Kärlek är den kraft som sammanhåller världsalltet
G de Purucker
Kärleken visar vägen och belyser vandringen. Den är utflödet av den buddhiska glansen - kristusljuset - i världsalltets hjärta. Den lär oss se storhet och glans hos andra därför att vi känner storheten och glansen i vår egen innersta varelse.
Kärlek är den kraft som sammanhåller världsalltet. Den håller alla ting på deras plats. Kärlekens själva natur är frid, dess utmärkande kännetecken är harmoni. Den genomtränger alla ting, den är gränslös, den är odödlig, den är evig.
Kärleken är den vackraste, den heligaste företeelse, vi människor känner till. Den ger oss hopp och väcker de ädlaste egenskaperna i vår natur till verksamhet. Den medför självförglömmelse. Den skänker frid och glädje som inte vet av några gränser.
Kärleken är ett skydd. Ju opersonligare den är, desto högre och starkare är den. Den vet inte av några hinder i vare sig tid eller rum, ty den är det universella föreningsbandet mellan allt som är. Kärleken fräter bort envisheten hos de hårdaste människohjärtan och sprider sin livgivande värme överallt. Ingenting kan hindra den, ty den är världsalltets själva liv och väsen. Alla varelser och ting är ytterst ett. Alla har de sin rot i all-livet, och genom dem alla flödar den allsmäktiga kärlekens jämna, oavbrutna ström.
Kärleken är den väldiga attraherande kraft som länkar ting vid ting, människohjärta vid människohjärta. Ju högre man stiger i utveckling desto mer vidgas hjärtat av kärlek, tills det slutligen famnar hela världsalltet så att man älskar allting, stort som smått. Vilken sällhet ligger det inte i denna känsla, i att förverkliga densamma! Den är gudomlig, ty opersonlig kärlek är gudomlig.
Den personliga kärleken är bara en återspegling av den gudomliga. Vid personlig kärlek tätnar personlighetens slöjor framför det inre ögat och fördunklar dess syn, ty personliga begär samlas i och förtätar ens aura - den omgivande psykiska atmosfären. Den sanna kärlekens väsen är självförglömmelse. Från denna regel ges inga undantag.
Om en människas hjärta och sinne är fyllda med personlig kärlek, då älskar hon det ena men inte det andra, och hennes kärlek är begränsad i direkt förhållande till hennes personliga karaktär. Detta är det slags kärlek som inte är alltigenom sann därför att den är begränsad.
Den opersonliga kärleken är älskvärd, den är vacker och har inga spår i sig av det vi alla tycker illa om. Den är alltid välvilligt stämd mot allt och alla - mot både stora och små varelser och ting. Den är intuitiv.
Ansvarskänsla, tillit, förtroende och kärlek bringar oss lycka, styrka och glädje! Odla dessa dygder! Men du kan inte förstå dem om ditt hjärta är fyllt av rent personliga, begränsade känslor och tankar. Ditt hjärta har inte rum för dem om det är fyllt med enbart dina egna personliga angelägenheter.
Personlig kärlek är aldrig ansvarskännande, kan inte hysa tillit och förtroende, kan inte ge helt och fullt, eftersom jag hela tiden finns där i all sin styrka. Detta är det sorgliga i världen i våra dagar. Men alla bekymmer och bedrövelser kommer att nästan försvinna när män och kvinnor kan älska varandra med en opersonlig kärlek, vilket de skall göra när de förvärvar den inre synförmågan.
Det är just den själviska personliga kärleken som fört sorg, lidande och olycka in i människornas liv, liksom det är den opersonliga kärleken som luttrar, förädlar och gör människornas hjärtan glada.
Det ligger någonting vackert i att ge av sig själv utan tanke på belöning. Den kärlek som ges utan någon tanke på en själv, som inte har några gränser och inte ställer några villkor, den är gudomlig. Sann kärlek är alltid opersonlig.
Kärlek är frid. Kärlek är harmoni. Kärlek är självförglömmelse. Kärlek är styrka, den är makt, den är inre skådande, den är utveckling.
Opersonlig kärlek upplyser hjärtat, vidgar sinnet och fyller själen med en känsla av samhörighet med allt som lever.
Kärleken är mäktig. Den är det högsta i människolivet eftersom den är det högsta i gudarnas liv. Hela ens natur sänder ut ett flöde av sympati till allt som lever. Man ser framför sig alla varelser och tings återförening i ett enda medvetande, fritt från hat, oenighet och missförstånd.
En persons kärlek till en annan är en svag återspegling av denna kärlek, men dock början till självförglömmelse.
Opersonlig kärlek begär ingen belöning. Den öppnar sinnets portar, ty den spränger det lägre jagets gränser som hämmar den inre guden. När man älskar opersonligt flammar de gudomliga eldarna, och människan blir i sann mening människa.
Kärleken är en mäktig kraft. Fullkomlig kärlek förjagar allt vad rädsla heter. Den vars hjärta är uppfyllt av kärlek och barmhärtighet vet inte vad rädsla vill säga. Älska allt som lever. Du ingår då förbund med oövervinneliga kosmiska krafter, du blir stark, du blir andligt och intellektuellt klarsynt.
Du kan övervinna rädsla genom att för dig själv skapa bilder av ädelmodiga handlingar och tankar. Tänk dig själv utföra modiga handlingar. Studera och beundra andra människors modiga handlingar, studera och beundra deras modiga tankar. Lär dig att älska mod. Då blir du modig och rädslan försvinner liksom nattens dimmor för den uppgående solen. Bruka din skapande fantasi.
Detta är praktiska etiska regler. Hur beklagligt är det inte att mänskligheten har förlorat dem ur sikte! Människorna skall regeras av rädsla så länge de älskar sig själva, ty de är då rädda för vad som kan hända. De är rädda för att våga, rädda för att handla, rädda för att tänka, ty de kan ju förlora. Och de kommer då att förlora. Det är alltid så.
Det är de stora själarna som inte är rädda, som vågar, som handlar, som tänker och uträttar något. De älskar de saker och ting de utför, därför är de inte rädda.
Det är den som älskar som är stark, inte den som hatar. Den svage hatar därför att han är lågsinnad och begränsad. Han kan varken förstå eller känna en annans bekymmer och smärta, inte heller sätta sig in i en annans situation. Men den människa som älskar inser sin släktskap med allt som lever. Hela hennes varelse växer av den inre eld, vilken flammar av vackra och harmoniska tankar som leder till kärleksfulla och hjälpande handlingar. Hennes utseende bli mjukare och vänligare. Hon blir inte fruktad. Hon blir inte hatad.
Opersonlig kärlek är magisk. Den gör underverk. Den spränger till och med stenhårda människohjärtan. Ingenting kan stå emot den. Hata inte. Besegra hat med kärlek. Återgälda hat med förbarmande och rättvisa. Var rättvis när du möter orättvisa. På så sätt samverkar du med naturens eget andliga tillvägagångssätt.
En annan dygd på den gudomliga kärlekens väg är förlåtelse. Sann förlåtelse kräver karaktärsstyrka, omdöme och intellektuell förmåga. Det är att inte vara hämndlysten, inte hysa agg, inte hata. Förlåtelse innebär också att du befriar ditt eget hjärta från dessa lumpna och neddragande impulser.
Den illasinnade vet inte vad han gör. Han är svag. Han är blind. Den däremot som har ett förlåtande hjärta ser och är stark.
Förlåt och älska. Då sätter du dina fötter på den väg som för dig direkt till den andliga solen. Förlåt och älska, och innan du vet ordet av känner du det ljuva inflytandet från den buddhiska glansen - från kristusanden - i hela din varelse. Då blir du en välgörande kraft på jorden, inte bara älskad av dina medmänniskor, utan en välsignelse för alla varelser. Du kommer att förstå alla ting eftersom sann kärlek är klarsynt och en mäktig kraft.
Lär att förlåta, ty det är sublimt. Lär att älska, ty det är gudomligt.
- Sammandrag av kapitlet "Love is the Cement of the Universe" i boken "Golden Precepts of Esotericism".