Lärdom av livet
Scott Wilson
För flera år sedan då jag som ungkarl bodde i Lancashire i England, inträffade en händelse som framstår som en uppenbarelse. Mitt hem var beläget bakom en affärshörna i ett område där arbetarbostäder hade byggts i rader så att alla gatorna liknade varandra. På så sätt hade jag min entrédörr åt en gata medan min köksdörr runt hörnet vätte åt en annan gata.
Den aktuella kvällen var jag ensam och läste till sent på kvällen. Jag hade gått till köket för att göra i ordning en kopp varm choklad när jag plötsligt överraskades av en högljudd knackning på entrédörren. Jag inbillade mig att jag hörde någon ta i dörrhandtaget.
Försiktigt öppnade jag dörren bara så mycket att jag kunde se en mörk gestalt som lutade sig tätt mot dörren som om han försökte titta in genom brevinkastet. Det var så kusligt att jag fick panik. Jag slängde igen dörren, låste och återvände till köket, även om jag hörde ljud som lät som om inkräktaren hade slagits omkull, tappat balansen och trillat nerför trappan. Jag släckte ljuset i köket och satte mig ner med min choklad. Den varma drycken lugnade mig och snart hade panikkänslan försvunnit.
Det var då jag upplevde en uppenbarelse. Det var, när jag återvände till sans, som om mitt förnuftiga högre jag stod ansikte mot ansikte med mitt oförnuftiga lägre jag och jag fick då åtminstone något av en glimt av dess karaktär och hur det hade påverkat mitt liv.
När jag väl kommit till insikt, såg jag hur tvånget i min personlighet att dra mig tillbaka från allt som verkar främmande och konstigt, ända sedan barndomen hade gjort mig till något av en enstöring. Eftersom jag misslyckats att göra något åt detta i tidiga år hade jag genom vuxenlivet och in i medelåldern kommit att acceptera mig själv på de betingelserna. Jag hade förnuftsmässigt argumenterat att detta inte alltigenom var negativt: Jag hade läst mycket och hade tillägnat mig en intellektuell förståelse för olika filosofier. Nu i denna stressituation såg jag emellertid hur försåtligt min lägre natur hade maskerat min begränsning; hur fåfänga hade förvandlat svaghet till dygd och därmed knutit den tätare till mig. "Jag är den reserverade intellektuella typen" – jag hade berömt mig själv för en svaghet som i sådan omfattning hade hindrat mig i min frihet att vara social och umgås mina medmänniskor. Chocken över min egoism var extremt smärtsam, men samtidigt var bilden av min dumhet så löjeväckande att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.
Då knackade det plötsligen på köksdörren. Denna gången gick jag utan att tveka fram och tände ljuset och öppnade dörren på vid gavel. En välklädd man stod utanför. "Ursäkta mig", sa han, "jag är varietéartist. Efter framträdandet tog jag en promenad men jag är rädd att jag har gått alldeles vilse. Skulle ni kunna tala om för mig vilken väg jag ska gå för att komma till hotellet?" "Jag ska ta min rock", sa jag genast, "och följa er dit själv."
Då vi gick vände han sig mot mig och sa med tacksamhet "det är synnerligen angenämt att möta en man som är så vänlig och hjälpsam. Kan ni tänka er att er granne som bor runt hörnet slängde igen dörren i ansiktet på mig så att jag föll nerför trappan! Han måste sannerligen vara en ynklig, gnidig person?" "Ja", svarade jag efter en liten stund, "han kan vara något av en surgubbe. Hur som helst så kanske han tänker över detta en extra gång just nu. Vem vet?"
Där är ett ögonblicks gap – en medvetenhetspaus – mellan tanke och handling under vilken, om vi kan fånga och använda den, dörren till vårt högre medvetande tycks vara öppen. Möjligen får vi då en glimt av oss själva som vi verkligen är, och kan på så sätt finna svaren på våra problem.