Du förblir dig själv efter döden

G de Purucker

 

 

 

Genomsnittsmän­niskorna av idag synes snarare vara utan moral än omoraliska. De tycks ha förlorat känslan för moraliskt ansvar. Om de bara kunde bringas till insikt om vad som skall hända dem efter döden, så skulle detta utan tvivel kunna bidra till att hos dem väcka en viss känsla för vad som är gott och rätt.

     Låt oss därför sprida den urgamla visdomens lära: Som du lever ditt jordeliv, sådan blir du efter döden. Det är en enkel lära. Den är logisk och tilltalande. Det finns människor som vid första påseendet avvisar den, men den kommer på grund av sin logik och rättvisa slutligen att slå rot och ge upphov till and­ra tan­kar hos dem.

     Vill du veta vad kamaloka och devachan kommer att innebära, ge då akt på dig själv och du kan därav dra slutsatser om vad som komma skall. Precis det! Du kommer att uppleva en exakt fortsättning av det du nu är.

     Studera dig själv i ditt vakna dagsmedvetande, men ge också akt på de dröm­mar du har. Drömmar framspring­er ur sinnet och är därför en del av det eg­na medvetandet. En människa som i vaket tillstånd tänker onda tankar rids av maran under sömnen. Hon kan lära en del av detta. Hon kan inte förvänta sig ett himmelrike i drömmen om hon låtit sitt dagsmedvetande fyllas av hatis­ka, avskyvärda, degraderande eller min­dervärdiga tankar. Hon har inte skapat för­utsättningarna för ett himmelrike.

     Kamaloka är helt enkelt ett medvetandetillstånd efter döden, i vilket människan befinner sig eftersom hon under livstiden själv har skapat detta tillstånd åt sig. Tillståndet klingar ut och därefter sjunker hon in i ett högre eller lägre devachan eller får inget devachan alls, beroende på hen­ne själv. Med andra ord: har en människa byggt upp en karaktär åt sig som vi exempelvis kan beteckna med bokstaven X, så kommer hon även efter döden att ha denna X-karaktär, vilken den än må vara. Hon kommer inte att ha karaktären Y eller Z. Den människa som under livstiden övat sig i själv­kontroll, som fört en värdig tillvaro, kom­mer därför att göra erfarenheter som svarar mot denna. Hen­nes till­­stånd efter döden blir omedvetet eller nä­ra nog omedvetet i kamaloka eftersom hon inte har några kamalokiska böjelser, och sannolikheten talar för att hen­nes devachan blir fyllt av sällhet.

     Anta att en människas karaktär inte är särskilt utpräglad, inte särskilt god men inte heller dålig. Vad slags tillstånd kommer hon då att befinna sig i efter döden? Hon får ett färglöst kamaloka, ingenting speciellt ont, och likaså ett färg­löst devachan, ingenting utpräglat skönt eller fridfullt. Det hela kommer att förefalla som en vag, ogripbar dröm.

     Eller tag en ung människa som råkat in på dåliga vägar, men som i medelåldern vänder om och ägnar resten av sitt liv åt goda gärningar och själv­för­bätt­ring - vad blir hennes öde i kommande världar? Som tidigare sagts, innebär ka­maloka och devachan helt enkelt en fortsättning av vad människan är när hon dör. Följaktligen kommer den vilseförda ungdom som förvandlats till en god människa på äldre dar knappast att uppleva någon kamaloka av obehagligt slag. Hon får betala fullt ut för de onda gärningar hon gjorde sig skyldig till i ung­domen - men i ett kommande liv på jorden. Eftersom hon vid mogen ålder slog in på andra vägar och sedan levde ett rent och rättfärdigt liv, kommer hen­nes kamaloka att bli en fortsättning på vad hon var när hon dog, och hennes de­vachan likaså.

     Man kan vara såväl i kamaloka som i devachan redan under jordelivet. Det är också möjligt att vara i avichi-tillståndet under det man lever i kroppen. Av dessa fakta kan vi dra slutsatsen att om vi befinner oss i ett slags kamaloka me­dan vi är förkroppsligade män och kvinnor, så kommer vi att göra det även efter döden. Å andra sidan kommer vi, om vi manifesterar en andlig strävan och har drömmar av andlig art under vår livstid, att få uppleva ett devachan när vi är döda. Kamaloka utgör en förlängning eller fortsättning av vad vi genom­gått i livet, så länge de alstrade energierna varar. Om du lägger ned din själ i saker som åsamkar dig lidande på grund av din själviskhet och ditt hög­mod, kommer ditt medvetande att följa liknande banor ef­ter döden. Det är helt en­kelt du själv som fortsätter. Det kan in­te vara på annat sätt. Devachan och ka­maloka är ett slags förlängningar eller fortsättningar på de respektive medve­tandetillstånd du ge­nomlevt på jorden - men med den skillnaden att du, sedan du frigjorts från den fysiska kroppen, är så att säga enbart tanke, naken tan­ke. Förstår du vad jag vill säga? Om dina tankar under livstiden sysslat med avskyvärda saker, kan du inte vänta dig att bli rentvådd från all besudling blott och bart genom att avlägga kroppen. Dina tankar, som är du själv, kommer att fortleva, och du måste genomgå kamaloka-tillståndet och där avverka denna si­da av din tankekraft. Den måste fortsätta, liksom elden fortsätter så länge bränslet varar.

     Har du däremot under livstiden tänkt ädla tankar, sublima tankar, kommer du säkerligen att ha dem även sedan du lagt av kroppen, ja tusenfalt starkare eftersom de då är befriade från allt inflytande från kroppen. Vill du lära känna ditt kom­mande öde, studera då dig själv och tag varning av detta. Du kan under jor­delivet utforma ditt tillstånd i kommande världar till vad du önskar det skall bli.

     Tag alltså hand om dig själv. Det är själva meningen med läran om kamaloka och devachan. Det hela är mycket enkelt. När du lägger dig på kvällen dröm­mer du, eller är du omedveten. När du dör drömmer du, eller är du omedve­ten. När du lägger dig på kväl­len får du antingen onda drömmar eller goda drömmar, eller är du omedveten. När du dör kommer du i enlighet med det liv du levt att ha onda drömmar eller goda drömmar, eller förblir du i ett tillstånd av omedvetenhet.

     Följaktligen är varken kamaloka eller devachan, och inte heller avichi, något som plötsligt händer dig när du dör. De är tillstånd som fortsätter ef­­ter döden, därför att ditt medvetande har uppehållit sig i något liknande medan du levde i kroppen. Kanske kan detta ge dig en bättre föreställning om betydelsen av moral, och få dig att förstå varför alla stora vise och siare sökt lära människorna att höja sina tankar till det andliga, att rena sitt tänkande och att ta avstånd från allt som är orätt och dåligt.

     Du fortsätter efter döden att vara just det du är när du dör. Det är hela saken. Det är hemligheten med kamaloka, med devachan, och alla de mellanliggande stadier som tibeta­nerna kalla Bardo. Allt det övriga är bara detaljer, och det är orsaken till att jag ständigt betonar att döden bara är en sömn. Dö­den är en fullkomlig sömn och sömnen är en ofullkomlig död. Det är bokstavligen så. När du sover är du delvis död. När du dör, är du fullständigt insomnad. När du förstår dessa enkla tankar har du hela läran i ett nötskal.

     Ytterligare en sida av läran förtjänar att beaktas. Jag har hört människor säga att de inte vill stanna i devachan därför att det innebär ett slöseri med tid. Detta är en missupp­fattning, ty vi behöver vilan, åter­hämtningen, och det tillfälle den erbjuder att assimilera erfarenheterna från det avslutade jordelivet. Vi stärks genom vilan, vi växer genom den. Även om devachan inte är en period för utveckling, så är det en period för uppbyggande, för återhämt­ning och assi­mi­lering, samt för stärkande av den inre män­niskan.

     En gång i framtiden skall människans utveckling ha framskridit så långt att hon inte längre behöver något devachan, ty hon skall då ha lärt sig leva i den högre delen av sin varelse. Hur vackert de­vachan än må vara, så är det en illusion. En gång i framtiden skall människan inte heller ha behov av att sova på nätterna. Hon har då ett annat slags kropp, vilken gör det möjligt för henne att fortsätta utan devachan, att reinkarnera nästan omedelbart för att hjälpa mänsk­ligheten och alla andra varelser.