar skall bli så fast inpräntade i de nya rasernas plastiska sinnen att de inte riskerar att gå förlorade eller bli fullständigt bortglömda av kommande generationer under följande tidsåldrar." (The Mahatma Letters to A P Sinnett, Brev IX, s 41).
Dessa eviga sanningar bevaras och beskyddas av ett brödraskap av högtstående människor, ett brödraskap av adepter, som ägnar sig åt att vidmakthålla en central källa av ljus, sanning och visdom åt mänskligheten. Enligt HPB har generationer av initierade siare trängt in till materians kärna och där spårat "tingens själ". Men sanningarna är inte statiska. Tvärtom, de utgör själva kärnan av en ständigt växande kunskap, förvärvad genom ett noggrant utforskande av naturens alla riken. "Ingen enda adepts iakttagelse antogs för god, förrän den jämförts med och bekräftats av andra adepters iakttagelser - gjorda på sådant sätt, att de kunde gälla som självständiga vittnesintyg - samt av århundradens erfarenhet." (Den hemliga läran I, s 287). Från dessa adepters skara utgår från tid till annan en eller flera för att undervisa och inspirera oss, som är deras medmänniskor, till att vakna upp och "minnas" de sanningar som i forna dagar inpräntats i vår allra innersta väsenskärna. Detta är frälsarna, messiasgestalterna, rishierna, de vise och avatarerna i legend och historia.
Det berättas att Buddha, när han närmade sig döden och förberedde sig för att gå in i nirvana, sade till Subhadra: "Låt bröderna leva rätt (följa den ädla åttafaldiga vägen) och världen kommer inte att sakna arhater*." (Mahaparinibbana-Sutta). Det kommer alltid att finnas de som visar vägen till de eviga värdena. Vid den tiden var det inte bara de grekiska mysterieskolorna som blomstrade, utan både i Österlandet och Västerlandet uppträdde en lysande samling andliga lärare, vars liv och undervisning tjänade som ett ljus under de följande århundradena. Valet av tiden för deras ankomst var av avgörande betydelse, eftersom vi då gick in i en nedåtgående cykel. När Jesus kom, hade vi redan hunnit ett gott stycke in i den. Ändå var han såsom Christos förmedlare för en gudomlig energi, bärare av den messianska kraften för fiskarnas tidsålder.
*Arhat: en som är värdig, även en som "dräper" fienden.
Medeltiden följde och satte sin förlamande prägel på hela Europa. Dock höll under hela denna svåra tid innerligt fromma individers renhet det kristna budskapets ursprungliga skönhet levande. I Tibet på andra sidan jordklotet hade förhållandena i klostren urartat så till den grad vid 1300-talets början att Buddha måste ikläda sig fysisk form på nytt. Det påstås att han förkroppsligades i Tsong-kha-pa, som stiftade Gelukpa-orden (Gulmössorna), vars förste store lama inledde raden av levande buddhor.
H P Blavatsky anslöt sig till den tradition som förtäljer att Tsong-kha-pa uppmanade sina arhater att upplysa världen under en viss del av varje århundrade. Utan tvekan ser vi i 1400- och 1500-talens Europa hur frigörelsens inflytande började göra sig gällande under renässansen. Vi ser det i den tilltagande andliga vidsyntheten och i den entusiasm med vilken Ficino och familjen Medici i Florens välkomnade platonska och nyplatonska idéer. Framstående och djupsinniga själar, frigjorda från den ecklesiastiska tvångströjan - Pico della Mirandola, Paracelsus, Bruno och Shakespeare bland andra - gav uttryck åt sin allra heligaste inspiration. Spridda över hela Europa och ganska få till antalet var de icke desto mindre förenade av en gemensam kärlek till den teosofiska/hermetiska traditionen, kabbalan, rosenkorsläran, alkemin etc, som likt en underjordisk ström berikade det västerländska tänkandet. Tiden var emellertid ännu inte mogen för dem att åstadkomma någon märkbar förändring i det allmänna tänkandet.
De följande hundra åren, mellan 1770 och 1870, uppstod stora sprickor i trosåskådningen dels genom den österländska filosofins och litteraturens ankomst till Europa och Amerika samt uttydandet av egyptiska hieroglyfer och den sumeriska kilskriften, dels genom publiceringen av Lyells och Darwins revolutionerande upptäckter inom geologins och evolutionens områden. Under den sista fjärdedelen av 1800-talet, då tiden var inne för en ny impuls till andlighet, fanns verktygen redan till hands. Denna gång fanns det möjlighet att bilda ett samfund av varmt hängivna män och kvinnor som kunde ge näring åt den andliga impulsen och hålla den vid liv, så att den kunde verka fram till och även under Vattumannens tidsålder.
"Ingenting har en sådan kraft som en idé för vilken tiden är mogen." Idén fanns - den hade alltid funnits. Tiden var lämplig, ty världens karma krävde den. Var fanns det väsen, den titanska andliga kraft, som kunde förmedla ett budskap som skulle omvända världsmedvetandet och än en gång ha modet att utpeka den väg som leder från själviskhet till altruism? Det krävdes en person med extraordinära förmögenheter för att kunna mottaga och förmedla en vision av kosmisk dignitet, vilken skulle återge människan hennes värdighet och visa henne hur hon skall leva och hur hon skall dö i frid och, framför allt, hur hon skall leva i harmoni med sig själv och sina medvarelser både som individer och nationer.
Den Hemliga Läran är en inspirerad och oerhört fascinerande skildring av naturens evolutionära syfte, vilket kan spåras i den cykliska tillblivelsen, utvecklingen och upplösningen av otaliga universa och deras mångfaldiga riken av liv. Det budskap som författaren/nedtecknaren H P Blavatsky förmedlade genomträngde alla samhällsskikt - kulturella, sociala och även religiösa. Människor av alla raser och kategorier entusiasmerades, urgamla minnen väcktes till liv och de som redan i tidigare liv börjat vakna uppfattade anropet och gav gensvar. Oavsett om de var tillräckligt skolade eller ej för att förstå orden, genomträngde budskapet deras inre väsen, eftersom de var i samklang med dess innehåll. Broderskapets grundton hade på nytt slagits an och den genljöd allt starkare för varje decennium. Och filosofin: människan uppfattas som mikrokosm och makrokosm (det finns ingen skillnad); allt är i blivande, ty den odelbara gudomliga Intelligensen "vibrerar i varje atom, i varje oändligt liten enhet" i hela världsrymden; framhävandet av det urgamla ideal som innebär frigörelse från det personliga begärets grepp, strävan efter makt, behov av beröm etc - offrandet av det obetydliga jaget på tjänandets altare.
Ett ursprung, en bestämmelse, ett stort syfte - detta är den stridshandske som H P Blavatsky kastade inför världstänkandets domstol. Det skedde inte obemärkt. Vi tror att kommande århundraden kommer att betrakta henne som förelöpare för en mera human och filosofiskt sund era.
Även om seriösa studerande betraktar Den Hemliga Läran som en autentisk syntes av "tidsåldrarnas samlade visdom", betraktar de den inte som sin bibel. Varken teosofin - en term som i modern tid används för att beteckna dessa ursprungliga sanningar, även om dess tillämpning kan spåras till åtminstone 200-talet - eller det teosofiska samfund som hon grundade har några dogmer eller någon troslära. "Samfundets grundläggande idé är fri och oförvägen forskning" deklarerade H P Blavatsky 1879 i första numret av den första teosofiska tidskriften. Och oavsett om den studerande är teist eller ateist, panteist eller vad som helst annat "... när han en gång överger slentrianens gamla upptrampade huvudstråk och beträder det självständiga tänkandets ensliga stig - mot det gudomliga - är han teosof, en självständig tänkare, en sökare efter den eviga sanningen med en egen inspiration att lösa de universella problemen". (The Theosophist 1:1, oktober 1879, s 6)
Att H P Blavatsky konsekvent betonade vikten av individuell tanke- och åsiktsfrihet framgår tydligt i Robert Bowens beskrivning av den "personliga undervisning" som hon meddelade under sina sista levnadsår. Vi måste komma ihåg att när denna privata undervisning tog sin början hade Den Hemliga Läran just kommit ut och deltagarna var oerhört entusiastiska. De hade aldrig tidigare upplevt något liknande och de vände sig till HPB för att få uttömmande svar på de yttersta frågorna om livet, döden och tillvarons mening. Gång på gång måste hon påminna dem om att de läror hon fick lov att meddela i Den hemliga läran endast är en konturteckning, ett fragment av den arkaiska, heliga kunskapen. I den egenskapen stimulerar lärorna intuitionen och utvecklar tankeförmågan. Kort sagt, de är inte avsedda att tillhandahålla "hela sanningen om tillvaron, UTAN ATT LEDA TILL SANNINGEN."
Att leda till sanningen - när vi begrundar denna nyckelfras tillsammans med hennes uppmaning till oss att överge våra gamla tankevanor och bli de självständiga tänkare vi i grund och botten är, kan vi ana något av det mänskliga medvetandets oändliga potential. Var och en har möjlighet att mottaga "inspiration från sig själv" i förhållande till hur öppen han är för ljuset från sin inre gud. Detta är själva kärnan i den gnosis eller heliga kunskap som vördats över hela världen från tidernas begynnelse. Vägen är en, men det finns lika många stigar till den som det finns individer på det eviga sökandets pilgrimsfärd.