Hur och vad vet vi?
Harry Young
Den kunskap vi besitter har med minnet att göra. Också känslan av vår egen personliga identitet representerar samlingar av individuella tankar som vi kommer ihåg från ögonblick till ögonblick. I detta ligger att mycket av det vi nu vet med tiden kommer att förloras och ersättas av ny kunskap, nya minnen. Dessa går i sin tur förlorade och ersätts med nya: en ändlös cykel av minnas - glömma.
Den bestående förankring som ger oss kontinuitet manifesterar sig som vår känsla av individualitet, känslan av "jag är", som inte har förändrats sedan vi var barn och inte kommer att förändras under resten av vårt jordeliv. I hinduismen kallas den atman och är den del av oss som inte kan ersättas med ett nytt minne, den del av oss som vet och förstår och utgörs av substans som inte kan förstöras. Teosofiskt sett utgör denna jagkänsla, tillsammans med den andliga medvetenheten och sinnet, en trefald som är den bestående eller "verkliga" människan. Alla har vi olika kunskap - minnen av platser, människor, händelser och ting - ty vi har alla haft olika upplevelser. Men känslan av individualitet, av jag-existens, är densamma i varje människa som någonsin levt. Den är en allomfattande medvetenhet och enligt vittnesbörd av mänsklighetens största tänkare en diminutiv del av det gränslösa världsalltets medvetande. Ibland kan vi känna en närhet till detta medvetande, och är då fridfulla och tillfredsställda. När vi är stressade eller vill ha uppskov med våra mödor är det där vi skall söka vår tillflykt och återhämta oss.
Mycket av det vi tror oss veta är sådant som andra har sagt oss. Jag har aldrig varit ute i rymden och sett att Venus är jordens närmaste planet. Men astronomerna säger att den är det, och jag får själv avgöra om jag vill tro dem eller inte. Hur mycket av vår världsbild utgörs av vad andra har sagt oss, och hur mycket av vad vi själva konstaterat? Och, vilket är viktigare, vilka av de synsätt vi tagit till oss låter vi få de största genomslagen i det vi tänker, säger och gör? Jag har hört många säga att reinkarnation och karma är realiteter och fått förklaringar på hur de verkar. Men vet dessa personer verkligen vad de talar om? Karman kan lätt ses i verksamhet, men hur är det med reinkarnationen? Hur många av oss har upplevt en återblick på det stora panoramat över de jordeliv vi tidigare levt och den tid vi tillbringat mellan dem? Skulle vi ha den mentala och emotionella styrkan att oskadda uthärda återblicken på de fröjder och smärtor vi lagt bakom oss för att kunna säga att vi nu vet sanningen om reinkarnation?
Vår organism är så fint uppbyggd och balanserad att varje komponent i den kan känna de andra komponenternas vibrationer. Våra eviga komponenter sover aldrig. De är ständigt aktiva och uppmärksamma, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, liv efter liv - innefattande en medvetenhet som alltid har lyst i oss och alltid skall göra det. Den är källan som ger styrka åt vår övertygelse när det gäller andliga sanningar.
När en upplevelse är intensiv, etsas den in i oss och känns ofta smärtsam. Det vi då lär oss om naturen och vårt sätt att fungera är viktigare än de trivialiteter vi tar till oss dag efter dag, ty resultatet av smärtan blir en del av oss och förblir hos oss i liv efter liv. "Där det inte finns kamp, där finns det ingen merit" skrev H P Blavatsky i Den Hemliga Läran . Merit är i detta sammanhang ett buddhistiskt begrepp som betyder att det vi vunnit åt oss genom hängivet tjänande, lidande och självuppoffring blir oss till nytta i detta eller kommande liv. Merit är jordisk belöning och gagnar oss bara "på utsidan", men den får inre andligt värde om den förvandlas till "dygd" genom att tillägnas andra. Varje upplevelses verkliga merit blir bara känd av vår inre natur och dess frukter manifesterar sig ofta bara subtilt som intryck, insikt, inspiration och intuitiv drivkraft. Dessa förnimmelser är frukter av goda egenskaper som byggts upp i vårt inre under liv efter liv av erfarenheter på det fysiska planet. Vi har inte något fullständigt minne av varje människa vi träffat, men vi minns de intryck de har gjort på oss. Vi kommer inte heller medvetet ihåg detaljerna i de tilldragelser i tidigare liv som bidragit till att utveckla våra andliga dygder, men vi känner av deras förmåga att framkalla minnen hos oss när vi står inför en liknande situation, minnen som då tar formen av intuitiv inspiration eller samvetets röst och lovar ge oss en glimt av sanningen om vi uppmärksamt lyssnar och handlar i enlighet med vad de säger.
I Nyckel till teosofin tar H P Blavatsky upp Platons idéer om minnet och säger att återkallande är det medvetna reproducerandet av minnesintryck, något som ibland är lätt och ibland mödosamt att åstadkomma. Hågkomster däremot är det spontana uppdykandet i sinnet av minnesintryck, medan erinringar är uttryck för "själens minne", vår känsla av att vi har levt förut och skall leva igen, att vissa upplevelser är oss bekanta, att det finns mer liv bakom den materiella världen. Allt vi upplever i livet registreras i vår inre natur, i vårt andliga minne, vilket är tillgängligt för oss i liv efter liv.
Alla minnen och all kunskap vi har från det innevarande livet försvinner däremot ur hjärnminnet när vi dör. En del människor hävdar visserligen att minnena från det just avslutade livet inte glöms eftersom medier ger information som de och deras klienter menar kommer direkt från de avlidna, men även om denna information rörande personer, platser, förhållanden och ting är sann, finns det andra förklaringar till vad som då äger rum. Människan genomgår många tillstånd efter kroppens död och frigör sig därvid från medvetenhetsskikt efter medvetenhetsskikt tills bara hennes odödliga komponenter återstår, komponenter som kan njuta en lyckofylld vila mellan jordeliven. De lägre medvetenhetsskikten, de jordbundna tankarna och minnena, dröjer kvar vid det fysiska planet tills de helt naturligt skingras eller återkallas till liv av någon som kommer i kontakt med dem. De är lika illusoriska och vilseledande i döden som i livet.
Det tycks alltså som om de tankar vi bär med oss, trots vår intima förbindelse med dem, inte tillhör oss - vi bara använder och kommer ihåg dem under en tid. Det som består och är en del av oss är de upplevelser vi hade när dessa tankar gjorde intryck på oss.