Hypnotiska hallucinationer

I den esoteriska världsbilden betraktas hallucinationer som verkliga gestaltningar och händelseförlopp i mental mataria, vilka kan upplevas under såväl vakenhet och sömn som under vissa andra medvetandetillstånd. I den mekanistiska världsbilden däremot anses hallucinationer bara vara fantasier i den hallucinerandes hjärna och definieras som syn-, hörsel-, känsel-, lukt- och smakupplevelser vilka inte orsakas av fysiska sinnesretningar. Hallucinationerna existerar bara för den hallucinerande själv och är alltså helt subjektiva, men upplevs av denne som påtagliga realiteter.

Hallucinationer kan uppträda spontant men också framkallas, bl a med hjälp av suggestioner efter det att en hypnotisör försatt den person det gäller i trans. Denne sover då inte, han är vaken, men hans reflekterande och bedömande tänkande är i det närmaste bortkopplat och viljefunktionen nedsatt. Hypnotisören kan under transtillståndet framkalla hallucinationer av allehanda slag och de kan indelas i två typer. Å ena sidan kan de vara förlagda till det yttre objektiva rummet och där av den hypnotiserade upplevas som fysiska tilldragelser. Han kan t ex känna på och samtala med en imaginär person eller se föremål sväva fritt i luften. Å andra sidan kan de vara förlagda till vad som kallas den hypnotiserades "inre subjektiva rum", t ex när han suggereras att uppleva ett fallskärmshopp eller en resa till planeten Mars. Mellan de båda typerna av hallucinationer, yttre och inre, finns det ingen klar och tydlig gräns.

Hallucinationerna produceras i det undermedvetna och sänds därifrån upp till ytjaget. En hypnotisör kan starta, styra och stoppa denna produktion hos den hypnotiserade och därigenom ge transupplevelsen det innehåll han önskar. Han kan iaktta hur hallucinationerna utvecklar sig i enlighet med de av honom givna suggestionerna och fortlöpande leda dem i den riktning han vill. Det undermedvetna arbetar alltså på order av hypnotisören och levererar det denne så att säga beställer. Därvid använder sig det undermedvetna av det minnesmaterial, de föreställningar och de övriga resurser som det förfogar över.

Den svenske läkaren John Björkhem utförde på sin tid många tankeväckande experiment med suggestioner under hypnos, och jag återger här några av dem. I det första experimentet fick en försöksperson suggestionen att han skulle se sitt porträtt i profil på ett blankt kort som Björkhem visade honom och som var märkt på baksidan. Försökspersonen såg mycket riktigt porträttet och undrade var Björkhem hade fått det ifrån. Själv hade han inte sett det förut. Björkhem stack så in kortet bland åtta andra blanka kort och gav bunten till försökspersonen. Denne plockade då direkt ut kortet med det hallucinatoriska porträttet. Dagen efter hade Björkhem låtit fotografera kortet och gav det tillsammans med kopian till försökspersonen. Denne såg då fortfarande sitt porträtt på originalet men inte på kopian. Hallucinationen hade alltså inte låtit sig fotograferas. Några månader senare såg han fortfarande porträttet. Björkhem talade då om för honom att porträttet bara var en hallucination, men detta hade ingen verkan. Han såg det ändå. Och det gjorde han också vid kontroller tre respektive sju år senare.

I det andra experimentet fick försökspersonen suggestionen att han skulle se en stor svart häst stå på bordet mitt i rummet, medan han däremot inte skulle kunna se några bisittare som var närvarande. Försökspersonen såg då till sin förvåning en drygt meterhög levande häst på bordet. Han gick dit och klappade hästen. Bisittarna kunde han inte se. Han såg föremål som tillhörde Björkhem men inte sådana som tillhörde någon av bisittarna. Han hörde när Björkhem skramlade med sin nyckelknippa men inte när en av bisittarna skramlade med sin, eller lät Björkhem skramla med den. Han satte sig i knäet på en av bisittarna i tron att stolen var tom och tyckte då att det kändes lite konstigt. Björkhem räckte en kruka till en av bisittarna och försökspersonen såg då krukan sväva fritt i luften. Han kände med händerna runt krukan för att undersöka hur det hela hängde ihop, men kunde inte lösa mysteriet. En av bisittarna sjöng, men han hörde ingenting. Björkhem suggererade då fram sångarens huvud och försökspersonen såg detta sväva fritt i luften. Men nu tyckte han att synen var kuslig och ville lämna rummet.

I det tredje experimentet frågade försökspersonen under transen om inte hans far hade varit i rummet för en stund sedan. "Jovisst", svarade Björkhem, "han sitter ju där" och pekade på en tom stol. Försökspersonen såg då mycket riktigt fadern sitta på stolen. Fadern reste sig och gick fram till försökspersonen och hälsade. Denne tog faderns hand och sade några ord. Fadern svarade då och gick sedan tillbaka till sin plats och satte sig. Förmodligen framkallades den här hallucinationen av försökspersonen själv när han under transen råkade tänka på sin far.

I det fjärde experimentet skulle försökspersonen inte kunna förnimma sin kropp. När Björkhem bad honom röra sitt högra ben gjorde han detta men kunde inte se benet. Björkhem skakade honom i högra armen utan att han märkte det. På Björkhems fråga om han inte kände skakningarna, svarade han att han inte kunde förnimma att han hade någon arm. När Björkhem tog hans hand i sin såg han Björkhems tumme och delar av fingrarna, men han såg inte den del av Björkhems hand som låg under hans egen. Han kunde inte förnimma att han hade någon mun eller några ögon, inte ens att han hade något huvud. Han såg vad som försiggick i rummet men kunde inte förstå vad han såg med. I en spegel kunde han se allt utom sin egen kropp. Han visste inte om han satt, stod eller låg.

I det femte experimentet skulle försökspersonen se sig själv som hallucinationsgestalt sitta på en soffa i rummet. Och mycket riktigt såg han sig själv sitta där men tyckte synen var skrämmande. Han undrade om det var frågan om något slags spegeleffekt fast han såg att det inte fanns några speglar i rummet. Han undersökte om hans egna och dubbelgångarens rörelser följde varandra och fann att så inte var fallet. När han sträckte upp en arm satt dubbelgångaren stilla.

I det sjätte experimentet fick försökspersonen först se en liten kvist på bordet. Så började denna växa och grönska och blev till slut ett stort äppelträd. Detta blommade, blombladen föll för vinden, och försökspersonen fångade några i handen. Så småningom utvecklades kart och äpplena växte och mognade. Då plockade försökspersonen ett av dem, förde det till munnen och åt med god smak.

I de sex exempel på hallucinationer i det yttre objektiva rummet som jag nu anfört, har det handlat om experiment där hallucinationerna var väl utvecklade. Så är dock inte fallet vid alla experiment. Men när experimenten lyckas uppträder hallucinationerna i alla dimensioner och anpassar sig väl i rummet. De är inte genomskinliga och skymmer därför föremål bakom sig, liksom de själva skyms av föremål framför sig. De har fasta konturer och uppför sig på samma sätt som deras motsvarande fysiska verkligheter kan tänkas göra.

Även när suggestionerna är torftiga kan de framkalla omfattande och livfulla upplevelser, eftersom försökspersonen själv utformar upplevelsernas detaljer kring de av hypnotisören givna idéerna. Försökspersonens samtliga sinnen är engagerade i upplevelserna såvida inte suggestionerna begränsar deras engagemang. Om en suggestion uttryckligen bara avser en synupplevelse kommer försökspersonen att se hallucinationen men inte varsebli den med de övriga sinnena.

Hos försökspersonen tycks ibland en viss intellektuell bedömning äga rum i det undermedvetna innan detta sänder upp den beställda hallucinationen. Om suggestionen t ex avser en elefant och försöksrummet är litet, kan hallucinationen framträda som en elefantunge eller en leksakselefant. Men en elefant blir det. Försökspersonen kan inte undvika suggestionens idémässiga innebörd, men han kan utforma hallucinationen på ett för miljön passande sätt.

Vad så hallucinationerna i det inre subjektiva rummet beträffar, upplevs de som realiteter så länge de varar. Men när försökspersonen väcks ur transen inser han i allmänhet att de bara var egenartade psykiska företeelser och ingenting annat.

Ett exempel på hallucinationer i det inre subjektiva rummet har vi i ett experiment där Björkhem bad försökspersonen att, som han sade, "drömma" om Uppsala domkyrkas invigning år 1435. Denne berättade då att han befann sig i en folksamling och sträckte på sig för att kunna se bättre. Han såg flera höga herrar gå in genom kyrkans portal. En man var klädd i blå kläder och hade pansar på sig. Han trodde att det var Engelbrekt. Alla var klädda i ålderdomliga kläder. Emellertid kunde han inte ta reda på vad föreställningen betydde. Då Björkhem bad honom fråga någon, kunde han inte göra detta.

Det märkliga faktum att hallucinationer kan upplevas som högst påtaglig verklighet illustreras av ett intressant experiment som en hypnotisör företog med en kvinnlig psykologistudent för att se om hon kunde skilja mellan en verklig person och en yttre hallucination av denne. Studenten försattes i hypnotisk trans och placerades på den mellersta av tre stolar. En väninna till henne kom så in och satte sig på en av de andra stolarna.

"Vem är det som sitter till höger om dig?", frågar hypnotisören. "Det är min väninna", svarar studenten. "Nej, hon sitter ju på din vänstra sida", säger hypnotisören. Studenten vänder sig då åt vänster och upptäckter hallucinationen av väninnan. "Du förstår säkert att en av de båda gestalterna är en hallucination", säger hypnotisören, "men vilken av dem?"