Karmiska följder och Bardo
G de Purucker
Jag undrar om du för ett ögonblick kan glömma de påtagliga fakta som fyller ditt dagliga liv för att istället känna eller inse ditt karmiska ansvar och att du någon gång, någonstans, måste avlägga räkenskap för allt vad du är, dvs för allt du har gjort, känt och varit.
Flertalet av oss inser detta och accepterar det som en filosofisk tes, men vi har inte lagt det på hjärtat som en allvarlig realitet, vilken vi dagligen står ansikte mot ansikte med i varje ögonblick under hela vårt liv. I så fall skulle vi vara oändligt mycket försiktigare än vi är, inte bara i våra känslor och tankar, utan också i våra handlingar. Allt vi gör kommer inte bara att forma vår karaktär och därmed modifiera vårt framtida öde. Det kommer också att utöva verkan på andra, och på grund av detta faktum kommer andra att utöva återverkan på oss. Verkan och återverkan - naturens första lag. Detta är karma, läran om konsekvenserna och, etiskt uttryckt, läran om ansvar. Som man sår, får man skörda. Det är synd om människor som tror att de kan göra vad de vill därför att de tycker om det eller är rädda för att göra annorlunda - och tror att de slipper undan följderna! Aldrig, aldrig, aldrig. De kommer att få betala för allt intill den yttersta skärven.
Det är inte bara frågan om vad som händer dig. Om ditt hjärta berörs av medlidandets och barmhärtighetens heliga eld, måste du lära dig inse att allt du tänker eller känner en dag kommer att omsättas i handlingar och att dessa handlingar skall verka på andra, till hjälp eller skada för dem. Och det är du som är ansvarig, inte någon annan. Det är du som får betala. Om du än flyr till jordens avlägsnaste platser, kan ingenting rädda dig undan de resulterande följderna.
På grund av samma lag kommer också varje vänlig och barmhärtig gärning, varje medlidsamt hjärtslag, att erhålla sin heliga belöning, inte bara i och genom andras nuvarande tacksamhet, inte bara genom deras nuvarande vänskap, utan också i framtida liv, ty sympati har skapats mellan dessa andra och dig själv. Och sympati är något som inte bara ger oss kraft att uthärda. Den ger också vårt liv en viss glans.
I mitt tycke handlar ingen människa modigare än den som handlar på grund av medkänsla och barmhärtighet, eller som avstår från att handla därför att medkänslan i hennes hjärta viskar den maningen till henne. En sådan människa är en verklig människa och hennes liv är vackert. Belöning väntar henne i vad tibetanerna kallar bardo. Tro aldrig att du kan undfly följderna av dina tankar, känslor och handlingar, ty det är en förödande tro. Det fasansfulla vi ser i världen omkring oss skulle aldrig ha inträffat om människorna bara insett den allt genomträngande sanningen att vi är ansvariga och av naturens lagar tvingade att avlägga fullständig räkenskap för allt vi gör, eller med andra ord, för allt vi tänker och känner, omsatt i handling. Det finns ingen möjlighet att fuska med naturens vågskålar.
Bardo är ett ord som betyder "mellan två", dvs mellan slutet av det nuvarande livet och början av det nästa förkroppsligandet, reinkarnationen. Med bardo menas allt som kommer att hända mellan det nuvarande livets sista fysiska andetag och det första fysiska andetaget i nästa liv, allt det mellanliggande i astralvärlden, kamaloka och devachan.
Tibetanernas verkliga lära om bardo är identisk med vår egen eftersom den utgått ur samma källa. Men den tibetanska ritual som hänför sig till läran om bardo är inte vår. Denna ritual har sitt upphov bland anhängarna av bhön-religionen, vilka senare omvändes till buddhismen. Ritualen är ofta ett slags svart magi. Det vore dock orättvist att beteckna den som svart magi i den form den företas av tibetanerna nu för tiden, ty motivet är gott.
Denna ritual innebär att man, när en människa är nära döden, skickar efter lamor som sätter sig vid hennes säng och viskande uppmanar henne att vara vid gott mod, att inte vara rädd, att hålla sitt sinne rent. Sedan berättar lamorna för henne allt som kommer att hända då hon dör. Denna ritual kan vi inte gilla, ty den inverkar på den bortdragande själen, om än inte nödvändigtvis negativt. Men den leder själens tänkande i en bestämd riktning i stället för att låta det avslutade livets karma utforma de sista tankarna.
Någonting i samma stil existerar för övrigt inom de mer ortodoxa kristna kyrkorna. Prästen brukar kallas till dödsbädden för att ge tröst och annat, vilket alltsammans påverkar den döendes sinne. Är denne en människa som har lätt för att tro på det som sägs och i hela sitt liv varit anhängare av kyrkan, så förorsakas förmodligen inte någon större skada.
Jag säger bara att tibetanerna inte är de enda som tillämpar sådana metoder i avsikt att hjälpa själen på väg. Men det är långt bättre att inte göra det! Låt karma, låt tystnadens röst, tala. Låt den döendes tankar och känslor, ostörda och i tystnad, fortsätta att väva sin magiska väv. Den barmhärtiga naturen drar försorg om allt och alla, och det är oändligt mycket bättre att det flyende medvetandets sista ögonblick förlöper i tystnad.
Se därför till att gråt eller högljutt tal inte förekommer vid en dödsbädd. Låt fullständig tystnad och en atmosfär av frid råda. Det är tecken på godhet och förståelse. Då din dödsstund nalkas skall du minnas detta och måhända vara tacksam för att de som samlats kring dig inte stör dina sista ögonblick.