Frimureriets rötter i mysterieskolorna
Herbert Edlund
Lika länge som det funnits tänkande människor på jorden, lika länge har dessa grubblat över de existentiella frågorna. Man har haft en intuitiv känsla av att de stackars 70 à 80 år som människans jordeliv varar inte är hennes enda mått av tillvaro. Man har velat se jordelivet inplacerat i större sammanhang i tid och rum, och man har sökt svar på frågor som: Finns människan till innan hon föds in på jorden? Lever hon vidare efter kroppens död? Finns det fler tillvaroplan än det fysiska? Utspelas världsförloppet slumpartat eller planenligt? Osv.
Eftersom dessa frågor överskrider den fysiska verklighetens gränser, har svaren måst sökas bortom de gränserna. Och detta har enligt mångas uppfattning också gjorts. De som anses ha funnit svaren kallar vi mystiker, märkliga människor som väckte till liv och tränade upp subtila själsförmögenheter inom sig med vilkas hjälp de kunde utforska tillvarons fördolda sidor. Och detta började de göra redan i för länge sedan flydda tider.
De gamla mystikernas upplevelser av det fördolda, det transcendenta, anses ha försiggått i två former. Dels kunde de i sitt vakna dagsmedvetandetillstånd nås av idéer, visioner, tankar och andra intryck från de inre världarna, dels kunde de frigöra sitt medvetande från den fysiska kroppen och själva bege sig in i dessa inre världar, och där samla direkt förstahandskunskap genom att tillfälligt leva i dem. I båda formerna av kunskapsinhämtning var det fråga om självmedvetna, klara medvetandetillstånd, inte om hypnotisk eller annan viljelös trans.
Den kunskap som samlades på det sättet kunde i stor utsträckning inte tecknas ned på vanligt språk, eftersom de vanliga tal- och skriftspråken saknade termer för de begrepp man rörde sig med. Därför utvecklades mystika språk, som till en del bestod av symboler.
Varje framgångsrik mystiker tillhörde förmodligen en gradindelad s k mysterieskola. I mysterieskolorna samlades därför det vetande som människorna skaffade sig om det transcendenta, det övermänskliga, det fördolda. Kunskapen ordnades till sammanhängande filosofiska system, vilka hölls strängt hemliga. Skälen till denna hemlighetsfullhet var flera. Ett skäl var att kunskapen var av sådan art att den inte kunde förstås av den som inte själv haft vissa direkta upplevelser av den högre delen av verkligheten. Ett annat skäl var att kunskap ger makt, och makt ville man inte ge åt någon som kunde använda den för själviska syften eller till skada för andra människor. Det skall i sammanhanget påpekas att mysterieskolorna var helt genomsyrade av etik och altruism. De invigda av högre grader ägnade hela sitt liv åt självuppoffrande arbete för mänskligheten. Ett oeftergivligt villkor för invigning i högre grader var att glömma sig själv och leva för andra.
Nu hölls naturligtvis inte all kunskap hemlig. För att tillgodose människornas religiösa behov och för att ge dem en grundval för den moral man ville genomföra bland dem, gavs valda delar av filosofin ut, ofta i form av beslöjade myter, metaforer och liknelser. Man offentliggjorde också praktiska kunskaper i läkekonst, matematik, byggnadskonst osv. Mysterieskolorna var gamla tiders universitet för det vi idag kallar vetenskapliga discipliner.
Vi känner till var några av de här mysterieskolorna har legat. Vi har t ex Ellora och Elefanta i Indien, Samothrake och Eleusis i Grekland, Tebe, Memfis och Sais i Egypten. Men redan före Kristi födelse började mysterieskolorna förfalla, och den sista av de västerländska, den i Aten, stängdes i början av 500-talet av kejsar Justinianus. Detta hindrade dock inte olika sällskap från att föra mysterietraditionen vidare, fast i hemlig form. Välbekanta sådana sällskap är alkemisterna, rosenkorsarna och frimurarna. Att dessa sällskap har sina rötter i mysterieskolorna är ställt utom allt tvivel.
Det som dessa hemliga sällskap förde vidare genom århundradena var först och främst filosofiskt lärostoff och symboliska ritualer. Mera sällan utövade man något av den praktiska mystik som var själva hjärtat i mysterieskolorna. Fast något i den vägen kan ha förekommit när Cagliostro i slutet på 1700-talet introducerade sin egyptiska rit i det europeiska frimureriet.
Ser man nu till det arv från mysterieskolorna som lever kvar i de hemliga sällskapen, så har detta under tidernas lopp uppenbarligen undergått förändringar och avlägsnat sig från sitt ursprung. Tolkningen av läror, symboler och ritualer har influerats av de i samhället dominerande religiösa trosföreställningarna, och sällskapens verksamhet har anpassats till det aktuella kultur- och samhällslivet. Inom de olika frimurarsystemen är man medveten om detta, och ställer vanligen inga krav på att frimuraren skall bekänna sig till någon viss trosriktning. I princip krävs bara att han skall tro att det fysiska världsalltet inte utgör hela verkligheten. Frimureriets tolerans i livsåskådningsfrågor är en självklarhet. Om frimureriet inte hade mer att bjuda på än de offentliga religiösa organisationerna, skulle det knappast ha något berättigande. Då skulle dessa organisationers budskap vara tillräckliga för den sökande människan.
Fastän frimureriet har sina rötter i de gamla mysterieskolorna, vet vi inte så värst mycket om hur det gick till i dessa. Tystlåtenheten har alltid varit nästan total. Dock finns det, utöver den rituella symbolik och de lärofragment som bevarats inom de hemliga sällskapen en del spridda uppgifter här och där i världslitteraturen, ty många av forntidens stora filosofer och religionslärare var invigda i mysterierna. I Bibeln t ex finns flera ställen som alluderar på dessa. Ett sådant har vi i Andra Korinthierbrevet 12 där Paulus säger: "Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan - om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det - han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen - om med kroppen eller utan, det vet bara Gud - blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala." Att Paulus här talar om sig själv är uppenbart.
Av de olika mysterier som vi har en viss kännedom om, är de egyptiska isismysterierna intressanta i det att de har tydliga likheter med våra dagars frimureri. Sådana män som Platon och Pythagoras var invigda i de egyptiska mysterierna och berättar i sina skrifter ett och annat därifrån. Ställer man samman sådana spridda detaljuppgifter, får man en viss uppfattning om verksamheten i isismysterierna , och jag skall nu ge några glimtar från dessa. Det skall dock framhållas att glimtarna är fragmentariska, och de ger därför inte en sammanhängande och tydlig bild av mysterieverksamheten.
Först några ord om en variant av Isislegenden, en variant som kan passa i sammanhanget. Isis framställs i denna som en gudinna, vilken bl a har en halvbror som heter Osiris. Denne är samtidigt hennes make. Osiris blir mördad av 72 sammansvurna, med vilka förmodligen menas 72 nedbrytande krafter i människornas värld. En tid därefter föder Isis en son. Det är givetvis, liksom i så gott som alla religiösa system, fråga om en jungfrufödsel. Ljusets bärare brukar ha den helige ande, det gudomliga, till fader. Denne son, som är den återfödde Osiris, kallas Harpokrates och avbildas med ett finger tryckt mot sina läppar. Utanför de rum där isismysterier anordnas, står Harpokrates på vakt med fingret mot läpparna som tecken på att tystnad skall råda i de heliga rummen, och att de invigda är svurna att hålla mysterierna hemliga. Men även om Osiris nu är återfödd i Harpokrates tänker änkan Isis hämnas mordet på sin make, och alla invigda skall hjälpa henne i det värvet. De kallas därför "änkans söner".
Isismysterierna omfattade sju grader. De första tre graderna utgjorde de s k lägre mysterierna och de fyra senare de högre. Mellan de båda grupperna av grader gick en skarp och ytterst svårforcerad gräns som jag skall återkomma till. För att få recipiera (prövas för invigning) i första graden krävdes rekommendation av en av de invigda bröderna. Ofta utfärdades denna rekommendation av farao som skrev till prästkollegiet. Farao tillhörde själv prästerskapet, även om han inte alltid innehade någon av de högre graderna.
Den man (eller kvinna) som fått sin rekommendation sändes till mysterieskolan i Tebe. Där fick han till en början vistas några månader i en underjordisk kammare, ensam med sina tankar. Dessa tankar skulle han skriva ned om han var skrivkunnig, och de studerades sedan noggrant för att man skulle komma underfund med den presumtive broderns tänkesätt.
När tiden för receptionen till första graden var inne, band man för recipiendens ögon och fängslade hans händer och förde honom fram till en port som kallades Människornas port. Den vakthavande brodern anmälde där recipiendens ankomst genom att banka på porten. En sådan scen finns avbildad i en av pyramiderna. Pyramiderna anses ha varit invigningstempel, även om arkeologerna - utan att någonsin ha funnit en mumie i någon av dem - gärna vill betrakta dem som gravmonument. Nu ställdes ett antal frågor till recipienden. Bl a fick han redogöra för de motiv som drev honom till mysterierna, och besvarade han dessa frågor på ett tillfredsställande sätt, öppnades porten. När recipienden trätt in i invigningskammaren fick han besvara fler frågor. Dessa ställdes till honom av mysterieskolans ledare och styresman, den s k hierofanten, och med sina svar måste den invigningssökande visa att han förstod vad det hela handlade om. Han fick därpå företa en vandring i olika rum, under vilken han utsattes för en del påfrestningar som skulle få honom att avstå från invigningen. Om han nu inte blev alltför uppskakad av dessa utan ville fortsätta, läste man upp brödraskapets lagar för honom och frågade om han var villig att efterleva dem. Svarade han ja , fördes han fram till hierofanten och fick liggande på knä framför denne, med ett svärd mot sin strupe, svära trohet och tystlåtenhet.
Nu tog man av recipienden ögonbindeln så att denne kunde se det märkliga rum i vilket han befann sig, och ställde honom mellan två pelare. Dessa symboliserade bl a religionen och filosofin. Mellan pelarna var en trappstege placerad, en symbolisk anordning som hade sju dörrar av olika storlekar och gjorda av olika metaller, den första av bly och den sjunde av guld. Denna trappstege symboliserade bl a reinkarnationen, dvs människans återvändande gång på gång till fysiskt liv på jorden. Dörrarna symboliserade de sju heliga planeterna, och förmodligen också den hemliga kunskapens sju huvudläror.
Hierofanten
höll nu ett tal till recipienden, och denne fick därefter bestiga trappstegen under det man bl a förklarade för honom betydelsen av namnen på de egyptiska symbolgudarna . Invigningen avslutades med att recipienden fick det lösenord och det handslag med vars hjälp han skulle kunna känna igen sina mysteriebröder. Man satte på honom en mössa som hade formen av en pyramid, och kring hans midja knöts ett förkläde. Han fick också ett slags krage som hängde ned över bröstet.
Denna första grad ägnades åt naturvetenskap. Den nyinvigde undervisades i meteorologi, anatomi, läkekonst m m. Han fick också lära sig symbolspråket och den vanliga hieroglyfskriften.
Om nu den nye brodern visade prov på intelligens och duglighet, kunde han så småningom kallas till den andra graden. Före receptionen i den graden hade han att iakttaga en lång fasta. Receptionen inleddes med att han återigen fick vistas ensam i en kammare. Där utsattes han för fysiska frestelser som avsåg att bringa honom på fall. Bestod han detta enkla prov, som bara krävde ett visst mått av självkontroll, fick han besvara ett antal frågor. Gjorde han detta på ett tillfredsställande sätt, tillkom ytterligare ett antal prov och därefter fördes han in i invigningskammaren. Där fick han först försäkra att han under sin tid i första graden levt ett ärbart liv i tanke, känsla, ord och handling i enlighet med brödraskapets lagar. Därefter placerades han ännu en gång mellan två pelare, men nu fanns där ingen trappstege utan en gammal man som satt och snurrade på ett hjul med fyra ekrar. Pelarna symboliserade öst och väst, den gamle mannen symboliserade solen, och de fyra ekrarna årstiderna.
Denna andra grad var ägnad åt geometri, matematik, byggnadskonst etc. Dess symbol var en stav kring vilken en orm slingrade sig, och gradens tecken var att lägga armarna i kors över bröstet.
Det är logiskt att andra graden ägnades åt konstruktiva och uppbyggande vetenskaper, ty den andra graden var livets grad, representerande det aktiva människolivets strävan att åstadkomma resultat av olika slag. Den första graden representerade människans födelse, den andra graden representerade hennes aktiva liv, och den tredje graden representerade följaktligen hennes död.
Den tredje gradens reception inleddes med att recipienden fördes in i en vestibul, över vars ingång stod skrivet Dödens port. Vestibulen var dekorerad med dödens olika symboler, och i dess mitt stod Osiris kista bestänkt med blod. Man frågade nu recipienden om han deltagit i mordet på Osiris. Recipienden kände naturligtvis till hela symbolinnehållet i Isislegenden och visste innebörden av de olika svar han kunde ge på frågan. Svarade han nej fördes han in i invigningskammaren där bröderna var klädda i svarta dräkter. Farao, som alltid assisterade vid receptioner i denna grad, var klädd i sin världsliga ämbetsdräkt, och han talade nu vänligt till recipienden. Han förklarade att de prov som väntade var mycket svåra, och att det krävdes mycket stor ståndaktighet för att klara av dem. Varför välja döden, när livet i den allmänna världen hade så mycket att erbjuda. Farao tog så en gyllene krona, förmodligen sin egen, tecknet på världslig makt, och räckte den till recipienden.
Vägrade recipienden att ta emot kronan, slog fararo honom lätt på huvudet med en yxa för att markera att han nu var död för den fysiska världen. Recipienden blev så inlindad i mumiebindor och bars därefter ut genom en port som bar överskriften Andarnas helgedom. Denna port ledde till ett rum där ett domarkollegium uppehöll sig. Recipienden fick svara på mycket hårda frågor om sitt dittillsvarande liv, och dömdes sedan att stanna i de underjordiska rummen till dess han tillgodogjort sig gradens undervisning. Han befriades från mumiebindorna och undervisningen började. Bland annat fick han nu lära sig den hierogrammatiska skriften, den skrift med vilken Egyptens historia, jordens geografi, astronomins grunder och mycket annat var nedtecknade. Han fick också lektioner i retorik för att kunna tala till allmänheten.
De tre första graderna utgjorde alltså de lägre mysterierna, och mellan dessa och de högre graderna fanns en klar gränslinje. Från och med den fjärde graden tillkom något som inte fanns i de tre lägre, nämligen den direkta mystika upplevelsen. Även vid den fjärde gradens reception förekom symbolisk undervisning i form av ritual, ceremoniel och skådespel, men den väsentligaste delen av receptionen skedde i ett annat medvetandetillstånd än det vakna dagsmedvetandets. Recipienden försatte sig eller försattes i trans, och jagmedvetandet med sina själsförmögenheter lämnade kroppen. Vid klart och fullt självmedvetande genomgick recipienden det som väntar varje människa när hon vid döden skiljs från sin fysiska kropp. Efter tre dagar återvände recipienden till den i trans försänkta kroppen, och återuppstod som det hette från de döda.
Den här receptionen var naturligtvis behäftad med stora risker. Den som genomförde den med livet och förståndet i behåll knöts nu fastare till faraos hov. Han utnämndes till domare och fick lära sig det ammonitiska språket, det språk på vilket den strängt hemlighållna högre kunskapen var nedtecknad.
Om innehållet i den femte, sjätte och sjunde graden vet vi ytterst lite. Även de graderna var mystika till sin karaktär, med ett alltmer kvalificerat upplevelseinnehåll. Den femte graden lär ha ägnats åt kemi och den sjätte åt astronomi. I den sjätte graden fick den nye brodern tillgång till förteckningen över alla dem som tillhörde brödraskapet. I gradens ceremoniel lär ett inslag ha förekommit där recipienden ställdes inför kistor som innehöll kropparna efter de bröder som förrått mysterierna, och man gjorde klart för honom att han skulle få dela dessa olyckliga bröders öde om han bröt sina ordenslöften. Om den sjunde och högsta graden kan sägas att den gav den fullständiga förklaringen till mysterielärorna . Recipienden fick ett öglekors som han alltid skulle bära, och han fick tillgång till all den hemliga litteraturen på det ammonitiska språket.
Vare sig de är trovärdiga eller inte visar uppgifter av det här slaget, som meddelats av författare vilka levde t o m före Kristi födelse, att frimureriet har sina rötter i mysterieskolorna.