Intelligens

Jan Brick

 

 

 

Intelligens är beteckningen för den förmåga med vilken levande varelser, bl a män­niskan, till­äg­nar sig kunskaper och färdigheter samt löser problem inom en rad olikartade om­råden. Därvid använder intelligensen sig av sin tanke­apparat, kallad intellektet.

 

Bortsett från de tidiga barnaåren börjar människans kunskapsinhämtning i skolan, där den till stor del består i att lära sig beteckningar för olika företeelser och pa­ra ihop sådana. Lä­raren kan t ex fråga i vilken världsdel Brasilien lig­ger, vad det engelska or­det chair betyder på svenska, eller vilken atomvikt järn har. I alla dessa fall är minnet av högsta vikt. Det handlar om en process där eleven får informa­tion om en uppgift att lösa som innebär att para ihop infor­mationen med rätt minne. Hittas rätt minnesdata har eleven löst upp­gif­­ten och sägs därmed besitta en viss kunskap. Ju fler såda­na minnesdata en elev har till­gång till och kan para ihop med den yttre in­for­ma­tionen, desto kun­ni­gare an­ses eleven vara. Vi kan se att det finns en orsak-verkanrelation inom denna typ av intellektuellt arbete. Yttre sti­mulering i form av lärarens fråga → inre min­neshantering → minnesdatan presenteras genom tal eller skrift i yttervärlden.

     

En annan, mer avancerad, typ av intellektuell tillväxt är in­­lärandet av matematiska formler, t ex Pytagoras sats och formeln för beräkningen av en cirkels area, vilkas til­lämpning man sedan uppövar till färdighet.

    

Skolan är ett ställe där kunskap till stor del förvärvas genom läsning av böck­er. Men människan kan ju också förvärva kunskap genom erfarenheter i den fysiska sinnevärlden. En primitiv jägare som smyger sig på bytesdjuren i sko­­­gen lagrar minnesinformation om deras rörelsemönster. Jägaren lär sig t ex att dju­ren i skymningen går på en viss stig för att nå ett vattendrag, och han har ti­di­­ga­re påträffat ett djur som ramlat ner i ett hål. Han sätter ihop de två minne­na och gräver ett eget hål på stigen i förhoppningen att ett djur skall falla ned i det­­ta. Han har för­stått att det finns möjlighet att få till stånd en viss verkan, att i viss mån förutsäga framtiden, om han manipulerar sin omvärld genom att kom­­­­binera informa­tionen om djur-hål med plats och rätt tidpunkt. Den­na typ av orsak-ver­kanrelation i den fysiska miljön är, tror jag, den typ vi van­ligtvis tän­ker på. Vi läser av information i nuet, och med hjälp av minnet kan vi få till stånd en viss verkan i framtiden. Men vi kan också tolka viss in­for­mation i nuet som verkan istället för orsak, och på så vis gå ba­­kåt i tiden. Vi stäl­ler då frågan vilken orsak som förklarar denna verkan, istället för vilken ver­kan en viss orsak ger.

    

Den teoretiska kunskapen i skolexemplet ovan består i att min­nas bra och kun­na tillämpa formler, och är ett exempel på passivtan­vän­dande av intellektet. Ett exempel på en aktivan­strängning av intellektet vore om eleven försökte lista ut hur man kommit fram till en viss formel, att sålunda se formeln som verkan och un­­der­sö­ka vilken orsak den härstammar från. Om eleven skall lyck­as måste han gå ba­kåt till bevis­kedjan och själv upptäcka dess delar, utan att få hjälp av det person­liga minnet. Vad som krävs är att elevens intellekt akti­veras till att se det allmänna och omanifesterade ba­kom det enskilda och mani­festerade, något som bara kan ske om buddhiprincipen aktiveras. Platon kalla­de det för att skåda idéerna. Eleven ändrar då sitt intellektuella fokus från det läg­re manas till det högre.

    

Om buddhiprincipen är involverad i intellektets arbete öppnas nya möjlighe­ter att se sammanhang. Man ser inte bara tallens kottar, barr och grenar som en­­skilda ting, utan som delar av en hel skog. Skillnaden mellan att bara se det par­­tikulära och att även se sammanhangen kan åskådliggöras med de olika före­­ställningar som finns i olika kulturer om efterdödentillståndet. Vikingarna trod­de de skulle komma till Valhall och dricka mjöd och gå bärsärk, präriens in­dianer att de skulle komma till de sälla jaktmarkerna, medan kristna och mus­­limer hoppas att deras speciella förväntningar om paradiset skall infrias. På det begrepps­liga, yttre planet är dessa föreställningar olika och kan ge upp­hov till kon­­flikter mellan anhängare av olika religioner. Men som teosofer anser vi att det är det som är gemensamt som är mest intressant, och vad alla de oli­ka religiö­sa föreställningarna om efterdödentillståndet har ge­mensamt är tron på ett liv efter detta. Men de som inte ser det gemensamma häv­dar tyvärr of­ta att eftersom föreställningarna skiljer sig åt så motsäger de varandra, varför tron på ett liv efter detta måste vara falsk. De förmår bara se det enskilda och sär­skil­jande.

    

Även det intellektuella skådandet av sammanhang handlar om en orsak-ver­kanrelation. Det partikulära och manifesterade ses som en verkan av en bakomliggande orsak, vilket ger möjligheten att koppla ihop olika företeelser som till synes inte har förbindelse med varandra, dvs att skapa en överblick (helhetstänkande).

    

Med intellektets hjälp kan man alltså förstå orsak-verkanrelationer och verkan-orsakrelationer . Men kallas inte orsak-verkanrelationen för karmalagen inom teosofin? Jo. Världförloppet rör sig enligt karmalagen framåt, dvs med orsak-verkanrelationer. Vi kan se dessa relationer med ögat, höra dem med örat, kän­na dem med känseln och hjärtat och förstå dem med intellektets hjälp. Van­ligt­vis i andliga sammanhang betraktar man dock karmalagen som enbart en etisk lag. Något gott eller ont som gynnar eller drabbar en människa anses ha sin orsak i dennes tidigare handlingar, tankar eller känslor. Men det etiska perspektivet är ba­ra ett i raden av olika perspektiv.