Hur passar vi in?
Sarah Belle Dougherty
När vi talar om naturen tänker vi vanligtvis på något som är avskilt från oss själva, även om vi
naturligtvis är en nödvändig del därav. Vi lever tillsammans med mineraler, växter och djur, men
stannar sällan upp och undrar över vad varje naturrike bidrar med till den helhet det hjälper till
att dana. Nedsjunkna i materialismen och uppfyllda av idén att naturen endast finns till för att vi
skall exploatera den, har vi förlorat mycket av vår empati och vårt goda förhållande till andra
livsformer. Vetenskapsmän måhända studerar de olika naturrikena, men bara så som man torde studera
ett problem eller en invecklad maskin. De flesta har inga betänkligheter då det gäller att förstöra
enskilda djur och växter för att undersöka dem. De är "studieobjekt" och inte levande väsen värda vår
respekt och omsorg. Denna utbredda uppfattning om åtskillnad från andra, inklusive andra människor,
har fört oss till en punkt där den industriella och militära tekniken hotar själva livsstrukturen på
jorden. Vår sargade och nedsmutsade omgivning - obeboelig för många av de ursprungliga arterna och
till slut även för människan - såväl som våra mänskliga illdåd, som har ökat markant under vårt
århundrade, har sin grund i denna tendens att betrakta allt utanför oss själva och vår grupp som
objekt, vilka det står oss fritt att utnyttja eller missbruka.
Jorden är emellertid en organisk helhet, och de individer som skapar den är alla jämställda och oumbärliga medarbetare. De fortlöpande vetenskapliga upptäckterna av sambandet mellan allt på jorden framhäver hur allting är förenat till ett organiskt system, där varje individuell aspekt ger sitt bidrag samt påverkar alla de övriga: klimat, markbeklädnad, djur, bakterier, träd, floder, oceaner, fiskar, insekter, geologisk aktivitet - allt i en dynamisk växelverkan. Var och en har ett syfte, vare sig vi kan fatta det eller ej, och var och en lämnar sitt bidrag till helheten.
Fast erkännandet av det ömsesidiga fysiska beroendet mellan allting i naturen har blivit alltmer allmänt, är insikten om att icke-mänskliga livsformer bidrar till helheten genom sitt liv och medvetande fortfarande något nytt för många. I vår egocentricitet har vi alltför länge nedvärderat klotinvånarnas medvetande och liv och förnekat andens existens i så hög grad att vi ofta förnekar den även för oss själva. Men jorden är ett levande väsen bestående av levande väsen. Vi erkänner medvetandet i djuren och vi anar det i växterna. Varför inte i mineralerna, atomerna och planeterna? Vi vet så lite om medvetande och liv, om jorden som helhet, om det inbördes förhållandet mellan planetens olika invånare - vi har ännu inte ens riktigt klart för oss vad en människa är. Hur kan vi då ge vår omgivning sådana begränsningar? Uppfattningen att allt är levande och medvetet, förankrat i en andlig verklighet som överskrider våra sinnen, t o m intellektet, vinner allt mer terräng. Om det är så att allting i sitt innersta är ett andligt väsen, som uttrycker sig på ett sätt som står i proportion till den medvetandenivå det nått fram till, då har varje levande väsen sitt unika inre syfte - sin dharma, sin plikt eller sitt existensberättigande.
I försöket att förstå de olika naturrikenas roll i jordens liv är det intressant att reflektera över idén att människan i sig själv innehåller minerala, vegetativa, animala, mänskliga och gudalika medvetanden. Var och en av dessa aspekter av vårt medvetande är av betydelse, och spelar en livsviktig och unik roll i vårt sätt att fungera. Utan vilken som helst av dem skulle vi inte vara en fullständig människa. Vi är ibland medvetna om de djuriska och gudalika delarna av oss själva, beroende på att de gränsar till den rent mänskliga delen som är centrum för vårt medvetande. Vår förståelse av växt-medvetandet inom oss såväl som utanför oss är synnerligen ringa. Men när vi kommer till en skog eller en slätt och känner den fridfulla, nästan meditativa atmosfären, skulle den då inte kunna vara en återspegling av eller en reaktion på medvetandekvaliteten hos de växter som finns där? Den mer vegegativa sidan av oss, t ex det autonoma nervsystemet, ger också anledning till eftertanke. Vi lär oss ständigt mer om den typ av medvetande som växterna manifesterar och deras livsviktiga roll i ekosfären. För närvarande vägrar den västerländska civilisationen att erkänna något som helst liv eller medvetande hos mineralerna. Deras medvetande utgör således ett ännu större mysterium. Kanske kommer vi att vinna mer insikt i växt- och mineralmedvetandet när vi bättre kan förstå motsvarande medvetandenivåer inom oss själva.
De naturriken som står under människan fungerar relativt harmoniskt tillsammans, och deras fysiska bidrag till globen är uppenbara. Deras osynliga bidrag är inte lika uppenbara, i synnerhet inte för dem av oss som till största delen har förlorat kontakten med naturen både fysiskt och psykiskt. Dock har jorden såsom ett levande väsen många olika medvetandenivåer - fysisk, psykisk, mental och andlig - vilka är lika verkliga som våra egna. Vi är i själva verket moder Jords barn och återspeglar hennes natur i vår egen. Vårt medvetande är beroende av planetens större väsen på samma sätt som vi i fysiskt avseende är beroende av de grundämnen som kommer från jordens kropp. Alla de evolverande livsformer som bygger upp planeten ingår i dess medvetandespektrum , och är ännu fastare förbundna med varandra på de inre planen än vad de är på det fysiska planet. Våra tankar och känslor har stort inflytande på jordens motsvarande delar. Problem som nedsmutsning, miljöförstörelse, ökenspridning, atomavfall och kärnvapenkrig, vilka i allt större omfattning hotar världscivilisationen, är den yttre manifestationen av vår själviskhet, girighet, psykiska isolering och känslolöshet. Vi uppfattar endast våra fysiska handlingar och deras effekter, men vilka krafter måste vi inte på samma gång ha byggt upp på naturens psykiska plan? Vilka blir konsekvenserna för mänskligheten och globen när dessa krafter når sin fulla effekt?
Det är lätt att se mänsklighetens negativa bidrag till jorden. Men hur är det med vårt positiva bidrag? Det står helt klart att människan genom sin blotta närvaro på planeten har en roll att spela som en integrerande del av systemet. Som den dominerande livsformen på jorden i dag utövar vi det största inflytandet på den övriga naturen. Men betyder det att vi är den mest betydelsefulla livsformen? De olika naturrikena med sina olika kroppar och karakteristiska medvetandetillstånd bidrar alla till jordens existens. Vårt utvecklingssteg befinner sig mittemellan de lägre naturrikenas nästan automatiska medverkan och den medvetna roll som spelas av de riken som har hunnit längre än vi. Detta har sin motsvarighet inom var och en av oss, där vårt mänskliga ego är den dominerande delen av vårt väsen men där varje aspekt av vårt medvetande är nödvändig för att vi skall vara en fullständig individ. När något medvetandecentrums funktion är försvagad lider hela individen. Vårt mänskliga ego, vilket fortfarande är ofullständigt utvecklat, löper ofta amok och kullkastar jämvikten i systemet och stör de lägre utvecklade medvetandenas verksamhet, vilka för det mesta upprätthåller en nära nog automatisk jämvikt. Vårt andliga medvetande uppfattar vi vanligtvis inte, eftersom det befinner sig bortom vår ordinära förståelse och därför undgår vårt iakttagande - och på samma sätt förhåller det sig med de högre naturrikena, vilka vi kanske endast är subliminalt medvetna om. Vi kan inte veta vilken sorts medvetande jorden har som levande väsen, lika lite som en atom kan uppfatta om den hjälper till att forma ett djur, en växt eller en klippa. Men som organism kan jorden som helhet inte undgå att påverkas av den disharmoni som människoriket förorsakar, på samma sätt som en obalans i vårt väsen - oavsett om den finns på en psykisk, organisk eller cellulär nivå - påverkar oss och stundom även kan leda till sjukdom och död.
Om vi skall göra vår del för att hjälpa till att bevara vår planets hälsa, måste vi alla samarbeta - alla jordens riken. Istället för att fundera över vad vi kan lägga beslag på och utnyttja och hur vi kan få vad vi önskar, borde vi kanske börja ställa frågan: Vad har vi för uppgift som människor? Vad kan vi ge av oss själva till den helhet som vi hjälper till att skapa? Hur kan vi fullfölja vårt ansvar som deltagare i jordens människorike? Det finns inga färdiga standardsvar på frågor av denna typ, och ej heller är alla överens vad gäller problemen och deras lösningar. Men insikten att något mer förväntas av oss än enbart en självisk strävan efter makt eller efter att tillfredsställa våra begär och vårt välbefinnande, oavsett vad det kostar för naturen eller mänskligheten i övrigt, är ett nödvändigt första steg på vägen mot en lösning av de aktuella ekologiska och mänskliga kriserna.
För att leva i harmoni med jordens övriga riken, måste vi förändra vår själviska inställning och börja tänka på att bidraga med någonting av värde till de olika helheter vi tillhör: vår familj, vårt samhälle, vår nation, art och planet. Vi har alltid möjligheten att förändra och att granska våra egna liv för att se vilka värden vi i själva verket förkroppsligar, om de är av betydelse och hur vi i vårt dagliga liv kan förverkliga mer av vad vi verkligen tror på. En sådan ändrad inställning skulle förmodligen förändra våra relationer till andra människor. Att betrakta vår omgivning som en omedveten massa som är till för att utnyttjas är detsamma som att betrakta andra människor som någonting vi kan utnyttja som det passar oss . Även om vi inte kan undvika att utnyttja de andra naturrikena för att livnära oss, kan vi utveckla en annan inställning till dem. En inställning fylld av respekt, vänlighet och tacksamhet för de offer dessa rikens invånare gör för vårt välbefinnande, och ett medvetet erkännande av att deras bidrag till helheten är lika viktigt som vårt eget. Vi kan naturligtvis inte förvänta oss dramatiska resultat över en natt. Icke desto mindre kan vi själva skapa en positiv inställning och på så sätt börja ändra kursen för vår civilisation och förbättra livskvaliteten för alla arter på planeten. När vi väl en gång börjar närma oss livet som en samarbetspartner istället för en exploaterande konkurrent, kommer det att stå allt klarare för oss hur vi kan inta vår rättmätiga plats som en konstruktiv och kärleksfull medlem av jordens stora familj av olika riken.