Döden och livet därefter

Irma Henriksson

Lever människan vidare i någon form efter den kroppsliga döden? På den frågan har vi inte fått ett för alla klargörande och tillfredsställande svar. Men det finns goda indikationer på vår överlevnad - bl a näradödenupplevelser och uppenbarelser av döda människors "andar". Det finns också livsåskådningar som inte bara ger trovärdiga förklaringar till dessa indikationer utan också tankeväckande beskrivningar av vad som händer med oss när vår tid på jorden är ute. En sådan livsåskådning är teosofin, och denna artikel är en förenklad resumé över den teosofiska läran om dödsprocessen och våra vidare öden fram till nästa återfödelse, reinkarnation, på jorden. Läran hänger logiskt samman med en rad andra teosofiska läror, och som bakgrund till resumén behövs därför några ord om de teosofiska synsätten på världsalltets struktur och människans konstitution.

Världsalltet utgörs enligt teosofin inte bara av det fysiska tillvaroplan som vi kroppsligen lever på. Det finns ytterligare sex tillvaroplan som kan kallas det gudomliga, det andliga, det mentala, det emotionella, det vitala och det astrala. Vart och ett av dessa plan består av sitt eget slags materia. De är inmängda i och samverkar med varandra och det fysiska planet. När människan lever på jorden är hennes varelse sammansatt av etableringar på alla de sju planen. Dessa etableringar kallas i teosofin för människans sju principer och har sanskritbenämningarna atman, buddhi, manas, kama, prana, linga-sharira och sthula-sharira.

Med atman menas den gudomliga källan till vårt medvetande och de övriga principerna. Med buddhi menas våra andliga tillgångar, dvs intuitionen, samvetets röst, förmågan att förstå, minnena av våra tidigare jordeliv etc. Med manasavses vårt tänkande och vår minneshantering. Kama är våra känslor och begär, dvs kärlek, medkänsla, glädje, sorg, vrede, avund, hunger, fortplantningsdrift, girighet osv. Prana är en samlingsbeteckning för de livsenergier som håller vår varelse i verksamhet. Linga-sharira är den modell i astral materia, efter vilken vår fysiska kropp utvecklas i moderlivet och efter födelsen tillväxer och förändras. Sthula-sharira är den fysiska kroppen, genom vilken de övriga principerna kommer till uttryck under jordelivet.

Det skulle föra för långt att gå in på hur principerna är sammanfogade med varandra till den organism på sju tillvaroplan som vårt upplevande medvetande betraktar som sin, men ändå bara har ett begränsat herravälde över. För det föreliggande ämnet räcker det med att säga att vårt medvetandes centrala säte i organismen är en odödlig själ som utgörs av högre manasiska element, överskuggade av atmans och buddhis potentialitet. Det är från denna själ som medvetandet i vissa avsikter, och med ett antal under tidigare jordeliv uppbyggda anlag, strålar ned till jorden för att där veckla ut ett tillfälligt och alltså dödligt jag. Detta jag består av lägre manasiska, kamiska och praniska element samt en astral modellkropp och en fysisk kropp, och är en ofullständig och grumlig återspegling på det fysiska tillvaroplanet av den odödliga själen. Medvetandet förbinder de båda med varandra så att idéer, intuition, samvetsförebråelser, tankar och andra impulser kan flöda ned i det dödliga jaget. Under jordelivet identifierar sig medvetandet med jaget, men dras efter döden tillbaka till själen.

Det dödliga jaget har alltså en begränsad livslängd och måste förr eller senare dö och upplösas, varvid anlagen till det tillsammans med medvetandet och ett urval resultat av jordelivets aktiviteter dras in i den odödliga själen. Dödsprocessen är ett automatiskt förlopp i flera steg som, när döden inte kommer hastigt genom sjukdom eller våld av något slag, föregås av att det dödliga jagets inre element börjar glida isär. Den fysiska kroppen reagerar på detta och förfaller. Isärglidandet kan pågå i månader och år och förloppet blir synbart som trötthet, tilltagande minnesförlust, demens, avtagande intresse för världens liv etc.

När så jordelivets sista stund kommer dras medvetandets förbindelselänkar med den astrala modellkroppen och den fysiska kroppen tillbaka inåt i organismen. Tillbakadragandet från kroppen börjar som regel i fötterna och fortsätter uppåt. Hjärnan är den sista av kroppens komponenter som dör, och detta sker inte förrän en återblick på det nu avslutade jordelivets alla tilldragelser har ägt rum.

Återblicken startar vanligen när alla kroppsfunktionerna har avstannat, men kan ibland påbörjas innan hjärtat slutat slå, hos mycket gamla människor t o m flera dagar innan. Den tid återblicken varar varierar kraftigt mellan olika individer, men kan uppskattas till i genomsnitt sex timmar.

Under den tiden är medvetandets uppmärksamhet helt koncentrerad i hjärnans djupaste centra, där det läser uppteckningarna av sitt förflutna liv. Återblicken omfattar det förflutna livets alla tilldragelser i detalj från födelse- till dödsstunden. Livets alla tankar, känslor, handlingar och händelser passerar revy och visas i sina verkliga orsakssammanhang med omgivningen. Hos andligen högt utvecklade personer kan återblicken gripa tillbaka på ännu tidigare liv än det just avslutade.

När återblicksförloppet är genomfört dras medvetandets sista förbindelselänk med modellkroppen och den fysiska kroppen tillbaka. Dessa är nu oåterkalleligen döda och börjar upplösas. Under upplösningen, som sker bäst och snabbast vid kremering, återgår de astrala och fysiska materiapartiklarna till naturen.

Vid döden frigörs en kropp av eterisk substans som har samma utseende som den fysiska kroppen. Den kallas på sanskrit för kamarupa (begärskroppen) och har formats "innanför" modellkroppen under jordelivet. Kamarupan är nu medvetandets kropp och bärare av dess tre högre principer atman , buddhi och manas plus de resultat som jordelivets aktiviteter avsatt. Dessa resultat måste, innan medvetandet kan dras tillbaka till den odödliga själen, separeras i sådana som kan åtfölja medvetandet och sådana som måste lämnas kvar i jordens organism till nästa jordeliv. Det som kan åtfölja medvetandet är allt som under jordelivet var av andlig karaktär, alla högklassiga minnen, allt som hade att göra med kärlek och medkänsla, allt som hade att göra med högre intellektuella strävanden och hängivenhet till sanningen. Övriga resultat är starkt jordrelaterade och har ingen plats i den odödliga själens tillvaro.

Medvetandet upplever i normala fall inte separeringsförloppet särskilt intensivt, eftersom det i kamarupan befinner sig i ett drömmande tillstånd som liknar nattens drömtillstånd. Liksom den sovande människan under nattens drömmar inte vet att hon under dagen lever ett vakenliv, vet den döda människan inte att hennes jordiska kropp är död. Ty hon är inte självmedveten, dvs hon har inte förmågan att reflektera över sin situation och använda sin vilja. Det kan människan göra under jordelivets dagvakentillstånd, men har ännu inte lärt sig att göra det under sömnen och efter döden. Därför kan hon varken välja eller styra sina drömmar under separeringsförloppet. Drömmarna är normalt dock vaga. Det är bara mycket själviska och materialistiska personer som plågas av mardrömmar under förloppet, vilket äger rum i den astrala region, på sanskrit kallad kamaloka, där kamarupan befinner sig. Kamaloka, som omger och genomtränger vårt jordklot, sträcker sig från jordens inre till bortom månen och kan indelas i flera nivåer av eteriskhet.

Den tid separeringsförloppet tar i kamaloka varierar från några veckor eller månader för goda människor till tiotals eller hundratals år för onda. När det fullbordats får medvetandet uppleva en andra återblick på det förflutna jordelivet. Den återblicken är mindre livlig och fullständig än den första, men kombinerad med en framåtblick på det öde som väntar i nästa liv på jorden. Efter återblicken dör kamarupan och börjar upplösas. Medvetandet dras tillbaka till den odödliga själen och identifierar sig med en kropp av mental materia, som även den har formats under jordelivet. Själen omger den med ett fält av samma materia, och det är i det fältet som medvetandets mellanlivsvärld nu tar gestalt.

Eftersom människan ännu inte har utvecklat en tillräcklig grad av självmedvetenhet på de högre tillvaroplanen, sker också gestaltningen av hennes mellanlivsvärld automatiskt. Men gestaltningen sker efter de önskemål som hon under jordelivet hade om hur hennes tillvaro och levnadsmiljö borde vara beskaffad. Hennes mellanlivsvärld blir därför ett paradis, vars utformning i mental materia motsvarar hennes ideal. Detta paradis kallas på sanskrit för devachan och är privat. Det delas inte med andra döda människor, men sådana och även människor som fortfarande lever kvar på jorden kan finnas där i imaginär form.

Devachan kan betraktas som en fantasivärld, men är för den döda människan lika reell som jorden. Eftersom hon inte är tillräckligt självmedveten befinner hon sig i ett slags drömtillstånd i vilket hon upplever fantasivärldens miljöer, människor, händelser och annat innehåll som sann och påtaglig verklighet. Underlaget till denna fantasivärld skapar hon själv under jordelivet, ty underlaget utgörs av de minnesavsättningar som kvarstår efter dettas alla glädjefyllda och upplyftande händelser, tankar, sinnesintryck, känslor, förhoppningar osv. Det är dessa positiva minnesavsättningar som tar gestalt i devachan. Övriga minnesavsättningar faller i glömska. Devachantillvaron blir därför en idealiserad och lyckofylld fortsättning av jordelivet, ty i sina devachanska drömmar har människan alla dem hon hållit av på jorden omkring sig, hon får ägna sig åt sina käraste sysselsättningar och studera det som intresserar henne. Hon upplever allt hon ville men inte fick uppleva på jorden under det hon smälter och assimilerar de kunskaper och erfarenheter jordelivet gett. Därvid behöver hon inte plågas av sjukdomar, olyckor och andra lidanden, ty något sådant förekommer inte i devachan.

Varje människas devachan är unikt och i princip en produkt av hennes senaste jordeliv, även om inslag från ännu tidigare liv kan förekomma. Var jordelivet rikt på andliga och kvalificerade intellektuella upplevelser får hon ett omväxlande och högklassigt devachan. Var livet slätstruket och trivialt blir devachan torftigt i motsvarande grad, men ändå lyckligt eftersom det motsvarar hennes egna önskemål.

Den tid människan tillbringar i devachan är vanligen många gånger längre än längden på det senaste jordelivet. Men medvetandets tidsuppfattning är annorlunda än på jorden och det upplever inte en period på tusen år som besvärande lång, ty de gestaltande minnesavsättningarna framträder i varierande kombinationer och vidareutvecklingar. Men förr eller senare blir det dags för medvetandet att reinkarnera och på nytt ta itu med jordelivets begivenheter.

Denna resumé är en förenklad beskrivning av vanliga människors normala dödsprocess och mellanlivstillvaro. Den behandlar inte situationen för dem som själva tagit sitt liv och för dem som av olika anledningar inte har något devachan, t ex barn som dör innan de hunnit samla material till en devachanvistelse och därför snabbt återvänder till jorden. Resumén tar inte heller upp människans relationer med omvärlden när hon är försjunken i sina devachanska drömmar. Dessa relationer har att göra med människans hierarkiska samband med varelser högre än hon själv.