Levande budbärare
John P van Mater
Låt oss använda de levande budbärare som kallas ord med försiktighet. (W Q Judge)
Det talade ordet tycks bara vara en vindpust, ett ljud, och ändå har ord ödelagt imperier eller räddat människoliv. Inuti orden finns tankar som är ordens själar och de frön ur vilka de uppkommer. Om vi inte hade några tankar, några uppfattningar att meddela, skulle vi inte ha det enorma ordregn som sköljer över oss från alla håll - via radion, TV:n, tidningarna och böckerna.
För några århundraden sedan var orden inte på långa vägar så lättillgängliga som idag. Böcker var sällsynta och nyhetsunderrättelser nådde bara ut till mindre kretsar. Åsikter kunde därför få vara ytterst trångsynta och provinsiella, ty folk fick inte veta mycket av det som skedde utanför deras egen hemort. Det är svårt att föreställa sig hur livet tedde sig för vanligt folk utan effektiva kommunikationsmöjligheter när så få människor kunde läsa och den enda bok de kände till var bibeln, vars visdom de fick ta del av i andra hand genom prästerna. Det var vanligt att de härskande samhällsklasserna försökte hindra ordens frigörande kraft att nå allmänheten, och det är ingen tillfällighet att världens folk, när de blev bättre informerade, krävde och fick göra sina röster hörda i styrande sammanhang.
Orden ger alltså gestalt åt den kraft som innebor i åsikter, och vi kan bedöma ett tidsskedes karaktär efter det sätt på vilket orden då behandlas. Där människor fritt får uttrycka sina åsikter frigörs deras företagsamhet och de åstadkommer imponerande skapelser, men där makthavare försöker undertrycka åsikter och plågar dem som säger något otillåtet råder mörker. Många av oss är födda fria i såväl intellektuellt som fysiskt avseende och kan ha svårt att föreställa sig modet hos dem som försökte spränga tyranniets och trångsynthetens bojor. Vi kan läsa om hur de offrade sina liv för att vi skulle kunna använda våra ord utan despotiska inskränkningar, men uppskattar vi det privilegium vi nu har - ett privilegium som inte kräver några personliga uppoffringar av oss?
Att vi i många länder fritt får framföra våra åsikter innebär dock inte att det vi säger alltid är värdefullt. Ett besök i en bokhandel eller en kväll framför TV:n avslöjar att dumheter i stora mängder dagligen konsumeras av miljoner människor. Jag tvivlar på att mänskligheten någonsin tidigare har bombarderats med sådana ordflöden av meningslöst strunt. Vi efterfrågar underhållning och information, och så länge vi får det tror vi att vi är lyckliga - åtminstone fördrivs tiden på ett smärtfritt sätt. Dessemellan fyller vi ofta sinnet med substitut för meningsfulla tankar. Vår förmåga att tänka kreativt väcks sällan.
När tystnaden bryts, bryts också möjligheten att höja sig över den bullriga tillvaron och reflektera över den. Varje medel att fånga vår uppmärksamhet kommer till användning när det gäller att locka in oss i köpandets häxdans. Både politiska och kommersiella reklammakare tror att budskap som ihärdigt framförs under en längre tid kan skapa opinioner, vare sig budskapen är sanna eller falska. Samhället säger sig värna om det fria tänkandet, men uppmuntras det verkligen? Om inte, så plottrar vi bort våra krafter på ting som undergräver vår mentala hälsa.
Men ju mörkare skuggan är, desto skarpare är det ljus som ger upphov till den. Medan tryckpressarna spyr ut enorma mängder av ordsopor, har samma tekniska ingenjörskonst gjort det möjligt för var och en av oss att ta del av världens visdom. De stora filosofernas skrifter kan köpas i billighetsupplagor. Det trycks trovärdiga biografier och sann historia, liksom vetenskapliga verk av högsta klass, och såväl radion som TV:n sänder då och då program som är både stimulerande och bildande. Efter mer än ett årtusende av underlåtenhet studerar vi nu varje del av jorden och blickar ut i universum för att beskriva myriaderna av observerbara företeelser. Till den enorma mängden av verbalt avskräde adderas därför en uppsjö av värdefulla ord i tal och skrift för att konsumeras av vår tilltagande förmåga att förstå.
Mer ingående än någonsin avslöjar nu våra ord människans karaktär - lågsint och självisk, jagande efter nöjen men också medkännande och modig och angelägen om att skapa en bättre värld. I äldre tider upptecknades bara de ord som ansågs vara viktiga, medan man i våra dagar bevarar såväl de goda och onda som de intetsägande. Att så många av oss kan läsa och skriva och också gör det, leder den vanliga människan till medvetenhet om världens händelser, spänningsförhållanden och planer för framtiden. På något sätt känner hon sig delaktig i mänsklighetens öden på ett sätt som hittills inte varit möjligt.
Mitt i rikedomen på förbryllande påståenden, argument och rapporter känner vi oss svepas med när mänsklighetens öde obevekligt framskrider - mot vad? Vi längtar efter stabil fred och ett fungerande mänsklighetens broderskap, men får bittert lära att alla nationers gemensamma välfärd hänger på varje enskild nations redbarhet. Vi försöker få regeringars ord att överensstämma med deras handlingar, ty om löften inte är trovärdiga kommer vår civilisation att gå under. Vi lever i ett tidsskede av självrannsakan och själsprövning som vi kan göra skräckfyllt genom missförstånd. Men vi kan också göra det till ett glädjerikt skede genom att skaka av oss våra fördomar och bli klara över vad som egentligen är mänsklighetens sanna roll på jorden.
Den språkliga omåttligheten kan med tiden få den ordtrötta allmänheten att uppskatta den kraft som ligger i det underförstådda. Det kan bli det enda säkra sätt på vilket man kan lära sig skilja personligt och nationellt prat från verklig sanning. En reaktion kan komma igång och vi kommer åter att "använda de levande budbärare som kallas ord med försiktighet". I så fall kommer människan återigen att stå för sitt ord och en nations redbarhet vara dess mest uppskattade egenskap.